Musik:

Ovanför henne dansade himlen i en obeskrivlig färgprakt och alla hon mötte tycktes helt förtrollade av den gudomliga närvaron. Bambra hade aldrig känt sig så utanför. Visst såg hon upp på Zelenochs framträdande med förundran men mest av allt var det en bitter påminnelse om vad hon blivit avskärmad från. Vad som inte längre tillhörde henne.
Hon rörde sig i utkanten av festen, hade precis återvänt efter en måltid på behörigt avstånd. En svag doft av blod låg kvar i hennes päls även om hon tvättat bort resterna noggrant.
Det myllrade av vargar på den vanligtvis så öde stäppen. Många hemmastadda, men otaliga individer hade också följt norrskenet hit och natten var full av musik och sång. Det doftade av renkött, eld och svett. Ändå upptäckte Bambra isvargshonan direkt. Hennes nya tillstånd tillät henne sällan att bli överraskad och hon skulle känna igen Duvas doft och rörelsemönster var som helst. Det var ingen utmaning att skilja ut henne ur mängden av ljusa, yviga fällar.
Den första impulsen hon fick var att dra, fly bort från situationen, men något höll henne kvar. Det var så länge sedan de setts och Bambra ville värna om varje sekund hon kunde få i ex-flickvännens ovetande närhet. Duva rörde sig inte lika försiktigt som hon gjort förut, i Civitas. Hon ursäktade sig inte längre då hon råkade stöta i någon och det fanns en burdus målmedvetenhet i stegen - verkade ha fått lite mer skinn på nosen. En viss stelhet kunde anas i det ena frambenet, som att det var lite extra mödosamt att röra det, en knappt märkbar hälta. Bambra undrade vad som orsakat den. Hon visste att för varje ögonblick hon fortsatte att studera sitt ex ökade risken att bli upptäckt, men ändå kunde hon inte sluta. Med mjuka, tysta rörelser följde hon efter honan genom folksamlingarna.
Egentligen ville hon inte träffa Duva. Eller, såklart hade hon många gånger lekt med tanken, fantiserat om det. Såklart hade hon förstått att chansen fanns att isvargen skulle befinna sig här. Kanske hade hon till och med hoppats på det. Men i sina fantasier hade hon kunnat svepa in, coolare och snyggare än någonsin, och ta Duva med storm eller iallafall göra henne riktigt bitter över vad hon gått miste om. Den revanschen kändes inte så realistisk nu, hon var fortfarande ett vrak, extra mycket sedan besöket vid Arkona. Hennes päls var tovig, de tidigare flätorna hade ombildats till tjocka mattor under hennes långa sömn och de var omöjliga att reda ut. Hon hade såklart kunnat kapa av dem men en del av henne gillade looken, tänkte att hon kanske kunde gå till någon handelsvarg och få det uppfiffat så det såg nästan avsiktligt ut. Det hade hon dock inte hunnit med. Och så var det ju ärret förstås. Den stora brutna cirkeln mitt i pannan som var omöjlig att missa. Nästan alla som passerade henne sneglade på det, vissa mer diskret än andra. Det kändes inte som att hon skulle kunna imponera speciellt mycket på sin tidigare kärlek.
Men innan hon lyckats slita sig hade isvargen vänt sig mot henne. Bambra misstänkte att hon själv såg ungefär lika påkommen ut som Duva gjorde. Hennes gyllenbruna ögon stora och blanka. Färgen speglades perfekt i halsbandet som dinglade runt hennes hals. Bambra blev för några ögonblick helt mållös, stirrade på halsbandet som för att försäkra sig om att det var verkligt. Sedan sprack hennes ansikte upp i ett vasst leende.
"Du har kvar halsbandet?"
Orden var ett konstaterande formulerat som en fråga. Bakom dem fanns den verkliga undran illa dold, varför? Även om hon inte ville låtsas om det kände hon ett patetiskt, desperat litet hopp fladdra likt en fjäril i bröstkorgen.

[Duva ]

Det värsta var att det verkligen kändes som om hon skulle ha älskat festligheterna om omständigheterna vore annorlunda. Alla element fanns där — den medryckande sången, doften av mat, alla öppna, leende ansikten. Men som det nu var verkade det hela lite påklistrat, på något sätt. Som om det var omöjligt för någon annan att vara lycklig när hon själv kände det som om någon gröpt ett taggigt hål i bröstet på henne. 
