Hon tyckte synd om de markbunda, förstod inte hur de stod ut med sina fattiga liv. Sensationen av att vara ett med vinden, en del av himlen.. Det var för sorgligt att alla inte fick uppleva det. Samtidigt var det hedrande att vara en av de som fick det, en av Windfaris utvalda. Med dessa tankar gled hon friktionsfritt över det karga landskapet, såg - i dubbel bemärkelse - ned på de vargar som rörde sig under henne. Hon var så högt upp att hennes skugga knappt syntes bland sten och gräs där nere, helt frikopplad från jordelivets ansvar. 
Man kunde ju drömma.
Plötsligt fångade en muskulös och glänsande vit varg hennes intresse, likt en rovfågel började hon cirkulera runt över denne. Hennes mörka blick synade hur honans päls dansade i vinden, hur musklerna tydlig avtecknade sig under pälsen som hon visste var mjuk som siden. Det kunde inte vara någon annan än den hon trodde.
"Markduva!"
Utropade hon och fick plötsligt kämpa för att hålla balansen i luften då höfterna började gunga i en önskan att vifta på den svans som blott var stjärtfjädrar. Hon sjönk i hög hastighet ner mot marken, ignorerade locket som slog för öronen. Hennes nätta bruna ansikte var kluvet av ett stor leende och då hon tog mark kunde hon inte låta bli att steppa lite på stället. Under ett lyckligt tjoande studsade hon fram emot vännen.
"Markduva! Markduva! Jag kan inte tro det!"
Med munnen öppen i en grimage av ren lycka buffade hon sig in i vännen sida, strök sin kind emot hennes och gnydde uppspelt. Blair, templet och nu Duva, karma ville henne väl, livet kunde kanske faktiskt bli komplett.

Måhända var det ljudet av vingslag som fick Duva att lyfta huvudet och spana upp mot himlen. Måhända var det någon slags föraning som kom över henne, en oförklarlig känsla. Hur som helst såg hon den lilla mörka pricken på himlen flaxa ivrigt, och i nästa sekund landade sagda mörka prick på marken framför henne. 
    Markduva! Jag kan inte tro det! 
    Om hon hade haft några som helst tvivel om vem det var innan, försvann de allihop vid ordet "markduva". Hon kände bara en person som använt det uttrycket, bortsett från henne själv. Glädjen bubblade upp i bröstet och ansiktet sprack upp i ett brett, entusiastiskt leende. Bambra, det var verkligen Bambra! 
    "Luftsvamp!" utbrast hon och gned tillgivet kinden mot Bambras. "Luftsvamp, så länge sedan! Jag har saknat dig!" Duva drog sig lite bakåt för att kunna se Bambra i ögonen, de där glada ögonen som nästan såg ut att lysa nu. Duva kunde riktigt känna hur kroppen nästan vibrerade av glädje att få se henne igen. 
    "Flygande svampar är visst sällsyntare än man tror", log hon. "Hur är det med dig?" 

