Det var kallt och rått i luften. Tunna, omärkliga snöflingor yrde i den bitande vinden. Den djupnande himlen var dyster och grå med tjocka molnbanker som skvallrade om ett kommande, rikligt snöfall. Ett tunt, sprött lager av snö hade lagt sig över det vissnade gräset och frasade mjukt under tassarna. Ytliga, hyperventilerande andetag fyllde lungorna knapphändigt med luft och hjärtat slog så hårt och snabbt att det bara brusade i hennes öron. Ljudet av vindens ven och hennes steg var dova och dämpade, som om hon hade tunga lock över sina öron. Så fort hon förmådde med sina haltande steg fortsatte hon framåt, osäker åt vilket väderstreck hon färdades åt. Bakom henne lämnades avtryck i snön tillsammans med sporadiska fläckar av blod från hennes högra bakben. Adrenalinet var så intensivt att hon inte kände smärtan och det enda hon kunde fokusera på var att fly.
     Någonstans bakom henne kunde hon höra avlägsna skrik som förbannade henne, kallade efter henne. Han var lös. Låsen av is hon skapat kring den stora hannens tassar hade inte varit starka nog; inte för att hon förväntade sig att han skulle förbli fäst där, men de visade sig svagare än hon föreställt sig. Hon kunde höra hans högljudda grymtande av ilska komma närmare.
     Panik speglades i hennes tvåfärgade ögon. Febrilt spanade hon över åsarna för att försöka hitta en plats av trygghet, en plats att fly till. Det fanns ingen chans att hon skulle kunna springa ifrån honom på tre ben. Mörka skepnader, skuggade silhuetter, uppenbarade sig på en av kullarna. Vera kunde inte urskilja hur många det var; två? Tre? Det spelade ingen roll. I ett desperat försök att få hjälp ropade hon;
     ”Snälla! Hjälp mig!” Blicken var diffus av adrenalin och skräck. Hon såg bakom sig, upp mot slänten hon just rundat och nu var på väg ner från. Den stora, enögde varghannen krönte höjden. När ögonen nådde henne kunde hon se hur han log och de metallgrå tänderna blottades. Utan att dröja satte varghannen av efter henne. Hannens tunga kroppsmassa fick det att kännas i marken under henne när han dundrade ner för åsen. Så fort hon kunde började hon röra sig emot de andra vargarna, och trots sitt skadade ben försökte hon desperat stödja på det när hon halvt sprang emot dem.

[Bara för att klargöra: roll till Exodus, Malphas och Midir om han vill vara med! Dominus är förövaren.  ]

Den drog honom framåt i en frenetisk jakt på något han inte kunde se. Viskade för hans inre öra om att de var nära nu. Den rödbruna hanen var så uppslukad av väsendets iver att han hade svårt att skilja sig själv från det i stundens hetta. Det var så starkt, så överväldigande. Så fokuserad på det som fanns där längre fram. Han försökte skaka av sig dom främmande känslorna som inte var hans egna, men misslyckades.
I bakgrunden, bortom vindens susande, kunde han uppfatta rösterna av Midir, det nya tillskott till deras grupp som de kommit i kontakt med under vandringen genom Ken-Yak, och Exodus som lågmält talade sinsemellan. Trots att de bara var några meter bakom honom så kunde han inte urskilja mer än några enstaka, osammanhängande ord. Väsendet krävde hans fokus på annat håll.
De tog krönen på den kulle som de tagit sikte på och stannade upp. Lät sig betrakta landskapet som låg framför dem för att kunna uppskatta närmsta väg tillbaka till Döda skogen när en panikslagen röst sträckte sig ut till gruppen, bad om hjälp. Längre ner kunde de skymta en ensam figur i färd med att skyndsamt stapla sig framåt, sättet den rörde sig på talade tydligt om att den var skadad. I samlad trupp satte de av mot främlingen när Malphas plötsligt tog sikte på något bortom denne och skyndade sig iväg i en häftig galopp. Hans tassar trummade hårt mot den frostklädda marken samtidigt som Exodus skarpa stämma ljöd över området, kallade på honom, men han drogs istället åt den motsatta riktningen utan att kunna hindra sig själv - för där borta fanns det byte som han jagat i blindo under närvarons inflytande. Han susade förbi den ljusa tiken och la sin blick på hennes förföljare. 
En grov varg, till synes enögd, och med ett brett flin som blottade tänder klädda av metall. Men det fanns något mer, något dolt under den köttiga skepnaden. Ett mörker, ett obehagligt och illavarslande sådant. 


