Trion vandrade längs med områdets kant, utanför dem barriärer som Zombiejägarna utgjorde för att hindra spridningen av odöda. Det var egentligen fascinerande hur utbrottet av zombies nu blivit till vardag. Windfari var med dem idag, och fick lite assistans av hennes och broderns krafter, så ingen ruttnande liklukt kunde kännas. Antagligen var det värre norrut, dit vinden envetet förde allt den kunde fånga med sig.
Att Blair beslutat sig för att promenera till Civitas med henne och Duva hade förvånat henne. Hon själv var otålig och hade svårt att acceptera den betydligt långsamma takt som gång alltid hade. Bara att följa vandringslederna, istället för att stadigt kunna flyga rakt emot sitt mål, ökade restiden avsevärt. Hade Bambra fått bestämma hade dem gått rakt igenom Ken-yak istället för att följa områdets utkanter, dem hade ju dessutom med sig en äkta Zombiejägare så hon kände sig inte det minsta orolig. Samtidigt hade hon respekterat Duvas ord, hon visste antagligen bäst.. kring just detta. Och hon var inte allt för sugen på att bära med sig den ruttna lukten ifall de skulle haft oturen att stöta på en odöd. Så med illa dolt otålighet traskade hon framåt mellan sin bror och... sin tjej? De två var hennes favoritpersoner i hela världen, och gjorde ett helt okej jobb med att distrahera henne från vandringen.


[Privat med Blair och Duva. Ursäkta dålig prompt, är lite trött i hövve]

Blair hatade Ken-Yak. Hade det inte varit för Duvas - sitt namn till trots - uppenbara brist på vingar hade han flugit förbi området och inte stannat förrän vinden inte längre luktade död. Området i sig var det inget fel på, men han kunde inte tåla de odöda.
     Vinden var stark idag, men Blair tyckte att det var svårt att urskilja dofter ur stenlandskapet. Det var som att det alltid låg en något rutten doft över området.
     De korsade ett krön, och Blair stannade. Bambra sneglade på honom, men han rynkade bara pannan. Framför dem låg vägen tom, men förvarningen ilade till.
     "Odöda, på vägen", upprepade han sakta för de som inte mottagit sinnesintryck. "Fyra kanske. Jag vet inte var. Vi får vara försiktiga." Med en kraftansträngning grep Blair tag i vinden och vände den så att den blåste dem i ansiktet, parallellt med vägen. På så sätt skulle de inte bli överraskade åtminstone. Han kunde känna doften av dem, om än svagt.
     Ett blekt leende sändes åt Duvas håll. "Och du gjorde det här varje dag ett tag?"

Det gick inte att klaga på resan, trots att den gick genom Ken-Yak. Blair och Bambra var inget dåligt sällskap, men hon hade knappast saknat lukten av de levande döda. Hittills hade allt gått smidigt, och för säkerhets skull hade hon till och med insisterat på att de skulle gå längs områdets utkant. Det skulle säkert inte vara några problem alls. 
    Duva hann knappt avsluta tanken förrän Blair tog till orda. Odöda, på vägen. Typiskt. Duva besvarade hans leende. 
    "Tja, man vänjer sig. Vid lukten åtminstone." Det var fortfarande svårt att vänja sig vid utseendet hos de gående liken. Hon tänkte lite förstrött på Ivo, hennes tusenfoting till kollega, undrade vart han hade tagit vägen. De hade haft trevligt ihop. 
    Duva rynkade pannan och skärpte ögonen. Det måste vara Blairs zombies där framme, kanske ett par hundra meter bort. De rörde sig långsamt, fortfarande bara tunna, otydliga gestalter, och i vad som verkade vara samma riktning som de. 
    "Där är de", sa hon, vilket förmodligen var onödigt. "De har inte upptäckt oss än. Vi kan kanske ta oss förbi dem utan att de gör det, om vi har turen och vinden på vår sida." Hon såg på Blair, hade lagt märke till vad han gjort. Det var ju om något praktiskt att ha två luftbändare med sig när man vandrade genom ett zombietätt område.