Efter den kärleksfulla hälsningen tog Bambra ett steg tillbaka och spanade in sin vän. På samma ogenerade vis som alltid tillät hon sig syna honan uppifrån och ner med ett brett leende på läpparna.
"One of a kind, sister!"
Kuttrade hon glatt och blinkade med ena ögat. Det fanns ingen som henne, och Bambra hade aldrig förr träffat någon så reko som Duva. Förutom Blair förstås. Men hennes bror räknades inte riktigt, de var ju en, såklart var han the best of the best.
"Åh, jag har så mycket att berätta för dig, jag mår bra, har faktiskt aldrig mått såhär bra i mitt liv! Visst har du tid att prata ett tag?"
Vinden tilltog och fick de båda honornas pälsar att kasta sig runt i en vild dans, Bambra älskade den känslan men det gjorde det svårt att prata. Ljudets vibrationer följde med vinden långt bort från var dem hörde hemma, orden flög på vift och naturkraftens tjut var överröstande. Det fick helt enkelt ta och låta bli att blåsa just här, just nu vid hennes och hennes fantastiska väns mycket kära återseende. Och så tystnade vinden, som på kommando. Luften omkring dem blev alldeles stilla och dem gulnade grästuvorna reste sig förvånat upp i stenarnas skrevor. Bambra log, brett. Hade dirigerat om vinden, skapat en lugn och isolerad ficka till henne och hennes älskade markduva.
Så blev det till att berätta, och det tog faktiskt lite tid. Hon hade inte tålamod att vänta, utan haspade ur sig det hon fann viktigast efter bästa förmåga. Försökte bygga upp ett narrativ, en spänning, men visste inte om hon lyckades. Hon berättade om hur otroligt ledsen hon varit när hon och Duva senast setts, men att hennes älskade fjädrar slutligen vuxit ut. Hon berättade om att hon lämnat Draugai, bara flugit sin kos, och hur hon återsett den hon älskade högst av allt på jord och himmel: hennes bror Blair. Och så berättade hon om Arkona, eller Templet, som var det enda Bambra kände platsen som. Hur Blair visat henne dit och hur hon lagt månvarv på att städa och ställa i ordning. Hur hon funnit sitt sanna syfte, och hur magiskt det var. Hon berättade om relieferna som hon börjat färglägga åter till sin forna prakt, om vattnet och altaret. Hur det var den mest magiska och fantastiska plats hon någonsin sett, bättre än himlen till och med. Hur det var som att kliva in i en annan värld. Hela tiden då hon talade tycktes något stråla runt henne, hennes glädje och entusiasm gjorde hennes vildare och vackrare än någonsin. Hon var dedikerad, men ännu ej fanatisk, bara förundrad och förbluffad och värdigt troende.
"Åh, jag önskar så att jag kunde visa den platsen för dig en dag, så som jag visade Raukake!"
Avslutade hon och gav den andre en lika exalterad som bedjande blick.
"Jag har verkligen saknat dig min Duva! Vad har du hittat på för äventyr sen vår lilla roadtrip?"

One of a kind, sister! 
    Hon måste skratta. Bambra, hennes humor, hennes bubblande utstrålning som tycktes följa henne överallt — det var något speciellt med henne, helt klart. Det blåste kraftigt, så pass att det blev svårt att prata, men plötsligt mojnade vinden och Duva förstod på Bambras fyndiga leende att fakargen hade något att göra med den plötsliga stillheten. Duva lyssnade uppmärksamt på allt vännen berättade, om hur hon lämnat Draugai, hittat sin bror och en plats hon beskrev som Templet, den vackraste platsen i världen. Bambras oändliga kärlek och dedikation till platsen fick henne att tala sig varm om den, och hon var så vacker i sin entusiasm att Duva stod nästintill trollbunden och sög i sig av allt hon sa. Om hon bara kunde få visa henne …? 
    "Jag skulle älska det", sa Duva ärligt och log varmt mot henne. "Att få se det, alltså. Det låter så vackert." 
    Men vad hade hon hittat på? "Jag är zombiejägare", berättade hon stolt. "Det finns en massa utposter där vi befinner oss, du kanske har sett någon? Det är jättestora ställen …" Hon avbröt sig, tvekade, men bestämde sig för att berätta det trots allt. Hon tyckte så mycket om Bambra, hon borde få veta, när det nu var så viktigt för Duva själv. "Det var efter att jag hittat min familj som jag … som jag bestämde mig för att bli zombiejägare. De var döda. Zombier. Jag hade letat efter dem ett tag innan, men jag kom för sent. Jag ville inte att någon annan skulle behöva råka ut för det." Hon tystnade, svalde. Nu kände hon ingen impuls att gråta, bara hård målmedvetenhet. Trots allt var det huvudsakligen familjens öde som fått henne att gå med. 
   "Förlåt", sa hon och skakade bestämt på huvudet som om hon ville få bort tankarna, "vi tänker inte på det nu. Jag är så glad att vi sprungit på varandra igen. Jag har saknat dig, Luftsvamp." Leendet kom tillbaka. Såklart hon hade.

