Var det nånting som fick adrenalinet att pulsera, så var det att dräpa zombier. Odöda, äckliga, korkade varelser som hotade de levande. Ivo var inte dum nog att dra sig ut i strid på egen hand så klart, då skulle farsan minsann ge honom en uppläxning. På sitt eget, pinsamma farsa-vis. I grupper av två till tre brukade han ge sig av på patrull, på jakt av strövande zombier som var nära utposterna, eller, ja, så kunde han träna sin kraft genom att sätta bumlingar i rullning mot den döda horden. Det hela var så spännande, och Ivo älskade att känna sig behövd och viktig. Zombiejägare. Det var vad han var, och han tänkte bli riktigt bra på det. 

Men det var inte heller sällan Ivo höll sig nära utposterna. Han hade chillat en stund vid samlingsplatsen och hållt utkik så att hans farsa inte skulle komma och störa. De kom bra överens, ja Ivo föredrog ofta Esk som sällskap, men ibland var det lite pinsamt att vara i hans närvaro med andra vargar omkring. Så han försökte socialisera på egen hand, för det mesta.
Ett nytt ansikte bland vargarna på utposten fick Ivo att reagera. Henne hade han inte sett förut. En helvit tik stod ut bland mängden, hennes ljusa fäll synnerligen iögonfallande. Ivo kanske inte hade mycket att säga till om den saken. Han hade två ben för många, och likt sin farsa stack ett par rejäla betar ur hans käft. En dag kanske de skulle bli lika präktiga som Esks, eller ännu större.
Den gängliga tonåringen lunkade fram mot tiken, beslutsam att socialisera. Var hon ny kanske han kunde imponera, och han ville dessutom verkligen, verkligen ut och dräpa zombier nu.
"Hallå hallå," hälsade han lojt. "Dej har ja' inte sett här förr. Äru' en zombiejägare du me?"


[Till Duva!]

Hon tyckte om Tassemark. Hon hade bara varit här i ett par dagar, men hon gillade själva atmosfären; vargarna som ständigt passerade, lukterna, ansiktena. Men egentligen gillade hon nog känslan mest, känslan av att vara viktig, av att vara behövd. Av att vara en del av något. Duva hade inte varit medveten om det förrän nu, men hon hade saknat det. Verkligen saknat det. Det kändes bra att vara igång, att ha saker att göra och veta att hon gjorde något av sitt liv. Gjorde lite skillnad. Det var det hon ville i livet; göra skillnad. 
    Hon stod precis i utkanten av en klunga med vargar och lyssnade på en vandrare som berättade om sin färd när en rörelse i ögonvrån fick henne att vända sig om. Hanen som närmade sig henne var ingen hon sett förut, och han hade ett minst sagt intressant utseende. Hon räknade till hela sex ben och var det där betar som stack ut ur munnen? Imponerande. Hallå, hallå, hälsade ynglingen — för visst måste han vara flera år yngre än hon, det både syntes och hördes. På rösten som vajade ungdomligt då och då, och sättet han pratade på. Var cool, tänkte hon. Dej har ja’ inte sett här förr. Är’u en zombiejägare du me? 
    “Japp”, sa hon med en bekräftande nick. “Jag kom precis hit, för bara några dagar sedan, så det är inte så konstigt att du inte känner igen mig.” Hon pausade, log mot honom med ena ögonbrynet höjt, och rösten antog ett lite retsamt tonfall även om hon fortfarande log vänligt. “Duva heter jag. Och vad kan unge herr Mammuttand tänkas heta?”

[ Nej snälla Duva, försök inte vara "cool" :default: ]

Tiken bekräftade minsann för honom att hon just kommit hit. Så det var ju inte så konstigt att de inte setts. 
Sen introducerade hon sig, och det var något med sättet hon talade. Ivo var chockad, så oförberedd var han på orden som kom ur hennes mun. Sen flinade han.
"Haha," frustade han och plirade på henne med vita ögon. "Du snackar ju som värsta nördot."
Han skakade på huvudet, nog begrep han att hon var gammal och försökte ställa sig in för honom men vid något tillfälle får man fatta. Men hon var ändå rätt skön, det här kunde bli roligt.
"Du kan kalla mej Ivo. Och skippa de där 'unge herr' hit och dit, du låter som en mormor."
Han log förnöjt, hade hans far varit här hade han nog allt blivit uppläxad, för så pratade man inte med damer. Jo tjena. Ivo gjorde vad han kände för, och den här bruden kunde inte lalla runt hur som helst om hon skulle vara en zombiejägare.
"Om du är så ny som du säger så är du ju värsta nooben liksom. Tur du träffade mej."
Han log, trots att han var kaxig så fanns det vänlighet i hans ögon.  "Har du sett dem än?" fortsatte han efter en stund, och refererade självfallet till deras gemensamma fiende. Zombierna.

