Vinden var varm och doftade av söta blommor. I ett desperat försök att få någon svalka hade Wulfric sökt sig till Byoomifallet, där svala pustar och kalla stänk ibland nådde honom. Värmen var ingenting jämfört med fjolårets sommar på stäppen, men tillräckligt för att unghanen skulle känna sig utslagen.
     ”Wrrruuäähhh,” stönade han och rullade över på rygg. Den bleka magen blottades när han sträckte ut sig. Han öppnade de isblå ögonen och möttes av sin yngre flocksysters uppsyn.
     ”Det är så varmt!” klagade han. Att se världen upp och ner gjorde honom yr, och han hade lätt till att kräkas, så han lät benen falla till marken och vred kroppen på sidan. Den skära tungan låg mot marken när han flåsade. Han kunde inte förstå hur man levde i sådan hetta. Allt han kunde tänka på var isande älvar och kall snö.
     ”Hur överlever man ens?!” Han såg på Rakel med en dramatiskt plågsam blick.

Hon hade följt efter Wulfric till Byoomifallet mest för att ha nått att göra. Resten av flocken var så tråkig när det var såhär varmt, ingen ville leka, men om Wuffe gick till fallet kanske han ville bada i alla fall! Rakel tyckte också att det var varmt, men hon var mer uttråkad än hon var varm och det gick henne på nerverna att bara vara. Wuffe brukade man ju dessutom kunna bråka till sig lite lek från.
När han rullade över på rygg ställde hon sig framför honom med huvudet mot marken, rumpan i luften och ett brett flin på läpparna. Hon himlade med ögonen när han klagade på värmen och hon lyfte huvudet från marken. Svansen började slå bakom henne och framtassarna började trampa mot marken.
"Man badar!" sa hon och skuttade fram mot honom "Kom nu Wuffe så badar vi!" Hon bet tag i hans öra och började dra honom mot vattnet, fortfarande med svansen vilt vevande.
När Wuffe reste på sig släppte Rakel hans öra och rusade Rakel skrattande mot vattnet.
"Sisten i är en tönt!" tjöt hon tillbaka mot honom

Bada? Wulfric skrattade hest. Rakels tänder i hans öra skavde.
     ”Okej! Okej! Chilla!” skrattade han när han reste sig upp och den unga vildingen släppte taget om honom. Sisten i är en tönt? Pfft! Wulfric kastade sig efter den yngre systern med ett rop.
     ”Tro inte du kommer undan mig, syrran!” Rakel hade försprång, men Wulfric skulle säkerligen komma ikapp med sina längre ben. Det var lätt att få upp den svartvite unghannen i varv. Exalterat tjoade han. I sin iver märkte han inte hur marken under honom förfrös när hans iskrafter blev en förlängning i hans lekfullhet, och när marken under honom blev till is fanns det ingen återvändo. När han landade i sitt långa språng någon meter från sjökanten gled tassarna bara undan och handlöst slog han en kullerbytta rakt ner i vattnet. I chock skrek han till när han med ett stort plask försvann under vattenytan för ett ögonblick. Med ett häftigt andetag kom han ovan vatten igen och såg sig omtöcknat omkring.
     ”Vad i alla loppbitna svansar hände?!” ropade han innan han såg fläcken av is och plötsligt bröt ut i gapskratt.

Hon var övertygad om sin kommande vinst. Inte en chans att Wulfric kunde komma ikapp henne!
"Kom igen då!" tjöt hon när han ropade efter henne.
Hon var snabb som vinden. Den varma luften ilade förbi henne. Bara några språng kvar. Hon for fram som... Wuffe? Hon stannade upp när han gick om henne i ett långt språng, och gjorde en förträfflig kullerbytta rakt ner i vattnet.
Rakel trillade ihop i en hög som tjöt av skratt. Tårarna rann när den fräsande Wulfric kom upp till ytan. Hon skrattade så hon kiknade när Wulfric själv började skratta.
"Det där.. får.. du." frustade hon tillslut fram mellan skrattsalvorna "Av.. mig.. det är jag.. som är.. tönten."
När hon tillslut kunde resa sig igen skuttade hon ner till vattnet och hoppade på Wuffe för att starta århundradets brottnings match.

Under andra omständigheter hade han kanske varit generad, men när Rakels skratt ekade över sjön så var det bara glädje han kände. Vad var bättre än att höra en valp skratta? Det måste vara botemedlet mot all ondska.
     Rakel hämtade sig snabbt och kastade sig över Wulfric. Lekfullt morrade han när han slog frambenen om den yngre och kastade sig på sidan för att slita systern över honom. Vattnet var svalkande när det slog om de båda, och tillsammans med Rakels förtjusta skratt kände hans sig full med ny energi. Det fanns inget i världen som kunde få upp hans humör så fort som hans småsyskon.
     Med bakbenen mot Rakels mage sparkade han till för att skjuta iväg henne över vattnet och hörde hon slå i med ett plask. För att vara säker att hon inte gjort sig illa, nog för att Rakel var den sista att klaga på ont, så såg han efter så hon var okej innan han kastade sig mot henne igen.