Det spratt till i hela fakargens kropp då vännen talade.
"Menar du det?!"
Utbrast hon, överlycklig. Hon började redan bygga upp rundturen i huvudet, vad hon skulle visa först, vad hon skulle säga vid de olika platserna i Templet. Hon undrade om hon skulle hjälpa Duva in genom taket, på det vis Blair hittat stället och Bambra själv blivit introducerad till det, eller om de skulle gå in via den nu rensade trappan. Bambra ville att Duva skulle få uppleva samma magi som hon själv känt, samtidigt var det ju himla onödigt att städa och fixa om man skulle fortsätta visa allt det trasiga först. Trappan fick det bli. Trappan och sen direkt till relieferna, tänkt om hon och Duva till och med kunde fylla i det som fanns kvar tillsammans. Hon skulle älska att få utlopp för sin kreativitet tillsamman med vännen, kunde redan se hur dem gav varandra komplimanger och skvätte färg på varandra. Fakargen visste i sitt hjärta att Duva var magiskt duktigt på att måla, inget annat var rimligt så fantastisk som honan var i alla andra avseenden. För ett ögonblick lät hon sin fantasi skena, bara drömde sig bort till den nära framtid som var henne och Duva med färg i pälsarna och skratt ekande inne i Arkona. Men så slet Duvas ord henne tillbaka till verkligheten.
Zombiejägare? Det var helt makalöst häftigt.
"Wow, vad coolt."
Sa hon nästan andaktigt.
"Klart det passar dig, så godhjärtad och samtidigt så muskulös."
Hon gled närmre, la en tass på Duvas axel och tryckte på musklerna under den vackra pälsen. Det var bland det första Bambra sagt till honan som sen skulle visa sig vara en stjärnsyster, att hon hade imponerande muskler. Bambras ögon tindrade då hon stod nära sin vän, men hennes ansikte förbyttes snart.
"Men älskling.."
Började hon men avbröt sig, lyssnade klart på Duvas berättelse. Mindes själv hur vidrigt det varit att se sin förälder död, att då se hela familjen som levande döda ville hon inte ens föreställa sig. Utan minsta eftertanke slöt hon sig nära nära den vita vargen, omfamnade henne med det ena frambenet och båda sina stora vingar.
"Jag baklagar"
Viskade hon, duttade sin nos mot Duvas panna i en kärleksfull tröstande puss. Duva skakade på huvudet, tyckte dem skulle prata om något annat.
"Du är en riktigt hjälte"
Sade hon sen med inget annat än ärlighet i sin röst, såg djupt in i honans fina ögon.
"Jag har saknat dig med.." upprepade hon sig "något otroligt."



[Känner att jag tar rollspelet vidare ca en halv sekund i tiden med detta svar men eh... aa]

