Teck hade inte gjort några onödiga pauser längs vägen, och hade bara försökt ta sig tillbaka till flockens revir så fort som möjligt. Den tunna magra kroppen på hans rygg hade inte varit någon börda alls i stort sett, men det skulle ändå bli bekvämt att inte behöva bära runt på henne längre. han misstänkte att hon också skulle uppskatta det för den delen. Det kala gräslandskapet var en stor kontrast till djungelns rika liv. Det var inte längesen som marken han stod på var ett rinnande inferno mer eller mindre. Tänk vad fort liv kunde ta tillbaka marken.

Teck kom till ett stenigare område i närheten av den höga nu vilande vulkanen där det fanns flera lyor som de flesta i flocken höll till i om nätterna. Även Teck hade en egen som han hade grävt ut, men det var inte dit han var på väg nu, utan till en vattensamling i närheten istället. Det gick inte att kalla för sjö, utan det var mer en samling i en av de djupare stenplatåerna som gav en naturlig vattensamling vid regn. Vattnet höll sig ganska fräscht där.

Han böjde sig ner och la ner tiken försiktigt och reste sig igen. Han var inte säker på om hon som eller låtsades sova. Hon hade varit tyst i stort sett hela vandringen. han bestämde sig för att gå iväg och hämta mat i förrådet så fick hon vara ifred en stund. han insåg sen att han inte riktigt visste hur han skulle hjälpa henne, eller om han kunde hjälpa henne. Och var det verkligen klokt att ta med henne till flockens revir? Det var kanske inte så genomtänkt det hela. Dessutom så hade hon antagligen ingen vilja att vara här heller. Nåväl, det han kunde göra var att ge henne föda.

Hon hade inte brytt sig om att föra någon konversation. Det hela var allt för pinsamt. Hon hade visat sig så svag, så vek. Och hon skämdes över det. Vad hannen, Teck, ansåg om henne kunde hon inte säga. Han var inte speciellt mångordig han heller.

Thrar lyssnade på hjärtslagen genom hans rygg. Stadiga, lugnande. Hon hade drivit in och ut ur sömnen hela vägen. Då han stannade upp för att lägga henne på marken gled hon ner utan att hjälpa till allt för mycket. Det fanns ingen ork till det. De grågröna ögonen såg efter honom då han gick sin väg. Det var kanske lika bra det. Egentligen. Hon skulle bara vara en börda för honom. Och han ville inte ge honom problem.
Hon hade tydligt märkt när de kommit in i reviret. Kunde hon undvika det ville hon inte stanna där allt för länge. Mycket på grund av att hon inte visste om flockledaren accepterade det eller inte.
På svidande ben ställde hon sig försiktigt upp och gick närmare vattenhålet. Det var kanske inte bergsvatten, men det dög helt klart.

Hon lade huvudet mellan framtassarna en bit bort från vattnet. Ögonen svepte överområdet. Stenigt. När hon till sist insåg det fann hon det ganska intressant att marken inunder henne var varm. Inte på samma sätt som det hade varit i savannen, där solen hettade upp marken. Nej, himmelen var mulen, men ändå var marken varm. Hon såg på sina ben. En djup suck lämnade henne. Hon skämdes. Det hon hade gjort... valpfasoner! Om ens det. Thrar började slicka såren. Hon kunde se att de började bli infekterade, och ville inte riskera något allvarligt.  Men, var huvudet dumt fick kroppen lida, eller hur var det?

[4 månader senare och jag har glömt hur man rollar Thrar]

Teck hade gått till ett förråd där de förvarade torkat kött. Teck ansåg inte att han hade tid att ge sig iväg att jaga nu, och inte ork heller. Han hade vandrat långt och behövde fylla på reserverna. Torkat kött fick duga åt honom och åt gästen just nu. Han släpade med sig en större bit av ett djur han inte kunde identifiera.

Han såg snart att den lille främlingen hade rört på sig, oc hdet såg ut som att hon hade druckit. Det var bra, för det var längesen som de hade druckit senast. 

Utan att säga något så gick han fram och lämnade köttet framför den unga magra tiken. När hon inte började äta så blev han besvärad och svalde.
"Ät." Sa han bara kort. Det fanns ingen anledning för henne att svälta ihjäl framför honom, men han visste inte riktigt säkert hur han borde hantera situationen. När det kom till någon form av interaktioner med vackra eller söta tikar så var han alltid som vilken oerfaren ungvarg som helst, vilket i hans fall fick honom att framstå som en oerhört ocharmig och halvkorkad kluns utan utvecklat språk. Men han la inga större tankar på den biten nu, för en del av honom började istället bli vaksam för en annan tik i reviret, som inte heller var speciellt charmig om hon la den sidan till. Istället för att se på tiken så började han svepa smått nervöst med blicken över området för att vara beredd. För att ge främlingen lite utrymme så satte han sig sedan en bit bort, men inte långt nog så att han släppte henne ur sitt synfält.

