Shideh var försvunnen. Borta. Först hade Sholeh bara tänkt att den tokern hade gått vilse, eller tagit lite avstånd. De behövde avstånd ifrån varandra ibland. Men så här länge? Dagar hade passerat och Sholeh hade inte fått ett livstecken från Shideh. Han hade flygit över Itrozo på jakt efter henne, letat runt överallt, i varenda rosenbuske. Hon gick inte att hitta. Hade hon lämnat honom? Lämnat honom alldeles ensam? Nej, det kunde hon inte ha gjort. Hon skulle aldrig lämna honom sådär, utan att säga adjö. Paniken började stegras i Sholehs bröst, och han gjorde en osmidig landning på marken. Kvickt skyndade han vidare bland rosorna. Smaragdögonen var stora och blanka av oro. 
"Shideh!" ropade han ut i natten. Inget svar. "Shideh!"

Sholeh började frukta att det värsta hade hänt. Otäcka bilder spelades upp för hans inre syn. Nej, nej, Shideh var stark. Starkare än Sholeh, säkert. Hon kan inte ha råkat ut för något så hemskt. Hon var bara vilse. Vilse någonstans i Itrozo.
"Shideh! Nemifahmam..." Jag förstår inte. Förstår ingenting.

"Delam barat tang shodeh..." Jag saknar dig.

Lämna mig inte.


[Rouzan]

Den mörka figuren sprang igenom rosorna så tyst som han kunde på sina tre ben. Hans stora vingar låg tätt emot hans krop och en lätt vind hjälpte till med att hålla honom balanserad. Han höll blicken högt upp på den stjärnklädda natthimmelen. Följde från stjärna till stjärna medan han med ett leende hoppade han försiktigt upp som om han försökte fånga stjärnorna. Han var en drömmare men han visste att det inte var möjligt han hade trots allt spenderat hans liv uppe i skyn både under dag och natt.
Rouzan landade i en rullning och log glatt när han öppnade de gröna ögonen och såg hela stjärnhimmelen ovanför sig. Han fann det alltid lika betagande och han undrade vad det egentligen var som lös upp himlen i ett så utspritt och vackert mönster.

Shideh!
Rouzan slog upp ögonen.
Shideh!

Han stack upp huvudet lite försiktigt ur rosorna och tittade sig omkring. Hans ögon fastnade på en annan individ inte långt ifrån honom. Den andres kropp var brun, inte helt olikt Rouzan själv. Men i det svaga månljuset så sken individens blekblå ansikte i natten som stjärnorna Rouzan beundrade. Han rörde sig inte först, den andre pratade för sig själv på ett språk Rouzan inte förstod. Det var inte förrens den andre hade tystnat som Rouzan såg oron i den andre.
Han tog sig mod till och kröp tyst närmare innan han helt stack upp huvudet.

".. Hej.. Vad letar du efter?"

En främlings doft störde Sholeh i hans sökande. En mild rynka uppenbarade sig över hans nosrygg, och han valde att ignorera främlingens närvaro. Shideh var viktigare. 
Men knappt hade Sholeh hunnit gå många kliv när en främling stack fram sitt huvud ur den rosbeklädda vegetationen. Sholeh hoppade till, då han inte anat att denne skulle vara så nära. Hans smaragdgröna ögon möttes av en brun varg med ett vagt underbett. Var det vingar han hade? Sholeh såg inte så bra, och han var alldeles för uppjagad för att lägga ner någon energi på det.
Hanvargen hälsade, och frågade Sholeh vad det var han letade efter. Så han måste ha hört Sholeh yla efter Shideh.  Han spände käken och blängde på varghannen. Han var lite större än Sholeh, men verkade vara vänligt sinnad.

"Inte vad. Vem," svarar Sholeh med en skarp ton. "Jag letar efter min syster."

Sholeh ska precis ta stegen förbi hanen när han inser, att denne kanske har sett Shideh. Bara en skymt. 


"Du... du har inte sett henne? Hon är lite lik mig, fast grå och vita ögon, och har för många tår på varje tass. Ungefär lika stor som mig, och tjock päls, fjädrar i lila, blått, grönt... snälla, du måste ha sett henne. Du kan inte ha missat henne. Shideh heter hon."

Han såg vädjande till hannen med sina kattlika smaragdögon. Snälla, måtte du ha sett en skymt av henne.

Inte vad. Vem, Jag letar efter min syster.