Åh fantastiskt, inte nog med att det var odöda i deras väg, Blair envisades såklart med att vända vinden så att all stank tycktes samlas runtom dem. Såklart hon förstod att det var en bra idé men det var också obeskrivligt äckligt.
"Det är lugnt att dem är på stigen då, finns det andra zombiejägare som kan hindra dem från o dra utanför Ken-Yak liksom?"
Svarade hon Duva lite frågande samtidigt som hon hjälte sin bror dirigera om vinden. Dölja deras dofter.
Hon var verkligen stolt över Duva och det hade märkts under det korta samtalet om zombies. Ständigt hade hon sänt honan beundrande blickar och hade det inte varit otroligt opraktiskt mitt under vandring hade hon garanterat hållit om henne.

Blair höjde ett ögonbryn åt sin syster. Ett leende drog i mungiporna.
     "Kan vi inte döda dem?" Det var bara i situationer som de här som Blair blev påmind om hur han såg ut - hur många ärr som klädde hans kropp, men också hur han egentligen inte brydde sig. Döda zombies skulle vara ett bra utlopp. Fakargen tog några språng framåt, och flinet växte sig bredare. "Ni hinner ikapp, hoppas jag." Han vecklade ut vingarna, och stack i förväg.

Kan vi inte döda dem? Innan hon hann svara hade Blair brett ut vingarna och lyft från marken. Duva såg på Bambra bredvid sig. Det var en onödig risk när det enda de skulle göra var att passera genom området, och hon hade fått lära sig att undvika onödiga risker. Om någon av hennes färdkamrater mot förmodan skulle råka komma till skada skulle hon inte kunna förlåta sig själv. Samtidigt ville hon inte framstå som en fegis — och hon hade ju faktiskt en del erfarenhet på området. 
    "Hm, jag vet inte riktigt", svarade hon på Bambras fråga. "Jägarna brukar ha bra koll, men det var länge sedan jag var här. Vad säger du?" Hon kisade och log mot Bambra. Det fanns en viss lockelse i tanken på att döda zombies tillsammans med två av sina närmaste vänner, det måste hon erkänna. 
    "Vi skulle alltid kunna hjälpa dem lite. Det är ett ganska stressigt jobb, all hjälp brukar vara välkommen."

Bambra bara himlade med ögonen åt brodern entusiasm och suckade högljutt då han gav sig av. Istället för att tanklöst kasta sig efter honom, vilket hon i vanliga fall tveklöst gjort, så log hon mjukt emot honan intill sig. Så lugn och tålmodig, så genomtänkt och så genuint intresserad av hennes åsikter och tankar - vad hade hon gjort för att förtjäna detta?
"Om inte annat borde vi försöka rädda min damsel in distress till brorsa."
Suckade hon skämtsamt fram innan hon satte av framåt mot sin bror och de odöda. Deras stank var ohygglig och det såg rent ohyggligt ut när de med hackiga rörelser försökte anfalla Blair. Hon föste under en med en stark vind och såg till sin fasa hur en bit hud lossnade och föll av då den träffade. Det var tre vargar som förlorat alla igenkänningstecken och två älgar som gick igen framför dem och alla verkade lika hjärndött drivna till attack.


[Wooh, zombiefighting-montage time!!]

Blair tog mark och var genast i rörelse. Han högg mot en av de odöda, duckade i sin tur och såg äcklat på när en stark vind fångade upp och slet loss en bit hud. Han snurrade runt och undvek hugg från de andra. De nästan klättrade på varandra i sin iver att komma åt honom. Han tog ett språng, slog ett slag med vingarna och använde sedan kraften för att kraschlanda rakt på en av dem. Med ett knak likt en spröd pinne gick ryggraden av, och den blev liggande. Vid det laget hade hans syster och Duva hunnit ikapp, och Blairs skratt var vilt och fritt.
     "Brukar man inte säga damerna först?" pikade han.