"Såklart jag menar det!" Plötsligt fanns det ingenting hon hellre skulle göra än att upptäcka Templet tillsammans med Bambra. Eller ... Hon hade fortfarande zombiejagandet, hade fortfarande familjens död färskt i minnet, och viljan — plikten? — att stanna och döda dem som tagit hennes familj ifrån henne var fortfarande stark. Det var därför hon börjat med detta, åtminstone huvudsakligen. Men Bambra … hon verkade så glad, och Duva ville verkligen följa med henne. Så mycket. Och dessutom … Att ständigt befinna sig så nära de döda, som en konstant påminnelse om familjens öde, var kanske inte så bra för henne egentligen. 
   När Bambra gav henne komplimangen om hennes muskler var hennes första instinkt att rodna; blodet strömmade till de vita kinderna och hon log generat, men så skärpte hon sig och förvandlade leendet till ett flin. Hon hade umgåtts tillräckligt mycket med Ivo för att ha utvecklat ett visst självförtroende. 
    "Det blir mycket springande", erkände hon. "Det vore just snyggt om man fortfarande var byggd som en sticka trots det. Men jag gillar det. Att ha ett syfte."
    Bambra omfamnade henne när hon berättat klart om familjen, och Duva lutade pannan mot Bambras hals. Hon kände sig starkare med Bambra hos sig, omgiven av fakargens vingar, liksom insluten i en egen, mörk värld där Bambras vingar hindrade solen från att lysa in. Men älskling. Hon var inte van vid att man kallade henne så — ingen hade gjort det, ingen som hon inte var släkt med — men det var skönt, tröstande. Hon slöt ögonen. Du är en riktig hjälte. Hon funderade på att protestera, säga att hon inte alls var någon hjälte, hon var som alla andra, försökte göra vad alla andra försökte göra — men hon orkade inte. Inte just nu. 
    "Tack", viskade hon. Rösten darrade till. Hon tänkte inte gråta. "Det betyder så mycket för mig att du finns, Bambra." 
    Men så rätade hon på sig, blinkade, tog ett djupt andetag. Ja. Duva ville inte vara ledsen nu, inte när de äntligen var tillsammans. Nya tankar, nya tag. 
    "Men berätta om Templet. Ligger det långt bort? Tar det lång tid att ta sig dit? Du måste visa mig det, något annat tolererar jag inte." Hon log brett, hjärtat växte i bröstet. "Jag skulle vilja se de där relieferna. Jag skulle kunna hjälpa dig att måla dem om du vill."

Duvas ögon var blanka och Bambra såg att hon fick kämpa lite för att inte gråta. Samtidigt lyste ögonen av en beslutsamhet, dem var som två gulbruna lanternor av hopp, lycka och framtid. Bambra stod tyst ett ögonblick, mimikerade Duvas minspel. Att isvargen fanns betydde otroligt mycket för henne med. Så bröts det nästan hypnotiska tillståndet av att Templets nämnes igen. Hon ruskade på sitt huvud och skrattade lyckligt, hon älskade hennes och vännens jargong. Snabbt gav hon Duva en till liten puss, på kinden denna gång, som i bara farten samtidigt som hon vecklade ihop vingarna. Den ena framtassen strök ner längs med Duvas rygg, hennes päls var sammetslen och den kalla steniga marken stod i skarp kontrast till den då hon helt släppte omfamningen. Men hon förblev fortfarande mycket nära den andra.
"Klart du ska måla med mig, något annat Tolererar inte Jag!"
Bollade hon tillbaka och lyckan hördes verkligen i rösten.
"Templet är inte så långt härifrån, det ligger i Nordanskogen."
Det ryckte i hennes stjärtfjädrar, som om dem var en svans som ville vifta. 
"Men jag är på väg åt motsatt håll just nu, min bror och jag söker vargar som vill tjäna gudarna med oss. Jag ska till västkusten, men sen vänder jag tillbaka så jag kanske kan hämta upp dig då? Om du är kvar här å jagar zombies menar jag."
Ett ljus tändes i hennes nästan svarta ögon. Hennes drömmar gick alla i uppfyllelse, en efter en. Precis som Blairs drömmar skulle göra.
"O alltså, du behöver ju inte sluta jobba som hjälte här bara typ.. ta en liten paus. Semester. Du kan ju såklart återvända sen när vi målat klart o så... När du vill."
Bambra hoppades att Duva aldrig någonsin skulle vilja det. Att honan skulle känna sig lika bunden till Templet som hon själv gjorde, eller kanske egentligen att Duva skulle känna sig så bunden till henne.