Den nu bekanta doften av hannen som burit henne ända från regnskogen nådde henne. Thrar upphörde att tvätta såret och höjde blicken. Utöver hans fanns där ytterligare en doft: kött. Hur länge sedan hade det varit sen hon ätit någonting? Hon var mager, revbenen syntes under hennes hud, men hur länge hon faktiskt gått utan att äta visste hon inte.

Ju närmare hon kom desto skarpare blev doften av mat. Dova dunsar hördes med jämna mellanrum då den stora hannen satte ner tassarna. Snart hade han nåt fram och placerat det torkade köttet framför henne. Hon granskade det kort. Det luktade fantastiskt, och även om hon verkligen var i behov av föda kände hon ingen hunger. Då Teck talade vände hon den grågröna blicken uppåt och mötte för ett kort ögonblick hans ögon. Det hade inte slagit henne innan hur otroligt klart gröna de var. Å andra sidan, hon hade inte direkt tittat förrän nu. Man såg inte heller ögonen speciellt mycket från någons rygg. Hon sänkte blicken igen och såg på köttet. Försiktigt började hon gnaga på det. Så fort hon svalt första tuggan gick det upp för henne hur hungrig hon egentligen var. Ett ljudligt knorrande lämnade hennes mage. Hade det varit under andra omständigheter hade hon säkert noterat det, men inte nu.

Det märktes tydligt att kroppen inte var van vid föda. Även om det kändes som rena himmelriket för smaklökarna var hon tvungen att lägga band på sig själv när hon kände att det var nära att det vända i magen på henne. Även om hon gärna skulle göra det vågade hon inte äta mer för tillfället. Thrar slickade sig om munnen och såg mot Teck. Han såg ut att söka efter någonting.
   "Tack." sade hon tyst och satte sig upp.
Benen protesterade men hon ignorerade dem som alltid. Det fanns ingen anledning att oja sig över dem. Hon hade själv ställt till det för sig.
   "För allt."
Han hade hjälpt henne även om han inte behövde det. Visst, hon hade frågat, bett, honom om det. Men andra hade låtit henne vara, och hon kunde se varför. Hon var en tidsinställd bomb redo att explodera när hon helst. Thrar såg återigen upp på hannen.
   "Mitt namn är Thrar."
Det slog henne att hon ännu inte presenterat sig för honom. Han hade gett henne sitt namn, men hon hade inte gett något tillbaka.

Teck betraktade diskret honan när hon lydigt fick i sig lite mat. Hon verkade klok nog att inte äta för mycket på en gång heller. När hon nu var så mager så skulle hennes kropp inte tåla för mycket på en gång. Men nu skulle hon inte svälta till döds framför hans ögon åtminstone. Ett orosmoment mindre. Det fanns ju flera sätt att dö på.

När hon väl talade så blev han tydligt förvånad och såg rakt mot tiken, och visste inte riktigt hur han borde reagera.
"Aye, ingen orsak." Sa han först kort och harklade sig något när han märkte att hans röst var trög av att ha varit tyst så länge.
"Du såg ut att behöva det." För Teck hade det känts som en självklarhet att hjälpa henne. Hur skulle han kunnat lämna henne där för en säker död? Speciellt inte när hon bett om hjälp samtidigt. Men det var nog rätt tydligt att hon inte varit riktigt kry när han träffade henne. Hon verkade mer klar nu, trots den långa vandringen. Lite mat och vatten kan göra susen.

Han hade precis vänt tillbaka blicken mot vidderna omrking dem, ständigt på vakt efter hans ilskna ledarinna, när hon presenterade sig plötsligt. Det kom oväntat för honom. Thrar. Han skulle försöka komma ihåg hennes namn. Han visste ju inte hur länge hon skulle bli kvar innan hon skulle ge sig av.

Han nickade mot henne för att visa att han hade hört.
"Du kan kalla mig Teck." Sa han sedan kort. Han var inte säker på om han hade sagt sitt namn till henne redan, men det var nog ganska stor chans att hon inte lagt det på minnet, så det var lika bra tyckte han.

Thrar vek av med blicken och såg på de ojämna formationerna marken hade skapat. Hon spelade upp hans ord i sinnet. Hon såg ut att behöva det. En tyst suck lämnade henne. När hade hon blivit så svag? När hade hon tillåtit sig själv att falla? Hon, som en gång varit en stolt flockledare, men en familj. En familj som splittrats. På grund av henne. På grund av hennes val, hennes regler. Hon tvingade bort bilderna från sitt medvetande och såg istället på den mörka hannen som räddat henne. Hans blick sökte över området. Han såg koncentrerad ut, spänd. Tyst studerade hon honom.

Då han sade sitt namn övervägde hon om hon skulle tala om för honom att han redan presenterat sig. Precis innan hon sagt åt honom att lämna henne ifred. Hon valde att nicka till svar. Hade han glömt det var det inte hennes problem. Vad som dock skulle kunna komma bli henne problem var revirets ledare.
   "Reviret vi befinner oss på... vems är det?"
Den trötta rösten var så gott som utan känslor, men hennes ögon var frågande.

Teck vände sig mot Thrar när hon talade, han hade inte tänkt på att hans kroppsspråk kunde te sig så uppenabrt för andra. 

