Platsen ekade av förflutna minnen. De var inte mer än de tunna slingorna av dimma som dansade runt benen på henne, sköra och genomskinliga. Månens bleka sken fångades i dimmornas ljus och blänkte silver i pilträdens tunga skrudar. Det fick världen att se ännu mer färglös ut än Varya redan uppfattade den.
     Ljudlösa, bestämda steg förde henne framåt. Ännu kunde hon inte se vem hon spårade, men hon hörde, kände dess doft. Av riktningen att döma kunde hon anta att den var på väg till Snöstrand. Hon skulle hinna ikapp henne till dess.
     En svart skepnad bland den silvergrå omvärlden växte fram. Det var nästan som hennes hjärta började surra av intensitet. Vem var det? Kunde det vara…
     Varya slängde sig framåt, sköt fram ur natten som hon varit en del utav den snarare än att ha funnits i den. Nära, knappt ett steg ifrån den andre, slöt hon upp. Andades ett raspigt, skälvande andetag i hennes nacke. De röda ögonen var härjade och stirriga när hon stod lutad över den andre.
     “Det är dumt att varandra i natten ensam. Jag har hört om många som försvunnit härikring.” Varyas läppar var spända, men det var inget leende; det var nedåtriktade mungipor med ett leende dolt där under.

Efter ha lämnat Drazgonor så hade den svarta varginnan tagit sig till Silverpile, där återigen det hade varit en stor omväxling i utseende. Från den öppna stenmarkerna till en pilträdsskog där dimman som slingrade runt stammarna och månskenet som lyste ner mellan träden gav platsen en kuslig atmosfär, men det var ändå vackert på sitt sätt. Med lugna men bestämda steg tog Rakel sig fram genom dimman med tanken av vad hon skulle få se i Civitas men hon hade en olustig känsla i kroppen hon inte riktigt kunde skaka av, måste vara skogens atmosfär. Men innan hon ens kunde distrahera sig med mera tankar om en civiliserad stad så hörde hon något raslande bland gräset. Men innan hon ens hann lokalisera vilket håll det kom ifrån så stod det plötlsigt en blek varginna framför nosen på henne. Rakel hoppade till och raggen reste sig av instinkt. De stirriga ögonen och det främlingen sa gav henne kalla kårar. Var det på grund av henne hon hade haft en sån olustig känsla i kroppen? 
Rakel svalde hårt och harklade sig innan hon tog till orda. ''Uhm god kväll...'' honan tog ett försiktigt steg bakåt. ''Tack för varningen men jag tror jag klarar mig'' fortsatte hon. Rakel ville ta sig bort från denna främling så fort som möjligt men visste inte om hon vågade vända ryggen till.

Ögonen som mötte henne var inte deras. Ett stygn av besvikelse flammade upp. Den bultande hungern höll för en gångs skull undan paranoian och rädslan. Istället fann hon sig önska att det varit någon av dem hon spenderade hela sitt liv nu med att undvika. Kanske var det en dödslängtan där under som drev henne.
     Varya nickade till svars, lite för ivrigt och ryckigt för att verka naturligt.
     “Jag förstår,” började hon, “absolut. Du ser ut som någon som kan ta hand om dig själv, någon som är stark nog att kämpa emot om någon anfaller. Svartvarg, eller hur?” Utan att låta hotet höras i hennes röst, lät hon orden göra det tillkänna. “Kraftlös,” väste hon.
     “Har du hört om nattens barn, så som de så fint kallar oss? Nattfödda, skuggfödda. demoner, vampyrer. Tycker det är löjligt alltihop, som att man försöker försköna vad vi egentligen är med att ge oss olika namn. Jag är inte så annorlunda från dig. Jag har ju till och med varit precis som dig.” Tanklöst pratade hon på, tonen förvånansvärt vänskaplig och lättsam, om det inte var för att man lyssnade på vad hon sa.
     “Den enda skillnaden nu, är att jag äter såna som dig.” Leendet som lurat i mungiporna klyvde fram, smalt och vasst, brett nog för hennes bakre kindtänderna att skymta.

