Ezekiel hade tänkt. Ganska mycket, till och med. Mötet med Kolzaks familj hade etsat sig fast i honom av mer än en anledning. Varför hade de betett sig så mot honom? Han mindes deras nedlåtande röster, deras reserverade blickar, men han kunde inte förstå varför. Han hade inte gjort dem någonting, han hade inte gjort något för att förtjäna den behandlingen. Han hade ju aldrig ens träffat dem förut. Och Ilya … Ilya hade hatat honom så mycket att Kolzak dödat honom för det. Mamma brukade alltid säga att man inte skulle tänka något dåligt om nya vargar innan de gett en skäl till det. De borde också ha haft en mamma som Ezekiel. 
    Mamma … Det kändes som evigheter sedan de skiljts åt. Han saknade dem så mycket. Och när han tänkte på mamma tänkte han oundvikligen också på pappa, som hade lämnat dem innan Ezekiel och Ezra föddes. Varför hade han gjort det? Det var ytterligare en sak han inte förstod. Var det något fel på honom? Var han inte värd respekt, varken sin pappas eller främlingars? Ezekiel hade börjat skylla sin familjs död på sin frånvarande pappa. För tänk om han hade stannat hos dem. Pappa hade kanske kunnat försvara dem från monstren, men han hade valt att gå sin väg när han fick veta att det skulle bli valpar. Varför? Stod han inte ut med tanken? 
    Kanske var det inte alls Ezekiels fel att mamma och Ezra dog, kanske var det pappas. Det kändes onekligen lättare att tänka så. 

Det började mörkna — himlen var mörk högst upp, men vid marken var den orange. Ezekiel låg på rygg med blicken på himlen. De hade slagit sig till ro för natten intill en liten källa, men det var omöjligt att sova. Sov Kolzak? Han bestämde sig för att ta reda på det. Han behövde få ur sig saker. 
    "Kolzak", började han utan att ta blicken från himlen. "Varför hatade din familj mig så mycket? Gjorde jag någonting? De kände mig inte, och ändå … din bror ..." Trots allt, Kolzaks bror hade offrat sitt liv för att separera dem. Som om Ezekiel bar på någon ful och äcklig sjukdom. 
    "Min pappa övergav mig och min familj innan jag föddes", fortsatte han och rullade över för att kunna se på Kolzak. "Tror du att det är något fel på mig? Varför kan jag aldrig vara bra nog, Kolzak?" 

[Komsi komsi Koooool :D]

Kolzak sov dåligt för det mesta, och i natt kände han att han inte skulle få en blund. Blicken var trött, men fastetsad vid den värmande gradienten på himlen där han låg. Det mörknade, snart skulle natten svälja dem. Han välkomnade tanken.
Kolzaks ena öra klippte till när Ezekiel talade. När han hörde sitt namn bryta tystnaden hummade  han  till svar, som för att bekräfta för brodern att han var vaken.

Han frågade om hans familj, om Ilya. Kolzak gillade inte att  prata om dem, inte ens att tänka på dem, men de hemsökte alltid hans drömmar. Särskilt Ilya. Han hade drömt många fasliga drömmar om hur Ilya, senig, blodig och förruttnad, klättrat ur sin grav. En rysning löpte längs Kolzaks ryggrad, men han visade inte Ezekiel sina bekymmer.
Kolzak svarade inte, utan lät Ezekiel fortsätta. Han pratade om sin pappa, och Kol vred på huvudet så att han kunde möta Ezekiels blick. Det skar i honom när Ezekiel sa det där sista. Tror du att det är något fel på mig?
Kolzak hade länge undrat samma om sig själv.
"Du gjorde ingenting fel alls," svarade han ärligt med en mjuk röst. Han hade tänkt länge, vägt och reflekterat. Han hade alltid känt sig utanför i sin familj, utan att förstå varför, men han hade hört till. "I mina ögon är du den bästa."
Han log, men det fanns något annat i blicken.  Han låg tyst en stund, innan han hävde sig upp så att han låg på mage. Blicken sökte sig mot solnedgången. "De är får som inte ser dig för vad du är, eller ens vågar försöka se. Och din far är en ynkrygg som övergav dig."
Kolzaks röst var hård och bestämd när han talade, för det var hans övertygelse. 
 "Det är därför vi måste hålla ihop. Utan varandra är vi förlorade, Ez."
Tankarna vandrade, till minnen långt tidigare. Kolzak hade blivit attackerad många gånger redan som tonåring. Av främlingar. Tanken på hellhounden med de giftiga gröna ögonen fick en kall kår att löpa längs ryggraden.
"Jag måste berätta om en sak som hände för ett tag sedan."