    Duva hade ändå försökt delta, det hade hon faktiskt. Hon hade lyssnat på sångarna och delat en bit kött med en hane som verkade tro att hennes buttra framtoning mest var ett försök att spela svårflörtad, men när hon vände honom ryggen och gick så fort hon ätit upp måste han ändå ha fattat hinten. Just nu armbågade hon sig fram genom trängseln på väg mot områdets utkant för att hitta en avskild plats för natten. Ibland stötte någon till hennes sårade skuldra så att en vag stöt av smärta slog upp i sidan, och då krävdes det en rätt stor ansträngning för att låta bli att morra åt dem. 
    Hon fastnade i sin framfart av ett helt gäng vargar som stannat för att prata och stoppade upp vägen, så hon vred på huvudet och spanade omkring sig för att försöka hitta en glipa att komma runt. Just då råkade blicken falla på ett bekant ansikte. Nej, det var mer än bekant — hon kände det bättre än sitt eget, fastän det bar ett stort, nytt ärr som en trofé. Det var som om någonting knöt sig i bröstet. 
    Duva kunde inte röra sig. Vad gör hon här? I och för sig borde hon kanske ha förutsett den risken, det var ju faktiskt fest och fester lockade folk. Både folk man inte för sitt liv ville se och folk man skulle ge vad som helst för att få springa in i eller snubbla över. 
    Bambras läppar rörde sig, men det tog lite tid innan Duva förmådde registrera orden och ännu längre innan hon kunde svara. Ansiktet var stelt och tillslutet. 
    "Du vet hur jag är. Jag är så blödig, jag kan aldrig göra mig av med någonting." Hon lät tystnaden tillägga det hon inte ville säga. Inte ens sånt jag borde göra mig av med. 
    Duva tog ett steg närmare Bambra, men lämnade fortfarande ett rätt ordentligt avstånd mellan dem. Varför kunde hon inte känna hennes lukt? Hon skulle känna igen Bambras lukt bland tusen andra, och så många var det faktiskt inte här. Och så var det något med ansiktet. Ögonen. Något fel. 
    "Vem gjorde det där?" frågade hon med en nick åt ärret i Bambras panna. Det var inte den sortens ärr som man får av en improviserad strid, det var en symbol. "Det var de ni skyllde på, eller hur? Ljusets krigare." Tonen var rak, men det var inte alltför svårt att ana en underton av oro i rösten — liksom ilska. Beskyddarinstinkten satt djupt och hade inte riktigt släppt än. Kanske skulle den aldrig göra det.

Duva var svårläst. Hon kändes stel och känslokall, men samtidigt som att hon kunde explodera när som helst. Det var ovant att inte bli insläppt i hennes inre liv. Att vara en utomstående, kanske till och med en potentiell fiende.
Blödig.
Ordet fick henne att vinkla öronen bakåt. På något vis kändes det som en anklagelse, som att Duva antydde att detta var något Bambra tyckte. Hon tyckte inte om att honan talade illa om sig själv, och tyckte ännu mindre om att bli pikad. Isvargen studerade henne med en vaksam blick innan hon fortsatte på ett nytt ämne. Bambras käkar spändes irriterat vid påminnelsen om ärret, om Ljusets Krigare, om sin död.
"Ja, du svarade just på din egen fråga."
Sa hon med en suck, det var svårt att veta hur hon skulle prata med Duva. Blev så påtagligt att en lång tid passerat sen de skiljdes åt, och att de gjort det som ovänner. Hon visste inte var hon hade henne, om hon gick att lita på.
"Jag har inte gjort det själv för att kunna matcha brorsorna om vi säger så."
Meningen avslutades med ett fnysande skratt och hon försökte sig på ett snett leende. På något vis verkade exets murar ändå fallit lite och hon blev förvånad över hur illa berörd hon verkade av skadan. Och över hur rörd hon själv blivit av honans oro och beskyddande ilska. Hoppet fladdrade envist vidare i bröstet.
"De.. Jag.."
Orden dog ut och hon såg irriterat ut i folkmassorna runtom dem. Det var svårt att avgöra hur mycket hon borde säga. Över lag var det svårt att prata om.
