Kida stod framför det förtorkade kadavret av vad som tidigare varit en varg. Hon vet inte riktigt vad hon ska tycka om det. Det är lite oroande… äcklande man samtidigt väldigt fascinerande. Kida har aldrig sett sig själv som särskilt religiös men hon är alltid villig att lära sig mer. Tänk att vara en sådan viktig varg att dennes kropp tagits omhand på detta sättet. Vördas och behandlas med omsorg. Det krävs nog väldigt mycket tro för att utföra sådana handlingar.
Kida känner sig lite obekväm inför de döda ögonen ock bestämmer sig för att lämna platsen, så respektfullt hon kan förstås. Hon börjar med att sänka huvudet i en lätt bugning, ifall någon skulle se henne. Efter det backar hon några steg innan hon vänder sig åt höger och traskar iväg. Det borde förhoppningsvis se bra ut om någon ur värdflocken skulle ha ögonen på henne. Det är däremot mycket folk som befinner sig här i Sanctevra just nu på grund av festligheterna så förmodligen är hon själv bara en i mängden, ingen att lägga någon direkt uppmärksamhet på. Så Kida känner sig ändå bekväm med den tanken. Men det är alltid bättre att ta det säkra före det osäkra, ta seden dit man kommer och så vidare.
Efter ett tag är hon så långt bort att hon inte längre kan känna den stirrande döda blicken på sig och Kida fyller lungorna med luft och andas sedan ut i en avslappnande utandning. Det har hänt väldigt mycket under festligheterna redan och det känns som att det fortfarande är mycket som väntar i skuggorna. Kida bestämmer sig för att styra stegen mot marknadsstånden för att få något att göra. Plötsligt får hon syn på en röd fäll hon känner mer än väl och Kida känner sig genast lite gladare.
”Flippa!” Hon ropar efter vännen för att få henne uppmärksamhet.

[Pax till Flippa]

När Kidas röst nådde henne stod hon i utkanten av sitt läger och hade börjat samla ihop sin packning. Flippa såg upp och mötte sin vän med ett glädjelöst leende.
    “Åh, hej Kida,” hälsade hon. Den sedvanliga munterheten saknades i hennes stämma. Kida visste vad som hänt, så Flippa kände inte att hon behövde låtsas. Inte för att det ens skulle vara till någon nytta - hon var särskilt lätt att genomskåda.
     “Hur är det?” frågade hon vänskapligt innan hon lät blicken falla framåt på sin packning igen. “Jag… Jag har börjat göra mig iordning för hemfärd,” erkände hon lågmält. Kanske var det inte konstigt att hon inte hade någon lust för vidare festligheter. Men hon kände sig inte heller längre trygg. Det var en olustig känsla som hon aldrig riktigt känt förut. Den vävde sig samman med hemlängtan och gjorde det omöjligt för henne att hitta styrkan att stå emot. Hon ville hem till sin familj, till sin pappa.

Det fanns ingen glädje i vännens blick när Kida gick mot henne. Kida var inte helt ovetande om vad som utspelats, om än hon inte viste om detaljer. Hon visste heller inte riktigt hur vännen ville bli bemött. Gråvargen biter sig löst i läppen.
”Det är bra med mig. Lite kvävd i den här luftfuktigheten dock”. Hon går lite närmare.
”Hur är det med dig?” Försiktigt studerande ser Kida på Flippa medan hon packar.
”Jag följer med dig” Säger on bestämt. Är hellre i Flippas sällskap än något annat ändå. ”Den här festen visade sig vara lite för makaber för min smak”. Hon huffar ett lätt litet fnitter men återgår till allvaret lika snabbt. Det är inte rätt tid att skämta just nu.