Herr Mammuttand flinade och kallade henne “värsta nördot”, varpå Duva rynkade pannan i en spelad förnärmad gest och chockat drog efter andan, som en överraskad dam i en gammal film. 
    “Nördot? Vet hut, unge man!” utbrast hon med överdrivet rättfärdig ton utan att kunna hindra leendet som sprack fram. Hon gillade honom redan. Ivo hette han tydligen, och hon skulle skippa “unge herr”, för hon lät som en mormor. Duva skrattade. Den här var ju kul! 
    “Jag är 25! Och du är väl vadå, 12 max?” Kanske inte, men han kunde i alla fall inte vara äldre än tjugo. Han var större än hon, vilket var till hennes nackdel, men hon struntade i det. 
    Om du är så ny som du säger så är du ju värsta nooben liksom. Tur du träffade mej. Det fanns en kärleksfull retsamhet som Duva inte upplevt med så många andra individer, åtminstone inte från första ögonblicket. Duva småskrattade. "Vilken tur jag har." Hon lyssnade på hans nästa fråga. Har du sett dem än? Skrattet dog ut, men hon behöll ett retsamt leende på läpparna, fast besluten att inte dra ner stämningen på det här trevliga mötet. Hon lutade sig lite närmare och höjde på ögonbrynen, som om hon ville delge honom i en hemlighet. 
    “Du grabben, jag har mött dem”, sa hon och fortsatte: “Själv då? Kan inte tänka mig att dina föräldrar skulle låta dig gå nära dem, så liten som du är.”

Vet hut! Ivo flinade brett så kinderna nästan värkte. Hon hade iallafall humor.
Jag är 25! Och du är väl vadå, 12 max?
Ivo gav ifrån sig ett förnärmat läte och satte bestämt ner en av de fyra framtassarna. "Ja' ä 17!" utbrast han och vände snopet bort blicken. Usch, hon var kvick. Och dessutom yngre än vad han trott. Kanske borde han utelämna att han till en början gissat att hon var närmare 45. 
Duva fortsatte förklara att hon inte bara sett zombies, utan även mött dem. Sedan en vass replik om hans föräldrar. Ivo insåg att han underskattat hennes kvickhet, men leendet suddades knappast bort.
"Ha!" Ivo sträckte menande på sig. "Ja' ä större än dig. Och ja' ä iallafall inte nåt himla nördo."
Han höjde hakan och gav henne en överlägsen blick. "Kom igen, vi kan inte lalla runt här. Vi går och spanar. Eller äru' rädd?"

Ja’ ä’ 17! berättade han på sitt lite släpiga sätt. Antingen var det någon sorts ungdomsgrej, eller så pratade han bara så. 
    “Åhåhåhå! Du är fortfarande närmare 12 än min ålder”, påpekade hon leende. En tanke flög genom huvudet. Usch, är jag verkligen så gammal? Hon fick inte mycket tid att tänka på det innan han kastade åt henne ännu en pik, vilket var bra. Hon tänkte rätt mycket — för mycket? — och behövde folk som inte gav henne tid att göra det. Denna gång handlade kommentaren om storleksskillnaden, vilket egentligen bara var väntat. Och ja’ ä’ i alla fall inte nåt himla nördo. 
    “Grattis”, svarade hon med spelad stroppighet. “Inte jag heller. Jag är så ickenördig man kan bli, faktiskt. Och bara för att man är stor i växten betyder det inte att man är mogen.” Hon gav honom en menande blick. Uppmaningen att gå och spana väckte hennes intresse och hon tänkte precis instämma när hans överlägsna fråga fick ett brett flin att sprida sig över läpparna. Äru’ rädd? 
    “Är det en utmaning?” frågade hon spydigt och började gå bort från samlingen med vargar. Över axeln fortsatte hon: “Kommer du eller? Med tanke på dina fyrtio spindelben skulle man kunna tänka sig att du var snabbare än så där.”

