Den gyllene varginnan vandrar tyst över lavaöknens utkant. Här är luften inte lika kvav och vinden fläktar mer. Vinden drar milt i den mjuka pälsen och solen får stråna att blänka som om det vore rent guld.  Den pupillösa rubinröda blicken sveper lugnt över markerna. Patrullerar hon reviret? Kanske det. Rastlöshet är inget hon någonsin har uppskattat och håller sig helst i rörelse än att vara stilla för länge. Det är i rörelse som hon mår bäst.

En lätt gäspning får käftarna att säras stort och sedan slår de ihop med ett mjukt klapprande. Hon fuktar nosen med tungan och ruskar sedan på huvudet. Luggen faller mjukt ner för ena ögat på henne. Vilken tråkig dag. Hon är utled på att det aldrig händer något. Hon är en krigare. Ingen liten lugn flockvarg som trivs med det lugna livet.

Hon stannar upp. Blickar ut över området som ligger bortom Lavaöknen. Hon bryr sig inte om vad det heter. Det är Lavaöknen som är hennes värld nu. Men hör hon hemma här? Det är en fråga som hon ställt sig många gånger. Och svaret är alltid detsamma. Nej, hon hör inte hemma här. Det var endast intressant när Key ledde flocken. Visst är Selva lovande. Artemis har ju lärt upp henne. Men Selva klarar av att stå på egna ben nu. Hon har klivit upp som ledare för flocken. Vad händer nu då?

[TECK!!!]

Ironiskt nog så hade Teck aldrig gillat värme, och att han nu mera bodde på en av de varmaste platserna i hela Numoori var kanske inget som han själv hade valt om han insett vad det skulle innebära. Viss värme mådde han bra av, det mjukade upp järnet i hans skelett och leder, vilket gjorde honom mer rörlig. Men för mycket värme gjorde att det uppvärmda järnet började brännas innifrån, och även om Teck's smärttröskel var hög, så var det en obarmhärtig smärta som han gärna undvek. Han höll sig därför gärna frivilligt på vakt i utkanterna där det var en mer behaglig värme att vistas i.

Han hade legat ner och bara stilla sett ut över landskapet när han fått syn på en tik från flocken. Han visste inteo m hon sett honom, ellero m hon medvetet var på väg mot henne, men han satte sig upp när han såg att hon närmade sig.

Artemis var det som kom. En kaxig tik i flocken som inte direkt verkade tycka om någon omrking henne, och han fascinerades över att hon ändå tillät sig ledas av en flockledare alls. Hon kändes väldigt mycket som en ensamvarg som alltid skulle gå hennes egna väg. Teck var också en ensamvarg till den grad att han egentligen inte hade vargar nära sig, det var som en mur omkring honom. Och det var dels för att Teck föredrog det så, han hade aldrig varit den sociala typen, men också för att andra gärna undvek honom. Hans kalla sätt och skrämmande uppsyn brukade skrämma de flesta vanliga. Men Artemis, lixom många andra i denna flock hade aldrig visat en skräck för Teck, även om de inte heller verkade vilja lära känna honom. Men även om Teck var en ensamvarg, så var en av de stora skillnaderna mellan Teck och Artemis som han uppfattade det att han inte var en ledare, och han föredrog att lugnt kunna hänga med en flock, så länge han fortfarande hade frihet kvar att göra lite som han ville. Men han trivdes bättre med att ha någon omrking sig som sa åt honom vad han skulle göra. Slippa tänka så mycket själv.

Han sa inget utan satt och väntade på att se vad hon skulle göra. Om hon skulle komma närmare honom, eller byta riknting.

Artemis har sedan ett tag tillbaka insett att hennes tid i flocken är tillräcklig. Hon har inget mer att hämta här. Key lämnade dem hastigt och utan förvarning men lämnade väldigt fritt utrymme för förändring. Och nog har Artemis satt sina spår hos den unga ledarinna som nu leder flocken. Tillräckligt för att det ska vara av betydelse länge. Men på senare tid har Artemis känt sig väldigt uttråkad. Hon har vandrat runt i reviret och mest fördrivit tiden på ingenting. Hon är trött på att det inte händer någonting. Det verkar inte hända något direkt i det övriga landet heller.

