På himmelen hade solen börjat sjunka. Ljudet av skränande fåglar och andra djur hade för en kort tid tonat ner, endast för att återigen börja låta. Denna gången högre. Natten närmade sig med stormsteg.

I dunklet rörde sig en figur. Den tidigare stolta hållningen hängde låg och tassarna släpade i marken. Individen var mager och hennes päls tovig, men det rörde henne inte. Thrar hade förlorat allt. Sin familj, sin stolthet och sin livslust. Hon hade gett Aamon sitt ord på att samla hans flock igen, men hon hade inte klarat det. Det hade varit för svårt, för smärtsamt på grund av hennes minnen. Hon var dömd att för alltid vandra själv genom Numoori. Och det var så hon ville ha det. Hon ville vara själv, få dö ifred.
De sönderbitna tassarna hade burit henne genom träsket och in regnskogen. Så mycket var hon medveten om. Hur många dagar som gått eller hur långt hon vandrat var å andra sidan ett mysterium för henne. Hon brydde sig inte längre. Hon ville inte mer.

Stäppvargen sjönk ihop i en hög invid en hög sten. Av slump skickade hon en blick upp mot himmelen. Konturerna av berg. Och stjärnor. Hon undrade vagt hur länge de hade kunnat se henne. Nevere och Celane fanns någonstans där uppe. Hon slet blicken från de lysande punkterna och lade sig på sidan. Nevere och Celane... De två vargar hon älskat mest av alla. Tomt stirrade hon på en grästuva längre bort. Det hade inte varit allt för fel att få lämna livet en stjärnklar natt som denna.

[Thrar är så jäkla dramatisk och gnällig.... *orkar inte helt med sånna personer*]

Teck njöt av den svalare nattluften som han nu vandrade i. Teck rörde sig som mest på natten när hans tunga kropp inte behövde bli så varm som på dagen. Och som så ofta så sökte han skydde i utkanterna av lavaöknen som så oftast blev näst intill outhärdlig för honom att vara i. För även om vulkanen var stilla nu, så fanns det alltid en brinnande värme som aldrig tyktes slockna i området. Den sortens tryckande värmen som fick Teck att känna det som att han var på väg att kvävas. Denna natten var helt perfekt att vandra längre sträckor på.

Nätterna i Kawazatri bar alltid med sig mycket av ljud från nattlivet i djungeln. Djur som inte vågade visa sig dagtid, mycket smådjur som ej var värda att bry sig om, men som ändå bidrog till stämningen i skogen. Cikadornas klassiska ljud som signalerade att allt var som det skulle i djungeln, att frid rådde. 

Men allt var inte riktigt som vanligt. En främlings doft nådde honom och han fick syn på en kontur av något han antog var en varg en bit bort. Han stannade till och såg vem de kunde vara. Han antog att han redan var upptäckt, Teck var inte riktigt den som kunde eller ens försökte smyga sig fram. En varg med järnfylld kropp hörs rätt lång väg, speciellt en tystare natt som denna.

Omedvetet så stannade Teck kvar för att vänta på en reaktion från vargen. Ville denne att han skulle gå? Ville denne att han skulle stanna? Teck var van vid de första, och skulle inte bli förvånad av att bli avvisad. Det bekom honom inte, egentligen. Men någonstans djupt i honom så fanns det ändå den där avlägsna önskan, eller längtan, av att finna någon som såg den andra sidan av honom. Någon som inte bara såg en stor otrevlig monstervarg framför sig, utan att även Teck är en varg med andra behov i livet. Han reflekterade aldrig över detta själv, för vad skulle det tjäna till att göra det? Men han visste att han en dag ville finna någon, eller kanske till oh med några, som han kunde kalla för familj igen, likt den som han en gång förlorade för så längesedan.

Därför stod han nu kvar, för varje gång han mötte någon ny, så vänta han, för att se om något skulle ändras denna gång.

Ljudet av tunga tassar blandade sig med djungelns sorl. Thrars blick förblev fäst på grästuvan. Hon blinkade långsamt. Vagt undrade hon vem det var som närmade sig. Hade hon tur befann hon sig på någons revir. Chansen var väldigt liten då hon inte noterat någon speciellt doft. Fast å andra sidan, det var inte mycket hon hade noterat de sista dagarna.
Hon rullade över på rygg och såg upp mot stjärnorna igen. Celane och Nevere. Vad tänkte dem nu när de såg henne. Och Aamon, vad kände han? Besvikelse. Det var det enda hon kunde tänka sig. Med en djup suck rullade hon över på sidan igen. Om hon dog ikväll, skulle hon få göra dem sällskap, eller skulle Chaibos hålla henne kvar i grottorna utan någon chans att komma därifrån? Hon suckade återigen och stängde ögonen.

