Molnen hängde gråa på himmelen och ett stilla duggregn föll på skogen nedanför. Inunder ett av träden låg en mörk, liten varelse, helt utslagen.

Abraxas drog flämtande andetag. Han och Armageddon hade varit tvungna att korta ner träningspasset om inte valpen skulle förgås av värmen. Mellan andetagen lämnade väsande svordomar honom. Varför blev det alltid så här? Varför kunde han inte kontrollera sin kraft? Han försökte göra som den äldre hannen sa, men ändå... Den skära tungan for ut genom munnen och fuktade nosen. En dag... en dag skulle han lyckas. Han hoppades bara att den dagen skulle komma snabbt.

[Här Nish, nåt kort och dåligt att svara på xD <3]

[Tack så mycket <3 kommer inte få så dåligt samvete nu ]

Chay slickade sig om nosen, torkade bort regn som landat och kylt ner. Kroppen var skyddad under tät, mörk fäll, men längst uppe bland trädens toppar fanns inte samma skydd mot elementen. Inga grenar som hindrade dropparnas framfört, inga tjocka stammar eller veggitaion som gav skydd för vinden. 
Chay kände sig dock mer hemma där än nere på botten. 
På ett infall dock slank han ner längst trädet, övergav sin utkiksplats utan att blicka bakåt. Vinden hade viskat, hade kallat på honom på ett sätt som bara kunde göras i kaiwood; kunde bara vara en varelse. 
Tveklöst kilade han nedåt längst den höga, smala stammen; tassar och klor och kropp jobbandes för att bibehålla balans och grepp. Han var byggd för att klättra,  för att leva bland grenarna. 
Innan han nådde marken stannade han halvt upp och vek in på en krokig gren. Nedan honom och en liten bit bort låg en valp han genom sin moder halvt kände igen. Eller i alla fall hade hört om, i klump med resterande syskon.
Hans ankomst borde ha låtit; ett rassel av bark och grenar, så valpen kunde omöjligt ha undgått det faktum att den inte längre var ensam.
Chay studerade gestalten i tystnad, ifrån sin position på en gren ett par meter upp i luften.

Sakta men säkert började värmen lägga sig. Hans andetag hade blivit lugnare även om de fortfarande var häftiga. Det var kanske inte mycket av regnet som nådde hans kropp, men den lägre temperaturen som kom med det hjälpte till. Ett plötsligt prasslande från löv fick hans ena öra att rycka till. Förvirrat såg han sig om bland trädkronorna. Det var för mycket ljud för att vara en fågel. Om det inte var en stor fågel, men det tvekade han starkt på. Det luktade allt för mycket varg för att vara en fågel, och det var en bekant doft. Han hade känt den på reviret flera gånger och trodde sig veta vem den tillhörde också.

Till sist föll hans blick på en mörk individ uppe i ett av träden. Hans misstankar hade visat sig vara rätt: Chayan. Abraxas gav honom en ointresserad blick hannen han lade sig ner igen. Han visste inte så mycket om honom, mer än att han var Nishas son. Han visste även att hans mor inte verkade finna nåt intresse i den trädklättrande, och det var anledning nog för Abraxas att inte lägga så mycket energi på honom. Dessutom behövde han försöka kyla ner sig själv.

Chayan observerade valpen med mörka gröna ögon. De blinkade knappt, och kroppen de tillhörde låg stilla.
Han stirrade bara.
Detta var med största sannolikhet en av Kalis många valpar. Han visste inte vilken, men det spelade ingen roll när man tänkte på det.
Chay fortsatte observera hanvalpen. Undrade tyst för sig själv om det var något fel på den unge, med tanke på hur hans andades.
Chay var inte den pratande typen, eller den som engagerade sig i de sociala samspelen. Han höll sig undan, höll sig i skuggorna där han trivdes som bäst.

[Kort <\3]

Han kunde känna den äldre hannens ögon vila på honom. Han kastade en hastig blick upp mot trädet och mötte hans mörka ögon. Abraxas lade sig ner igen. Han önskade att han ville sluta stirra.  Återigen sneglade han upp mot Chayan. En irriterad rynka bildades mellan valpens ögon.
   "Vad stirrar du på?" snäste han och vred på huvudet för att kunna se honom ordentligt.
Det fanns inte någon anledning till att stirra. Och han var redan på dåligt humör sen innan. Det var förödmjukande att behöva avbryta träningen på grund av att han blev varm. Och att den här nu stirrade på honom gjorde inte saken bättre.