Rouzan sänkte huvudet lite innan han bad om ursäkt för hans antagande. Han kunde höra stressen i den skarpa tonen hos den andra. Reaktionen var nog kanske inte bara för att Rouzan hade antagit utan även för att något kanske hade hänt.
"Förlåt. Jag menade inte att anta."


Du... du har inte sett henne?
Rouzan höjde huvudet igen. Han satte försiktigt ner den högra vingen mot marken för att stödja upp hans kropp i avsaknaden av hans ena bakben. Vinden som alltid susade lätt vid honom russlade runt i hans fjädrar medan den andre förklarade.

Hon är lite lik mig, fast grå och vita ögon, och har för många tår på varje tass. Ungefär lika stor som mig, och tjock päls, fjädrar i lila, blått, grönt... snälla, du måste ha sett henne. Du kan inte ha missat henne. Shideh heter hon.

Hans blick rörde sig lite lätt åt sidan medan han tänkte över beskrivningen. Han funderade på om han hade sett denna vargen. Hon hade ett ganska specifikt utseende men han hade inte heller träffat så många vargar i Itrozo, han hade trots allt nyligen anlänt och han hade spenderat majoriteten av tiden att studera roserna.

"Jag har inte mött någon annan än dig. Du är den första jag träffat på. Jag har tyvärr inte sett din syster." Sade han men lade snabbt till.
"Jag har bara sett en annan varg men han var svart och hade inga vingar alls." Han var ledsen över att han inte kunde hjälpa den andre mer. Eller det kanske han kunde. Han tittade på den andre och log försiktigt.
"Jag kan hjälpa dig att hitta henne om du vill?"


(becuase I could hehe adorable lil twat)

Den främmande hanen bad om ursäkt. Sholeh menade inte att vara otrevlig, men han var på helspänn och oron gnagde konstant. Hanen fortsatte att förklrara att han inte hade mött någon annan än Sholeh, samt en svart varg utan vingar. Inte Shideh, alltså. Sholeh bet sig i läppen när besvikelsen sköljde över honom som en kall våg.


Jag kan hjälpa dig att hitta henne om du vill?

Sholeh såg upp mot hanen. Verkligen? Hoppets gnista tog fyr i hans bröst åter, och ett litet tacksamt leende spred sig över hans svartkantade läppar.

"Ja... ja, tack," svarar han lätt darrigt. "Det vore snällt."

Han tog några steg vidare, räknade med att främlingen skulle slå följe. "Jag heter Sholeh, förresten. Vad är ditt namn?"

Ja... ja, tack, det vore snällt.


Rouzan log åt den andre. Han skakade lätt på sig så att rosblad lämnade hans päls innan han tog upp vingen som stöttat hans tyngd och följde med hanen på ett litet avstånd. Han visste att vinden circulerade honom och han själv var van men det kunde störa andra och till och med få dem att frysa.
Han hade tänkt att fråga den andre om dennes namn. Han försökte komma på ett smidigt sätt att fråga men den andre hann före. Sholeh. Det passade den andre väldigt bra.

"Rouzan. Men andra brukar kalla mig Rou. Du får göra som du vill." Sade han med en glad ton. 'Andra' var egentligen bara hans mamma, men han gillade det smeknamnet så han nämnde alltid det.

Den brune vargen presenterade sig som Rouzan. Rou, kallades han även. Sholeh tippade huvudet litet åt sidan. Namnet var nästan lika oslipat som hanens utseende. En skarp stilighet, något oborstad om så. Sholeh fattade ett positivt tycke, men han kunde inte ägna tid åt att socialisera med Rouzan nu. De var tvungna att hitta Shideh.


"Rou," upprepade han, mest för sig själv. "Tack igen för din hjälp."
Sholeh riktade blicken mot skogen. Vad vore smidigast? Flyga för att spana av större områden, men eventuellt missa detaljer? Eller vandra till fots och förlita sig på nosen främst?
"Borde... borde vi söka till fots, eller flyga för ett bredare sökområde?" frågade han Rouzan. Den andre kanske hade viktiga synpunkter.

Rou, Tack igen för din hjälp.
Rouzan försökte hindra ett brett leende så gott han kunde när den andre kallade honom Rou. Det gjorde honom riktigt glad. Men han försökte hålla sig låg med tanke på situationen.
"Det är inget problem. Jag hjälper gärna till." Sade han med ett lätt leende. Han var väldigt snäll även om han i vanliga fall inte kanske skulle slå följe med främlingar, men det var något speciellt med Sholeh som fick honom att vilja gå den extra milen. En positiv känsla.

