Skogen var tyst, förvånansvärt så, inte ens fåglarna kvittrade. Kanske var det på grund av staden som låg inte för långt bort, men tillräckligt för att hon skulle slippa dess brus. Valparna klarade sig. hon visste om deras små utflykter, och hade inte väntat sig mindre. Trots hennes träning och förstärkning av sina ideal så visste hon att det inte var samma struktur och disciplin som hon själv växt upp med inom Occultos. Där hade de haft varandra, och ingen var sen med att påpeka misstag eller felsteg. Man lärde sig av alla, och det var hårt, men hon hade älskat det. Nu var det bara hon, Alfdis hjälpte till så gått det gick, men hur mycket kunde ett spöke stoppa en upprorisk valp?
 Den honungsfärgade blicken svepte över träden, det fanns ingen koppling mellan henne och platsen, det enda kraftfulla minne var när hon avvisat Blair, minnet var starkt, och hon hade nog ännu inte riktigt förlåtit honom. Om han inte agerat som han gjort kanske de alla hade varit samlade igen. Occultos skulle inte bara ett bleknande minne i allt för få sinnen. Valparna skulle kunnat växa upp och tränas ordentligt, inte bara en ensam skugga som försökte minnas det som var.
 En bekant doft, som hon skulle kunna känna igen om hon så sov, eller var död för den delen, letade sig in i hennes nos och skingrade tankebanorna i hennes sinne.
 Ett omedvetet leende kröp sig upp i mungiporna och automatiskt styrde hon stegen emot doften, även om den låg blandad med myriad av främmande dofter. Det var Han, hon hade inget att vara rädd över. Mellan träden kunde hon skymta hans bruna fäll och det var med ett flin på läpparna, och i rösten, som hon talade.
"Rialb var det väl?" frågade hon retsamt. Det var det sämsta kodnamnet hon hört.

Blair hade vaknat relativt tidig, och gäspandes hade han sträckt på kroppen och sedan fortsatt sin tur kring Lövskogen och Yanamores kanter.
     Det hade varit fruktlöst hela morgonen, tills Blair kände lukten av Iriea. Det fick honom att stanna till. Vid det här laget borde båda vara medvetna om varandra, men han gav henne valet om de skulle träffas eller inte. 
     Det dröjde inte länge innan han skymtade henne mellan träden, och han höll hennes blick så fort det gick, ändå fram tills hon nådde honom.
     "Rialb var det väl?" Blair rullade på skuldrorna i en nonchalant gest, och log snett.
     "Rialb, Blair, Snygging", Han gjorde en avfärdande min som inte gjorde något för att mildra den släpigt arroganta minen. "Du får kalla mig vad du vill, Iri." Han granskade henne, och fann att hon såg starkare ut än förra gången de sågs. Det gladde honom.
     "Hur går det med valparna?"

Hon höll hans blick, men det var inte nog för att missa de nya ärret i pannan. Ärren? Hon kommenterade dem inte, men de såg allt för jämna ut för att vara efter en vanli strid. Någon hade avsiktligen skadat honom och de skulle få lära sig vad riktig smärta var. Den riktiga innebörden av ordet.
 "Åh hjärtat, var försiktig med vad du önskar" kontrade hon sockersött, tonen lenare än honungen som tycktes flyta i blicken.
"Kanske börjar sprida sig ryckten, vore väl synd att dras med sådant" flinet i ansiktet stod i stark kontrast till tonerna i rösten och orden som uttalades.
 Han frågade om valparna och hon vände bort blicken.
"De lever" började hon kort, de var inte ett ämne hon var här för att tala om. Det var bra nog med dem, och de var fortfraande ordentliga individer som skulle passat fin för flocken. Något hon tivlade på att Blair skulle hålla med om att hon uppfostrade dem efter.
"Jag är inte Shady, men de tar sig" trots det var Ria synligare i alla tre än vad hon hoppats.
"Stora nog att vara ensamma, Yanamore är relativt säkert, och det är inte som om de smiter dit i tid och otid andå, men nog om dem, jag känner att du har mer än en i hälarna på dig" hon dansade inte runt buskarna. Rakt på sak.
"Du gör inte vad jag skulle ha gjort, så mycket vet jag, så vilka är dem?" Nej av vad hon förstått hade Blair inget intresse kvar i deras gamla familj, en tänke som än smärtade henne. För honom dog väl den tanken med Shady.

Blair behöll sin min, men ville rynka pannan. De tog sig? Innan han hann fråga vad hon menade, fråga om det han anade stämde, bollade Iriea tillbaka en fråga. Mer än en? Ja, så kunde man ju uttrycka det.
     "Gudarnas trogna, eller mina trogna. En salig blandning." Han betraktade henne medan han talade, blicken skarp och intensiv som vanligt. "Vi har ett uppdrag att utföra, och sedan släpper jag dem. Du vet att jag inte ämnar att skapa ett nytt Occultos." Han tänkte aldrig göra sig själv så beroende av andra igen, eller vice versa.

Salig blandning? Det lät helt ärligt som de flesta grupper hon stött på. Det var sällan något var unisont. Men hans ord triggade ett intresse hos henne, en nyfikenhet.
Det var länge sedan hennes liv haft ett syfte i formen av ett uppdrag. Att vara mor till sina syskon var hennes enda syfte nu, men hon hade saknat uppdragen. Känslan att man utförde något. Ett stilla familjeliv hade nog aldrig kunna varit hennes lott i livet.
 "Nej jag vet" hon suckade med en bitterljuv ton.
 "Du dödade liksom lite grunden av det idealet" tonen var inte hård eller dömande, men meningen bokstavlig. hon hade inte officiellt förlåtit honom, och det skadade inte att påminna honom det. Han var skyldig henne mycket.
 "Men Gudar och uppdrag? Berätta mer, du kan inte börja vara kryptisk med mig nu" ett genuint leende drog i mungiporna, visade att hon för stunden inte tänkte plåga honom med det han ville glömma. Det skulle inte gynna någon av dem, och hon var faktiskt genuint nyfiken på hans påhitt. Kanske fanns det plats för henne än? Om det var lockande nog.

"Du dödade liksom lite grunden av det idealet." Blairs uttryck förändrades inte. Hur kändes det att döda Rialea? Det smärtade att bli påmind om Shady, och han fick bita tillbaka den giftiga kommentaren. Istället andades han in genom nosen och placerade ett släpigt, något flirtigt leende på läpparna.
     "Gudarna har gett mig ett uppdrag att utföra i deras namn", svarade han. "och jag söker de som är villig att döda för Dem. Eller för mig, om det skulle vara så." Han höjde på ögonbrynet. "Lite kryptiska uttalanden får du räkna med när det gäller mig. Det är ungefär såhär tydlig som jag kommer bli." Han sträckte på sig.
     "Ta det eller inte. Ditt val."