[Det är okej Nisha-blomman <3 Finns inga krav på långa inlägg från min sida~ c:]

Chayan log inombords,  men i hans ansikte reflekterades inget. Ögonen höll sig stadiga på sitt mål, och rösten var klar och obrydd när han svarade.
"Dig."
Det var inte ofta han interagerade med de övriga i flocken med annat än respekt eller nonchalans.  Detta undantag roade honom, men i bakhuvudet ekade mors varningar.

De röda ögonen stirrade stint tillbaka på den äldre.
   "Kan du sluta med det?" fräste han ilsket.
Han kände hur värmen blossade upp igen tillsammans med humöret. Frustrerat lade han sig ner igen. Det här gick inte. Han behövde lära sig hantera sina krafter så snart som möjligt. Det var flera syskon som redan lärt sig hantera sina krafter, även om det bara lite. Men de hade mer kontroll över sina än vad han hade över sin, och det retade honom något otroligt.

Chayan vred på huvudet. Hade mörkret legat tätare, hade det inte varit svårt att föreställa sig hur hans moders beryktade flin kunde ha brett ut sig över hans anlete. 
Dock förblev hans mungipor orörda, och tystnaden lade sig i väntan på Chayans svar. 
"Varför skulle jag det?" svarade han sedan till sist, med en röst som inte var retande eller sarkastisk. Visste man inte bättre så lät den genuint undrande.
Chayan testade försiktigt gränserna. Han visste att han var låg i rang, men även den lägsta av medlemmarna stod högre än de oprövade valparna, oavsett vems avkommor de var. 
Hanen fortsatte att stirra på valpen från grenens säkra höjd.

Det var nästan att valpens ögon höll på att tränga ut ur sina hålor, så arg var han. Chayan kunde inte ha undgått vems son han var, vems blod som flöt i hans ådror. Ändå hade han mage att behandla honom som om han stod lägre än gräset! Han öppnade munnen för att fräsa åt honom men fick inte fram någonting. Dessutom hade hans blick börjat bli ostadig. Han kände sig yr. Faktum var att han inte kände mådde speciellt bra alls. Han lade huvudet på marken igen. Han behövde sova. Fick han bara sova lite skulle han säkert bli bra igen. Sjönk bara temperaturen skulle allting bli bra igen. Sömnen skulle även ge honom en chans att komma ifrån fånen i trädet.

Som ett piskrapp genom luften kastade sig Chayan till marken. Hans leder absorberade kraften av träffen och den resterande energin försvann i ett studs direkt efteråt. 
Han höll sig på avstånd med sina steg, slingrandes i skuggorna av träden likt alla av Nishas avkommor. 
Hanen stannade. Högrest och storslagen i sin form, med den långa svansen spänd som inför en kommande jakt. 
Dominant.
"Jag ställde dig en fråga." sade han, nästan mörkt; krävande och till gränsen hotande. 
Chayan lekte med tanken. Han gjorde som hans moder skulle ha gjort om han betett sig så där. Hon skulle ha reagerat med vrede, med ivrig rovlystnad. 
Han hade lärt sig spelets gång, och om inte annat så vad det dags att han fick öva på något lägre ställt än honom. Ingen kunde tillrättavisa honom för det. 
Den gröna blicken låg fäst på den unga valpen. Minen var orörlig.

Bakom de stängda ögonlocken kunde han se mönster dansa. Han försökte tvinga bort värmen, utan någon framgång. En duns nådde hans öron men han brydde sig inte om att öppna ögonen; han visste redan vem det var. Med lite tur skulle den äldre lämna honom i fred. Självklart hade han dock inte den turen.

Orden i sig var inte det som fick honom att reagera. Tonen däremot kunde han inte tillåta. Ingen hotade honom, framför allt inte någon som Chayan! Ytterligare en våg spred sig inom honom. Ögonlocken for upp och han såg ilsket på honom. Yrseln hindrade honom från att ställa sig upp.
   "Far åt Chaibos grottor!" snäste han innan huvudet landade med en dov duns på marken igen.
Han gled hastigt ur medvetandet.