Rakels hjärta bultade hårt i hennes bröstkorg, vad ville denna främling? Hon försökte diskret kolla sig omkring för att hitta ett sätt att fly, men hon ville samtidigt inte släppa henne blicken. Men när främlingen nämnde nattens barn, vampyrer. Så stannade hennes hjärta. En vampyr?! Det står en vampyr framför henne?! Hur skulle hon ta sig undan detta?! Rakel svalde hårt ännu en gång tog sakta ett till steg bakåt. ''Snälla låt mig gå...'' hennes röst var svag och darrig. Fanns inte i henne att ens fejka mod. Hon fortsatte backa långsamt med en låg manke och svansen mellan benen. ''Snälla låt mig gå...''  När vampyren visade tänderna så var det som kroppen styrde sig själv, hon spann runt och sprang. Hon sprang och sprang. Hon måste komma bort. Snälla låt mig komma här ifrån. Hon vågade inte titta bakåt, hon bara sprang. Det brann i benen och lungorna men hon fortsatte springa. När hon väl vågade snegla bakåt så missade hon trädroten framför sig och snubblade fram i en kullerbytta. Nej. Hon försökte så snabbt som möjligt resa sig upp igen men vampyren var redan där. Nej! Nej! NEJ!. Rakel skakade av skräck vid synen. ''Snälla! Snälla! Låt mig vara! Jag ber dig!'' tårarna rann i ett desperat rop.

Reaktionen var väl inte oväntad, men ändå irriterade den henne. Varför trodde alla alltid att de kunde springa ifrån henne?
     Utan en vidare kraftansträngning kom Varya ikapp svartvargen. I sin panik hade hon blivit ouppmärksam och ramlat. Typiskt. När den andre slog upp ögonen stod Varya lutad över henne igen. Leendet hade ersatts av en missnöjd, frustrerad min.
     “Skrik inte,” beordrade hon med väsande röst. “Och sluta gråt,” Varya satte sin tass mot ena sidan av hennes nos, pressade ner ena ansiktshalvan i marken. “Jag hatar när ni gråter.”
Svartvargen lyssnade förstås inte på henne.
     “Kommer du från Civitas? Tenebris?” Den andre verkade knappt kontaktbar, slukad av rädsla. “Lyssna på mig!” Röt Varya i ansiktet på henne.
     “Är du vän med Nilo? Miranda? Prospero?”

Rakel skakade och tårarna forsade, hon var så rädd. Ville bara komma här ifrån. Hon pep till när vampyren tryckte ner hennes ansikte. Hon kunde fortfarande inte sluta gråta även fast vampyren sa åt henne att sluta, hur kunde hon det? Hon ångrade att hon inte hade tagit följe med den stora vargen hon träffade innan. Då hade hon kanske inte varit i denna situation. Vampyren ställde henne en fråga men hon var så paralyserad av skräck att hon inte kunde svara men när hon röt henne i ansikte så skrek hon till. ''Ne-nej! Jag är inte därifrån!'' skrek hon ut med darrig röst. ''Jag har in-ing-ingen aning vilka det är! Så snälla s-släpp mig!'' bad hon med gråten i halsen. Det var sant, hon visste inte vilka dessa individer var och vad hade det med henne att göra? Hon brydde sig inte, allt hon brydde sig om var att ta sig härifrån. ''Snälla... jag vet inget!'' bedjade hon ännu en gång.

I samma stund som svaret kom så insåg hon att det inte spelade någon roll. Varya skulle inte tro henne, och svartvargen skulle dö oavsett. Hennes skrik skar i öronen på henne och det bleka anletet förvreds i avsky. Varför fattade hon inte ens den minsta av instruktion?
     Bedjandet föll för döva öron och när Varya öppnade blicken igen var pupillerna bara små svarta punkter. Det var inte ilska, bara en rå grymhet. Om svartvargen haft något hopp kvar, kunde det knappast leva länge till.
     “Din dumma idiot,” spottade hon henne i ansiktet. Hon flämtade, blåste sin heta andedräkt i ansiktet på henne. “Äckliga, fula hynda. Jag ska vända dig ut och in så alla kan se ditt rätta jag.” Framför henne var det som svartvargens ansikte växlade mellan alla dem hon önskade det var. Nephania. Nilo. Nomë. Laali. Vasilisa.
      Om svartvargen skrek när hon kastade sig över henne var det ingenting hon hörde. Det var inget skonsamt avrättande. De överdådiga känslorna syntes tydligt i det som blev kvar av henne.
     Inte ens när hungern var mättad och den underliggande blåa nyansen i hennes ögon långsamt började komma tillbaka kände hon något annat än avsky.

Allt gick så snabbt men även fruktansvärt långsamt. Rakel såg hela livet spelas upp framför henne, från hennes första andetag som nyfödd valp och nu, när hon skulle ta sitt sista andetag. Hon kände inte smärtan längre, inte den fysiska smärtan iallafall. Tankarna gick till sin familj, hur hon saknade sina systras käbbel och sin fars filosofiska tankar men främst av allt sin mamma. Hon ville inget annat än att hålla om sin mamma just nu. Tårarna rann ner och det sista som lämnade Rakels läppar var, ''Mamma...''. Sen blev allt svart.

Avslutat