Duva blev lite besviken när Bambra drog sig tillbaka, vecklade ihop vingarna och avbröt omfamningen. Hon hade kunnat stå så i evigheter, resten av dagen, långt in på nästa till och med. Bambra gav henne en snabb puss på kinden och Duva kom på sig själv med att önska att den varat bara någon sekund längre, att kramen varat längre, att mötet skulle vara längre. Hon tyckte ju så mycket om vännen, hon ville inte skiljas åt och Bambras närhet var tröstande, stärkande. Hon skrattade åt Bambras ord — något annat tolererar inte jag! — och ögonen såg mjukt, ömt, tacksamt, på fakargen. Vad hon sa härnäst intresserade henne, tjäna gudarna? Duva hade aldrig tänkt på Bambra som religiös, men å andra sidan hade hon inte tänkt särskilt mycket på religion överhuvudtaget. 
    "Ja, jag är förmodligen kvar. Eller jag kommer vara kvar, jag lovar. Redo att plockas upp." Hon flinade. "Men vad var den där grejen med gudarna?" Hon kunde inte låta bli att fråga, hon var nyfiken. 
    Bambra sa att hon ju kunde återvända till zombiejagandet sedan om hon ville. Hon hade rätt. Det var inte att överge arbetet, att överge löftet till familjen — att hämnas deras död. Det var inte det hon gjorde. Hon tog en paus. Hon skulle antagligen återvända i framtiden, någon gång. Det kanske var dags för lite semester. 
    "Äsch, vi får se i framtiden. Först vill jag ju se hela Templet och måla med dig, och det lär nog ta ett tag. Det var länge sedan jag målade något sist, men jag ska göra mitt bästa. Dessutom ... det låter som att det finns ganska mycket att rusta upp. Jag kan säkert bli kvar där ett tag. Hjälpa dig och så där."
    Vid de senaste meningarna var det uppenbart att hon bara letade anledningar till att stanna längre vid Templet. Duva log, funderade på hur det skulle vara. Hur det skulle se ut. Bambra var duktig på att måla, det behövde hon inte ha bevis för att veta. Bambra var både energisk och tålmodig på samma gång, en egenskap som var viktig för konstnärer. Tanken slog henne plötsligt; tänk om hon kunde stanna vid Templet? Tänk om hon kunde vara alldeles nära Bambra, hela tiden? Tanken fick hjärtat att slå lite snabbare. Kanske kunde det faktiskt bli så. Hon ville, önskade det med hela sitt hjärta.

Det pirrade i hela hennes kropp då hon såg på sin vän. Duva skulle vänta på henne, och hon hade planer för deras tid i templet.
"Du får stanna hur länge du vill."
Hennes haka sänktes mot bröstet och hon såg djupt i isvargens ögon. Bambra hade aldrig känt såhär förut, såhär varm och lycklig över tanken på att dela sin tillvaro med någon. Det var som att hon och Duva var menade för varandra, vilken slump som fört de två samman både första gången och denna. Gudarna ville tveklöst att de två skulle bli bästa vänner.
"Grejen med gudarna... om du kommer till templet kommer du inte undra mer. Det är något med den platsen som undanröjer alla tvivel."
Det glittrade i hennes svarta blick.
"Att komma dit har gett mitt liv en mening Duva, och min bror har själv sett gudarnas krafter."
Då hon insåg det gick det som en chockvåg igenom henne och hon studsade till, ansiktet riktigt sken upp.
"Åh du kommer älska att höra detta, vet du vad gudarna gav en av min brors vänner? VINGAR DUVA. Det växte ut vingar på honom för att de bad tillsammans i templet. Hur otroligt?"
Hon mindes hur drömsk Duva alltid såg ut då de talade om att flyga. Vingar var en gåva hon tvivlade på att gudarna skulle göra en vana av att ge ut, hon hade också hört att det gjort otroligt ont att magiskt få vingar. Bambra ville aldrig att Duva skulle ha ont, aldrig någonsin. Men en idé hade väckts inom Bambra och hon ville dela den med sin vän omedlebart.