"Jag trodde de tagit Molle. Jag hade inte helt fel, de hade varit med, de.. jag.."
Hon suckade igen. Hur förklarade man ens att man dött? Kunde hon ens göra det? Ville hon det?
"Vad har hänt med ditt ben?"
Även om det var ett osmidigt byte av ämne så hörde man hennes genuina oro, precis som den märkts på Duva ögonblick tidigare. På någon nivå var det väl fint, att de fortfarande brydde sig om varandra, men det kändes också som en påminnelse om att de separerat. Tidigare hade det varit så självklart att ta hand om varandra, nu kom impulserna som en chock för den andre.
Bambra tackade sin lyckliga stjärna att hon just ätit, bloddoften kom smygande från under Duvas päls. Något sår syntes inte tydligt genom det vita fluffet men hon kände doften av det, av blod och var. Infektion. Hade deras uppbrott verkligen påverkat hennes renliga perfektionist till ex-flickvän så hårt att hon slutat ta hand om sina sår? En skräck sög plötsligt tag i hennes mage, tänk om det var ett sår som inte kunde läka?
”Du har väl inte blivit biten, alltså, av en odöd alltså.. en zombie?”
Hon haspade ur sig orden, märkbart oroad bara av tanken. Undrade hur konstigt det var att förtydliga vilken sorts odöd hon menat, om hon avslöjade sig själv utan att ens inse det.

Hon ville le när Bambra gjorde det. Fakargens leende hade alltid utlöst ett hos Duva också, hade alltid varit smittsamt som en gäspning. Nu tvingade hon sig att hålla minspelet i styr, och även om instinkten fick en muskel i ansiktet att rycka var det inte ett leende. Hon grävde ner klorna i marken i ett försök att hålla sig fokuserad. Bambra var bra på att distrahera henne, även utan att försöka; men hon misstänkte att det effektivaste straff hon kunde ge sin före detta flickvän var tystnad och känslokyla, och därför var det också den fasaden hon måste upprätthålla.
    Duva lät Bambra prata utan att avbryta, men hon verkade ha svårt att hitta rätt ord. En liten, cynisk röst i Duvas inre undrade om det verkligen var sanningen hon fick höra nu eller bara ytterligare en fabricerad lögn. Hon ville inte vara misstänksam, men hon kunde inte vara något annat. 
    "En mammut", svarade hon på Bambras fråga. "Jag var oförsiktig." Hungrig, snarare. Hungrig eftersom hon hade gått alldeles för länge utan att äta, vilket i sin tur berott på att hon helt hade tappat lusten att göra någonting alls efter bråket med Bambra. Men det behövde hon inte få veta, det skulle bara stryka Bambras ego medhårs. Såret hade inte riktigt läkt som Duva helst hade velat. Det var envist; hon hade dragits med det länge nu.
    Bambras uppenbara oro hade fått det att sticka till oroväckande i bröstet, men Duva vaktade fortfarande sitt minspel noggrant. 
    "Du behöver inte undervisa mig om zombies, Bambra. Förresten vet jag inte hur många olika sorters odöda det kan finnas." Hon tog ännu ett steg närmare ex-flickvännen och vädrade i luften. Rynkade pannan. 
    "Du luktar ingenting", fortsatte hon fundersamt. "Du luktar inte ens … du."

Gång på gång kom hon tillbaka till samma sak: Duva var spänd, stel, känslokall. På inget vis lik den hona hon varit kär i. Var kär i? Ändå var det omöjligt att skilja dåtidens känslor från här och nu. Osäkerheten åt upp henne inifrån men en sak kändes bara mer och mer säker för var sekund som passerade: hon ville bli förlåten. Hon behövde bli förlåten.
En tydlig lättnat kunde märkas hos henne då Duva talade. En mammut. Bambra ville ställa följdfrågor. När hände det? Varför är det infekterat? Har du låtit en helare kolla på det? Hon ville pyssla om henne, slicka det rent, även om hon misstänkte att just den önskan hade en mörkare underton. Hon litade inte på sig själv nog för att ens våga se närmre på såret. Och litade absolut inte på att Duva inte bara skulle avfärda henne, stöta bort henne igen.
