Han hade inte missat den första snön. Så klart inte. Han hade fötts i frost och i kyla, och vintern rann i hans blod, det var vintern vars vittring han sökte på vinden då temperaturerna började sjunka, och det var under den som han kunde utnyttja sin fulla styrka, som han kunde röra sig fritt utan att hindras av hettan som brukade tvinga in honom i Raukakekedjans grottor under långa perioder på somrarna.
Än var kanske inte graderna så låga som de förmodligen skulle bli, och snön som fallit uppgick knappt till en decimeter.
Men det var nog för att locka honom ur grottorna och ut i det skarpa ljuset som fick hans pupiller att smalna till skivor närmast omöjliga att uppfatta. Det stack en aning då han möttes av den onaturligt ljusa vyn som reflekterades mot honom, men efter att blicken vant sig drog sig den vita skepnaden lite längre ut mot den skarpa klippkant som mötte honom några meter längre fram.
Hans tassar lämnade mjukt rundade spår i marken, utan något tecken av den släpande gång han haft dessa senaste månader, sedan hans mors död. Sedan den hade han hållit sig mycket stilla, och inte synts till precis alls, inte för någon utanför flocken, inte någon inom den, inte ens Key.
Det var inget han gjort på grund av saknad eller sorg för FrostCut. Snarare tvärtom. Hennes förräderi, denna hennes plan som fått honom att önska att det varit han som satt tänderna i hennes strupe och inte vampyren Demetri, hade satt honom i gungning på ett sätt som inte setts tidigare. Han hade blivit okoncentrerad och impulsiv, obalanserad på ett sätt som snabbt fått honom att dra sig undan i ett försök att återigen ta kontroll över sig själv.
Något som tagit månader, för var man baserad på bara en enda sak, så viktig för en, var ett sådant fall rätt förödande.
Nu fanns dock inga tankar på sådant i hans sinne. Allt som fanns var vintern som flödade i hans lungor och lovade en ny början.