De tunga stegen kom närmare, för att sedan upphöra helt. Doften av en hanvarg hade smugit sig in i hennes nos för en stund sedan. Thrar väntade på att han skulle säga någonting. När ingenting kom öppnade hon sakta ögonen. För en kort sekund spelade förvåning i hennes ansikte. Han var enorm. Det borde hon kanske egentligen haft en tanke på när hon hörde honom komma; det var inte direkt ljudet av en liten varg hon hade hört. Snart hade hennes anletsdrag återgått till att se blankt ut. Hon såg tomt på honom. Vem var han och vad gjorde han här? Befann hon sig på någons revir trots allt? En liten låga av hopp tändes i hennes bröst. Kanske kunde han avsluta hennes lidande. Med möda lade hon sig så att hon kunde se honom ordentligt. Stäppvargens kropp klagade av undernäring och infekterade tassar.
"Befinner jag mig på ditt revir?" frågade hon med hes stämma.
Det hade varit en lång tid sedan hon hade haft kontakt med någon. Kunde hon hade hon undvikit de hon sett eller känt lukten av. Men nu var hon redo, om det innebar frid.

Teck stod stilla kvar, helt lugn. Han ville inte verka hotfull, det hade han ingen anledning till.

Han skakade på huvudet som svar.

"Nej det är inte mitt revir. Inga flockar håller till på just detta område. Ni behöver inte resa er."

Han tystnade igen och stod stilla. Han misstänkte att hon kände sig besvärad av hans närvaro och tänkte vända sig om när lukten av infekterat. Han granskade nu tiken mer noga för att se hennes tillstånd. Det var svårt att avgöra på håll, men hon såg mager ut i ljuset. Hon hade kanske varit ensam länge, det var inte alltid lätt att leva som ensamvarg. För Teck hade det gjort detsamma dock. Enda anledningen till att han föredrog flock var för att de fanns mer att göra, och för att man helt enkelt slapp den totala ensamheten. Det var alltid något Teck hade lidit av mer än han hade erkänt för sig själv rikigt. Teck var ingen ensamvarg på det sättet, och skulle aldrig bli heller. Han behövde en flock, eller andra vargar att leva med för att vara helt tillfreds. Även om han inte var den sociala pratsamma typen, så trivdes han med att ha vargar omrking sig, eller tillgängliga, och han trivs framför allt med att ha en uppgift.

"Är ni skadad?" Frågan var rak och tydlig.

Alla förhoppningar hon hållit inom sig sprack i tusen bitar.

Inga flockar håller till på just detta område.

Besviket slog hon ner blicken i marken. Hon var tvungen att hitta någon annan. Om hon inte kunde provocera honom. Hon slog bort idén lika snabbt som den hade dykt upp. Den hade inte varit något annat än dum. När han tog till orda igen såg Thrar nästan motvilligt på honom. Ett kort, roat leende spelade på hennes läppar när hon såg ner på sina framben.
"Nej." svarade hon kort.
Skadad. Det var väl en fråga om vinkel det där. I hennes mening var hon inte skadad. I andras ögon, antagligen.
"Bara svag."
Orden hade slunkit ur henne innan hon hade hunnit tänka. Hon vred öronen bakåt. Även om det var sant hade han inte med det att göra. Stint såg hon på sina tassar för att undvika att möta hans blick.

Det var en eländig tik han såg framför sig, men hon verkade inte vara skadad eller sjuk, bara eländig. Han övervägde om han skulle lämna henne direkt, och bara gå vidare, vilket han antagligen borde göra, eller om han skulle stanna kvar och hålla koll på henne. Men varför skulle han göra det? Han hade aldrig haft mycket till över för svaga individer egentligen. Han hade alltid värderat styrka hos andra för att han ständigt sökt ett motstånd, en svår utmanare att slåss emot. Speciellt efter att hans syskon dog så var det som en fixidé att hitta någon som skulle kunna beröva honom hans liv till slut, för att Teck skulle slippa lidandet. 