Borde... borde vi söka till fots, eller flyga för ett bredare sökområde?
Det var en bra fråga. Om de båda sökte från ovan skulle de säkerligen kunna missa något som hände på marken. Speciellet med alla träden, om inte Sholeh hade någon speciell syn som kunde se igenom trädtopparna men det kändes lite för otroligt. Det var dock sant att de skulle kunna se längre från ovan.
"Vad tror du om att en av oss flyger ovanför den andre? Då ser vi både nere på marken och ifrån luften."

Rouzan förklarade att han gärna hjälpte till. Det kändes lite bättre, nu när Sholeh hade hjälpt. Fyra ögon var bättre än två, tänkte han för sig själv. Rou föreslog även att en av dem skulle flyga över den andre, så de hade dubbel koll både på markläget samt ifrån luften. Det lät som en god idé, och Sholeh undrade för sig själv varför inte han tänkt på det.

"Bra idé," log han sorgset. "Jag kan ta marken, så flyger du över mig."
Sholeh ville inte medge att hans syn var lite dimmig från oroliga tårar. Han hade blinkat bort dem sedan  länge, men han var rädd att oron skulle få dem att pressa fram ur tårkanalerna ännu en gång. Så han hoppades tyst att Rou kunde ta det åtagandet. Dessutom ville Sholeh gärna vara på marken. Han ville bli det första Shideh såg. Stackarn, hon måste vara vettskrämd, kanske satt hon fast någonstans. Då var det bäst att först bemötas av ett välbekant ansikte.
"Okej, låt oss börja leta."
Sholeh ville inte ödsla mer tid. Han satte av i trav i den riktning han varit påväg tidigare, spanade så vaksamt han kunde bland vegetationen och rosorna.

Rouzan log i ett försök att inte verka för glad men samtidigt inte verka för ledsen. Han ville inte göra det mer nedstämt. Han skakade till lätt på huvudet.
"Det låter bra!" Svarade han. "Jag flyger ändå lite bättre än jag går." Svarade han och vickade till lite på baken innan han tog ett par springande steg och hårda vingtag för att snabbt komma upp i luften. Väl uppe i luften cirkulerade han lite först innan han göklade ovanför Sholeh. Mellan vinden och vingtagen kunde han inte höra om den andre talade där nere men han såg att den andre började trava iväg och följde efter. Hans huvud rörde sig från höger till vänster och så neråt emellan åt för att se att Sholeh var under honom.

De vandrade runt letandes. Ibland såg han inget alls under alla träden men han fortsatte ändå att hålla stenhård koll. Han ville väldigt gärna hjälpa Sholeh och kanske sedan förlja med Sholeh och hans syster. Rou hade trots allt varit väldigt ensam den senaste tiden och även om han aldrig varit van vid någon större flock så ville han känna på det.

Rou stannade till i luften. Han hade inte den förbättrade synen som hökar och andra fåglar hade men han kunde ändå se något till höger. Han göklade kraftigt i ett försök att stå still länge nog för att avgöra vad det var. Hans ögon öppnades vidögt när han insåg att det var väldigt likt Sholeh och han skyndade sig ner, nästan krashade rätt in i en rosenbuske men undvek det.

"Jag hittade något. Det är åt det hållet!" sade han och pekade med ena vingen åt Sholeh's högra sida. "Det liknade dig tror jag!" Han var inte hundra på att det såg ut som Sholeh men han antog att det var värt att titta på. Det var många olyckor bland roserna. Det var tack vare det som Rouzan överlevede sina ynsta år efter mammans bortgång.

