För första gången sedan han vaknade imorse började himlen spricka upp. I timmar hade Kawazatri dränkts av ett tungt, ljummet regn som smattrade mot blad och stenar, men nu skingrade sig äntligen molnen och det enda regn som föll var spridda droppar från trädkronorna när vinden tog i. När löftet om uppehåll kändes tryggt nog att lita på vågade sig Naldo till slut iväg från den lilla lya han tillfälligt tagit skydd i, och med sin pinne i munnen kryssade han bestämt mellan rötter och vattenpölar.
    Han hade börjat känna det starkare och starkare på senaste tiden, längtan efter att lämna familjen. Ännu var han för ängslig för att verkligen våga göra det, men det var sant att hans ensamma promenader hade blivit allt längre. Han var tonåring nu och modigare än förut. Det fanns en tanke som hade börjat slå rot hos honom och som han funderat mer och mer på – tanken på fadern. Fadern som aldrig hade satt sin fot i lyan, som aldrig hade getts något namn, som aldrig hade varit mer än ett avlägset (och därför fascinerande) koncept för Naldo. Den unga hanen ville träffa honom. Se hur han såg ut. Ifall de kanske var lika varandra. Någonstans i världen fanns han, men var? Inte i närheten av lyan i alla fall. Det var så mycket Naldo visste.
    Förlorad i tankar travade han på, så fundersam att han inte ens märkte den främmande vargens närvaro – eller det jättelika, mäktiga trädet främlingen befann sig under – förrän det var för sent. Innan han visste ordet av hade Naldo vandrat rätt in i främlingen. Och inte nog med det; i rena överraskningen tappade han pinnen han burit på ner i en djup vattenpöl vid hans tassar, så att lerigt vatten skvätte upp på både honom, främlingen och på marken omkring dem. Förskräckt ryggade han bakåt.
    “Förlåt!” pep han andlöst. “Det var inte meningen, jag lovar!”

     “Inte meningen? Tycker du det är en tillräckligt god ursäkt?” Det var inte ett brinnande vrede som färgade hans uttryck, utan ett isande, kontrollerat ursinne. Orion reste sig till sin fulla höjd, tornade upp sig över den gängliga ynglingen. Leran som träffat honom i ansiktet tycktes nästan bränna hål i huden på honom.
      “Se vad du har ställt till med.” Orden fräste som vatten över heta stenar. Orion ledde hans blick över platsen med sin egen. Ytan framför det förvuxna trädet var onaturligt städad. Löv, kvistar och fallna grenar var bortplockade från platsen. Till och med ogräs var rensat. Nu var platsen på nytt besudlad av lerstänk. Det var då Orion såg det. En bit metall som kommit från apostel Veras rustning hade även den blivit träffad.
     “Du har vanhedrat henne!” utbrast han. Orion skyndade sig fram till metallfragmentet. Omsorgsfullt strök han bort leran. Ursinnet lyste ur hans blick när han såg sig om axeln.
     “Förstår du vad du har gjort?” Han vände sig om för att möta honom igen. “Du har vanhedrat Vera, och i förlängning Meimei.” Orden kom rullande ur honom som åska.
     “Du har syndat.”

Om det var en tillräckligt god ursäkt visste han inte, men det var den enda han hade. Med pulsen hamrande i öronen kröp Naldo ihop inför främlingens högresta gestalt, så respektingivande att han inte ens vågade se vargen i ansiktet. Se vad du har ställt till med. Naldo var mycket medveten om exakt vad han hade ställt till med, men för att inte göra saken värre lydde han främlingens order och såg sig omkring. Det var faktiskt ganska illa. Det hade stänkt mer lera än han först hade trott.
    Naldo var precis på väg att öppna munnen för att ännu en gång be om ursäkt när främlingen plötsligt röt till och skyndade iväg så häftigt att Naldo ryckte till. Han kämpade med att förstå vad främlingen pratade om — vem hade han vanhedrat? Det var ju ingen annan här än de båda. Du har vanhedrat Vera, och i förlängning Meimei.
    "V‐vem?" Han vågade knappt prata, men tyckte att han hade rätt att ställa frågan. "Vem är Meimei? Jag känner ingen Meimei. Ingen Vera heller." 
    Han förstod inte alls främlingens ilska; visst, saker hade blivit smutsiga, men det var bara saker. Bara smuts. Det gick att tvätta bort. Stärkt av tanken svalde han ner rädslan och tog ett försiktigt steg mot främlingen. "Kan du inte bara säga förlåt till Vera och Meimei från mig? Det var faktiskt inte meningen. Och det går att städa, jag kan hjälpa er." Även om han egentligen inte hade den minsta lust att stanna i den arga främlingens sällskap en sekund till.