Du är fortfarande närmare 12 än min ålder.
En liten rynka bildades över Ivos nosrygg. Alltså!
"Du är faktiskt helt sjukt nördig," svarade han snabbt, nöjd med sitt svar. "Och du är varken stor i växten eller mogen. Dubbel otur för dig."
Ivo skrattade och tog några steg med henne. Kliven var långa, tack vare de gängliga benen. Han var smal och inte särskilt muskulös, men han hade styrka som kraft, något han ärvt från farsan. Det var en kraft han älskade, eftersom alla trodde han var en spinkig liten skit utan styrka nog att dräpa minsta zombie. Men tack vare sin kraft var han mycket starkare än han såg ut att vara. Och starkare skulle han bli.
"Pfft! För att va en nörd är du kass på att räkna," skrattade han och följde henne, bort från samlingen med vargar.
En bit bort sträckte Ken-Yak ut sig för deras syn. Det var långt dit, och satte man ovetande sin tass där så var man en dåre. Ivo fnös lågt. "Jag hatar zombier."

Du är varken stor i växten eller mogen. Dubbel otur för dig. 
    Grabben var snabbtänkt, minsann! Nåja, hon tänkte i alla fall visa att hon var lika kvick, om inte mer. Duva fnös förnärmat. “Jag går i alla fall inte omkring med två pinnar som sticker ut ur munnen på mig. Kom tillbaka när du växt i mammuttänderna, så får vi se om du är lika katig!” 
    De rörde sig bort från samlingsplatsen och framför dem sträckte slätten ut sig, som ledde mot Ken-Yak. Hon höll ögonen öppna på jakt efter en onaturlig rörelse och nosen vädrade efter den typiska död-doften. Vore just snyggt — och precis i linje med hennes vanliga otur — om hon missade någonting och råkade orsaka den här näsvisa ynglingens död. Hans röst nådde henne med en gliring, och hon bara log och skakade på huvudet. “Jag är hellre långsam i huvudet än i benen, som zombiejägare.”
    Jag hatar zombies. Hon bet sig i tungan. 
    “Jag med”, mumlade hon, och just då fick hon syn på en figur som stapplande tog sig fram över slätten, kanske fyrtio-femtio meter bort. “Hörru. Kolla där”, sa hon för att påkalla hans uppmärksamhet och nickade i zombiens riktning. “Ser ut som att vi har hittat oss något att göra.”

"Pinnar?!"
Ivo skrattade hjärtligt, fast det gick att höra lite på tonfallet att han blev litet förnärmad. "Amen durå," var det enda svar han kunde bidra med och flinade brett. Han hade faktiskt inte så mycket att säga angående hennes utseende, mer än att hon var... normal.
Han tänkte precis slänga henne en pik till när hon plötsligt påkallade hans uppmärksamhet. Ivo sänkte takten och såg på Duva, följde sedan hennes blick ut över landskapet. 
Ser ut som att vi har hittat oss något att göra.
Femtio meter bort kanske strövade en sorglig varelse. Det var svårt att se på håll, men rörelserna var ryckiga. Tre ben kanske, ett av dem släpade lamt efter. Stanken av förruttnelse och död fick det att rycka i överläppen på Ivo. 
"Förbannat," muttrade han. "En som släntrat från horden."
Ivo lade märke till att varelsen stapplade i deras riktning. På väg mot Tassemark?
"Den ä på väg hitåt. Så den måste bort."
Han vände den vita blicken mot Duva och gav henne ett utmanande leende.
"Du som ä gammal och vis, va har du för plan? Ska vi ba' ta han snabbt?" 

