Solen stod högt på himlen, och trots att de bodde i en skog nära en vattenmassa var värmen påtaglig. Ljudet av flocken var altid om honom, och kändes rätt så lugnande, men trots det så var hans sinne nedstämt och han kände sig något dunkel. Inte ens då Rakel, och hennes broir Navus, hade slagit sig ihop för att överfalla honom hade det lättat hans sinne. Visst hade han låtit valparna leka ett tag, men snart, snabbare än vanligt, hade han ursäktat sig och dragit sig undan litet.
 Han låg på en landtunga som gick ut litet i vattnet och avslutades med en relativt platt sten, blicken ner i den blanka sjön och tassen som lojt rörde om och skapade ringar däri. Tankarna låg på den ljusa vännen, försökte minnas om han gjort något fel. Vad hade hänt den där kvällen? Han kunde itne se något som skulle fått honom att agera sådär, och nu hade han undvikit honom sen dess. Hade han sagt något dumt? Han spelade upp scenen i sinnet om och om igen, i perfekt detalj, men kunde inte hitta problemet. Det gjorde ont i honom att Ökker helt unvek honom och han visste inte vad han skulle ta sig till. Han hade försökt prata med Ökker, men det enda han fick var panikartat stammande innan vännen vände ryggen till och sprang. Kanske hade han insett att Sirocco inte var värd hans tid? Kanske hade han, på någotsätt, förstått att Sirocco var litet glad över att han inte hittat sin familj?
 En djup suck lämnade den mörka ynglingen och han vevade ännu ett varv med tassen i vattnet och såg på då det förvrängde dragen i hans ansikte. Han behövde insikt, men han verkade inte komma nånvart.

[komsi pappsen <3]

Likt alltid annars så ifrågasatte han sitt val av att patrullera reviret under dagens varmaste och soligaste timmar. Ville han göra det så svårt för sig som möjligt? Inte egentligen, men allt för ofta så verkade det ändå bli så. Kanske hade det lite att göra med att det var då resten av flocken oftast var vaken. Sällskapet som han gick miste om då han mest var vaken om natten. Fast å andra sidan så var han inte till mycket nytta i solsken så det gick ju att ifrågasätta.
Han var på väg tillbaka till lyorna då skuggornas viskningar meddelade honom om att den ena sonen fanns i närheten. Det var inte en direkt omväg så han valde att styra stegen åt det hållet. De hade inte haft tillfälle, eller snarare tagit sig tiden till att samtala på tu man hand på ett tag.
Det dröjde inte länge innan han kunde skymta sonens mörka gestalt där han låg på en sten vid sjön. Han tycktes djupt försjunken i tankar, kanske bekymrad över någonting? Hur som så verkade det inte som att Rocco lade märke till hans närvaro.
Han stannade upp några meter ifrån honom och vände blicken mot ett av de närliggande träden där han, till synes utan ansträngning, lät skepnaden av en varg formas och stiga fram från skuggan. Han lät den sedan vandra ut över vattenytan framför Sirocco i en stillsam takt. Svepande i stillsamma rörelser höll skuggorna den skepnaden han styrde dem i. Lydde hans minsta vink. Vargen stannade upp och vände sin bottenlösa blick mot Sirocco innan den försiktigt tog sig några steg närmare honom.

En skugga av en gestalt dök i ögonvrån, och först lade han ingen större vikt till den, det fanns många vargar i flocken, och en del av dem var mörka till färgen. Det var inte fören den vandrade ut på vattenytan, som om vattnet inte ens varit där som han förvånat vred på huvudet för att spana på skuggvarelsen, som han nu upptäckte inte bara var en vanlig varg ur flocken.
 Han lade det mörka huvudet på sned, så att luggen föll ifrån det högra ögat och han fick bättre sikt. Det fanns få vargar i flocken som kunde skuggmagi, än färre som var tillräckligt bra på det för att hålla en fast form sådär. Han antog att fadern var i närheten, men valde att studera varelsen istället, som såg på honom med bottenlösa hålor.
 "Hej far" sade han tillslut utan att se bak på honom, rösten färgades till en början av hans nedstämda sinnesstämning, tankarna på Ökker låg kvar som ett moln över hans sinne. Sirocco visste inte riktigt vart fadern ville komma med skuggfiguren, vilken reaktion det förväntades att han skulle ha, men det kändes som om hans reaktion gjort honom besviken. En känsla han behöll för sig själv.

Han stod där, en bit bort, och studerade skuggvargen och sonen. Då han väl upptäckte skepnaden så var det självklart att han drog slutsatsen att Zoid var i närheten. Ingen annan i flocken kunde behärska skuggans kraft, han anade att få vargar generellt hade sådan bra kontroll över dem. De var hans liv, hans följeslagare. De hade funnits där längre än någon annan, varit mer en familj för honom än flocken han föddes in i. Hatad för dem och för den han var. Det klarade han sig bättre utan.
Då sonen hälsade så tog han sig fram till honom, lade märke till den något nedstämda tonen i hans röst. Han tog sig upp på stenen som han låg på och puttade vagt till honom med nosen. ''Maka på dig''. Han lade sig sedan ner intill sonen, nog nära för att deras pälsar vidrörde varandra. Skuggorna drog sig som per automatik en bit bort för att inte råka komma i kontakt med Sirocco. Skuggbenet bröt även sin skepnad och anslöt sig till de andra. Han lät dock skuggvargen vara kvar, även om den nu vänt sig bort ifrån dem, lät den göra lite vad den ville.
Blicken vändes mot sonen. ''Du verkar nedstämd. Har det hänt något Rocco?''. Stämman var något bekymrad, men han ville samtidigt inte pressa situationen om han inte ville tala om vad som tyngde honom. Han hoppades dock att han ville det. Bara för att han nu hade betydligt mer ansvar och åtaganden betydde det inte att han inte ville ta sig tid till att lyssna och hjälpa, särskilt sina valpar.

Han hasade sig undan då fadern bad honom, tacksam över sällskapet. Han hade inte haft mycket direkt sällskap sedan Ökker hade börjat undvika honom, då han själv i sin nedstämdhet hade undvikit det. Han kunde känna faders päls emot hans sida, och värmen ifrån honom då han lade sig ner, men han hade fortfarande inte sett emot honom. Blicken var fortfarande fäst vid skuggvargen som nu istället hade släppt sin fokus ifrån honom och relativt planlöst irrade på vattnet.
 Faderns stämma var frågande då han talade, och även om Sirocco hoppats på att han skulle ta upp det visste han inte riktigt vad han skulle säga nu när han faktiskt gjort det, för han själv visste att det var något barnsligt att han betedde sig såhär, kanske behövde Ökker bara litet egen tid? Trots allt så hade ju flocken haft den där festen och myset, medan Ökkers familj var borta någonstans i världen och kunde vara vart som helst.
 "Det är väl inget som hänt direkt" sade han något rådvill och såg äntligen till sin far.
 "Eller det kanske det gjort?" Han såg ner på vattnet som han gjort innan fadern kommit till platsen
 "Jag vet inte men Ökker har börjat undvika mig, och jag vet inte varför? Allt var bra tills för ett par dagar sedan, men sen så stirrade han bara på mig och rusade iväg, och sen dess har han undvikit mig. Har jag gjort något fel?" Helt plötsligt trillade orden ur munnen på honom och han visste inte riktigt om det faktiskt gick att förstå eller om han bara svamlade. Han såg på fadern och hoppades att han skulle ha något svar, utan att egentligen veta hur han skulle fått det.