Hon har sedan ett tag tillbaka upptäckt den stora hanen som nu verkar sitta och iaktta henne. Till en början fortsätter Artemis bara gå. Utan att bry sig om honom. Ignorera honom. Som om hon inte lagt märke till honom. Men Artemis har alltid koll. Hon skulle kunna vandra med slutna ögon och ändå veta precis var hon placerar tassarna. Det ser först ut som att hon bara ska fortsätta sin färd och vandra rakt förbi hanen. Utan att bry sig om honom alls. Det skulle väl vara klassiskt henne. Men hon har lagt märke till att han inte verkar trivas så jättebra i det här området. Vad han anser om flocken dock har hon ingen aning om. Men Artemis har varit i flocken tillräckligt länge för att inte bekanta sig med några av flockmedlemmarna åtminstone. Och måste hon prompt ge en åsikt om något så är det, förutom valpen Selva, Teck som verkar vara mest intressant. Hon skulle aldrig erkänna om hon var nyfiken över något. Artemis är Artemis helt enkelt.

Hon stannar upp och fäster den pupillösa rubinröda blicken på Teck.
"Stirra inte ögonen ur dig bara". Säger hon på ett sätt som skulle kunna verka bitskt. Men hennes likgiltiga mask till anlete är som alltid perfekt anlagt. Men kanske en antydan till något... roat? kanske kan uppfattas i rösten. Artemis vet att hon är vacker.

Teck höjde på ögonbrynen förbryllat först när hon talade till honom. Han hade nästan tagit det som ett direkt hot, även om det inte heller skulle förvåna honom. Men han blev väl förvånad över att hon talade till honom över huvudtaget. teck hade inte ens sett det som att han hade stirrat på henne, men det hade han uppenbarligen gjort då. Han återgick snart till sitt neutrala vanliga uttryck, men med en svag ryckning i mungipan. Typsikt henne, att alltid tänka så högt om sig själv. Men ja, kanske hade hon anledning till det. Hon verkade tycka så åtminstone.

Teck var inte så mycket för att småprata annars, men till och med han kunde uppskatta ett samtal då och då åtminstone. Speciellt denna tiken fascinerade honom just för att hon på många sätt ändå påminde om honom själv. Även om hon ändå var helt annorlunda fortfarande, på ett intressant vis, så olik de flesta tikar han mött.

Tecks sociala kompetens är inte den största, men han var med på noterna nu.
"Har du något emot att jag stirrar? Biter du ögonen ur mig om jag fortsätter? Själv så är jag bara van." Sa han ärligt, men med en lika syrlig och samtidigt sarkastisk ton i rösten.

Tyst låter hon den rubinröda pupillösa blicken svepa över området. Hon är fortfarande inte förtjust över denna platsen. Men som vanligt visar hon aldrig vad hon gillar eller ogillar. Det ser helt enkelt ut som att hon aldrig bryr sig om något. Och kanske gör hon inte det. För allt det hon någonsin brytt sig om lämnade hon bakom sig när hon bestämde sig för att se världen och smet iväg från faderns armé. Hon har inte sett honom på många år nu. Men till och från undrar hon ändå hur han har det. Vad han gör nu. Hur långt han har kommit med sina planer. Utan henne. Många gånger har hon ångrat att hon stack. Att hon aldrig sökt sig tillbaka. Men kanske någonstans långt in finns det en rädsla för att straffas hårt för vad hon gjort. Det går kanske inte att återvända. Hon känner sin far. Men det är många sidor hos honom som hon fortfarande inte känner till.