Kolzak talade bestämt, och Ezekiel lyssnade under tystnad. Far var en ynkrygg. Kanske gick det att se det så. Mamma brukade alltid säga att pappa hade haft en anledning att lämna dem när de frågade, att han inte hade haft något val. Ezekiel hade inte ifrågasatt henne, men nu undrade han varför hon hade sagt så. Varför hon skyddade fadern. Hon var så snäll och vacker, hans mamma, hon hade inte förtjänat något av det som hände henne. Men om det var så — om pappa hade övergett dem utan anledning — då förtjänade han inte att bli skyddad. Plötsligt önskade Ezekiel hetsigt att det varit pappa och inte mamma som dött i kampen mot zombierna. 
    Det är därför vi måste hålla ihop. Utan varandra är vi förlorade, Ez. 
    Ez och Kolzak hade lärt sig den svåra vägen att familj inte behövde vara ens släktingar. Familj kunde vara vem som helst, och de hade upptäckt att de hade friheten att välja sina egna familjemedlemmar. Familj var folk man älskade, folk man stod upp för. Som de gjorde för varandra. 
    "Du är min familj nu, Kolzak", fick han ur sig och nickade övertygat. Så mycket mer fanns egentligen inte att säga. 
    Kolzak sa att han måste berätta något, och Ezekiel såg på honom. Det var uppenbart att det inte var helt lätt för Kolzak att säga det, vad det än var han tänkte berätta, och Ezekiel var både undrande och lätt orolig. Bara det inte betydde att Kolzak mått dåligt över det! Ezekiel ville inget hellre än att hans bror skulle vara glad. 
    "Okej", sa han mjukt och kunde inte riktigt dölja den bekymrade tonen som smugit sig in i hans röst.

Kolzak var tyst en stund. Djupt andetag. Sedan berättade han.
Han berättade om allt som hände den dagen, om hellhounden och vad han gjorde mot honom. Om mörkret, och hur den dagen påverkat honom sedan dess. Men han utelämnade Varya. Kolzak visste inte varför.
När Kolzak berättat klart tystnade han och såg på Ezekiel.
"Efter allt det insåg jag att utan dig skulle ensamheten förgöra mig."
Rösten var låg, men ändå vilade ett svagt leende på hans mörka läppar. Kolzak litade inte på sig själv, på sin självkontroll. Men han litade på Ezekiel, mer än någon annan.
"Tänk om vi kan rädda andra."

Ez lyssnade på Kolzak utan att avbryta. Ögonen vilade mjukt på brodern, följde hans ansiktsmusklers rörelser. Han kunde knappt förstå det, den här situationen de befann sig i. Det verkade som om ingen av dem var riktigt nöjd med sig själv. Som om ingen av dem tyckte att de var den person de ville vara. Deras uppväxt var så olika men samtidigt så lika, och Ezekiel kände på grund av det en samhörighet med Kolzak som han inte känt med någon annan. Det var sant som Kolzak sa. Utan varandra skulle ensamheten förgöra dem båda. 
    Tänk om vi kan rädda andra. 
    Något i den meningen fick Ezekiel att stanna till, dröja vid tanken. Tänk om det fanns andra som de? Det måste det finnas. Andra som kanske inte haft samma tur som de, andra som inte hade någon Kol eller Ez att stödja sig mot. Vargar som var helt ensamma. Och ensamhet förgjorde en, det hade de ju precis pratat om. 
    "Vi skulle kunna hjälpa dem som behöver hjälp. Finnas där för dem, som vi finns för varandra. Vi skulle kanske kunna göra någon skillnad. För någon åtminstone."
    Det var inte omöjligt, och han skulle ljuga om han påstod att själva tanken på att hjälpa någon, såsom han själv blivit hjälpt, inte var lockande. Han såg beslutsamt på Kolzak och bollade tillbaka idén till brodern. 
    "Vi kan göra något bra. Försöka, i alla fall. Vi skulle kunna klara det, jag tror det. Jag vet det."

Ezekiels ord fyllde Kolzak med en sorts hopp. Förväntan. En längtan att göra skillnad, att starta något nytt. Något för de som inte alltid sågs.
"Vi kan göra något bra," upprepade Kolzak tankfullt. Sedan såg han mot Ezekiel, besvarade beslutsamheten han så tydligt såg i Ezekiels ögon. 
"Det är bäst att vi sätter igång."

[Avslutat!]