     “Det har väl varit bättre…” Flippa såg ner på sina tillhörigheter som låg utspridda framför henne. Det var egentligen inte mycket - lite torkat kött, några roliga stenar hon bytt till sig för att visa sin pappa och några enkla smycken.
     Fli gav Kida ett svagt leende över axeln åt hennes kommentar. Ja, det var den verkligen.
     “Du behöver inte för min skull,” sade hon för att försäkra sig om att Kida inte bara gjorde det för att vara en bra vän. Det var hon ändå. Flippa såg över sakerna igen, och blicken drog sig motvilligt mot guldsmycket. Kedjan var enkel, men förvånansvärt stark trots sin relativt nätta utformning. Som om inte det i sig var imponerande så var ett smycke akvamarin fäst. Dess skick var obearbetat, varken polerad eller förädlad. Precis som han som skapat det. Flippa antog att Kida uppmärksammat det.
     “Jag fick det från honom,” tillkännagav hon försiktigt. Hon vände blicken mot Kida igen. “Vargon alltså. Han har gjort det.” Han hade så gott som kastat det i ansiktet på henne - det kändes mer som att det var ämnat som ett slags straff än den gåva som hon föreställde sig det börjat som. Ändå kunde hon inte låtit det ligga kvar där.
     “Jag vet inte om jag borde ta med det hem, eller…” Ja, vad var andra alternativet? Lämna det här i Sanctevra? Kasta det i sjön där de träffats? Hon såg fundersamt på Kida igen, en blick som bad om råd.

Kida sluter upp vid Flis sida och studerar tingen som ligger utspridda. Hon skakar lätt på huvudet och ger Fli ett varmt leende.
”Ingen fara. Jag längtar fort från allt det här ståhejet”. I vanliga fall hade hon kanske tagit tillfället i akt och framträtt lite själv när det ändå var så många vargar samlade på samma plats. Men den här gången hade hon föredragit att bara vara åskådare. Att bara få njuta av att se hur andra festar. Hon måste dock säga att hon föredrar festligheterna i Skuggfall.
Jag fick det från honom,
Kidas himmelsblå blick fästs på smycket som Fli syftar på. Tyst lyssnar hon på Flis ord och tippar huvudet lätt på sned.
”Nog att guld är vackert men det är inte riktigt din färg”. Säger Kida tankfullt. Själv anser hon att silver framhäver Flis färg och utstrålning. Guld däremot får henne att se blek ut. ”Hade han verkligen brytt sig hade han sett det”. Lägger hon till men orden tonar bort mot slutet av meningen. Vill inte råka kliva på några tår.
Kida vänder sig sedan bestämt mot vännen. Dags för lite reality check.
”Vad känner du när du ser på smycket?.. Ärligt”. Kida synar vännen och inväntar svar.

    Oavsett om smycket passade henne eller inte, så var det gärningen som hon uppskattade. Det var inte första gången hon fick en gåva av någon beundrare, men första gången någon tagit sig tiden att skapa något. Det kändes speciellt. Det hade betytt mycket, om det inte varit för allt det hemska som inträffat.
Flippas blick vilade på smycket, om än den var frånvarande och tankfull. Hennes kropp krympte lite efter en sorgmodig utandning.
     “Jag vet inte,” började hon osäkert som svar. “Det är delat. Jag tror, att jag så gärna vill att det skulle varit annorlunda. Då skulle det här halsbandet varit det finaste jag fått, men nu…” Flippa tystnade lite, pressade samman läpparna i ett dystert uttryck, “vet jag inte längre. Jag blir mest bara ledsen när jag ser på det.” I huvudet började ursäkter spinna. Vargon hade precis förlorat sin bror, vem kunde klandra hans beteende? Han var en Jägare, det var klart det låg i hans natur att vara misstänksam.
     “Vad skulle du gjort, om du var jag?” frågade hon med en mjuk ton och lade huvudet på sned i en dyster nyfikenhet.