Honans bittra svar fick henne att rycka till och öronen gled förläget ut åt sidorna. Hon hade inte menat att undervisa om zombies, faktiskt kunde man gå så långt som att säga att hon inte gjort det. Men Duva verkade fast besluten att läsa in det absolut värsta i allt hon sa. Vad som följde gjorde henne dock kall på insidan. Kallare. För hon visste att det iallafall fanns en annan sorts odöd. Och Duva hade redan nosat fram den första ledtråden till det.
Ett stråk av ren panik sköt igenom henne. Fick det stulna blodet i hennes ådror att frysa. Vad skulle hon ens svara på det här? Blicken flackade, försökte finna nån sort trygghet i Duvas gyllene ögon men möttes bara av kyla.
"Duva jag.."
Hon bet sig själv i tungan. Samma tankar upprepades som en loop i hennes huvud. Hur berättar man ens att man dött? Kunde hon göra det? Ville hon det? Skulle hon bara fly? Skulle hon gå in i någon persona och bemöta exet med samma kyla hon själv kände? Vad skulle hon ens svara? Vad fanns att säga? Men så skar något rakt igenom virrvarret av tankar.
"Sanningen! Ska det vara så vårt?"
Hon ryckte till av minnet men hindrade sig själv från att ta ett steg bakåt. Av ren vana drog hon ett darrande andetag, genom munnen i hopp om att känna så lite bloddoft som möjligt. Duvas puls var redan distraherande nog, och faktiskt inte lika stabil som hennes kyliga yttre antydde insåg hon. Kanske fanns det en chans ändå?
"Jag vill inte leva ett liv byggt på lögner."
Det var bland det sista Duva sagt till henne. Om hon någonsin skulle kunna få tillbaka henne behövde hon, hur var det Duva formulerat sig? Bestämma sig för vem hon ville vara.
Hon svalde och såg sig osäkert omkring. Även om de var i utkanten av firandet fanns där många vargar i rörelse. Amanita hade fått henne att lova att hon skulle vara försiktig. 
Men inget kändes lika viktigt som Duva.
"Jag trodde inte jag skulle överleva utan dig. Jag.. jag kunde inte göra det."
Viskade hon hest och trotts att hon kämpade emot kände hon hur ögonen blev blanka.
"Du vill ha sanningen, eller hur?"
Med bedjande blick såg hon upp på isvargen.
"De dödade mig Duva."
Rösten var bara ett svagt kraxande genom den hopsnörpta strupen.
"Kan vi... vill du.. ta en promenad. Bort från.. allt folk."
Snälla. Hon bad en bön för sig själv. 
Snälla sträck ut en tass, snälla släpp in mig. Jag klarar mig inte ute i kylan. Jag klarar mig inte.
Allt jag behöver är ett litet tecken.
Ett litet tecken på att där finns hopp.
För mig.
För oss.

Jag trodde inte jag skulle överleva utan dig. Jag ... jag kunde inte göra det.
    Duva slöt ögonen. Det fanns äkta känsla i Bambras röst och som alltid var den andras upprördhet nästan en fysisk förnimmelse för isvargen. Hon kände den så tydligt, en klösande värk någonstans bakom revbenen. Hon måste blunda. Att se på Bambra vore för mycket.
    "Du ser det verkligen inte. Du kan inte se vad det är du gör mot mig." Hon svalde, fortfarande med slutna ögon. "Och ändå älskar jag dig. Fortfarande. Till och med nu. Mer än jag någonsin har älskat någon annan."
    Hon var stolt över hur hon uttalade detta, hur hon lyckades hålla känslorna på avstånd. Det var ett enkelt konstaterande av fakta, inget sentimentalt svammel. Det var ett faktum att Bambra hade varit hela hennes värld, och kanske fortfarande var det, på sätt och vis.
    Men när fakargen fortsatte måste Duva ändå öppna ögonen. De dödade mig. Hon iakttog Bambra, letade efter tecken på att hon skämtade även om det i så fall vore ofantligt smaklöst, för sant kunde det väl ändå inte vara? Hon lade ihop ledtrådarna. Den obefintliga lukten, de märkligt färgade ögonen. De dödade mig.
    Hon hade hört legenderna, såklart, om den andra sortens odöda. Men hon hade aldrig tidigare sett en med egna ögon. Och att den första hon såg skulle vara Bambra … det var för mycket att ta in. Ögonen vidgades i chock.
