Tjocka, avskräckande moln hade rullat in över himmelen. Tillsammans med den brandfärgade skogen fyllde den typiska känslan av höst atmosfären. Det mullrade avlägset, men den näpna tiken kastade ett tomt ögonkast på himlavalvet, men fortsatte ostört.

Det hade gått 2 dygn sedan hon skiljts åt från Cerulean men ännu var hon under Höstskogens tak. Den första dagen hade varit jobbig och ovan - tystnaden och ensamheten kändes på något vis främmande. Men sedan hade hon vant sig. Det var som ingenting ändrats, och tiden var spolad tillbaka till innan hon mött honom. Han var en god vän, och han hade sagt åt henne att gå vidare. Det var med den känslolösa inställningen hon färdades genom skogen.

Mullret blev regelbundnare, och jagade henne nästan. Raskt travande hon emellan några ojämna, igenväxta stigar. De färgglada lövverken kastade glimtar av minnen på henne, som hon avfärdade. De var smärtsamma, och hon hade inte tid att gräma sig. Hon ville bara komma fram. Varför? Hon visste inte, det var bara viktigt.

De hade börjat med att flyga genom luften, känna den befriande vinden smeka den enorma kroppen. Det var mysigt, tills dess att stora mörka moln dök upp på himlen och hotade med oväder. Mullret ifrån dem hade de hört från lång väg och därför tog de sig direkt ner på Marken i skogen. De var i utkanten av Reviret, detta var det sista sen skulle de tillbaka till grottorna i bergen. Lugnt vandrade de mellan de ståtliga träden. Färgerna hade inte förändrats sen sist han var här och inga blad låg på marken. Det var uppenbart varifrån skogen fått sitt namn.

Doften av tik kittlade deras sinnen och genast vände de åt doften, för att undersöka källan. Sist de stött på en varg på reviret hade han var så skärrat sorgsen och rädd att han knappt kunnat tala. Kanske var det något som hade med denna tik att göra? För Tien kände igen doften ifrån hanen, och ifrån hans minne.

Fundersamt delade han med sig upptäckten med systern som instämde med att hitta henne och kolla vem hon var. Det gick snabbt för dem att ta sig fram under grenarna, tack vare de långa benen och inte allt för långt senare kunde den ljusa gestalten skymtas mellan träden och Tien kände igen hennes ansikte. Blue. Namnet hade återkommit i Ceruleans tankar många gånger under fösta mötet. 'Blue?' frågade han i hennes sinne medan de närmade sig. Kanske kunde de få några svar nu?

En okänd röst kallade på henne. Reflexivt stannade hon, och snurrade runt i en cirkel för att lokalisera ljudet. Några ojämna trädstammar bort stod en, två, vargar. Hon var osäker på det var hennes syn som fått de två individerna att flyta ihop, eller om de faktiskt var så att de delade kropp. 

Honan frös; hon kände inte igen dem. Hur visste de vem hon var? Var en av de som sänts efter för att döda henne? 5 år senare? Tankarna brusade högt innanför skallbenet innan hon förmådde sig att prata.
"Vem är du? Känner jag dig?" Hon var tvungen att ropa över mullret, som blev högre och starkare med minuterna. Himmelen låg jämngrå över dem, och lämnade världen skuggfri.

Den ljusa, albino, honan stannade upp och det var med förvånande smidighet de tog sig fram emot henne. "Hur kommer det sig att vargarna vi möter är rädda för ett dödshot av någon?" Kieras röst var uppriktigt fundersam, och Tien insåg att han glömt att stänga den öppna kanalen mellan deras sinnen. Sakta slöt han den igen. "Nej Blue du känner inte oss, och inte Vi er. Men ditt namn har cirkulerat i mitt sinne de senaste två dagarna" Tiens röst var som vanligt vänlig och mjuk. Bjöd öppet och genuint in till ett samtal. "Och om svar på din första fråga så heter jag Tien och detta är Kiera, min syster" Han hade sett många reaktioner på deras yttre, rädsla, skräck, vördnad, avsky och ömkan, bland fler. Så vad än denna Blue hade att komma med så var det antagligen inget de inte ett förut. "Vad tynger ditt sinne min kära?" frågade han lätt och vänligt. Hans huvud sänktes emot honan, försiktigt för att inte skrämmas.

