[Reserverad till Skriks karaktär, vilken det nu var ^^]

Det var vinter. Han visste det för att hans fader hade talat om det för honom. Och han kunde minnas svaga barndomsminnen från Rosenskogen, minnen som innehöll frost och ett tunt lager med snö. Men inget sånt fanns här. Det var varmt och behagligt, precis som om det var sommar. Och även om det var aningen förvirrande för den unga vrenen, så var det även förundrande och han kunde inte låta bli att känna sig extremt fascinerad över hur naturen fungerade.
Han hade återigen vandrat ut på villovägar, trots föräldrarnas varnande ord. Baugur, hans bror, hade ju försvunnit. Och det stack fortfarande av sorg i Tannins hjärta då han tänkte på det. Men det var också anledningen till att han fortsatte att ge sig ut på upptäcksfärder. Han kanske kunde hitta brodern. Någon måste ju leta, var det inte så?
Han sköt undan de sorgliga tankarna och tittade lika förundrat som alltid på de höstfärgade träden som utgjorde skogen som sträckte ut sig runt omkring honom. Själv var han endast en färglös prick bland de starka färgerna, grå, svart och vit med himmelsblåa ögon. Nästan på pricken lik sin fader, den varelsen som han såg upp till mest av alla i hela världen.

Vintern här var mycket mer barmhärtig än den som de levt i bergen bredvid. De kalla vindarna som slet i pälsen fanns inte, och inte heller de frostiga nätter som allt för ofta gled under frostens gräns. Inte ens snö täckte skogens mark. Nej luften var varm och mild, precis som de märkt att den alltid var här. De patrullerade reviret, såg till så att inga främlingar tog sig in, och om de gjorde det såg de till att få veta varför. Men den senaste tiden var allting lugnt, och att spatsera runt på det ställe som flocken tagit som revir, tja det var inte alltid det roligaste. Kieras tanke nådde snabbt Tien som log. Kanske skulle de ta en liten titt utan för gränserna. "Vi gör det" sade Kiera bestämt. Hon hade tröttnat på att bara få se revirets gränser, utan att något spännande hände, och vad för skada kunde det göra? En liten tripp utan för reviret skulle inte döda någon. 

Han måste erkänna att hennes tanke var lockande, men det tog emot att vara ny i en flock och bara lämna sin post utan att säga till, men så Hade det faktiskt blivit lång tråkigt här. "Okej" instämde han tillslut och bara sekunden senare så rörde de sig stadigt mot revirgränsen. Den vita halvan i harmoni med den mörkt bruna.De två svansarna och huvudena var det enda som inte behövde funka i perfekt harmoni med resten av den delade kroppen, i alla fall inte när de var på marken.

Det dröjde inte länge innan någonting hände, det var inte en stor förändring dock, doften av en ny individ nådde Kieras nos, och strax därefter även Tiens. "Vad var det jag sa" Kieras spydiga ton var tydlig, men den var inte förvånande. Tien var van vid henne nu efter alla de år de spenderat fast i samma kropp. "Ja, Ja, Du hade rätt" hans tonfall var bara roat och han himlade med ögonen, men log. "Vi kollar vad det är" föreslog han, för hade de inte gått utanför för att någonting skulle hända? Detta var någonting. Det ljusa huvudet, vars panna var fyllda av fjädrar, nickade bara instämmande, vilket var det enda som behövdes för att de skulle börja röra sig igen, i riktning mot doften.

[Sorry för udda inlägg men de är så svår spelade ^^']

Det var med ett glatt skutt som han hoppade över en gren som fallit till marken. Spanade omkring i området, letade efter något som kunde vara intressant. Letade efter sin bror. I huvudet hade han den perfekta planen på hur det skulle se ut när han återvände med Baugur vid sin sida. Han skulle bli hyllad som en hjälte i flocken, och hans mor och far skulle vara gladare än någonsin tidigare. Plus att han själv skulle återfå sin bror som han värderade så högt. Då skulle de vara dem tre igen; Han, Baugur och Luma. Precis som det alltid hade varit och alltid skulle vara.
Tanken på hur det skulle utspela sig fick honom att le, och han ökade takten till lätt trav. En efter en slog de stora tassarna i marken medan de smala benen rörde sig i en jämn takt. Det avlånga ansiktet vreds fram och tillbaka medan han spanade i den gulröda omgivningen.
"Baugur!" Han ropade efter brodern, stannade upp och lyssnade efter ett svar. Inget kom så han gav det ännu ett försök. "Baugur!" De stora öronen var spetsade, och det var med spänning som han väntade. Hoppades. Längtade. Hans mor hade sagt att allting skulle lösa sig, att allting skulle bli bra. Och Tannin trodde på de orden, han visste att det skulle bli bra.
Det skulle bli bra i samma sekund som Baugur svarade på hans rop.

