Cerulean dök målmedvetet ner med den utmärka synen fäst på en fågel. Luften ven i öronen då han hungrigt ficerade fjäderfäet med blicken och pressade vingarna lite till intill kroppen - och högg tag i den lätta kroppen ett moln av ljusblå fjädrar. Han bromsade in genom att köra ut vingarna likt en stoppkloss - och svalde fågeln i två tuggor, men fjädrar och allt. Han hade varit sjukligt hungrig - och trots att senaste måltiden varit för flera dagar sedan så kände han sig mätt efter den lilla fågeln.

Märkligt.
Cerulean ruskade på huvudet i protest mot känslorna som stormade fram och fick honom att plötsligt må illa. Sakta svepte han framåt igen och sjönk ner mellan grenarna i Höstskogen. Det var över en månad sedan han anslutit sig till Volantis nu. Han hade visserligen hållit sig på sin kant, men ännu visste Cerulean i stort sett ingenting om volantis. Förutom att de alla hade vingar. Redan kvällen innan hade han bestämt sig för att konfrontera Kiera och Tien, för att möjligtvis få lite information. Planen var inte att lämna flocken på länge, för trots bristen på hans sociala liv så var det trivsamt. Lugnt, och ett hem, trots att han av hela sitt hjärta längtade tillbaka till Numoorislättens öppna vidder.

Med en mjuk duns landade han och vek ihop vingarna över ryggen. Vart ledaren, ledarNA, befann sig visste den tvåfärgade inte, men anade att de skulle vara någonstans i närheten då deras doft talade om att de var nära. Han lyckades upprätthålla en någorlunda upprätt ställning då han började vandra genom höstskogen i jakt på de siamesiska ledarparet.

Det var med långa, men ändock lugna, kliv som de enorma vargen tog sig fram mellan de eldfärgande träden, som sakta vajade i en stilla brand mot himlen. Dagen var vacker och himlen klar, svanarnas vackra stämmor hördes i skogen och andra små fåglar tystnade för att lyssna innan de stämde in. Insekterna surrade mjukt i de varma brisarna och djuren i skogen vilade lugnt, de visste att syskon paret inte var på jakt då Tien såg till att de förstod det genom sinnet. Det var en oerhört vacker scen. Kiera log brett och nynnade lätt med i fåglarnas melodi. Det var sällan de båda var på så bra humör, men sedan flockens ledarbyte verkade de bli allt gladare för var dag som gick. Trots att de patrullerade var de inte oroliga för att något skulle hända, djuren ar alldeles för lugna för att någon skulle vara i den här delen av skogen, mer än dem själva då.
De fick dock snabbt ångra tanke gången då flertalet djur i närheten tystnade och började ta sig ifrån sina områden snabbt. Svanarna sjöng fortfarande, orädda för vad det än nu var som närmade sig.
Trådar av Tiens sinne sträcktes revade ut eter det nya, och direkt kände han igen det. Cerulean, och han letade efter dem. 'Här är vi' orden ljudade i sinnet innan en bild dök upp, som visade vägen till Kiera och Tien. De stannade upp och båda huvudena vände blicken mot hans håll.

En halvtimme gick, och Cerulean hade nästan gett upp och börjat röra sig tillbaka mot grottan då en kittlande känsla uppenbarade sig innanför skallbenet. Deras röst hördes i hans huvud, rösten av Tien som vanligt. Så fort ljudet tystnad ruskade han på huvudet. Det var alltid lika obehagligt att ha någon annan i sitt huvud. Obehagligt, men praktiskt. De siamesiskas doft blev starkare då han klev ut genom ett buskage. Tio meter bort stod de.
Cerulean gick långsamt fram till ledarna med något sänkt huvud. Han vande sig aldrig - de var så enormt stora! Bara deras nospartier var nästan lika stora som hans huvud. 
"Hej." Rösten var dämpad av den torra halsen. Han skickade sig om nosen och harklade sig lätt.
"Jag tänkte om ni ville... Visa mig runt lite."

Det dröjde inte allt för lång tid innan de kunde skymta den gyllene hanen uppenbara sig mellan träden, han passade verkligen in i skogens färger, till skillnad ifrån de själva. Även hans storlek var mer anpassad till omgivningen, de var nästan för stora.
"Är det något speciellt du vill veta?" Kiera log medan hon talade. Hennes röda blick vilade lugnt i hanens ansikte. Trots att hanen hade varit i flocken ett tag nu hade han ändå hållit sig för sig själv och hon tyckte att det var uppenbart att han ville veta mer, för så som det såg ut nu verkade det som om han skulle stanna, och av någon anledning gladde de henne. Det gladde henne att medlemmar ville stanna i flocken. Men snart var det dags att samla de som var kvar och tala med dem, de kunde inte fortsätta såhär, en grupp vargar utan kontroll eller koll. De var tvungna att samla sig, enas om ett gemensamt mål. Enas under Deras mål.

Cerulean hade blicken kopplad till Tiens anlete - därför blev han förvånad då det inte var hans röst som hördes. Hanen vände  blicken mot Kiera och insåg att det var hon som talade. Det hade inte varit hans åsikt att ignorera henne - bara det att han var så van vid att det var Tien som talade. Kiera sade sällan någonting, men trots det såg Cerulean deras sinne som enat. Kanske var det även så.

"Eh... Nej. Tror jag. Jag vill väl.. Bara bli lite mer allmänbildad runt.. Volantis?"
Rösten var ostadig och lika lite säker - han mindes knappt vad flocken sagts heta. Han mindes att han hört någon nämna namnet, men var inte säker på om det varit befintliga flock som talats om.
"Om ni har tid.. och lust.. så att säga."
Cerulen försökte sig på ett  leende, men lyckades bara åstadkomma en stel min med en nästan osynlig ryckning i mungiporna.

[color=#ff0000] slut, AVSLUTAT]