Ilskan eldade i honom. Främlingens ursäktande ton hade ingen betydelse när allt Orion hörde var ignorans. Gudlöshet. Den lilla gnutta förnuft han vidhöll ville ha förståelse, men att han inte visste vem Meimei var gjorde att det brann likt bränsle till hans intolerans istället.
     Ilskan var som rök i hans ögon. Stel i kroppen av ursinnet stegade han fram till den andre igen.
     “Det är inte så det fungerar,” spottade han fram med sammanbitna käkar. “Det krävs mer än en unken, ogudaktig ursäkt. Du måste mena det.” Det kunde Orion se att han inte gjorde, för precis som han erkänt visste han inte. Men Orion skulle se till att han gjorde det.
     “Men jag ska lära dig.” Föraktet i hans röst gjorde att det lät mer som ett hot än en gest av vänlighet.
     Plötsligt, i en explosionsartad rörelse, överföll Orion honom. Främlingen var ännu ung, tanig och gänglig i väntan på att hans riktiga muskulatur skulle växa fram. Orion tog ett grepp över hans nacke, stålsatte sina käkar och tryckte honom till marken. Det krävdes inte mycket ansträngning för hans del innan den yngre låg pressad mot det jordiga, lerstänkta golvet. Utan att lätta på trycket släpade han fram honom mot metallbiten, opåverkad av hur den andre sprattlade och lät under honom.
     “Meimei är vår allseende gudinna! Hon är den som ger ljuset till världen, som gör att vi kan leva och frodas. Hon är godheten, ljuset, livet. Hon är allt!” Han näst intill skrek i nacken på honom för att vara säker på att överrösta honom. “Och jag är Orion, son till änglar, och jag har svurit på att reparera hennes gudom. Återställa den. Ge henne tillbaka sin rättmätiga plats som den enda av gudar.” Intensiteten i hans ord gjorde att greppet runt den andre hårdnade ännu mer. Blodsmaken i hans mun fick han släppa taget med ett kast, så att den yngre slog i marken på nytt. Den lilla metallbiten låg några steg framför, vilade på en liten, onaturligt slät sten.
     “Be för henne,” beordrade han. “Be för Meimeis förlåtelse!”

Återigen kröp han ihop inför den andre när främlingens uppmärksamhet ännu en gång vändes mot honom — och nu var det värre. Den mörka vargens vrede var som en tickande bomb, och Naldo var återigen livrädd. Han vågade inte möta den andres blick.
    Just därför var han inte alls beredd på det oväntade utfallet. Innan Naldo hunnit fatta vad som hände låg han tryckt mot den lerstänkta marken med främlingens käkar låsta runt nacken. Det hjälpte inte hur han än gnydde och skrek och sparkade och försökte vrida sig loss, den andre hade både styrkan och en bättre position på sin sida. Och övertygelsen också, verkade det som — Naldo fattade ingenting av det främlingen pratade om utom att han lät fullständigt galen. Och jag är Orion, son till änglar, och jag har svurit på att reparera hennes gudom.
    "Okej, okej! Jag fattar!" Plötsligt kände han hur någonting vasst rispade mot halsen, och sedan kastades han framåt med en hård duns. Skakande kröp han någon halvmeter bort från Orion. Han måste ta sig härifrån, det visste han, men benen var för svaga för att bära. Allt han kunde göra var att hasa sig framåt, så rädd att han hackade tänder.
    "Förlåt, Meimei!" Han hade aldrig bett en bön förut och visste inte hur man gjorde, och för varje ord han uttalade väntade han på att Orion skulle kasta sig över honom och döda honom för att han hade sagt fel. Och han hörde ju själv hur illa det lät; improviserat, stammande, med ord som snubblade över varandra. "Jag är jätteledsen! Det var inte meningen, jag ville aldrig vanhedra dig … Snälla Meimei, förlåt mig!" 
    Tårarna gjorde sikten suddig. Inom sig bad han en annan bön, riktad till vem som helst som hade makten att rädda honom: Hjälp mig, snälla. Låt honom bli nöjd. Låt det vara nog.