Rouzan hade tagit till luften och seglade över honom. Det kändes betryggande på något sätt, mindre ensamt. Men ångesten stegrade och hjärtat slog så det dånade i hans öron. Det kändes som att timmar passerade, men Sholeh kunde inte säkert veta. Plötsligt svepte Rouzan ner från luften och kraschlandade nästen i en rosenbuske. Sholeh hoppade till och tog ett språng åt sidan.  Han skulle precis ifrågasätta Rouzans plötsliga landning när Rouzan tog till orda först. Han hade hittat något, åt det hållet. Liknade Sholeh. Det kunde inte vara någon annan. En gnista hopp tog fyr i hans bröst och Sholeh ödslade ingen tid på ord. Han följde riktningen Rouzan pekat ut med en rivstart och sprang så snabbt han bara kunde genom rosensnåren. Han vädrade frenetiskt efter Shidehs doft, men en annan mer påtaglig doft vinner hans uppmärksamhet. Den tunga lukten av blod. Sholeh följde lukten, och ju starkare den blev desto mer bultade det bakom pannbenen. Huvudvärken gjorde honom illamående. Han klev ut i en glänta och beskådade Shidehs döda kropp på marken, förstörd och blodig. Dagar av utsatthet till naturen hade förvridit hennes kropp, hennes ansikte var nästan bortom igenkänning. Men det fanns ingen uppenbar dödsorsak. Inget gapande sår, inget krossat. Blicken flackade mot Shidehs strupe, vars päls var mörk av torkat blod. Nästan svart, som tjära. Strupen var inte sliten, men det var det enda spåret. Sholehs huvud snurrade och han stapplade chockat bakåt. Synen var så stark att han ville kräkas, och ångesten stegrade till ett crescendo i hans bröst. Hans värsta farhåga hade besannats.

Hans första reaktion till Sholeh's rivstart var att endast stirra innan han kom på sig själv och haltande sprang efter. Använde de stora fjädrna till att försiktigt föra bort rosenbuskar som kom för nära honom. Han kunde känna den tunga järnlukten som han kände allt för väl. Han behövde inte fråga vad som hade hänt. Han förstod det till viss del. Han hade trott att rosorna tagit fakargen först.
Han riktade öronen bakåt när han kom fram till Sholeh och kroppen. Han granskade den snabbt. Svarta blodet runt halsen stod i kontrast mot den andres ljusare kropp.
Rouzan vände blicken mot Sholeh när han stapplade bakåt och reagerade direkt med att försöka stötta upp den andre vargen med en vinge försiktigt över honom och han tillät den andre att lägga vikten mot hans kropp om denne ville. Även om han kanske inte ens hade tankar på det. Rouzan behövde inte fråga. Han förstod att det var Sholeh's syster de hade hittat. Han tänkte hårt på vad han kunde säga för att på någon nivå underlätta för den andre. Han hade inte haft någon nära sig när hans mor hade gått bort. Hon hade berättat för honom hur hon alltid skulle vara där för honom men det hjälpte honom inte efteråt. Han hade fått ta tiden att acceptera det.
Men hur skulle man berätta det för någon annan? Han förstod inte hur.
"Sholeh.." Han försökte titta på den andre med en så förstående blick som möjligt. "Hur.. Hur går det?" Det var allt han kunde få fram. Han visste inte vad han skulle säga.

Det ryckte i Sholehs överläpp, och mungiporna darrade lätt. Ett klagande jämmer undslapp hans läppar och han kände svårighet att stå stadigt.Förvirring blandat med vrede och djup sorg blandades i hans uppspärrade ögon som var som fastnaglade vid hans systers kvarlevor. Han hörde Rouzan säga något bakom honom men han kunde inte urskilja ord. Periferins suddighet sträckte sig inåt hans synfält och lämnade endast Shideh i fokus. Hämndlystenhet började bubbla i hans bröst, för han förstod att någon annan vållat Shidehs död. Han förstod inte. Hur kunde man vilja Shideh något illa? Något så ondskefullt? 
"Hon är borta. Hon..."
Han sade det utan att tänka och orden som vällde ur hans mun fick hela situationen att kännas mer verklig. Panik och ångest bolmade i hans bröst likt tjock, svart rök. Men starkast slog sorgen. En så smärtsam sorg som skar i hans bröst och grävde hål i hans hjärta. Det värkte, det fysiskt värkte i honom av saknad. Sholeh snyftade till och gick fram till kroppen. Hon såg nästan fridfull ut där hon låg. Tyst. Som i dvala. Sholeh svalde en tjock klump i halsen.
"Jag... jag måste begrava henne," sa han efter en lång stunds tystnad, mest till sig själv. Han behövde beordra sig själv att göra det, den sak han inte kunde förmå. Den sak han aldrig trott han skulle behöva göra. Platsen de var på fick duga. Sholeh tänkte inte låta hennes kropp bli ett offer för skogens djur. Marken kändes mjuk under hans tassar och han gick några steg bort, med ryggen mot kroppen, och började stumt att gräva i jorden. Han blötte marken med sina tårar men låtsades inte om det. Han behövde göra något. Han kunde inte se på henne, se på henne i sin eviga sömn. Klorna skar i jorden och han skopade upp tuvor, stenar och jordklumpar med sina tassar. Det var det minsta han kunde göra för henne nu.