Templet skulle undanröja alla tvivel. Hon var inte så mycket tveksam som ovetande; kanske stämde det som Bambra sa. Kanske hade de, Bambra och hennes bror, blivit utvalda. Om det var så var hon glad — Bambra var definitivt en av de få i det här landet som förtjänade det. 
    Vet du vad gudarna gav en av min brors vänner? Vingar, Duva. Ögonen vidgades, hjärtat hoppade över ett slag. Vingar. Hon mindes deras samtal, hur mycket hon önskat att hon också hade vingar så att hon kunde flyga sida vid sida med Bambra. Bara … att få sväva. Upptäcka. Kanske vara fri, kunna ta sig vart man ville, snabbt och utan att behöva bry sig om terrängen. 
    "Vingar? Riktiga vingar?" ekade hon, och ögonen sökte forskande i Bambras. "På allvar?" Som man kan flyga med? Om hon skojade … Nej. Duva kunde inte komma på någon anledning till varför hon skulle göra det. Hon såg storögt på vännen; överraskning och också en desperat strimma hopp trängdes i hennes ögon. Inte så att hon trodde att gudarna var särskilt frikostiga med att dela ut gåvor, men … man visste ju aldrig. Hon visste att gudarna hade en god och en mindre god sida, liksom alla varelser. Det gällde kanske att blidka den goda. 
    "Tänk om vi skulle kunna flyga tillsammans, du och jag", sa Duva och log exalterat, fast hon vågade ändå inte riktigt tro att det var möjligt att det skulle kunna bli så. Men även om det var dömt att förbli en dröm, hindrade det henne inte från att drömma under tiden. "En dag. Över Raukake, Mardouf, Eriinari ... Det vore … Vid gudarna, det vore helt fantastiskt. Det verkar underbart att kunna se världen uppifrån, som du kan."

Fjäderdräkten som klädde hennes nacke och rygg burrade upp sig lite, lycklig över att vännen blivit så glad av nyheten. Och lite stolt över att kunna tala så personligt om gudarna, hon och Blair var ändå en så hade han varit med om det hade hon mer eller mindre också varit det.
"Åh, jag kan ge dig the second best här o nu, kom med!"
Ropade hon och studsade iväg, vinden tilltog igen då hon släppte sina krafter och inte längre omdirigerade den.
"Jag har tränat massvis Duva, tiden i Draugai gjorde mig stark - nästan som du - kom upp här."
Orden rann ständigt ur henne medan hon drog med sig varginnan till en större spetsig sten, Ken-yak var nog den bästa plats som inte var ett berg för denna utmaning. 
Bara för att Duva inte skulle känna sig dålig eller mindre lämpad så valde hon att klättra upp på stenblocket helt utan att använda vingarna, snart stod de båda på dess topp säkert två mänskliga meter ovan mark. Vinden bet i deras kinder och ven i öronen, det fick det att kittla berusande i hennes mage.
"Litar du på mig?"
Frågade hon och såg djupt in i honans gyllene ögon. Hennes mörka blick var intensiv, nästan manisk, och glittrade av förväntan och kärlek.
"Kom här, ställ dig allra längst ut på kanten, jag stödjer dig - du behöver inte vara rädd."
Hennes tassar trampade lite på stället i upphetsningen.
"Okej, gör såhär som jag gör.."
Bambra ställde sig försiktigt på sina bakben, släppte framtassarnas grepp om stenen och lutade sig utåt med vingarna halv utvinklade, den ena instucken under Duvas buk för säkerhets skull.
"Bara luta dig utåt och lita på mig, jag har dig."
Med ens började en stark vind att strömma upp från inunder de två honorna. Som havsvågor som slog emot en klippig strand följde vinden marken för att sedan vända och skjuta rakt upp i luften vid stenens fot. Den fångade upp hennes vingar och framben, rev i Duvas långa päls. 
"Blunda och lyft på huvudet, mot himlen och bort över bergen. Och så öppnar du ögonen."
Hon och Blair hade gjort såhär ibland i Raukake, sekunderna innan de kastat sig ut för klipporna då de flygtränat som små. Nu var Bambras krafter starka nog för att det skulle vara säkert för Duva att göra detsamma, hennes vind kunde bära honans halva kroppsvikt utan problem.
"Det är som att vi flyger."