[Uddah]

[HAHA nu känner jag mig typ som världens mest okreativa person. Både Frin och Blue blev värsta jagade... TACK KIERA, FÖR ATT DU FÅR MIG ATT MÅ DÅLIGT.... ♥]

Blue frös till. Vad menade han med att hennes namn cirkulerat i hans sinne? Det blev tungt att andas; inte bara som att luften var kvav, utan hela atmosfären. Azurögonen flackade emellan de två ansiktena. De var alltså två olika individer med två olika sinnen, vad jobbigt.

Det mullrade till högt igen, och den smått stelnade förtrollningen bröts.
"Vad menar du med att mitt namn cirkulerat i ditt sinne?" Blue undvek den andra frågan. Det började bli tröttsamt att dra hela historian om och om igen. Allt tyngde hennes sinne; Cerulean, hennes döda familj, hur himmelen hotade med storm. På något vis kändes det som att hon hade bråttom till Stormstäppen, inte för något egentligen väntade henne där. Men hon ville bara dit - att koncentrera sig på ett konkret mål var väldigt lättande när hon just blivit lämnad av sin närmsta vän, och ensamheten hade börjat krypa sig på henne igen.

Honan verkade frysa till is. Tien vred undrande på huvudet och såg på henne med de uttrycksfulla ögonen, fortfarande med huvudet sänkt till hennes nivå. Hon ställde en motfråga, men svarade inte öppet på han andra fråga. Men svaret berättade hon ändå. Hennes sinne talade om alla hemligheter, han behövde knappt anstränga sig, eller ens försöka. De låg där öppet för nästan vem som helst att känna av. Han tyckte synd om de som inte ägde hans förmåga. Att de inte visste hur mycket de bara lämnade så öppet att roffa åt sig. Dock var det inget Tien önskade att göra. "Du har redan svarat dig själv på det, min kära" Han lirkade sig försiktigt in i hennes sinne och drog upp hans namn igen. Det hade inte ingått i hennes tankar om hur han visste hennes namn. Utan hennes tankar kring fråga nummer två. Vd det var som tyngde hennes sinne. Namnet låg där och tryckte. Lade en ofantlig tyngd över henne. Cerulean.

Kiera såg på honan. Hon var mycket lugnare än hanen, och Frin som de mött för så länge sedan. Men ändå kunde hon nästan känna lukten av rädsla och osäkerhet. Hon hatade dock att känna sig utanför, och just nu stängde hennes bror ut henne, genom att bara ge henne hintar om vad som menades med detta samtal. Det irriterade henne, och han visste det mycket väl. hon fnös lågt och vände bort huvudet mot skogen och stirrade in bland träden längre bort.

[Mobilinlägg. Ha överseende tack <3]

Blue var inte den som var lättretlig eller i huvud taget alls var bitsk av sig. Men de två senaste dagarna hade hon känt sig oerhört frustrerad. Så när hon kände hanen i hennes sinne ruskade hon tvärt på sig. Ögonen stirrade stint på honom.
"Lägg av med det där." väste hon fram mellan stängda käkar. Att han gjorde intrång i hennes sinne och på samma gång påminde om Cerulean gjorde henne väldigt irriterad. "Vad är det med han? Han är bara en valp i en vuxen vargs kropp." Det var så olikt henne att bete sig så här, och ännu mer att hon kände något slags agg emot Cerulean. Det gjorde hon inte egentligen, men han hade på något vis lyclats klämt en nerv som lyckats få henne väldigt irriterad. Om än det gått två dagar sedan han flygit iväg.