Plötsligt hörde de en stämma ropa ut något, antagligen ett namn. Det lät på stämman som om den tillhörde en yngre individ, kanske en valp. Åter hördes det ropas ut och Tien lät sitt sinne sträckas ut medan de fortsatte mot doften, och därifrån ropen kommit. Ett främmande sinne uppenbarade sig snabbt och det mörka huvudet log. Det kändes ungt, men han lät sig inte tränga sig in i det,lät bara känna att det fanns där. Snart kunde även de skarpa ögonen få syn på en mörk gestalt bland träden. "Tyvärr är vi inte Baugur, men kanske kan vi hjälpa dig?" Tiens vänliga stämma ljudade mellan dem. Hans blå blick sökte snabbt över den, för honom, främmande vargen. Den var högrest, jämfört med normalstora vargar, med långa ben och grå-vit päls. Var detta en vren som de hört talas om förr? Kanske kanske inte, men han kände i alla fall inte för att inkräkta i hans sinne just nu, inte kunde de väl se något hot i den lilla, inget direkt hot det vill säga. Man visste aldrig vad de kunde dölja på för krafter.


[kort och derp <'3]

[Nej, du skriver så bra. Jag, däremot... hahhaha :'D]

Inget svar kom, inget svar som han hade väntat sig i alla fall. Medan besvikelsen sakta började krypa över den unge vrenen så hördes plötsligt en röst. Snabbt vände han sig mot denne, och det han lade ögonen på fick honom att ta några snabba steg bakåt, bara för att han sedan skulle snubbla på sina egna tassar och på så vis hamna i en sittande ställning. Öronen slokade och det var med uppspärrade ögon som Tannin såg på det som hade trätt fram mellan träden. Vad var det? En varg? Nej, snarare ett tvåhövdat monster!
Kroppen skakade till då en rysning for genom den, och det var med ett häpet och skräckfyllt uttryck i ansiktet som han fortsatte stirra på den främmande varelsen. Förmådde inte röra sig, förmådde inte säga något. Visste inte vilket huvud han skulle se på, vilket gjorde honom förvirrad för han ville inte heller fara fram och tillbaka med blicken. Han ville inte verka osäker. Lite komiskt med tanke på rädslan som syntes klart och tydligt i hans himmelsblå blick, men det var ingenting som Tannin var medveten om.
"Vem... vem är du?" fick han slutligen fram, och så fort han hade talat kände han sig lite modigare. Inte tänkte han låta detta monster skrämma honom till tystnad. Även om varelsen fortfarande såg väldigt skrämmande ut så fick han inte glömma att han var en vren. Stolthet framför allt!

Den främmande vargen ryggade för att sedan snubbla till. Det ljusa huvudet, Kiera, såg roat på den unge medan det mörka, Tien, såg medlidsam på honom. De klandrade inte den lilla för att bli rädd, de själva hade inte heller mött någon som de själva tidigare. "Jag ursäktar det var inte meningen att skrämma dig, du lille" sade drakarg-huvudets mörka stämma du det sträckte ner huvudet mot marken, i ett försöka att verka mindre. Kiera, som konstigt nog gjorde samma sak som Tien, var den som svarade frågan "Jag är Kiera och det här är min bror" hon nickade mot det mörka huvudet som avslutade meningnen "Tien" De blå ögonen som prydde det mörka huvudet sökte valpens. "Vi vill dig inget illa, du lille"  De hukade så så mycket att de nästan låg ner, allt för att inte vara skrämmande, vilket de antagligen misslyckades med.
Kieras röda ögon var fästa på valpen dem med, men inte så att hon stirrade. Även om hon oftast var fientlig mot främlingar tjurig, så skadade hon aldrig valpar.