Rösten hade talat i hans huvud, klart och tydligt. Malphas såg hur den rörde sig i hans riktning och hur den ökade takten på sina steg med en manisk blick fäst i honom. Det var nära nu. Tillräckligt nära för att de skulle kollidera om inte någon av dem avvek från kursen. Den rödbrune slängde sig åt sidan, dansade förbi den mindre men kraftigare hannen, och hugg mot hans hals. Tänderna sänktes utan problem in i köttet men han hade inte räknat med den övernaturliga styrka som den främmande hannen bar. Istället för att få honom att stanna upp så fick Malphas glida med någon meter över marken samtidigt som han försökte hitta fäste för sina tassar. Exodus högresta gestalt kom rusandes och med ett välriktat hugg mot hannens bakben såg det ut som han försökte bryta det i en onaturlig vinkel men utan lyckas, istället höjde han det högt och fick främlingen att tappa balansen och falla till sin sida. Malphas släppte sitt grepp men var lika snabbt över honom igen. Ett vasst hugg riktat mot undersidan av hans hals.

Midir och Exodus hade abrupt avslutat sitt samtal när de sett att Malphas satt fart framför dem, och snart såg de skälet varför. Midir gav Exodus en blick, ryckte på axlarna och med en suck satte han av efter Malphas. Midir blev minst sagt förvånad över att se hur brutalt Malphas hade gått till anfall från ingenstans. När han kom fram ställde han sig bredvid vargen som Malphas hade slängt till marken. Midir morrade och visade tydligt tänderna för att visa att de menade allvar och att han gjorde sig bäst i att hålla sig på marken tills vidare. Malphas verkade hålla honom under kontroll så Midir gick fram till tiken istället.
"Har han skadat er?"

Tassarna trummade tungt mot den frostklädda marken, tunn pudersnö slogs upp i moln bakom vargarna då de sprang. Den bleka honan, hanen som jagade henne, och de själva som följde efter. Malphas sprang som att det vore Tenrai själv han jagade, och Exodus följde utan att fråga. Det fanns en primitiv glädje i jakten och i adrenalinet som värmde hans kropp. Blicken var låst vid hanen, blind för allt annat.
De vann mark, och snart var hanen nära nog. Med ett hugg fällde Malphas honom till marken, varpå Exodus gick till ett våldsamt stopp på andra sidan den fällda hanen. En kort blick åt sidan bekräftade att honan tycktes relativt oskadd. I samma ögonblick så såg han hur Malphas kastade sig mot den liggande hanen, med blottade tänder och ett mörker i sin blick. En varm pil av vrede sköt genom Exodus mage. Tiden för att följa utan frågor var över.
Med ett väldigt kliv ställde han sig över hanen och drämde Malphas huvud åt sidan med ett väldigt slag av sidan av sin kropp. Han tog ett steg tillbaka, och lade en tung tass över den liggande hanens bröstkorg, pressade honom till marken.
"Nej." Exodus röst var ett tvärt mullrande. Ingen hänsyn till den jagade fanns i hans röst, utan invändningen var av hänsyn till Malphas själv.
"Förklara dig först. Varför ska han dö?" Exodus grävde in sin vilda blå blick i Malphas grå ögon. Pälsen över hans nacke stod rakt upp och andedräkten stod som moln i den kalla vinterluften. Han gav ingen uppmärksamhet åt vare sig den liggande hanen, honan eller Midir.