[Om ni inte tycker det är Okej att Tien läst Ceruleans tankar så kan jag ändra ^^']
Irritationen som strålade ifrån honan var så påtaglig att Kiera nästan kände den. Varje ord som uttalades var laddat med den. Tien lät sin blå blick hårdna och den mötte stint honans något ljusare. "Vad jag ser är en hane som gått igenom mycket i sitt liv, kanske att det har gjort honom yngre inuti än utanpå, men sen när han väl får en vän, och vågar erkänna hur han kände inför denne, så tar hon och krossar allt som hans nya värld byggts upp på. Det jag ser är en vän som slog sönder det som blivit hans vardag, istället för att för att försöka rätta till det" han tog en paus för att dra efter andan men varje ord var laddat med ett hårt tryck. Det var tydligt att Tien visste vem Cerulean var, och vad som hänt. "Det jag ser på nu är en hona som först blev ledsen för att hennes vän inte ville se henne igen, på grund av sina känslor, för att sedan överge honom istället" De sista orden var hårda, nästan dömande. Kiera var chockad men den stela masken som letat sig in i hennes ansikte när han börjat tala låg kvar. "Sluta vända ryggen åt problem Blue, det löser dem inte. Det är som att vända ryggen åt ett träd och hoppas på att det ska försvinna tills dess att man återvänder" Han hade nog aldrig dömt någon så hårt vid första mötet, inte heller tillrättavisat någon. Men Cerulean tillhörde deras flock nu, och det gjorde dem extra försiktiga, precis som i början med Wynni.

Ett känslolöst uttryck tog form i hennes anlete. 
"Jag vände honom aldrig ryggen." andades hon. Det hade hon aldrig gjort, och hon skulle aldrig komma att göra det. "Men att hans liv ska vara uppbyggt på mig, det är ett ohälsosamt levnadssätt. Jag vill att han ska få genuin lycka, något som jag aldrig kan ge honom." Rösten var hårdare än meningen innan. "Men säg inte till mig att jag övergav honom. Eller att jag vänder ryggen till mina problem, när du inte vandrat i mina avtryck." Blue kunde inte låta bli att känna sig lite förödmjukad, denna främlingen dömde henne som att han hade rätt till att göra det. Det hade han inte - ingen hade rätt att döma henne. Cerulean hade kanske känt att hon övergett honom för gott, när hon egentligen bara ville ge honom en egen identitet. Det var aldrig hennes intention att lämna honom för evigt, men likaväl som hon behövde göra vissa resor själv behövde han det också, för att växa inombords, precis som hon behövde.

Han bevittnade hur hennes ansiktsuttryck ändrades hur det hårda som funnits i det dog ut och det blev uttryckslöst. Hennes ord var inget som fick honom att vika undan med blicken eller ens ändra sin åsikt. 
"Blue, tro mig när jag säger dig att jag mer vet mer om dig än vad du gärna vill tro, medan du inte vet något om oss, eller mig. Du ska inte ens tänka på att påpeka om vilka vägar vi gått när du inte vet vilka dem är. Tro inte att du har haft det värst i världen, för tro mig fler har haft det än värre" Det var inte så att han menade att hon trodde att hon var den som haft det svåraste livet, utan mer en uppmaning att inte falla dit.
"Sen menade jag inte på att du skulle låta honom leva på dig, men att klippa av så direkt hjälpte honom verkligen inte, du vill kalla honom en vän, men ändå vet du inte ens vilken skada du gjorde på honom. Tro mig han mår dåligt, jag har faktiskt aldrig mött en person med så mycket smärta i mitt liv. Och så länge han bor under vårt tak kan du inte säga mig vad som är bäst för honom"