Nöjt noterade hon att Ivo inte riktigt lyckades komma på något vidare bra svar på hennes kommentar om betarna, och hon flinade belåtet. Men leendet stelnade när ögonen vändes mot zombien och det vita ansiktet fick ett ogillande, beslutsamt uttryck. Det var en vidrig varelse som kom släntrande mot dem, haltande med benen släpande efter sig och med sig förde den doften av död. Den söta lukten stack i näsborrarna på henne, men hon gick ändå närmare. Alla naturliga instinkter sa att det var fel, att hon borde vända, men hon var en zombiejägare nu. Det gick inte att vända. 
    “Du var mig en ful en”, sa hon sammanbitet till zombien. Ivos röst nådde henne. Den är på väg hitåt. Så den måste bort. Duva kunde inte hindra det retsamma skrattet som ville upp ur strupen. Hon vred på huvudet för att ge ynglingen en nonchalant blick och log. “Vi har huvudet med oss idag märker jag.” Ivo såg på henne och frågade vad hennes plan var. Duva fnös. 
    “Ursäkta, såvitt jag vet är det jag som har min första dag på jobbet här. Men du har tur, för i egenskap av en gammal och vis person har jag en plan. Skyll bara inte på mig om den går fel”, sa hon och skrattade till. “Vad sägs om att du använder några av de där benen och lockar honom lite hitåt? Så får vi se vad jag kan göra med honom.” Sanningen var att hon helst inte ville att Ivo skulle vara den som tog hand om zombien, åtminstone inte själv. Trots allt var det ju hon som var den vuxna av dem. Hon gav honom ett utmanande leende. “Om det duger för herrskapet, vill säga. Eller du kanske vill ta hand om honom själv? Bara du inte råkar röra honom så att han smittar av sig på dig. Jag är inte så sugen på att få vad det nu är som han har.” Hon rös när hon tänkte på det.

Ivo flinade snett åt rekryten. Skönt, äntligen någon man kunde ha lite kul med trots det stundande allvaret. Ivo ogillade torrbollar som bara gapade och grämade sig för alla problem. Vad var poängen i att vara zombiejägare om inte samhörigheten fanns?
"Asså går din plan åt skogen så dör vi, så äre ba."
Ivo drog i läppen åt hennes ord, hennes förslag var att han skulle agera lockbete åt zombien. "Ja av oss två ser ja' mumsigast ut," frustade han och vände blicken mot zombien. Han gjorde sig redo.
"Pffhah! Innan du oroar dej för va han har kanske du ska behandla din skabb först."
Ivo gav henne en retsam blick och flinade ett tandigt flin. "Ett problem i taget vännen."
Ivo anade att Duva skulle komma med nått rappkäftigt svar så han satte av i riktning mot zombien för att därmed få sista ordet. De sex benen var långa och seniga och bar Ivo med långa kliv. Ändå var stegen tunga, Ivo var trots sin ålder väldigt stor. Zombien ute i det öppna hade sett dem sedan länge, men då Ivo var närmare var han det uppenbara bytet. Den gläfste och morrade ljudligt där den ryckigt rusade i hans riktning. Kanske inte så fort som den kunnat tidigare i livet - Ivo noterade att ett framben saknades. Han skällde doft och eggande mot zombien, trots att han redan hade den efter sig. "Kom då, vill du inte ha en bit?" ropade han och tog ut en kurva, för att på så sett leda zombien efter sig tillbaka. Han hoppades att Duvas plan var smart.

Hon fnös åt hans kommentar om att det var hennes fel om planen gick åt skogen. "Hallå! Jag sa ju att du inte fick skylla på mig!" utbrast hon. "Jag avsäger mig allt ansvar om det går fel." Hon gillade den lilles humor. Han var kvick i skallen och det var skönt att ha någon att retas med på ett sätt hon sällan gjorde med folk hon inte kände så bra. Det kändes inte som om de precis hade träffats, det kändes som om de varit vänner — ett team? — hur länge som helst. 
    Kommentaren om hennes så kallade skabb fick henne att öppna munnen och ge ifrån sig ett förnärmat ljud, men Ivo satte av innan hon han svara. Hon såg honom springa i en kurva runt zombien för att locka den efter sig och därefter rusa mot henne. Hon gjorde sig beredd, tog några skyndsamma steg mot zombien och lät kraften hon ägde strömma genom kroppen. Marken under hennes tassar täcktes av frost som letade sig fram till zombien och uppför dess till hälften brutna ben. Inom ett par sekunder var hela varelsen innesluten i frost. Den rörde sig ilsket mot henne, och hon lät kraften växa sig starkare. Frosten blev till ren is. Duva lät en vass spets av is lämna isblocket som täckte zombien och spetsen skiljde huvudet från kroppen på mindre än en sekund. Huvudet landade på marken sekunden innan resten av den vidriga varelsen gjorde det. 
    Duva var en aning andfådd när hon tittade upp på Ivo, men hon log. Det kändes bra att få avsluta den avskyvärda varelsens liv. Tillfredsställande. 
    "Han måste ha världens värsta morgonandedräkt", sa hon med en nick mot zombien. Sedan fångade en rörelse längre bort hennes uppmärksamhet. Ännu en zombie. Den hade kanske lockats dit av deras röster, eller deras lukter. "Ivo, kolla. Vi har fått ännu mer sällskap." 
    Hon studerade zombien över Ivos axel, sedan log hon utmanande mot honom. "Du kanske kan ta hand om den?" föreslog hon. Hon ville se vad han kunde, och hon skulle hålla sig nära. Han skulle fixa det.