Men idag såg hans liv annorlunda ut. Han hade mognat, och blivit mer vuxen i sinnet, och han hade försökt gå vidare helt enkelt. För livet går alltid vidare. Och livet hade visat att det finns fler former av styrka än enbart den fysiska. Teck kom att tänka på vargar han mött som påverkat honom, så som Fatima; den ynkliga lilla tiken som han mötte den stormiga natten. Denna tiken framför honom nu påminde honom mycket om henne, och han kände lite samma nu som han gjorde då; att han inte kunde överge någon som kämpade för sitt liv, för de kunde vara någon annans syster. Han kom också att tänka på Alnare. En varg han beordades att avrätta av sin flockledare Selva. Bara för att han var sjuk och svag. Men när hans dom skulle utföras så visade han en viljestyrka Teck sällan skådat i en varg tidigare. Det visade honom att det inte går att döma ner en varg hur som helst. Den sanna styrkan visades när man kämpade sitt yttersta efter sin egna förmåga. Det var en egenskap han kommit att nästan beundra.

Han var därför inte säker på vad han såg i tiken framför honom. Kanske var hon bara eländig, eller så hade hon kanske sidor hos sig som han skulle komma att beundra. Han visste att det inte gick att avgöra med en blick endast. Det kanske fanns något värt att rädda här. Frågan nu var mer om han verkligen ville lägga ner tid på de, speciellt om det var någon som inte önskade hans sällskap, för det var ju inte speciellt mycket att ha i vanliga fall, det accepterade han på förhand.

Teck blev ståendes en stund under tystnad innan han sade något mer. Tiken verkade något besvärad av hans närvaro. Han klandrade henne inte.

"Vi känner oss alla svaga ibland. Det läker det med tids nog." Konstaerade han. 

Han blev ståendes tyst igen, ovetandes om han borde säga något mer. Han föredrog tystnad själv, men han visste samtidigt att andra sällan gjorde det.

"Jag heter Teck." Sa han till slut för att säga något alls. En presentation kunde alltid vara en bra början.

Tystnad uppstod mellan dem och det var långt ifrån den behagliga tystnaden hon uppskattade. Den här tystnaden var besvärlig. Hon uppskattade den inte och motstod frestelsen att skruva på sig. När hannen talade vidgades hennes ögon. Han hade fel. Det här skulle inte läka. Hon skulle aldrig kunna läka. Och hon hatade det. Att alltid behöva känna sig svag. Hon önskade så att hon kunde gå tillbaka i tiden och få det hon gjort ogjort.
"Jag heter Teck."
Nej. Hon ville inte. Nu fick det snart lov att räcka. Och om han inte tänkte ta hennes liv kunde han lika gärna gå.
"Lämna mig ifred." sade hon tyst.
Nej. Nej. Bara nej. Hon skakade vagt på huvudet åt sig själv. De grågröna ögonen mötte hans.
"Lämna mig ifred."
Denna gången var hennes röst både högre och tydligare. På darrande ben reste hon sig upp. Det värkte i tassarna och hon var trött. Hon började röra sig bort från honom. Efter ett par steg vek sig benen under henne. En djup morrning lämnade hennes bröst. Inte nu. Inte. Nu. Hon var så svag. Så svag och så värdelös. Det här fick inte hända! Hon var en gång en stolt flockledare. Men sedan Nevere och Celanes död hade allting gått utför. Hon kände tårar fylla hennes ögon. Nej. Inte detta också. Nej. Nej. NEJ! När de började rinna ville hon att marken skulle sluka henne. Chaibos fick lov att ta hennes själ här och nu. Hon orkade inte mer. Thrar började skaka av gråt. Hon höll på att drunkna.
"Hjälp mig..." snyftade hon tyst. "Hjälp..."

Teck stod bara blickstilla och betraktade den förvirande honans beteende. En del av honom sade att han helt enkelt borde lyssna till hennes ord och lämna henne ifred, men något med henne gav honom mixade signaler. Hon bad också om hjälp, men han visste inte hur han kunde hjälpa henne. Men det tog emot att lämna en tik i hennes trasiga skick. 