Den röda blicken, som tillhörde den ljusare delen av varelsen hade naglat sig fast på den, mycket mindre, ljusa honan. Hon sade inget, inte ännu. Men hon kände på sig att innan detta möte var slut skulle hon haft ett och annat att säga. Förut då hon mött en uppkäftig varg, vilket denna hona var enligt henne, så hade hon snabbt fått henne att byta beteende. Problemet med vargar som vandrade Numoori idag verkade inte inse vad de hade framför tassarna. Verkade inte inse vad livet kunde erbjuda dem. De var arroganta och tog livet för givet. Som om allt skulle komma till dem utan att de skulle behöva lyfta en tass för att skapa sin framtid. Även om denna hona inte verkade ta allt för givet. Hon fnös, denna hona kanske inte såg ut att ta allt för givet men hennes arrogans till vad som var livet irriterade henne. Det verkade som om honan trodde att hon visste allt om det. Patetiskt.

Med tomma ögon såg hon på de två vargarna. Det var bara hanen som talade.
"Jag är väl medveten om sorgen som bedrövar detta land och de som vandrar här, jag skulle aldrig få för mig att tro att jag har det värst. Att du just påpekade det bevisar hur lite du och dina telepatiska krafter kan säga om mig." Hon drog ett djupt andetag. Denna främling kunde läsa hennes tankar, och allt annat som kom med den telepatiska förmågan, men det hade visat sig inte gjort honom mer förstående. Han kunde säga vad han ville och se i hennes sinne, men han hade bevisat att det spelade ingen roll för han kunde ändå inte se henne som helhet. 

"Det Cerulean ville ha av mig kunde jag aldrig ge honom. Han flydde mig utan att ens försöka något annat. Han var min vän, men jag är inte den som skulle skänka honom oärlig kärlek." Tonen var lugn, och den lilla irritationen som förut ljudat hade dött ut. Blue slöt ögonen lite försiktigt, och andades ut.
"Jag är glad att han funnit ett hem hos er. Jag skulle aldrig kunna förse honom den tryggheten." Hon suckade. Visst var hon ledsen över förlusten av Cerulean, och om än hon försökte rättfärdiga det så visste hon att det var dels för hennes bristande kunskap om vänskaper. Blue var ingen bra vän - hon visste inte riktigt hur man var det. Hon var emotionellt labil, blyg, något av en ensamvarg, det var svårt att släppa någon in så mycket som hon gjort med Cerulean.

Den vitas ord nådde Tien och han insåg först nu att hans ord kunde misstolkas på just det sätt honan nu gjort. Han hade aldrig antytt att hon trodde att hon var den som hade det värst. Han hade mer sagt det som en uppmaning att inte falla till den punkten, för så hade han sett folk i hans födelseflock göra, och då hade det varit deras uppgift att lösa just sådana problem, redan vid ung ålder. Känslor och nöd var något syskonen var väl inbitna i att ta hand om. Han lugnade ner sig och tog ett djupt andetag, och slöt ögonen, innan han åter talade med en lugn stämma "Blue, jag menade aldrig att komma hit och anklaga dig, och om det är så att jag sårat dig ursäktar jag innerligt. Och inte heller menade jag så att jag antydde att du trodde dig ha det värst, mina ord var blott en uppmaning till att inte falla i dem spåren" Han öppnade de djupblå ögonen och lät dem möta honans ljusare. "Men det är så att jag har för vana att ta hand om andras känslor, då det var vår uppgift sedan länge i den flock vi föddes in i. Ett ansvar ingen valp ska behöva bära." Han log vagt emot henne. "Jag har heller inte bett dig att ge Cerulean din kärlek, blott din förståelse. Som du sa är han mer som än valp än en vuxen individ, så försök se på det som så. Skulle du avspisat en valp som trodde sig vara kär på samma sätt?" Han lät orden, och frågan sjunka in genom att tystna i en liten paus.

Kiera fnös lågt då brodern började sin långa monolog, han skulle alltid gå i sina gamla vanor, hjälpa andra och uppfylla sin önskan om balans. Det var så föräldrarna, och flocken, sett på dem. Personifieringen av balans. Ljus och mörker, hane och hona. Motsatser men ändå samma individ.

