"Åååh-åh-håå Arno! Arno!" Ynglingen flyger snabbt upp på styltiga ben och slänger handlöst med huvudet åt alla möjliga riktningar i jakten på den äldre brodern. Men så kommer han på sig själv med att inte använda den telepatiska kraften han ärvt från mamman, en kraft som hjälpt honom fler gånger än vad han kunde minnas - dom gånger han lyckats med sina försök att nyttja den.
Gharrow tar ett djupt andetag och sluter ögonlocken, fokuserar på kraften som han ännu inte har fullt grepp om. Osynliga trådar sträcker sig ut över det svarta landskapet som existerar bakom hans stängda ögonlock. Ljusen blottas, sinnena är där men han tappar fokus när två röster från flockmedlemarna når honom. Den svarta världen han precis klivit in i försvinner och de fyra ögonen blottas.
"Tusan," muttrar han lågt och spänner käkarna mot varandra men den unga hanens entusiasm springer tillbaka när hans blick och tankar läggs på stycket med rådjursskinn framför hans tassar. "Arno!" Han behöver visa brodern sitt verk, kanske han kunde komma med några förslag eller idéer på hur Gharrow kunde gå vidare med det. Han flyttar blicken till den vassa eggen av metall som ligger intill skinnet, den som han använt för att varsamt ta bort överblivet kött från dess insida.
Nog hade ynglingen egna idéer för hur man kunde nyttja skinnen, olika användningsområden och hur man kanske kunde tillföra andra slags material för att skapa något nytt. Något användbart. Något som kunde skydda mot... dom. Gharrow svalde tungt och kände hur oron nafsade honom i nacken. Tanken på vampyrer gjorde honom alltid illa till mods, men nu skulle han fixa något som kunde skydda hans familj mot dem. Han svalde igen, lika tungt som innan, strupen kändes trång och osamarbetsvillig.
Han harklar sig och sänker nacken, plockar varsamt upp skinnet i munnen och lyfter den huggtandsliknande metallbiten med sin telekinesi. När den svävar i luftrummet intill honom så ger han sig av, djupare in på reviret i jakten på brodern.

[Arno, eventuellt Niara]

Niara hade varit mycket mer sluten sen de hittade templet, och var så fortfarande även om det hade gått en tid. Hon gick undan, och bad i det tysta. Det hade blivit så stort för henne, så verkligt. Det var verkligen överväldigande för henne att få hela sin verklighet näst intill bekräftat. Om Myterna om det gamla templet verkade sanna, vad mer var då sant? Hon hade blivit så obeskrivligt rädd, och det hade inte riktigt släppt taget om henne. Hon hade haft svårt att fokusera på växter till och med, och hon sjöng nästan inget just nu, och de hon sjöng höll en dyster ton. Det var som att hon ville sjunga för hennes förlorade flock och dess historia. Hon hade blivit påmind om att det hon och hennes bror bar med sig, var allt som fanns kvar, och det var som att hon desperat försökte hålla tag i vad som hade skapat henne. Hon försökte dock att inte visa sin påverkan för de andra. Hon ville inte oroa dem mer än nödvändigt, speciellt inte Dimitrij. 

Hennes tankegångar avbröts av att hon hörde Gharrow på håll. Hon satt dock kvar först och ville inte störa dem med vad de höll på med, men hon visste att hon samtidigt skulle må bra av ungvargarnas glada sällskap. Niara ville bli sig själv igen, men det var svårt för det var som att hon insett hur.. Naiv hon hade varit.

Arno rullade upp från marken så snart som hans öron uppfattade Gharrows röst på avstånd. Natten hade börjat dra sig mot sitt slut, och morgonsolen skulle snart söka sig över bergens toppar. Himlen hade redan börjat ljusna i öst, där molnen sakta antog en blekt grågul nyans. Arno ruskade snö ur pälsen innan han slängde en blick till Oberon. Den mörkare brodern var aldrig långt borta, och låg just nu kvar upp och ner med Azdell sprattlande över hans ansikte i en lekfull brottningsmatch.
     ”Azdell, vakta Obbe så han inte hittar på något dumt”, skämtade Arno, och mötte broderns blick med lekfullt utstucken tunga. Han vände snabbt blicken ut över de fläckvist trädklädda kullarna runtom, i den riktning han hört Gharrow ropa. ”Gharrow!” kallade han, och satte av efter en sista blick tillbaks till Oberon, där Azdell just hade lyckats sätta sig på hans kind och envist försökte fånga hans framtassar med tänderna.
     Det tog inte lång tid förrän han kunde se Gharrows sprattlande gestalt, bärande något stort i munnen. Innan han mötte upp den yngre brodern så fann han sig stående vid sidan om Niara, som suttit stilla bland träden på vägen. Arno saktade in när han kom närmare silvervargen, och stannade upp med ett vänligt leende. Han såg på henne innan han snabbt vände blicken till Gharrows närmande skepnad. Arno gav skall, ett glatt läte för att påkalla det yngre syskonets uppmärksamhet och tala om var han fanns, innan han såg tillbaks på Niara igen.
     ”Hej Niara”, hälsade han. Svansen vajade yvigt bakom honom. Hans flerögda blick studerade henne för en kort sekund, innan han vände blicken tillbaks mot Gharrow. När han yttrade sig igen så var det dock fortfarande riktat till den silvriga vännen. ”Tuff natt?” Arno hade aldrig varit den bästa på att läsa andra. Han missade ibland poängen, och kunde lätt säga saker utan att riktigt mena dem. Men han var inte dum. Han hade lagt märke till att Niara varit tystare den senaste tiden, på ett vis som han inte riktigt associerade med henne. Niara hade aldrig varit den som gjorde lika mycket väsen av sig som många av de andra i flocken, med livligt lekande och råa skämt, men hon var sällan så dämpad som hon hade varit sedan kort efter att de anlänt i Sacrari. Arno brukade tänka på Niara som den trygga vännen, glad och ärlig och med sång i rösten. Hon var varm och ödmjuk, och ville alltid hjälpa till. Ibland kunde hon vara lite läskig, när hon livligt pratade om växter som hade alla möjliga läskiga effekter, eller när hon verkade genuint exalterad över att lägga någon lustig smet över en annans sår så att det sved och gjorde ont. Läskig på ett välmenande vis. Nu kändes hon… ensam. Han hoppades att det bara var han som var långsam på att uppfatta något igen, eller kanske rent av inbillning. Och om det inte var det, så hoppades han att Niara visste att hon inte behövde vara ensam.

[å jisses jag borde ha svarat här för länge sedan, haha. Kan inte se om där är en tid på dygnet beskrivet? Jag höftar något hoppas det är lugnt xx]