Det var förnedrande. Ynglingen kunde lika gärna ha spottat gudinnan i ansiktet. Inte ens rädslan som återspeglade verkade kunna ge honom någon slags förvissning. Om man inte ens kunde be en ordentlig bön när livet stod på spel…
     Orion hann inte avsluta tanken förrän han stod över den andre igen, slet upp honom från marken med ett nytt grepp om nacken, hårdare än innan. Innan syndaren fått chansen att ta spjärn dunkade ljusbringaren ner honom i marken igen. Han använde sin vikt för att göra smällen ännu hårdare.
     “Inte tillräckligt bra!” Orion upprepade rörelsen, slängde honom i backen på nytt. “Försök igen.” Så fort den andre öppnade munnen på nytt och antydan till osäkerhet hördes i den skälvande rösten brast han ut i ursinne igen. Vad var det som var så svårt? Orion slet upp honom igen, bara för att slå honom i marken med huvudet först igen. Denna gång träffade han den lilla stenhällen som metallfragmentet vilade på.
     “Igen!” röt han, men denna gång gav han honom knappt en chans innan han dunkade honom ner i stenen igen. “Igen!” Igen. “Igen!” Igen. “Igen!” Igen. “Igen!” Igen. Igen.
     Blodstänken hade förvandlats till stora fält på marken. Hans ansikte var täckt, lika så biten av Veras pansar. Vad det var som fick honom att sluta visste han inte. Orion släppte den andre till marken. Kroppen ryckte men han kunde inte avgöra om den andades längre. Det fanns knappt något ansikte att se på längre.
     Hans egen kropp darrade av ett främmande rus. Han kände sig lättare, världen omkring honom hade en plötslig skärpa. Var det hennes bekräftelse han kände? Hennes gillande? Var det änglarna som visade sitt samtycke? Hans hjärta brann i bröstet när sinnet fylldes av något bara kunde vara eufori.

     Hon hade sett honom.

[Orion förväxlar ett gammalt hederligt adrenalinpåslag för Meimeis närvaro. Vad hälsosamt.]

Med ett litet kvidande ljud försökte Naldo hasa bort från Orion när han ännu en gång kastade sig över honom, men det var dömt att misslyckas. Återigen sjönk den mörkes tänder in i halsen och trasade sönder det redan blödande såret ännu mer. Naldos kropp mötte marken, gång på gång, utan att göra mycket motstånd. Som genom en dimma hörde han Orion kräva att han gjorde ett nytt försök, men tungan ville inte lyda och huvudet var för omtöcknat för att kunna tänka klart. Det enda han fick ur sig var ett svagt, hostande "förlåt."
    När Naldo ännu en gång lyftes från marken var han bara knappt medveten om det. Smärtan kändes knappt längre. Synen var nästan borta; stora, svarta fält dominerade synfältet. Det enda han hann se, skymtande i mellanrummen mellan de blinda fläckarna, var stenhällen och den lilla vasst glittrande metallbiten som låg på den. Naldo såg den, men han kände den aldrig. Den sista tanken som släpade sig igenom huvudet var minnet av familjens ansikten, suddiga och med ett konstigt flimrande sken omkring sig, och sedan fanns det inga fler tankar.

[Avslutat! Naldo är STENdöd hehe ]