Hon fäster blicken på Teck igen.
"Att stirra är inte olagligt". Svarar hon bara lugnt och kyligt. Hon sveper mjukt till med den långa yviga svansen som alltid hålls höjd i en båge för att den just är så lång. Hon tycker inte om att ha den släpandes i marken efter sig och det skulle bara se dumt ut om hon skulle ha den rest hela tiden. Så den får helt enkelt svepa efter henne likt en fana när hon går. Eller den långa capen hos en drottning. Hon studerar Teck tyst. Låter sedan blicken åter svepa ut över området. Hon är just så uttråkad. Och det har hon varit länge. Men det ser som sagt ut som att hon helt enkelt inte bryr sig om något alls.

Han fortsatte lugnt se på henne men vände sen bort blicken ut mot landskapet istället för att inte göra henne obekväm, eller för att han själv inte skulle känna sig för obekväm. Man kunde ana ett roat leende i hans ansikte, en sällsynt syn.

Det blev en tystnad en stund, Teck besvärades inte av tystnad, men han kunde besväras om andra kände sig besvärade.

"Vad gör du här egentligen?" frågade han till slut. Han kom på sig själv med att frågan var lite klumpigt ställt och kunde låta anklagande.

"Jag menar, hur hamna du i den här flocken, och varför är du kvar?" Han hade känslan av att hon inte trivdes eller direkt gillade någon i flocken, och han tyckte det var tydligt att hon mycket väl lika gärna skulle kunna vara en ensamvarg istället, det skulle hon nog klara bra. Men han ville inte riktigt fråga om det. Å andra sidan var inte Teck heller kanske en typisk flockvarg, men han föredrog en flock före att vara ensam fortfarande, även om han oftast höll sig för sig själv. Ensamlivet blev för långtråkigt helt enkelt, utan variation och utan mening. Teck uppskattade andra vargars sällskap så länge de inte krävde för mycket av honom. Han visste helt enkelt varför han själv var där, men han hade inte förstått varför denna tik var här, och om han förstått rätt var inte heller hon född i flocken.

Hanens första fråga skulle kanske kunna tolkas negativt om man hade tagit det ur sitt sammanhang. Men det han uttalar sedan ger mer klarhet. Artemis skulle inte ha reagerat i alla fall. Folk får ställa frågor. Det visar bara hur lågt de står.
"Jag mötte på Key, du har säkert själv mött henne så jag behöver inte förklara mig". Svarar hon rakt.
"Sen såg jag till att Selva växte upp". Lägger hon till. Nog gjorde hon ett bra jobb med valpen. Egentligen kunde verka som slöseri med tid. Men på ett eller annat sätt har det ändå gett någon form av belöning.
Dock verkar det som att hanen sitter i liknande sits som henne själv.
"Du verkar dock något malplacerad i denna flock. Kanske du besitter styrka värdig en medlem av TDN. Men detta är inte en plats du hör hemma på". Konstaterar hon bara. För Artemis är inte den som ställer frågor. Hon vet alltid vad hon talar om. Det ligger i en krigares natur att utvärdera sin omgivning. Att ha koll. Och hon är en krigare av hög rang. Av ädelt blod.

[Kort. (A) Men än dock ett svar. :)]

Teck blev lite förvånad av hennes ord om att han inte skulle höra hemma här. Samtidigt blev han det inte. Teck hade svårt att passa in någonstans. Även i han grupp av syskon så hade Teck alltid varit den mer udda i gruppen, men de hade känt honom så väl att inget av det hade spelat någon roll. Han skulle nog aldrig hitta en grupp vargar som skulle acceptera honom så igen. Men just i TDN hade han känt sig mer hemma än på länge. Men kanske skulle det heller aldrig bli det där hemmet som han egentligen sökte. Han ville vara en del av en familj igen. Här hade han fått komma med på grund av hans styrka, men han kände ingen utav vargarna här mer än så. Det kändes lite som en flock för alla som var malplacerade. Men kanske inte ens i en sån flock kunde han på riktigt tillhöra heller.

Men han blev på riktigt nyfiken på varför Artemis uttryckte sig just så. Han hade aldrig fått en förklaring av någon till varför han inte passade in.