Far åt Chaibos grottor!
Chayan oberverade hur valpen blev medvetslös. Stilla. 
Som ett enkelt byte.
Han närmade sig inte, men orden hade märkbart ingjutit lite stolthet i hans själ. 
"Min mor har varit där." svarade han den omedvetne valpen. "Hon kom tillbaka." rösten var tillbaka på sin normala, lugna rytm. Den tysta, likgiltiga tonen återställd.
Blicken låg undrande på valpen. Han visste inte vad som var fel men den unge; sjuk kanske? 
De hade en helare i flocken, en som Chay ofta fick råd och lärdom från. Örter kom naturligt för honom, liksom skogens viskningar och vad den ville. Han kunde instinktivt känna vart det han behövde fanns, och utan att helt känna till alla örters hemligheter så kunde han ändå, nästan magiskt, veta i alla fall ibland. 
Han drog sig tillbaka mot skuggorna, och lade sig tillrätta på marken. Han hade ingenstans att vara, och inget att göra. Det kunde omöjligt vara fel att stanna i tystnaden och vänta på att valpen skulle kvickna till.

Hur länge han legat utslagen var ovisst, det kunde ha varit allt från endast någon minut till timmar. Oavsett tid kände han sig inte bra. Hans kropp var trött och han behövde vätska. Ett lågt grymtande lämnade honom medan han med möda höjde huvudet. Desorienterad såg han sig omkring. Allting var suddigt och verkade snurra. Abraxas skakade instinktivt på huvudet men ångrade sig genast. Yrseln blev än värre och han trodde han skulle kräkas. Han smackade med tungan. Både mun och strupe var torra som sand. Vimmelkantigt tog han sig långsamt upp på tassarna, men blev stående med benen brett isär för att inte falla omkull. En bedrövad suck lämnade honom. Han ville ha mor där. Hon visste säkert vad som behövdes göras. Men innan han letade upp henne behövde han dricka. Floden var inte så långt bort. Men tunga steg vände han sig om och började röra på sig. Huvudet hängde lågt och de små tassarna släpade i marken. Åh, vad han ville att modern var där med honom!

Chayan låg stelt kvar när valpen började röra på sig. Började kvickna till. Nästan med en tydlig nyfikenhet hölls den gröna blicken fäst på den unga varelsen. 
Sedan, med snabba rörelser,  kastade han sig upp i ett av träden. Klor grep hårt i skrovlig bark och snabbt tog han sig upp till de lägre grenarna. Chayan följde valpen från ovan utan att bry sig om ljuden han skapade. Hanen kunde röra sig bland topparna nästan ljudlöst, men han fann ingen mening i att göra det just då.
Han var nyfiken, och även om han inte skulle erkänna det så var han även lätt orolig för den unge, så han följde valpen i stegen genom grenarna för att se vart hanvalpen skulle.

Vid flertalet tillfällen var han ojämnt balanserad och var nära på att trilla omkull, men lyckades hålla sig ståendes. Mer tack vare kroppens egen reaktionsförmåga än hans eget medvetande. Ovanför sitt huvud kunde han höra någonting förfölja honom. Chayan. Det kunde inte vara någon annan, men den stanken. Han blinkade hårt för att försöka få tillbaka mer skärpa till verkligheten. Till och från föll det ner bark på honom från trädens grenar, och hade det varit under andra omständigheter hade han säkerligen reagerat med ilska. Men nu... Han var för trött. Han orkade inte.

Snart kunde han känna den bekanta doften av vatten. Ljudet från floden spelade kort därefter sin lockande melodi i hans huvud. Han höjde på huvudet och ökade takten för att sedan kollapsa invid kanten. Det var precis så att tåspetsarna nådde ytan. Som hypnotiserad såg han på vattnet innan han kravlade sig långt fram nog att han kunde köra ner tungan i det. Efter de första munnarna blev han girigare. Kroppen skrek av lycka då vätskan fuktade hans strupe. Lätta pip lämnade Abraxas.

Trots att kroppen ville ha mer, behövde mer, så kunde han inte. Hade någon sagt till honom att man kunde bli mätt på vatten hade han aldrig trott på dem, förrän nu. Långsamt reste han sig upp och siktade in sig på ett närstående träd. Han lade sig intill det, med ryggen mot stammen, och blundade. Han mådde fortfarande inte bra, men munnen kändes inte längre som en hög av torra löv.