Hon hade honom i ett järngrepp! Åh så han slingrade sig! Han fruktade henne minsann. Hon kastare runt honom som om det var han som var valpen.
Att det faktiskt var han som kastade runt henne verkade hon inte ens fundera över. Lekfullt morrade hon och bet på de bitar av Wulfric som hon kunde få tag på, upprymda skall och pip lämnade henne när hon väl fick tag på något, vilket promt fick henne att släppa det igen.
Strax hade hon honom under sig och ett triumferande skall lämnade henne. Sen flög hon. Upp var ner och ner var upp, eller nått. Ett förvånat 'ehh' lämnade henne innan hon slog i vattnet med huvudet först. Förvirringen höll i sig ytterligare något ögonblick innan huvudet åter bröt vattenytan. Hon såg sig omkring men kunde inte se Wulfric, men så hörde hon plasken bakom sig och snurrade runt så fort vattnet tillät, vilket i Rakels sinne var snabbt som blixten. Ett brett flin klöv hennes anlete och hon började skutta mot den svartvita brodern trots att hon knappt bottnade.
"Det där ska du få sota för!" gurglade hon halvvägs under vattnet medan hon frenetiskt paddlade på mot Wulfric. Hon skulle allt få honom att ångra sig!
När tassarna väl hade tagit mark ordentligt tog hon långa språng mot Wuffe, men huvudet sänkt. Hon saktade inte in på farten utan kolliderade in i honom i en ståtlig stångning.
Ett kort Haha! lämnade henne innan hon tog språnget för att klättra upp på honom igen.

Rakel var otroligt tuff, och det slutade aldrig förvåna honom. Hennes röda lugg var det enda som syntes innan hela hon bröt upp genom vattenytan. Klumpigt simmade hon emot honom igen. Wulfric skrattade hjärtligt när ynglingen kastade sig in i honom. Med ett dramatiskt rop låtsades han långsamt falla ner på armbågarna.
     ”Åh nej, Rakel den starkaste, tuffaste, mest fantastiske,” han stönade tillgjort, ”du har besegrat mig! Snälla, visa mig nåd! Åh snälla Rakel, framtidens härskarinna över hela Numoori! Döda mig inte! Jag är bara en simpel varg! Skona mig!”

Hon skrattade triumferande när Wulfric långsamt föll ner på marken. Armbågarna nuddade marken när hon tog sats för att hoppa upp på Wulfric som bad om nåd. Likt ett majestätiskt kattdjur flög hon upp på den svartvita brodern, även om hon kanske var tvungen att klättra lite för att nå absolut höjd.
"Haha!" skrattade hon och studsade tassarna på honom "Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag kommer bli! Den största, starkaste, bäs-" Hon hade fortsatt att studsa tassarna för att Wulfric skulle ligga kvar där han var, men den luriga filuren hade uppenbarligen försökt bryta sig loss ur hennes järngrepp vilket ledde till att hon med ett gällt tjut nu störtdök mot marken med huvudet först. Efter en graciös kullerbytta, som inte hade börjat med att hon slagit i huvudet, reste hon sig upp på ostadiga ben.
"Oh, det där ska du få sota för Wuffe!" flinade hon samtidigt som hon snurrade runt och ställde sig på baktassarna för att få tag på hans öron som bara bad om att bli tuggade på.

Valpens attack var väntad, välkomnad även. Hennes tyngd över hans axlar var ingenting att bråka om. Wulfric reste sig upp och Rakel halkade med ens av, men hon var lika snabbt uppe på benen igen. Han skrattade högt. Det fanns ingenting som fyllde han med samma varma, hjärtliga känsla som valpar. Han älskade dem så mycket.
     Rakel nafsade efter hans öron, men han undvek hennes försök genom att ruska på huvudet ihållande.
     “Försök ta dem då, va!” Återigen skrattade han. Den plötsliga yrseln var inte medberäknad och just som han skulle ta ett högt kliv över valpen snubblade han över henne och slog tungt i marken. Han fortsatte att skratta, han kunde inte hålla tillbaka det. Glädjen som sprudlade ur honom ekade högt över sjön.
       “Du vinner, Rakel! Du vinner,” lyckades han klämma ur sig. “Du är världens största, vackraste, starkaste, bästaste lillesyrran man kan ha. Och jag är din att slå ner, för resten av ditt liv.” Leendet som sprack upp i hans anlete gick inte att beskriva mer än som ren och skär lycka.

Hans öron undvek hennes rappa käftar med en hårsmån när han viftade på dem. Tänderna klapprade när hon gång på högg efter dem.
När han försökte kliva över henne stod hon slugt i vägen och lyckades fälla honom i samma rörelse som hon föll till marken. Hans skratt fick henne att flina brett och hon kravlade upp på honom. Som en säck potatis hängde hon över hans guppande sida.
"Heheh, vet jag väl att jag är." flinade hon och lutade huvudet mot honom. Det var som att hon vägde som 1000 Rakel efter den häftiga brottningsmatchen och badet. Hon gäspade, fortfarande med hakan mot Wulfrics varma sida.
"Bäst för dig att du inte glömmer det! Då-" ytterligare en gäspning avbröt hennes sömniga anförande "-koomer jag nämligen inte visa någon nåd alls." Ett leende vred hennes mungipor när hon långsamt blinkade mot sjön.