Hösten hade lämnat området isande kallt, och vintern hade slutligen drivit in över Lövskogen. Grå moln hade länge täckt himlen, och med dem kom snön, som numera färgade hela skogen i vitt. Kala trädstammar och risiga buskar spretade mot skyn, lika kala på löv som luften på ljud. Det var som att kylan svalt allt liv som under de varmare månaderna fick skogen att spraka, men den vilande naturen gav också ett visst lugn. Lugnet före allt, för trots att Ronia alltid gjorde sitt bästa för att hålla allt under kontroll var det inte möjligt just då. Hon såg över Yanamorë och Isil Anar med sträng blick. Trots att det inte var något som vågade säga emot och att hon faktiskt var nöjd med deras insatser var det ändå något som konstant drog i henne. Därför fann hon sig oftare än vanligt ensam strax utanför reviret, där få rörde sig. Det var då hon kunde tänka klart, tänka taktiskt och obehindrat. Hon var säker på att flocken anade hennes sinnesstämning, även fast hon inte låtit dem veta. Isil Anar behövde en stark ledare, och det var en ledare hon tränat hela sitt liv för att vara. Den ledare Isil Anar förtjänade.
  Ronia vandrade stillsamt genom snön, andades isande moln genom luften. Reflekterade. Dumdristigt ouppmärksam på omgivningarna. Oavsett allt hon fått veta, allt som hänt och allt som skulle hända, fanns det inga tvivel inom henne att hon skulle ge allt för sin familj. Så enkelt var det.

[Öppet]

Snön runt Ronia började smälta. Mellan träden skymtades dansande rörelser. En varm dans som tydligt speglas mot den vita smältande snön. Var det.. Eld?

Den diffusa elden växte och blev större, men det var något med elden som gav en känsla av något.. Mer. Hon kunde nästan höra den, och det var som att den ville henne något. Ett dovt ljud kunde höras och i elden kunde hon snart skymta skepnaden av en enorm varg, högre än någon varelse hon någonsin hade kunnat se.

Den stod länge, i vad som kändes som en evighet utan slut, och såg på henne medan elden rasade.

En stormande vind, en eldig orkan, reste sig och den enorma vargen tog ett hopp rakt mot Ronia. Vinden bar med sig elden rakt mot henne, for över och igenom henne, innan den försvann. En obeskrivlig känsla spred sig inom henne. Hon brann inte. Men hon kunde känna elden i henne. Något hade hänt.

Se vad jag kan, se vad Jag kan göra. Jag är den största. Jag är den starkaste. Och från mig finner du din sanna styrka.


[Ronia har från och med nu fått kraften vind. Ronia har även blivit en renrasig infero som svar på en bön.]