Han suckade. "Vi är på The Dark Nations revir, där Selva är ledare. Min ledare. Och hon är inte av den förstående typen, kan jag intyga." Teck såg ut mot markerna igen med sammanbiten min. jadå, han mindes allt för väl vad Selva är kapabel till. Och han vet alltför väl vad hon gör med svaga vargar, de har hon ingen sympati över för, och han var alltför säker på vad hon skulle anse om Thrar här som han hade tagit med sig. Hon skulle inte ha överseende över att hon hade behövts hans hjälp. För svaga vargar har inget att göra i den här flocken, anser Selva. Teck's moraliska ståndpunkt var av en annan sort dock. Även om Teck var fullt medveten om att allt han gjort inte skulle ses med blida ögon av alla. Men de fick stå för dem.

"Hur som helst, så är det bättre om vi kan undvika henne så länge som möjligt, tills du kan stå på benen själv." Han hoppades att Thrar skulle förstå allvaret i det hela, och att hon förstod att han bara ville hjälpa.

The Dark Nation. Det var ett namn hon kände igen, och ingenting hon hört mycket gott om. Hennes öra ryckte irriterat till över situationen. Med hård blick såg hon ut över området. Trots hennes brist på ögonkontakt lyssnade hon uppmärksamt på vad Teck hade att säga henne. Att undvika hand ledare, Selva, skulle vara hennes högsta prioritet. Hade hon vandrat in här utan att ha mött den store hannen innan hade hon säkert tänkt annorlunda, åtminstone fram till det verkligen gällde. Men hon hade bevisat för sig själv att hon inte ville dö. Åtminstone inte än.

Thrar nickade stilla åt hans sista ord innan hon mötte hans blick. Hårdheten fanns fortfarande kvar men var inte avsiktligt riktat mot honom. En viss nivå av nervositet fick henne alltid att stelna till.
   "Om Selva nu är så farligt som du säger, varför ta med mig till reviret?"
Hon såg frågande på honom, och insåg kort därefter hur hennes ord lät. Bortskämd som en barnunge.
   "Missförstå mig inte, jag är mer än tacksam att du faktiskt valt att hjälpa mig så mycket som du gjort." ett vagt, knappt märkbart, leende spelade på hennes läppar innan hon såg ut över lavaöknen igen.
   Hon ville inte verka otacksam över hannens gest, men hon ville inte heller stanna kvar på ett revir hon med stor sannolikhet inte var välkommen på längre än hon måste.

Teck bet ihop sina käkar vid henne fråga. Ja det var ju en fråga han hade ställt sig själv. Varför utsätta henne för risken att träffa på Selva. Han svarade först inte, helt enkelt för att han inte visste vad han skulle svara.

Han blev blev sedan förvånad över att höra att hon var tacksam. Teck vände blicken mot Thrar, och kände sig något generad. Han hade ju inte gjort speciellt mycket egentligen, men han nickade svagt för att visa att han hade hört och tagit emot hennes ord. Han harklade sig något, och kände att hon antagligen förtjänade någon form av förklaring.

"Jag bor här, det är vårt revir, och här kan du åtminstone vara trygg från alla andra. Här finns bara en fiende, där ute finns alla andra. Och jag har nog lättare att hantera min egna ledare utan att det ska behöva spillas onödigt blod." Han kände hur hans ord antagligen lät väldigt råa. Han drog besvärat på mungipan. "Selva är dock fortfarande någon du inte ska lita på, och ha respekt för, oavsett. Men du får lita på mig, Thrar, om jag säger att jag inte kommer låta något hända dig så kommer det vara så. Annars hade jag inte tagit med dig hit. Och du är fri att gå och stanna som du känner för, du är ingen fånge. Aye?"

Hon lyssnade med uppmärksamhet på hans ord. Han hade helt klart en med vad han sade. Den enda bristen var att hon inte kunde påminna sig om att någonsin ha haft direkta fiender. Och hade hon det hade de säkerligen bättre saker att göra än att söka upp henne. Men å andra sidan... Det fanns alltid de som skulle kunna ta hennes liv utan att tveka, endast för att hon var vek. Thrar fann det fortfarande pinsamt. Hur hade hon kunnat låta sig själv sjunka såhär? Men det hade varit lättare än att hålla huvudet ovan ytan. Hon nickade stilla för att indikera att hon lyssnade. Då han talade om att han inte skulle låta någonting hände henne skruvade hon lätt på sig, osäker på hur hon skulle reagera. Teck hade sannolikt oerhört mycket större chanser till att tala med flockledaren och få henne levande ur situationen än vad hon själv hade. Men det förändrade inte det faktum att det kändes underligt. Hon nickade återigen när han tystnat. Han var en vänlig själ, det kunde hon inte förneka. Omedvetet sträckte hon på sig.
   "Tack. Jag lämnar reviret när jag återhämtat mig."
Hon frågade sig själv om det verkligen var vad hon ville. Hon hade varit ensam så länge nu att hon inte visste om hon skulle överleva att återvände till ensamheten. Thrar lekte med tanken att stanna i utkanten av området, i utkanten av Kawazatriskogen. Möjligheten fanns åtminstone.