Ivo såg fascinerat på när Duva utförde sin plan. Så hon hade alltså isens, kylans krafter? Måste vara användbart, vatten gick ju att finna överallt. I luften, i marken, till och med i kroppar. Zombien halshöggs av en spets av is och så var det hela över. Ivo nickade gillande och travade nöjt fram till Duva som såg lite medtagen ut av att ha använt sin kraft. Det var förståeligt ändå, särskilt om man var så gammal som hon. Inte lätt att orka allt.
Han frustade roat till åt hennes fyndiga kommentar. "Schysst jobbat, isprinsessan."
Ivo, kolla.
Ivo följde Duvas blick över området och lade också märke till zombien på väg mot dem. Han rynkade ogillande på nosryggen och suckade trött. När skulle de fatta att om de kom hit skulle de bara dö? Eller ja. Dö igen.
Duvas förslag fick Ivo att retsamt flina åt henne. "Är du utmattad, gamling? Ja' fixar de här skaru se."
Han satte av emot zombien, men tänkte på att hålla avståndet. Han trevade med kraften, fann stenen i jorden under dem. Bände den för hans vilja.
Ur marken precis framför zombiens framfart reste Ivo en vägg, inte särskilt hög men stor nog att bli ett hinder. Zombien sprang rakt in i den och Ivo skrattade högt åt synen innan han styrde stenen, manipulerade den ännu en gång. Med ett teatraliskt, sving med en tass föll stenväggen platt ner över zombien och mosade den under sig. Inte mycket taktfullhet var inblandat i tricket, men åtminstone kunde Ivo roa sig. Ibland behövdes det i det här yrket.
"Vi ä' ett rätt bra team, nördo. Eller va sägeru?"

Är du utmattad, gamling? Duva skrattade till. "Det är tufft att vara zombiejägare när man just fyllt 25", flinade hon. Ivo satte fart och hon var noga med att hålla ögonen på honom — trots att han förmodligen var mer rutinerad än hon var hon för ansvarsfull av sig för att låta bli att vilja övervaka honom, litegrann åtminstone. 
    Inte för att det såg ut att behövas. En vägg av sten reste sig plötsligt ur marken. Den började röra sig och så föll den platt över zombien, mosade den under vikten av … hur mycket sten som helst. Hon måste känna sig imponerad. Han hade bättre kontroll över sina krafter än hon hade haft i samma ålder. 
    "Snyggt, lillkillen!" utbrast hon när hon lugnt gick honom till mötes och sprack upp i ett retsamt flin när han sa att de var ett bra team. "Det faktum att du bara valt att hänga efter mig gör oss inte till ett team, men visst." Fortfarande med leendet på läpparna gav hon honom en liten menande knuff med skuldran. "Enligt din definition är vi ett toppenteam. Enligt min definition är du en liten stalker." 
   Hon tog blicken från Ivo, sträckte på nacken och spanade ut över slätten. Inga fler zombies var i sikte, men de kunde lika gärna vara på väg hit i hundratal. Duva såg på Ivo igen. "Vad säger du? Ska vi leta upp några fler eller ska vi gå tillbaka? Jag vill inte få en utskällning av din pappa för att du kommer för sent till lunchen." 

Ett förnärmat ljud undslapp Ivo vid hennes ord. Va, så fräckt! Han hade svårt att komma på ett svar till det där, att bara för att han valt att hänga efter henne så gjorde det dem inte till ett team. "Öhh ursäkta men asså erkänn du älskar att umgås med mig," protesterade han, ärligt lite kränkt. Shit, hon var skarp. 
"Pff. Du kommer inte hinna få nån lunch," fnös han och räckte ut tungan innan han satte av. "Har du glömt jag har fler ben? Du kommer få böna och be mig om att få minsta lilla köttbit!"
Ivo skrattade hjärtligt, trots att hans ord inte ens gick att jämföra med Duvas massiva dråp. Vad hon skulle få igen för det där alltså! Ivo log över axeln när hon följde, och kände att trots deras käbblande var det inte sista gången de dräpte zombies tillsammans.

[avslutar här om Duva inte vill slänga in nåt mer svar! <3 ]