Hon märkte det inte först, rörelserna mellan träden.  
   En het vind träffade henne i ansiktet, rufsade om i hennes man. Ronia stannade genast till, och höjde blicken som tidigare varit fixerad vid snön som virvlade runt tassarna. Blicken var full av en undran så stark att hon i det närmsta såg irriterad ut – men det sedvanliga uttrycket falnade ögonblickligen.
   Eld.
   Eld rörde sig närmare genom det snötäckta landskapet, lågor som brände bark och fick snön att ånga. Den viskade. Hon kunde svurit på att den talade till henne. Allt högre, tusen röster och en enda på samma gång - som på ett språk hon inte kände till, men ändå kunde förstå.  
   Elden ökade plötsligt styrka, ett öronbedövande dån, och genom flammorna såg hon honom. Han hade inte ögon, inga som hon kunde se, ändå tycktes blickens intensitet öka till hon stirrade in i ett bottenlöst mörker av kraft. Ronia hade slutat andas. Hon krympte inför den makalösa vargens åsyn.  
  Hon hade alltid trott på gudarna, ända sedan norrskenet, när stenar vandrat och vattnet blivit rött för så länge sedan, men ingenting hade någonsin kunnat förbereda henne för det här.
   I hans närvaro var hon ingenting.
   Aurinko.
   Hans blick såg rakt igenom henne, genom varje barriär hon någonsin satt upp, genom varje uns av vilja att prestera, genom hennes eld, genom allt hon var. Hon kunde känna det, men när den väldiga vargen slutligen rörde sig visste hon inte hur lång tid som gått.  
   När han rörde sig genom luften i ett brinnande inferno av eld och vind rörde hon sig inte, trots att han nådde henne. Hans eld, och något mer, något oförklarligt, virvlade genom henne, över henne, runt hennes innersta väsen. Det drog i henne. I efterhand skulle hon inte kunnat förklara det – bara att hon inte varit rädd.  
   Elden försvann, och tystnaden lade sig åter.
   Ronia tog omtumlat emot sig när kraften släppt henne, och andades ut i ett djupt andetag. Hade det svartnat för ögonen, bara för ett ögonblick? Hon trodde det. Blicken var suddig. Hon kunde inte förstå varför. Snön under tassarna kändes... Annorlunda. Hon undrade om hon domnat bort i lemmarna.  
   Hon blinkade frenetiskt stirrande på en kvist i snön, försökte skärpa synen. Det dröjde inte många sekunder innan hon det suddiga tilltog, och sedan bleknade bort för att ge rum åt en vanlig skärpa. Ronia blinkade åter när hon såg ner mot sina tassar, och ryckte sedan våldsamt till. Tassarna pressades ner i slasket av smält snö - men hur mycket hon än tittade verkade de inte återgå till... hur de borde se ut. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen när hon lyfte en skakande tass, studerade den framför sig. Den var grotesk – den såg grotesk ut. Vad- varför-
   Insikten föll över henne som iskallt vatten, trots att det brann inombords av Aurinkos närvaro.
   Vargtassar.
   Hon hade vargtassar.
   Hon-
   Ronia snubblade fram till en vattenpöl som bildats när snön smält. Andetagen var ytliga när hon stirrade ner i den stilla ytan. Blicken hon möttes av var inte den hon sett förr. Ansiktet. Hon såg det överallt - subtilt, men så tydligt. Hennes smala pupill var borta, ersatt av en rund. Hennes lugg – var den densamma? - ansiktsdragen, välbekanta. Eller?  
   Hon rätade på sig, och blicken vandrade vidare över kroppen. Det kändes annorlunda. Från de groteska- från vargtassarna, till ögonen, svansen - varför kändes den som den gjorde? - till...
   Ronias blick fastnade vid pälsen. Hon behövde röra på sig igen för att se det ordentligt. Färger dansade över svärtan, och för ett ögonblick var hon säker på att han bränt henne. Att hon fortfarande glödde.  
   Några få solstrålar bröt plötsligt genom en tunnare strimma i molnlagret, och när de träffade henne var det som att eldens färger brann.
   Ronia vred huvudet från kroppen, stirrade ut i tomma luften, och sedan ner i pölen framför tassarna igen. Såg på sig själv, studerade vad som var lika chockerande välbekant som främmande.
   Hon insåg att hon gillade det. Genom förvirringen var det inget som kändes fel. Som att det alltid varit så här hon skulle sett ut. Likadan, men...
   Renad. Född på nytt, med hans hjälp.
   Ett plötsligt infall fick henne att öppna käftarna, och låta elden strömma fram i en virvlande pelare av hetta rakt framför sig – men tvingades bryskt smälla igen munnen när elden formligen exploderade i styrka. Vinden kammade genom elden, närde den. Hon hade aldrig varit med om något liknande.
  Vinden. Vinden! Elden. Styrkan...
   Ronia kunde inte låta bli att fnysa ut ett matt, chockat skratt. Kraften hon skänkts pulserade inom henne, hon kände det. Helt ny, men så familjär på ett vis hon inte trodde möjligt. Hon såg för en tredje gång ner mot den blanka vattenytan. Mötte sin egen blick. Hon kunde inte förstå allt. Inte än. Men snart.
   Hon blundade, och såg sedan ut mellan träden där han först nalkats.  
   “Jag ska inte göra er besviken.”

[Avslutat.]