[Oh Chay, your complete ass x'D ]

Chayan hörde ljudet av vatten innan innan han såg skårans strandiga kant. De gröna ögonen observerade stilla hur valpen drack, och Chay kände själv törsten sticka i halsen. 
Med ett smidigt hopp landade han på en stadig gren, fortfarande många meter upp i luften. Svansen slog till för balansens skull, och klorna greppade hårt i knakande bark.
Under honom såg han valpen lägga sig intill stammen. Chay stod tyst på grenen.
Han funderade. Tänkte. Jämförde valpen med Chays egna syskon.
Eget syskon. Fanns bara ett.
Fanns inte många likheter. 
Chay lämnade grenen. Mot marken for han, först glidandes nedför stammen så att barken for i uppbromsningarna, men närmare marken sköt han ifrån och landade ett par meter ifrån trädet med en mjuk, omaskerad dunks. 
Han vände sig mot valpen; rak hållning och sträckt kropp. Svansen burrade upp sig lätt bakom honom, och gjorde att han såg bara aningen större ut. 
"Vad är det för fel på dig, yngling?" sade han, fortfarande hårt och krävande, men det hördes på rösten att det var en genuin fråga. 
Något stämde inte. Var valpen sjuk? Om så, varför hade inte Kali eller valpen själv sökt upp Cy för hjälp?

Han kunde höra vad som skedde runtom honom. Ljud ovanifrån. En ljudlig duns som talade att Chayan lämnat grenarna. Då valpen hörde hans stämma öppnade han ögonen något. Det slog honom att han såg mycket större ut på marken än vad han hade gjort i träden.
   "Inget!" snäste han, endast för att genast ångra sig.
Abraxas gömde ansiktet under tassarna när en mindre våg av värme slog emot honom. Ett utmattat pip lämnade honom.
   "Lämna mig ifred." stönade han trött.
Allting var hans fel till att börja med ändå. Hade han inte retat upp honom hade det här aldrig hänt. Han behövde bara tid. Tid att lugna ner sig och att få temperaturen att sjunka. Tid att återhämta sig. Men om den här tjockskallen vägrade gå sin väg skulle han aldrig lyckas.

[Känner att det är dags att börja avsluta ~]

Chayan såg på valpen med outgrundliga gröna ögon. Envishet låg inetsat i Blossoms ättlingars gener, och i viss mån även stolthet. Någon gång så skulle det bli slutet för flocken, men än så var de ledda av någon som uppenbarligen kunde balansera de olika dragen och få envisheten att fungera. 
Kanske var det en frågan om mognad, och Chayan visste när man det var dags att sluta trycka.
"Tala med Cy om du är sjuk." sade han slutgiltigt, innan han med ett par kraftiga tag tog sats och kastade sig upp mot ett träd. Genom grenarna försvann han utom synhåll, och kvar hans bara ljuden av hans klättrande kropp och bark som föll mot marken. Hanen lämnade valpen åt sitt öde, utan några direkta skuldkänslor över det. Att vägra hjälp var en svaghet lika mycket som att överutnyttja den. Valpen skulle aldrig bli något. Möjligen en skugga; ämnad för att glömmas bort precis som Chay.
Han fortsatte bort, mot revirets inre gränser för att påbörja en patrullering. 

[Chay lämnar roll ~ Avsluta efter dig?]

Irritationsmomentet talade ytterligare en gång innan Abraxas kunde höra han lämna platsen. Han kunde höra skrapandet av klor mot bark och det mjuka, försiktiga ljudet när lossnade bitar slog i marken. Valpen tog tassarna från ansiktet och kisade upp bland trädkronorna för att försäkra sig om att han verkligen var borta. När han inte kunde se eller ana honom någonstans slapp en lättad suck ur honom. Han var inte sjuk. Han kunde bara inte kontrollera sin kraft. Än. Han stängde ögonen igen. Ytterligare en suck undslapp honom. Äntligen kunde han sova lite. Sedan skulle han försöka träna själv utifrån vad han och Armageddon gått igenom tidigare.

Längre än så kom valpens tankar inte. Knappt hörbara snarkningar lämnade honom då han fallit in i en djup sömn.

[Avslutat! :D]