[Utspelar sig förra sensommaren, strax efter Lykoris strid med Isil Anar]

Lamia hade dragit iväg norrut för lite egentid innan avfärden mot templet i nordanskogen. Hon såg fram emot det, det skulle bli ett av hennes första uppdrag som faktiskt ledare för flocken. Det kändes stort. Ett belåtet leende spred sig över hennes anlete då hon tänkte på det. Det kändes fortfarande konstigt och stramade i de nya ärren då hon rörde ansiktet. Cy hade helat det snyggt, men rivsåren hade varit djupa nog att lämna tre imponerande ärr längs hennes ena kind. Ögat hade tack och lov gått att rädda, hon hade några döda vinklar där vävnaden blivit för skadad men hade tack och lov inte helt förlorat synen på det. Det hade verkligen blivit ett handikapp, även om hennes energikrafter kunde fungerade som ett tredje öga.
Som för att bevisa exakt hur bra det skulle gå för henne även utan ögon meddelade energierna henne om en annan vargs närvaro. Hon spejade ut över slätten som i de milda sommartemperaturerna förlorat mycket av sin snö och fick syn på en fluffig vit varghona. Hon verkade röra sig ganska planlöst en bit från skogskanten.
Lamia såg ner på renkalven hon fällt tidigare under morgonen. De var utanför reviret, och hon skulle inte ha något emot lite sällskap, så hon beslutade sig för att vara gästvänlig.
"Tjenare, är du hungrig?"
Hälsade hon högljutt med ett flin, trotts den obehagliga känslan det medförde.
"Jag är mätt, men det känns onödigt att slösa så fint kött på kråkorna."
Hon sneglade menande upp mot de svarta prickarna som cirkulerade över dem bland molnen. Främlingen hade kommit nära nog att höra henne utan att hon gastade nu.
"Lamia, förresten, trevligt att råkas."

[Duva]

Ilskan hade gradvis övergått till en tung likgiltighet. Duva brydde sig knappt om sig själv längre; hon vandrade planlöst tills hon var så trött att hon måste stanna, hon levde uteslutande av gamla rester av villebråd som hon råkade komma över. Hon lekte med tanken på att återuppta jagandet på de odöda, men kom sig inte för att riktigt ta tag i det. Såret efter dusten med mammuten stramade och sved fruktansvärt när hon rörde sig och fick henne att halta, men det blödde åtminstone inte längre. Så länge det inte luktade illa tänkte hon inte bry sig om det. 
    Hon hade aldrig trott sig själv kapabel till sån självömkan men hade överraskat sig själv. Varför skulle hon göra något för att ta hand om sig själv när hon just blivit visad exakt hur betydelselös hon var i andras ögon? Hon hade tydligen bara varit ett litet oviktigt sidoprojekt, och såna är ju inte värda att lägga nån möda på. 
    Det var tankarnas fel att hon inte märkte främlingens närvaro förrän denne hojtade åt henne. Duva tittade upp. Det var en kraftig tik med ärrat ansikte och en död renkalv vid tassarna. Blodlukten som plötsligt fyllde näsborrarna påminde henne om att hon inte riktigt kunde minnas hur länge det var sedan hon senast åt en måltid bestående av mer än ett par tuggor halvruttet kött. Tre dagar? Fyra? Hon såg från tiken till bytet och tillbaka igen. 
    "Tack", sa hon högt medan hon gick närmare, satte sig ner och utan omsvep började äta. Först när hon fått ner ett par tuggor mindes hon att främlingen presenterat sig för henne och att hon kanske borde svara. 
    "Duva", sa hon. "Detsamma." När den värsta hungern lagt sig rätade hon på sig, slickade sig om munnen och granskade tiken från topp till tå. 
    "Det där kommer väl knappast från en beundrare, gissar jag?" frågade hon med en nick åt Lamias sargade ansikte, fortfarande lite för likgiltig för att orka med trevligt småprat.

"Ingen orsak min sköna."
Svarade hon med ett leende. Det var svårt att avgöra om främlingen alls hört henne då hon bokstavligen kastade sig över ren-resterna. Lamia studerade henne nyfiket, den tjocka pälsen var matt och lyckades inte helt dölja hur mager hon var, och såret på hennes skuldra såg infekterat och riktigt smärtsamt ut. Duva hette hon tydligen, namnet nästan gulligare än honan själv. Då hungern verkade ha stillats något vändes hennes uppmärksamhet tillbaka mot Lamia med en retsam kommentar. Hon skrattade roat.
"Nä vadå, ett litet kärleksbett bara."
Sa hon och blinkade med ena ögat.
"Men jag tror nästan din fråga avslöjar mer om dig, hamnat i bråk med många beundrare själv?"
Hon nickade menande emot Duvas gapande sår.
"Vad dejtar du ens för vidunder i så fall?"
Hennes leende var vänligt om än lite retsamt.

Ett litet, fnysande — men, mot hennes vilja, roat — ljud lämnade den snövita honan medan hon med tungan försökte peta ut en liten bit kött som fastnat mellan tänderna. Frågan kändes ironisk med tanke på situationen. 
    "En och annan", svarade hon och svalde köttbiten som äntligen lossnade. Egentligen borde hon bara resa sig upp och gå, tacka för vänligheten och återuppta sitt planlösa traskande, men det tog emot. Den här honan var kanske en total främling, men hon var med största sannolikhet ett mer underhållande sällskap än Duvas egna tankar. Även om allt Lamia sa verkade påminna henne om en och samma sak.
    "Vad dejtar du ens för vidunder i så fall?"
    "Ja, det … det kan man ju fråga sig." Duva harklade sig, uppenbart besvärad, och slog tankfullt ner blicken till sina tassar, smutsiga efter ständig vandring. Sedan tittade hon upp på Lamia igen. "Vet du vad? Vidunder är faktiskt precis rätt ord. Fast hon var bra på att dölja det."
    Under det utstuderat likgiltiga tonfallet hördes det att hon var sårad och det störde henne. All denna energi hon ödslade på Bambra var väldigt tröttande; särskilt eftersom Bambra säkert inte ägnade henne en tanke. Nej, det var dags att tänka på något annat. 
    "Var är du ifrån, Lamia?" frågade Duva, och den här gången försökte hon faktiskt låta intresserad. "Det är inte många som bor på Snöslätten, har jag märkt."