Kida lyssnar och nickar här och där medan Flippa talar. Tyst går tankarna omkring i hennes eget huvud. Hon vet inte själv hur det är att få gåvor och beundrande blickar från hanar och i den här situationen kan hon tänka objektivt eftersom hon själv inte blandar in några känslor. Endast de känslor hon har för sin bästa vän.
”Jag tänker så här…” Kida tar ett djupt andetag som för att samla sina tankar innan hon talar.
”Om smycket gör dig ledsen nu så kommer den alltid göra dig ledsen. Jag förstår att det var en fin gåva från någon speciell men ibland får vi saker som ett test i livet. Det låter som att den här gåvan mycket väl kan vara ett test eftersom omständigheterna kring det får dig att må dåligt”. Kida fuktar nosen och flyttar sig lite närmare vännen och ger henne ett välment buff med huvudet. Vad Kida skulle göra i en liknande situation spelar ingen roll för Kida och Flippa är olika personer. Det är Flippa som har svårigheter just nu och det är Flippa som behöver komma fram till var Flippa vill och ska göra. Kida kan bara erbjuda ett annat perspektiv och stötta sin vän i vad hon än väljer att göra. För vad än Flippa väljer att göra så är det ingen som kommer klandra henne, inte Kida i alla fall. Aldrig någonsin.
”Om det är menat att den där hanen ska bli speciell för dig så kommer det fler chanser för er, fler gåvor. Men klamra dig inte fast vid något som du hoppas kan förändras i framtiden om det just nu får dig att må dåligt”. Hon andas långsamt ut.
”Om du fokuserar dina tankar på denna hane, på denna gåva, så kanske du låser dig för ännu bättre möjligheter i framtiden”.

Trots att de var jämngamla kändes Kida så mycket mognare i de flesta avseenden. I hur hon hanterade sina känslor, i hur hon resonerade. Det var därför Flippa gärna lyssnade till hennes råd, och tog till sig dem.
     “Du har nog rätt… Åh,” erkände hon med viss uppgivenhet. Det var nog sant. Det fina det hade kunnat symbolisera var nu för evigt besudlat med de dåliga minnena. Det fanns ingen mening att hålla fast vid det. Vid Gudarna, han var ju en Jägare.
Flippa ruskade lite på huvudet åt sig själv. Hon var ett sånt fån. Var det detta alla menade med när de sa att hon skulle vara försiktig? En suck lämnade henne.
     “Du kan väl ta det då, Kida? Byta bort det, lämna det här, eller vad som helst,” bad hon med en vädjande rynka mellan ögonbrynen. Det fanns en viss förlägenhet i rösten när hon fortsatte; “jag tror inte jag kan…” Det spelade ingen roll vad vännen gjorde det med. Bara hon var den som slapp göra sig av med det.

Du har nog rätt…
I det ögonblicket smärtar det Kida att hon möjligtvis har rätt, för hon förstod att för en liten stund hade den där hanen nästlat sig in under skinnet på Flippa och det kommer ta ett bra tag för vännen att komma över det. Kida kan bara göra sitt bästa som vän och ge support.
Du kan väl ta det då, Kida?
Kida tar emot smycket med en nick.
”Jag tar hand om det. Out of sight, out of mind.” Kida ler varmt åt vännen och citerar sin far som beskrev det på ett sådant passande sätt. Finns det inte längre i blickfånget eller i närheten där det går att se det så kan det heller inte längre hålla sig kvar i det mentala utrymmet.
Kanske kan Kida byta till sig något annat som hon kan ge Flippa istället. Något som kan medföra sig lite positiv energi till vännen.
”När går resan tillbaka till Civitas? Jag har bara en grej jag behöver göra innan så kan vi mötas upp när du vill.” Kida studerar Flippa en kort sekund innan hon tillägger. ”Vill du ha sällskap så stannar jag gärna.” Flippa är mycket viktigare än något annat.

“Tack,” log hon. Det fanns tacksamhet i rösten om än ingen riktig glädje infann sig i hennes uppsyn. Flippa vände tillbaka blicken till sin utspridda packning.
     “Jag ska få ordning på det här, och leta upp mina syskon för att säga hejdå. Lava följer med oss. Jag tror hon är och letar efter en grupp som vi kan slå följe.  Vill helst inte vandra ensamma… Men stressa inte. Vi kan vänta på dig om det är så.”
     Kida försäkrade henne om att det inte skulle ta någon lång tid och de kunde mötas upp igen snart. Tills dess hade Lava kommit tillbaka med nyheter om en större grupp som skulle vandra mot Svartstrand senare, och så slog trion följe med dem på väg tillbaka mot Civitas.

[Avslutat]