Kida stod framför det förtorkade kadavret av vad som tidigare varit en varg. Hon vet inte riktigt vad hon ska tycka om det. Det är lite oroande… äcklande man samtidigt väldigt fascinerande. Kida har aldrig sett sig själv som särskilt religiös men hon är alltid villig att lära sig mer. Tänk att vara en sådan viktig varg att dennes kropp tagits omhand på detta sättet. Vördas och behandlas med omsorg. Det krävs nog väldigt mycket tro för att utföra sådana handlingar.
Kida känner sig lite obekväm inför de döda ögonen ock bestämmer sig för att lämna platsen, så respektfullt hon kan förstås. Hon börjar med att sänka huvudet i en lätt bugning, ifall någon skulle se henne. Efter det backar hon några steg innan hon vänder sig åt höger och traskar iväg. Det borde förhoppningsvis se bra ut om någon ur värdflocken skulle ha ögonen på henne. Det är däremot mycket folk som befinner sig här i Sanctevra just nu på grund av festligheterna så förmodligen är hon själv bara en i mängden, ingen att lägga någon direkt uppmärksamhet på. Så Kida känner sig ändå bekväm med den tanken. Men det är alltid bättre att ta det säkra före det osäkra, ta seden dit man kommer och så vidare.
Efter ett tag är hon så långt bort att hon inte längre kan känna den stirrande döda blicken på sig och Kida fyller lungorna med luft och andas sedan ut i en avslappnande utandning. Det har hänt väldigt mycket under festligheterna redan och det känns som att det fortfarande är mycket som väntar i skuggorna. Kida bestämmer sig för att styra stegen mot marknadsstånden för att få något att göra. Plötsligt får hon syn på en röd fäll hon känner mer än väl och Kida känner sig genast lite gladare.
”Flippa!” Hon ropar efter vännen för att få henne uppmärksamhet.

[Pax till Flippa]

När Kidas röst nådde henne stod hon i utkanten av sitt läger och hade börjat samla ihop sin packning. Flippa såg upp och mötte sin vän med ett glädjelöst leende.
    “Åh, hej Kida,” hälsade hon. Den sedvanliga munterheten saknades i hennes stämma. Kida visste vad som hänt, så Flippa kände inte att hon behövde låtsas. Inte för att det ens skulle vara till någon nytta - hon var särskilt lätt att genomskåda.
     “Hur är det?” frågade hon vänskapligt innan hon lät blicken falla framåt på sin packning igen. “Jag… Jag har börjat göra mig iordning för hemfärd,” erkände hon lågmält. Kanske var det inte konstigt att hon inte hade någon lust för vidare festligheter. Men hon kände sig inte heller längre trygg. Det var en olustig känsla som hon aldrig riktigt känt förut. Den vävde sig samman med hemlängtan och gjorde det omöjligt för henne att hitta styrkan att stå emot. Hon ville hem till sin familj, till sin pappa.

Det fanns ingen glädje i vännens blick när Kida gick mot henne. Kida var inte helt ovetande om vad som utspelats, om än hon inte viste om detaljer. Hon visste heller inte riktigt hur vännen ville bli bemött. Gråvargen biter sig löst i läppen.
”Det är bra med mig. Lite kvävd i den här luftfuktigheten dock”. Hon går lite närmare.
”Hur är det med dig?” Försiktigt studerande ser Kida på Flippa medan hon packar.
”Jag följer med dig” Säger on bestämt. Är hellre i Flippas sällskap än något annat ändå. ”Den här festen visade sig vara lite för makaber för min smak”. Hon huffar ett lätt litet fnitter men återgår till allvaret lika snabbt. Det är inte rätt tid att skämta just nu.

     “Det har väl varit bättre…” Flippa såg ner på sina tillhörigheter som låg utspridda framför henne. Det var egentligen inte mycket - lite torkat kött, några roliga stenar hon bytt till sig för att visa sin pappa och några enkla smycken.
     Fli gav Kida ett svagt leende över axeln åt hennes kommentar. Ja, det var den verkligen.
     “Du behöver inte för min skull,” sade hon för att försäkra sig om att Kida inte bara gjorde det för att vara en bra vän. Det var hon ändå. Flippa såg över sakerna igen, och blicken drog sig motvilligt mot guldsmycket. Kedjan var enkel, men förvånansvärt stark trots sin relativt nätta utformning. Som om inte det i sig var imponerande så var ett smycke akvamarin fäst. Dess skick var obearbetat, varken polerad eller förädlad. Precis som han som skapat det. Flippa antog att Kida uppmärksammat det.
     “Jag fick det från honom,” tillkännagav hon försiktigt. Hon vände blicken mot Kida igen. “Vargon alltså. Han har gjort det.” Han hade så gott som kastat det i ansiktet på henne - det kändes mer som att det var ämnat som ett slags straff än den gåva som hon föreställde sig det börjat som. Ändå kunde hon inte låtit det ligga kvar där.
     “Jag vet inte om jag borde ta med det hem, eller…” Ja, vad var andra alternativet? Lämna det här i Sanctevra? Kasta det i sjön där de träffats? Hon såg fundersamt på Kida igen, en blick som bad om råd.

Kida sluter upp vid Flis sida och studerar tingen som ligger utspridda. Hon skakar lätt på huvudet och ger Fli ett varmt leende.
”Ingen fara. Jag längtar fort från allt det här ståhejet”. I vanliga fall hade hon kanske tagit tillfället i akt och framträtt lite själv när det ändå var så många vargar samlade på samma plats. Men den här gången hade hon föredragit att bara vara åskådare. Att bara få njuta av att se hur andra festar. Hon måste dock säga att hon föredrar festligheterna i Skuggfall.
Jag fick det från honom,
Kidas himmelsblå blick fästs på smycket som Fli syftar på. Tyst lyssnar hon på Flis ord och tippar huvudet lätt på sned.
”Nog att guld är vackert men det är inte riktigt din färg”. Säger Kida tankfullt. Själv anser hon att silver framhäver Flis färg och utstrålning. Guld däremot får henne att se blek ut. ”Hade han verkligen brytt sig hade han sett det”. Lägger hon till men orden tonar bort mot slutet av meningen. Vill inte råka kliva på några tår.
Kida vänder sig sedan bestämt mot vännen. Dags för lite reality check.
”Vad känner du när du ser på smycket?.. Ärligt”. Kida synar vännen och inväntar svar.

    Oavsett om smycket passade henne eller inte, så var det gärningen som hon uppskattade. Det var inte första gången hon fick en gåva av någon beundrare, men första gången någon tagit sig tiden att skapa något. Det kändes speciellt. Det hade betytt mycket, om det inte varit för allt det hemska som inträffat.
Flippas blick vilade på smycket, om än den var frånvarande och tankfull. Hennes kropp krympte lite efter en sorgmodig utandning.
     “Jag vet inte,” började hon osäkert som svar. “Det är delat. Jag tror, att jag så gärna vill att det skulle varit annorlunda. Då skulle det här halsbandet varit det finaste jag fått, men nu…” Flippa tystnade lite, pressade samman läpparna i ett dystert uttryck, “vet jag inte längre. Jag blir mest bara ledsen när jag ser på det.” I huvudet började ursäkter spinna. Vargon hade precis förlorat sin bror, vem kunde klandra hans beteende? Han var en Jägare, det var klart det låg i hans natur att vara misstänksam.
     “Vad skulle du gjort, om du var jag?” frågade hon med en mjuk ton och lade huvudet på sned i en dyster nyfikenhet.