"Varför tycker du det? Vart skulle jag höra hemma, om jag inte platsar in i denna flock?" frågan var på riktigt ärlig, inte alls ifrågasättande eller nedlåtande, han var inte ens på något sätt förudmjukad, han sökte bara ett rakt och ärligt svar som omväxling. En del av honom kände kanske att Artemis om någon skulle ha förmågan att kunna vara helt ärlig. Och därför kunde han ställa en för honom ovanligt ärlig fråga, även om hans uttryck fortfarande var rätt stelt och känslolöst.

Hon flinar lätt åt honom när han talat till punkt. Hon rör sig sakta mot honom. Med värdighet i vartenda steg. Hon fixerar honom med blicken och släpper inte taget. Hon sveper mjukt åt sidan. Rundar honom. Verkar nästan syna honom hårt.
"Det är bara du som kan söka och finna den plats som du hör hemma på". Börjar hon och stannar när hon vandrat ett halvt varv runt honom. Hon vänder sig om. Mot honom. Tippar huvudet lätt på sne för en stund men sträcker sedan på sig igen. Håller huvudet högt som alltid. Med sin naturligt dominanta hållning.
"Jag skulle kunna veta vart ni skulle passa perfekt. Men det är en plats om jag själv kanske inte kan återvända till". Varför hon ens fick för sig att yttra detta kan verka udda. För inte skulle hon bry sig så om någon att hon skulle prata som om hon hade dennes känslor i åtanke. Men hon har märkt att denne Teck inte är som andra. Inte som de andra.

"Skulle ni tänka er att lämna denna plats och fortsätta söka efter en mer passande en. Ni skulle kunna följa mig". Ett för henne väldigt generöst erbjudande. Det är inget hon skulle säga till första bästa. Det krävs att individen har något särskilt. Något som verkligen fångar ett lätt intresse hos Artemis. Och det misslyckas allt för många med.

Teck blev väldigt förvånad över hennes ord, samtidigt som han inte blev det. Hon tänkte alltså svika TDN. Det förvånade honom, samtidigt som han heller aldrig riktigt sett att hon platsat i TDN. Hon var för självständig för att platsa in i någon simpel flock med en simpel placering. Han hade på ett sätt alltid sett Artemis som den framtida ledaren för TDN, och beundrat henne för den egenskapen. Sen om hon skulle platsa som ledare är en annan sak, men oavsett så betedde hon sig som den som är i högst i rang. Men han var inte säker heller på hon han kunde lita på henne. OM hon kunde svika TDN, vad skulle hon då inte göra mot honom? Teck var inte mycket att hålla fast vid, inte utanför en flock. Han kunde inte se att någon som denna gudinna skulle se Teck som något av värde. Det var svårt att ta till sig. 

"Jag har vandrat länge redan, men aldrig funnit en plats bättre än denna. Varför tror du att jag skulle finna en nu? Kanske är det du som inte passar in här, mindre än mig. För mig spelar det ingen roll vart jag är, bara jag har en plats att stanna på men du - " Han gjorde ett uppehåll. "Du har större ambitioner än den här platsen. Den är för liten för dig." Det var en komplimang från hans sida.

Teck var ovanligt pratsam nu, han tänkte inte ens på det själv. Kanske var det för att Artemis själv var mer pratsam än vanligt. 

"Jag har ingen större poäng med att lämna denna plats idag. Men om du lämnar, så kanske vi möts i framtiden igen. Kanske har jag ändrat mig då, söker efter det som du kan erbjuda. Dessutom.." Han flinade svagt. "..Så vet jag inte om jag kan lita på dig. Och varför skulle jag?"



[Gillar de här två :'D]

Artemis synar honom medan hon låter honom tala. Mer ord kommer ur honom än hon hört från honom sedan hon först mötte honom. Han verkar ju kunna talar för sig själv i alla fall. Och det är en god egenskap. Han har karaktär. Inte som andra. De tofsprydda öronen klipper till på huvudet just som hon tar ett lätt steg framåt. Hon gör det på ett sådant enkelt och ledigt sätt så att det ser ut som att hon endast byter tyngd på tassarna. Hon drar ett djupt andetag och andas sedan ut. Sluter ögonen för en stund. Sedan fäster hon den pupilllösa rubinlösa blicken på hanen igen.