    "Du menar att du … Nej. Nej, det kan inte vara sant." I förfäran backade hon ett steg. "Du ljuger. Det är inte sant!"
    Återigen knep hon ihop ögonen och tvingade sig att andas lugnt trots att det gick runt i huvudet. Som genom en bubbla, eller kanske från mycket långt avstånd, hörde hon Bambra be om en promenad. Duva skakade våldsamt på huvudet.
    "Du vet att jag inte kan säga ja till det. Du vet att jag inte …" Nu grät hon verkligen. Fasaden hade spruckit. "... att jag inte kan göra det och samtidigt respektera mig själv. Jag … jag är ledsen …"
    Tårarna brände i ögonen och plöjde tunna fåror i den vita ansiktspälsen. Ostadigt vände hon sig om och började långsamt bana sig väg genom trängseln. Varje steg var en ansträngning, hon skakade i hela kroppen. Och ändå kom hon på sig med att hela tiden be tyst för sig själv: snälla, följ efter. Följ efter. Låt mig inte gå härifrån, Bambra. 
    Låt mig inte gå.
    Duva hade precis hunnit ut till folkmassans yttersta kant när benen plötsligt gav vika och hon föll ihop på marken.

Duva älskade henne. Mer än hon någonsin älskat någon annan älskade hon henne. Det var vad hon sa iallafall. Men hennes reaktion talade ett annat språk. Chocken gav vika för rädsla och isvargen backade från henne. Tårar rann längs hennes kinder då hon nekade Bambras fråga. Så många känslor gick att läsa i den gyllene blicken. Bambra kände ingenting. Förmådde sig inte säga ett ord. Inte röra på sig. Som förfrusen såg hon på då hennes kärlek, den som stulit hennes hjärta och som älskade henne mer än någon annan någonsin, vände sig om och gick.
Hennes innanmäte var ett enormt hålrum och trotts att hon var odödlig var hon övertygad om att att hon skulle dö. Att hennes hjärta skulle brista och sluta pumpa det stulna blodet i hennes ådror.
Hon hade försökt. Hon hade sträckt ut en tass. Hon hade talat sanning hur svårt det än var, hur farligt det än var. Men det hade inte funkat. Bambra hade inte varit såhär nedslagen sedan Duraneir visade sig finnas.
Duva, ville hon viska. Duva! Ville hon skrika. Men hon klarade inte av att förnedra sig själv längre. Och hon vågade inte jaga efter, rädd för att jakten skulle trigga något annat i henne. Rädd för att kärlekens upprörda puls skulle kalla henne på ett vis hon inte kunde stå emot. Hon ville inte skada Duva. Hon kunde avslöja sig mitt i en folkmassa. Så hon bara stod och såg på medan Duva långsamt tog sig bort från henne. Igen.
Men hon klarade inte av att vända sig bort, att gå vidare. Hade hon fortfarande haft vinden hade hon kanske tagit till luften, men det var svårt att lyfta från marken numera, hon var inte säker på att hon skulle klara det mitt i en folkmassa. Så hon stod kvar, oförmögen att släppa Duva med blicken, tills isvargen föll ihop och försvann utom hennes synhåll.
Paniken som fyllde henne gick inte att beskriva och paralysen var bruten. Snabbt, men inte allt för snabbt, trodde hon, var hon vid Duvas sida igen.
"Duva?"
Frågade hon med darrande röst och buffade i hennes sida. Under den matta pälsen var hon mager och man kunde känna revbenen under huden. Vid gudarna, hon hade verkligen inte tagit hand om sig själv. Tänk om hon var sjuk?
"Hallå? Vakna."
Hon kved.
"Snälla, jag älskar dig, snälla vakna."
Fler i massan hade reagerat på Duvas kollaps vid det här laget och samlats runtom dem.
"Jag ska fixa hjälp, du kommer bli okej."
Hon vände sig till första bästa, en fluffig, prickig karg och spände ögonen i denne.
"Hämta en helare. Genast."
Så var all uppmärksamhet tillbaka på Duva, hon la en beskyddande vinge över henne och viskade i hennes öra.
"Jag älskar dig med. Jag älskar dig, mer än jag någonsin älskat någon annan. Och jag kommer alltid respektera dig, du är den vackraste, starkaste, coolaste. Inget du gör kan förändra det, så snälla, stanna med mig."