[Förlååt för super segt svar

Den tvehövdade verkade se Tannin som liten och försvarslös, precis som han var. Även om han tack vare sina vrengener var större än de flesta andra valparna i sin ålder, så kände han sig väldigt liten i jämförelse med den stora vargen som nu stod framför honom. Eller de stora vargarna kanske var rättare sagt?
För i ärlighetens namn var de två huvudena inte lika varandra, det ena hade dragen från en mörk ödla medan det andra var ljusare och mer fågel likt. Det enda som egentligen gjorde att det hörde samman var att de, otroligt nog, satt fast på samma kropp. Annars hade Tannin beskrivit de två utseendena som dag och natt. Inte alls lika.

Hastigt ryggade den gråvita vrenvalpen bakåt ytterligare två steg då den stora varelsen framför honom böjde sig nedåt. Vad ville den, ville den äta honom? benen skakade lätt under honom, trots orden om att den inte ville honom något illa. Eller att de inte ville honom något illa.
"S... så, ni är... två?" Huvudena hade talat, sagt sina namn. Men han kunde inte riktigt minnas dem, även om det var nyss. Han letade desperat i tankarna, i tron om att de kunde vara bra att minnas namnen på denna varelse, eller dessa två varelser... Han visste inte hur han skulle benämna den eller dem, det gjorde honom förvirrad.
"Kiera... och Tien?" Han hörde sin egen röst och insåg hur liten och vek han lät. Detta var inte en röst som passade en mäktig vren, inte heller passade det att stå här med slokande öron, darrande ben och gömd svans. Men han förmådde inte räta på sig, för detta var verkligen inte lik något han hade sett förutom. Historier om änglar och demoner dök upp i hans huvud, kunde detta vara en av dem? Eller två av dem...
Åh, det gjorde honom verkligen förvirrad.

||Har helt missat att du skrivit här Ó.ò och tycker att det är kul att det äntligen är någon som blir förvirrad/rädd för att de är annorlund all hand har bah "meh är väl normalt?" XD||
Trots att de nästintill låg på marken verkade den unga vrenen inte övertygad om deras välvilja, osäkerheten sken i hans ögon tillsammans med en rädsla som de fortfarande kunde förnimma över hans gestalt. "Ja, Vi föddes så här" svarade Tien mjukt med den dova stämman.Valpen hade ännu inte delgivigt sitt namn, men det var Något Tien redan ägde. HAn hade inte medvetet utvecklat sin kraft och kunde därför inte alltid kontrollera vad den hämtade ur folks sinnen, även om det oftast bara var namn, ibland ålder. "Men säg mig Tannin, vem är denna Baugur du letar efter?" Inte hade han en tanke på att han inte borde veta valpens namn, än mindre att han skulle kunna skrämmas än mer av faktumet att han ägde tillgång till det. "Vi kanske skulle kunna hjälpa dig finna honom?" Hördes sedan Kieras stämma mjukt säga. Och de sträckte ut vingarna något för att visa på vad de menade. De kanske kunde ge honom en fördel i letandet?

[Goush vad derpigt allt blir med dem XD]

[Haha, de är ju så söta <3 Och Tannin vet inte vad han ska tro xD]

Det var som förstelnad han stod stilla och lyssnade på vad de sade. Han var inte säker på om han ens hade kunnat röra sig ifall han hade försökt, för ännu hade inte chocken släppt och den blandat med förvirring och rädsla gjorde den unga vrenens kropp lika stel som en pinne.
Och så när de två vargarna som satt ihop fortsatte tala efter att ha förklarat att de var födda på detta vis, så ryckte det svagt i vrenens öron. Den, eller de, sade hans namn, frågade vem Baugur var och varför han letade... Hur kunde de veta det? Vad var detta för underlig varelse, vad var detta för sorts magi? Tannin var inte säker på den saken, och han visste inte heller om han gillade det hela.
"H... hur kan ni veta det?" frågade han med en röst som var menad att låta morsk men det fanns en darrande underton i den.
Han ryckte till, som om en stöt gått genom hans kropp, då den tvåhövdade höjde lätt på sina vingar. Inte nog med två huvuden uppenbarligen, vingar skulle de också ha. Och nog för att Tannin hört talas om detta fenomen, men han hade aldrig sett det tidigare så det var främmande och nytt. Och när vingarna satt på en varelse som denna även skrämmande.