Utan att avbryta lyssnade hon. När tillfällen gavs nickade hon försiktigt åt honom, för att signalera att hon förstått. När han avslutat sitt tal med en fråga, skakade hon mjukt på huvudet. Han hade en poäng, men samtidigt hade hon underlag för att hon blivit upprörd.
     "Du har rätt." hon svalde. "Jag måste erkänna att jag blev överväldigad. Jag... kunde inte se det ur hans ögon." Hon kunde fortfarande inte se det genom hans ögon, men hanen hade fått henne att åtminstone försöka. "Jag kan bara inte... föreställa mig kärlek, på samma sätt." Hon pratade till honom som att han förstod vad hon menade. Men hon förväntade sig nästan det, att hannen sett hennes förlust av familj och partner - av Jayce.

Hon tystnade, och kände sig osäker på vad hon skulle säga. Med försynta rörelser satte hon sig ner, och blicken föll i marken. Hon kände sig dum, och för första gången tänkte hon på hur Cerulean måste känna sig. Att den enda i hans liv avvisade honom, på hur han ensam han måste känt sig - utan hans vänner, utan hans familj. Det stack i hjärtat. Blue som var så bekant med den känslan, som visste hur det tärde på själen - nu slog det henne vad hon gjort emot honom.
     Med glansiga ögonglober såg hon upp på de två.
"Jag skulle vilja hälsa något till honom - men jag tror inte det skulle göra saken bättre." Hon andades ut, och blicken sökte emellan de brokiga trädstammarna. "Jag kan bara önska honom lycka. Och jag tror att ni kommer vara bra för honom." Blicken letade sig tillbaka på de två, och ett halvhjärtat leende bröt sig fram i hennes anlete.

Kiera Nickade vid honans ord, hon lugnade ner sig. För andra gången se de träffats talade hon något mer spydigt än brodern "Överväldigad eller inte, ibland kräver en handling att man tänker efter två gånger innan man utför den" De röda blicken riktades direkt till tiken. "Ord kan ibland skada mer än faktiska sår, i vissa fall kan ord döda" Hennes röst var, som vanligt, kylig. Talade om en mängd visdom samtidigt som den sade att hon haft alldeles för många samtal om död och känslor för att ens bry sig längre. Hon var inte som sin bror, och trots att många trott att de delade sinne var detta inte sanningen. Hon var sin egen varg, även om kroppen inte tillät henne att vara det fullt ut.

Tien lade snabbt blicken på systerns ansikte innan även han svarade. "Som sagt anklagar jag dig inte, och jag ska framföra ditt meddelande, finns det något mer du vill hälsa honom? Jag kan inte lova dig något men jag ska framföra det efter bästa förmåga" Han log återigen.

När honan tog till orda, lyssnade hon noggrant. Det tiken sade var ingen ny upptäckt för henne, men hon erkände för sig själv att ibland behövde hon höra det för att bli påmind. 

När hannen började tala, flyttade hon den blåa blicken till honom istället. Försiktigt skakade hon på huvudet.
     "Nej, tack." Blicken hade givit vika en aning, och hon såg emot stigen hon följt. Den skulle leda henne till Stormstäppen, och det var precis dit hon längtade nu. Blicken föll tillbaka på de två vargarna.
      "Jag måste bege mig vidare." andades hon tyst, men högt nog för att de skulle höra. "Men tack." Tack för att de hade öppnat hennes ögon lite. "Jag hoppas ni tar väl hand om varandra, och Cerulean." Hon nickade instämmande åt sig själv.
     Med långdragna rörelser reste hon sig upp, och tog några steg längs stigen hon tidigare följt. Hon kastade en blick emot de två, och nickade som en avslutande adjö. Hon svepte på svansen innan hon fortsatte sin resa emot stäppen.

[ AVSLUTAT - om inte du vill skriva ett avslutande inlägg. ♥ ]