"Sant. Jag har redan utfört tillräckligt här". Svarar hon lugnt. Även om det först inte blev som hon tänkte. Hon hade hoppats på att genom Key vinna makt på den här platsen. För Key hade makt och Artemis ville ha den makten. Men kanske blev hon uttråkad och rastlös när Key försvann. Artemis tappade helt enkelt intresset. Sen fick hon en valp på halsen. Men valpen utvecklades till en rätt skaplig ledare. Tack vare Artemis. Så Artemis åstadkom faktiskt rätt mycket här ändå. Hon satte sina spår. Men hon känner att det räcker nu.
"Jag får väl vandra iväg och lämna mer plats till dig". Lägger hon till och skuggan av något ogripbart drar över hennes anlete för en sekund.
"Det är egentligen inte platsen som spelar roll. Mer är det de individer man kan påverka". Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan den snabbt försvinner utom synhåll igen. Hon sa 'påverka', och det ordet kan betyda mycket. Inte bara att man kommenderar och styr och ställer.

Hon känner sig rastlös. Det har hon gjort allt för länge nu. Vardagen är urtråkig. Det ger henne inget mer att stanna kvar på denna plats. Hon har gjort sitt här.
"Du gör som du vill". Svarar hon honom. Möter hans blick. Ogenerat ser hon honom i ögonen. Kanske även utmanande.
"Men jag sa inte att du skulle lita på mig". Hon sveper åter till med den långa yviga svansen.
"Jag bad dig bara att följa mig". Kanske har hon fattat tycke för den större hanen. Och det är ovanligt för henne att faktiskt lägga ner något intresse på någon. Key var ett undantag. Och Selva var ett tidsfördriv.
Teck kanske kunde bli något mer. Men han verkar inte se sin potential. Varför ska hon lägga ner tid på någon som inte bryr sig? Han sa det själv. Det spelar ingen roll bara han har en plats att stanna på.
Teck hade kunnat vara intressant. Hon släpper ögonkontakten och går sedan förbi honom.

[Jag med!! :'D]

Teck följer hennes rörelse tills hon försvinner i ögonvrån. Nej han kunde sannerligen inte lita på henne. Å andra sidan så litade han inte heller på Selva. Han kunde bara lite på sig själv i den här världen. Han visste vad Selva och den här flocken vad för ena, för han var en del av det. Dög man inte, så gjorde sig flocken av med denna. Det var ett spänningsmoment som han förväntade sig skulle bli kvar om han följde med Artemis. Kanske skulle han söka upp henne en dag. Kanske inte. Han visste inte vad framtden hade med sig. Men han var rätt säker på att det inte skulle bli sista gången som han träffade henne. Han såg inte efter henne. 

"Tills vi möts igen." Sa han bara med ett leende som hon inte fick se, sen fortsatte han framåt mot en framtid han ännu inte kände till.

[Avslutat? Bara att svara igen om du känner för det. :D]

Inte för att hon hade förväntat sig något. Men kanske något besviken på utgången i alla fall. Hon fnyser bara åt det. Det finns ändå inget man kan förvänta sig här i världen. Hon klarar sig bra ensam. Hon har alltid rest sig av egen styrka. Hon behöver ingen. Det finns ingen hon kan lita på. Det finns ingen i världen som är värdig att vandra vid hennes sida. Så hon hade inte förväntat sig något. Hon visste redan från början att hon skulle lämna den här platsen ensam. För även om hon kan lämna tassavtryck där hon går finns det ändå inget som är värt att ta med sig när det är dags att lämna platsen. Men det är så det är. Det finns inget längre som är intressant på denna plats.
Hon fortsätter bortåt. Inget hon lämnar bakom sig är värt att se tillbaka till.

[AVSLUTAT]