Tien rynkade först pannan vid hans fråga, men den lilles tankar skrek nästan ut vad det var han tänkte på, och Tien kunde Direkt anta att han inte hade telepatiska förmågor. 'Förlåt åter igen Tannin, men min förmåga är Telepati' Rösten hördes enbart i valpens huvud, för att demonstrera vad han menade. 'Det tillåter mig att höra vad du tänker, och ta reda på vad du heter, men oroa dig inte, jag skall genast sluta om det inte behagar dig' Tiens blå blick sökte efter den yngre hannens ljusare, men dock blåa, blick. "Och om du undrar hur jag visste at du letade efter denne Baugur så atog jag det då du ropade efter honom?" Han höjde frågande på ena ögonbrynet. Kiera höll sig mest utanför, hon förstod att Tien använt sin förmåga på valpen, inte enbart för att han kunnat dennes namn, då han sagt ordet "och" i början av meningen. Men vad som sagts hade hon ingen aning om, inte helller brydde hon sig så mycket, det gällde antagligen inte henne så varför skulle hon ens bry sig? Hon tyckte bara att det var intressant att se den unga valpens uttryck och reaktioner. Rädlsa, i en mild form, var något som roade henne. Hon fann det intressant att studera vargar och deras sinnestämmningar och reaktioner på handlingar, och var faktiskt avundsjuk på sin bror som ägde kraften att märka det utan att behöva lägga allt för mycket energi på att läsa av dem.

Det var med en skräckblandad förtjusning som Tannin lyssnade på den främmande vargen. Eller de främmande vargarna. Fortfarande hade han svårt att bestämma ifall han skulle se den som en eller de som två varelser. De verkade tala som två, och bete sig som två, men... De satt ju ihop? Det gjorde honom förvirrad.
Men rädslan började dock släppa, då de faktiskt inte gjort något för att egentligen skrämma honom. Det råkade bara vara nytt för honom med vingar, två huvuden och framför allt telepatiska förmågor. Ingen i flocken hade det, men han hade hört talas om den sortens kraft. Och han kände sig fascinerad över att ha stött på någon med den förmågan.
"Så... Du kan läsa tankar?" Blicken svängde mellan de två huvudena, kunde dem båda det? Eller var det bara den manliga sidan? Han var osäker, men att döma av den ljusas smått uttråkade blick så kanske det endast var den mörka.
"Oh, ja..." sade han sedan med en smått ledsen min. "Ni förstår, Baugur är min bror och han är försvunnen. Jag vet inte var han är, inte mor och far heller."
Det stack till i den ungevrenhanens hjärta då han nämnde broderns namn. Han saknade sin kompis, otroligt mycket.

Tien log lätt då den lilla verkade inse att han inte behövde vara rädd för dem, eller ja han var ju fortfarande rädd men han tedde sig mer lugn.
"Ja, men min syster här har andra förmågor" Han log mot Kiera som bara kastade en uttråkad blick emot honom. Inte alls road av hans tillgjorda stämma som han använde för att tala med valpen. "Men just mina krafter kanske kan hitta din bror, om han är i närheten" Tien var ännu inte säker med sina krafter, men han trodde han skulle kunna söka av området, han hade lyckats förut.

Den röda blicken, som tillhörde det befjädrade vita huvudet, sökte snabbt av området, men den skarpa blicken fann inget, och inget hade de heller funnit tidigare via dofter. Nej denne valps bror var antagligen inte i närheten, men vart skulle en ung valp annars tagit vägen om hans bror letade efter honom. Det verkade inte heller vara fallet att en förälder tagit med valpen någonstans, då borde de inte leta. Så antingen hade den rymt, eller hade någon tagit denne. Den senaste tanken fick henne att ängsligt tänka på Wynni. Men de skulle försöka, om så bara för att blidka valpen.
[Blir så derp nu när de legat ett tag xD KT har ju kommit längre och är till och med ledare nu ^^']

[Då vi båda varit sega kanske vi kan avsluta detta? De letade lite efter Tannins bror och sen var han tvungen att gå hem, valp som han är i detta rollspel xD Låter det bra? Ska försöka en omstart med min vren unge och vill då ha alla roll någorlunda aktiva ^^]

Sure OuO
AVSLUTAT