Bambra hade rundat Mardouf och skämts hela vägen. Skämts för att hon inte flugit över. För att hon inte kunde flyga över. Hon hade inte ens bett om tillåtelse att få vandra, visste att hon inte skulle få den, så hon gav sig bara av. Smet iväg in i dimman en natt när alla sov, hoppades Aisu skulle vara tillbaka när hon själv kom hem igen, och att den svarta honan skulle vara förlåtande.
Hon behövde verkligen lite semester nu, något som kunde få henne på bättre tankar. Döda skogen var verkligen en deppig plats att bo på, för övrigt, hon längtade tillbaka till bergen. Att få skåda ut över de eviga vidderna, att få känna vinden fladdra i fjärdarna. Det var som att tiden stod stilla där uppe, och som att man kom så mycket närmre universum, gudarna, allt.
Nu hade hon nått den öppna slätten och äntligen kände hon en liten uns av spänning spira i kroppen. Hon trampade lätt på stället och höjde nosen mot den stjärnklara skyn. Ett ljust och vackert ylande lämnade henne, ekade ut över landet och kallade den nyfunna vännen till sig. Duva. Lustigt, nu var de båda markfåglar.

Den vita varginnan var fortfarande på väg. Trots att timman var sen och himlen full av stjärnor, hade hon inte stannat eller ens slagit av på takten. Inte för att hon rörde sig speciellt fort. Tempot hon höll var avslappnat och vem som helst skulle lätt kunna följa med. Hon var lugn, men inte tillräckligt trött för att sova, inte än. Dessutom var hon tvungen att hitta ett mindre buskage att tillbringa natten i. Hon kände sig så sårbar om hon bara skulle sova rakt upp och ner på slätten. 
   Plötsligt ljöd ett klart, sjungande ljud över landskapet. Det var ett ljud som alla vargar kände, men som hade en särskild innebörd för Duva. Hon mindes rösten. Och i samma stund nådde henne också lukten. Hon drog på smilbanden. Den kände hon också igen. Duva lyfte huvudet mot stjärnhimlen och gav ifrån sig ett likadant läte, för att bekräfta att hon hade hört. 
   Isvargen fick med ens ett mål i sikte, och ökade farten. Doften tilltog och skvallrade om att hon var på rätt väg. Hela tiden upplevde hon en fjädrande känsla inombords. Det var märkligt, men att få återse Bambra framkallade känslor hos henne som bara kunde liknas vid lycka. 
   Hon saktade av en bit ifrån fakargen. Hennes fäll var en vit färgklick i mörkret när hon studerade Bambra. Långsamt gick hon närmare och tippade huvudet lite på sned. 
   "Hej, Luft-Svamp." Rösten var mjuk, avvaktande men varm, lågmäld i nattluften. Det var trots allt länge sedan de sist sågs, och Duva ville inte tränga sig på. "Trevligt att se dig igen."