"Säg mig, hur kan jag hjälpa er?" Frågade han i lugn ton i brist på vetskap om vad han borde göra. En del av honom funderade på om han bara skulle lyfta upp henne och ta med till flocken, men han visste inte riktigt om det skulle kunna hjälpa henne egentligen, men det kunde finnas andra i flocken som visste. Samtidigt så visste han allt för väl vad flocken kunde göra med svaga medlemmar. Han övervägde därför att försöka hjälpa henne så gott han kunde här och nu först.

Hannens ord nådde henne men det var som om hon inte förstod dem. De lät luddiga i hennes öron. Otydliga. Hon försökte förstå vad det var han sagt. Långsamt pusslade hennes hjärna ihop meningen.

Säg mig, hur kan jag hjälpa er?

Hon visste inte. Hon visste verkligen inte. Men hon sjönk som en sten i vatten. Thrar skakade på huvudet åt hans fråga.
"Jag vet inte." viskade hon.
Vad skulle hon göra? Vad skulle hon säga? Hon såg sig om över skuldran. Tecks stod suddig mot en mörk bakgrund. Hon ville att han skulle ta hennes liv. Hon orkade inte mer. Det var åtminstone vad hon hade velat under en så lång tid. Men nu, när han sträckte sig efter henne. Vad skulle hon göra? Nu när det fanns en chans att bli räddad. Alla känslor inom henne var ett enda stor kaos. De känslor hon haft inom sig så länge som inte kunnat komma ut bubblade inom henne. Ilska, hat, sorg. Ensamhet. Hon var så otroligt ensam. Hon ville bli räddad. Hon ville inte bli lämnad ensam. Inte igen.

På ostadiga ben reste hon sig upp. Hon ignorerade smärtan i tassarna. Ignorerade att tårarna rann. Ignorerade att hon skämdes över dem. Långsamt vände hon sig om och såg upp mot den stora hannen.
"Snälla.... rädda mig..." viskade hon med darrande röst.
Hon var rädd. Rädd för att svika honom. För att bli hans död, så som hon varit för andra tidigare. Men rädslan av att vara ensam var större. Hon hade varit det allt för länge nu och hon hade insett att hon inte klarade sig ensam. Hon skulle aldrig klara sig ensam.

Teck stod tveksamt kvar en stund. Han visste fortfarande inte riktigt hur han borde reagera. Hennes vilja verkade vara delad i tu, och Teck hade svårt att läsa av andra i vanliga fall när de hade en vilja. Dock så blev hennes sista ord ändå tydliga nog. "Rädda mig", tydligare än så blev det inte. Det gav honom lite klartecken att strunta i det som tidigare sagts. Teck må vara en buffel emellanåt, men en svaghet han har är att han inte kan lämna en hjälplös tik som ber om hans hjälp. Han tänker ofta på om det vore hans syster som behövde hjälp, då önskade han verkligen att någon vem som helst också hade hjälpt henne. Därför ville han också hjälpa denna tiken. För det kunde vara någons syster.

"Då får du låta mig rädda dig." 

Han gick fram till henne, med steg så försiktiga som Teck förmådde, för att inte verka mer hotfull än vad han kanske redan gjorde. Tiken skyggade något men förblev stilla. Teck närmade sig och stod snart nästan över henne. Han lyfte upp den magra vargen och la henne på sin rygg. Tiken hade nästan ingen märkbar vikt, även om hon var långt ifrån den minska tik Teck sett, men det tydde nog på att hon var mager och omusklad. 

"Vi vandrar till till mitt land." Sa han kort, bara för att informera, och började sedan gå med stadiga steg tillbaka mot lavalandet med sin nya namnlösa skyddsling.



[PPa Thrar lite här för att komma framåt, säg till om det inte gillas så gör jag alla ändringar nödvändiga :'D Du kan nog avsluta de här också om du vill, annars svarar jag igen om det passar <3]

Ett lågt gnyende lämnade henne när Teck på något mirakulöst sätt fick upp henne på sin rygg. Själv hade hon inte hjälpt till allt för mycket. Hon hade inte klarat det, inte orkat. Thrar lade sig till rätta på hans breda rygg. Tårarna rann fortfarande och gjorde hannens päls fuktig.
"Var..." påbörjade hon med tjock röst som sedan sprack.
"Vi vandrar till mitt land."
Hon nickade vagt åt hans ord. Till hans land. Just nu spelade det inte någon roll var hans land låg. Hon orkade inte bry sig. Bara hon slapp vara ensam. Allt annat var oviktigt.

[Derpigt avslut, men nu är det avslutat i alla fall c:]