Hon förstod inte riktigt vad Bambra menade, men så började fakargen klättra upp på en hög sten och Duva insåg slutligen vad hon tänkte göra. Hon klättrade efter med ett fånigt leende på läpparna och hjärtat som nervöst hamrade mot bröstkorgen. 
    Litar du på mig? 
    Duva nickade och log; det enda hon inte litade på just nu var den egna rösten. Inte för att det spelade någon roll, tilliten lyste ur ögonen på henne. Hon skulle kunna lägga sitt liv i Bambras tassar utan att blinka. Hon följde hennes exempel och vacklade till lite när vinden tilltog och bröts mot stenen, men Bambra stödde henne och det fanns ingen anledning att vara rädd. 
    Blunda och lyft på huvudet, mot himlen och bort mot bergen. Och så öppnar du ögonen. Det är som att vi flyger. 
    När Duva öppnade ögonen var bergen där, likt vita, spetsiga tänder som bet tuggor ur himlen, och vinden fick ögonen att tåras och hon sög ner den friska luften så djupt ner i lungorna hon bara kunde. Det var inte som att de flög — det gjorde de faktiskt, åtminstone Duva. Hjärtat lämnade sin plats och seglade iväg i riktning mot bergen, buret på Bambras vindar, och även om det smärtade lite att resten av Duva inte kunde följa med var det en fantastisk känsla. En frihetskänsla som hon aldrig upplevt innan. 
    Hon skrattade. Det fanns inget annat hon kunde göra, inget hon kunde säga som gjorde hennes känslor rättvisa. När stunden till slut var över vände hon sig mot Bambra, lutade försiktigt pannan mot hennes kind och blundade. 
    "Tack", fick hon fram och förundrades över hur stadig rösten ändå lät. "Tack, Bambra. Jag …" Hon drog sig tillbaka och såg på Bambra med glänsande ögon och ett brett, kärleksfullt leende. "Jag kan inte beskriva hur lycklig jag är just nu. Om jag ... jag måste få återgälda dig, på något sätt."

Aldrig någonsin hade hon hört något så vackert som Duvas lyckliga skratt. Hon kunde inte släppa vännen med blicken och stämde själv in i ett fnitter. Det var omöjligt att låta bli, den andres glädje smittade och även om detta inte var detsamma som att flyga så var det underbart att se hennes markfågel så lycklig. Hon kom på sig själv med att verkligen önska att Duva skulle få vingar, trotts att hon visste hur otroligt det var.
Snart var vännen intill henne, värme spred sig mellan de två. Hon älskade Duva, de var ett radarpar likt inget annat och de hörde ihop. Bästa vänner för alltid, långt bortom livets begränsningar.
"Åh min Duva."
Viskade hon och strök sin nos emot vännens kind då hon drog sig tillbaka.
"Om du väntar på mig här, och följer med mig till templet, så har du redan återgäldat mig tusen gånger om."
Hennes stämma darrade lite.
"Bara att få vara din vän är det vackraste någon någonsin gett mig."
Bambra såg djupt in i isvargens gyllenbruna ögon, ville verkligen att orden skulle få tyngd. Att Duva skulle förstå att hon talade den renaste sanning. Aldrig hade hon känt så som hon kände för henne för någon någonsin i hela sitt liv. Hennes beundran för Aisu, hennes kärlek till Blair, hennes dedikation till Gudarna, inget av det var detsamma som denna vänskap. Det de två tikarna hade var unikt. Och trotts att det bara var för en kort stund, trotts att de två skulle besöka Arkona och måla ihop innan höstens slut så smärtade det oroväckande att flyga vidare. Samtidigt fanns inget alternativ, de behövde skiljas åt för ett litet tag. Hon hade ett uppdrag att slutföra, många vargar att upplysa. Gudarna kunde inte vänta, men Duva, hon skulle välta på henne. Och Bambra skulle komma tillbaka.