En morrning, hastigt kvävd mellan stängda och blottade tänder var det svar som flydde honom när han knuffades ur sin position av Exodus tunga kropp. Med en vild blick, oförstående och agiterad såg han in i ögonen hos sin kamrat. Varför? Hans blick föll till den morrande hannen som låg tryckt till marken under en väldig, ljus tass. Varför?
Malphas fuktade nosen hastigt. Funderade och försökte sortera sina tankar. Den enda varg han nämnt entitetens närvaro för var Thrar och hon hade ifrågasatt hans ord. Vid den tidpunkten i sitt liv visste han inte heller vad han skulle tro om den men nu, på senare tid, tycktes saker och ting ha klarna för honom. Han var relativt säker på vart han stod angående det hela.
"Du ser det inte," konstaterade han och sökte Exodus iskalla blick på nytt. "Mörket. Den här vargen har förlorat sig själv till det." Det var sanningen som han såg den, men han kände Exodus vid det här laget. Det hade vandrat långt tillsammans och han visste att det skulle krävas en bättre förklaring, ett erkännande, till varför han själv agerat som han gjort. Malphas skulle behöva spilla den hemlighet han burit med sig från Döda skogen, från efter mötet med Tramptass.
"Jag kan inte säga vad men jag har något med mig, någon. Synlig enbart för mina ögon. Den gav mig ett namn, Guarderion. Jag kan inte svara på vad det har för betydelse men jag vet, tack vare den, att varelsen som ligger med buken blottad för oss måste dö. Dö för dom synder och all den smärta som den hunnit sprid över Numoori. Vi kan inte låta ett monster som denna få vandra fritt längre. Något måste göras, någon måste ta ett beslut - och vi kan vara dom som gör det. Vi behöver ta dess liv för att andra ska få leva. Rättvisa måste skippas för de som den gjort ont. Malphas kunde känna hur entiteten, Guarderion, hur dess vilja och drivkraft nästan tycktes flyta samman med hans egna till den grad att han inte längre var säker på om alla de ord han yttrat faktiskt varit hans egna. Men det gjorde föga mycket. Det enda han behövde göra nu var att få Exodus att förstå.

Det hade varit en lek på hans villkor, en lek som han redan bestämt avslutet på. Men i sin arrogans och självgodhet hade han gett henne chansen att fly, och det kom att förändra allt.

En brun bjässe hade hört hennes vädjan och utan tvekan kommit till hennes undsättning. Den lekfulla lömskheten byttes ut i fräsande vrede. I hans mörka sinnesvärld väste Rikanda likt en hotfull orm. Det fanns ingen tvekan i dem tunga stegen och han hade varit redo att mötas i en kollision med rå styrka, men motståndaren gled undan och fick ett tag om hans hals. Det väldiga rycket var inte nog för att få dem att stanna upp på det frostiga underlaget. Dominus kunde känna hur han slet med sig den större några meter innan de stannade. Morrningarna var så väldigande att de skakade hela kroppen.
     Trycket runt halsen släppte men han hann inte så mycket som att se sig om innan ett grepp runt bakbenet fällde honom till marken med en tung duns. Han spottade blod och fradga när han svor åt främlingen. En andra skugga, ljus som snö, tornade upp sig över honom och med en väldig tass mot hans strupe förblev Dominus stilla en sekund. Vad var det som hände?

Ett skratt byggde i hans strupe, ett som inte var hans eget. Han kunde inte hålla tillbaka det och det maniska skrattet överröstade för ögonblicket allt annat.
     ”Guarderion!” Namnet var för honom var bekant och genom den bubblande ilskan kunde han slutligen förstå, och det verkade som att han förstod mer än vad den vite gjorde. Det här var chansen han så länge väntat på, det skulle vara det perfekta offret. Det fanns inget som skulle stå emot honom och Rikanda nu.
     ”Du ljusbländade dåre,” rösten var en dov morrning, ”jag ska svälja dig hel och släcka lågan i dina ögon och själ.” Det var inte längre med hans ögon han såg och de blev bara svarta, glasartade hål i hans huvud. ”Det finns ingen rättvisa att skipas, har du inte lärt dig det än, fåne?” Det var ett hån. ”Domedagen är snart här.” Dominus kände sig hel på ett sätt han aldrig förut känt. Var det för att han stod inför en ängel? För att han kunde känna Rikanda i hela hans väsen, som om hon var en del av honom? Han hade aldrig känt henne så tydligt som nu. Ett brett, dåraktigt leende klöv hans anlete itu och de stora tänderna av metall bändes till vassa blad. Med onormal styrka slet han sig undan greppet och kastade sig hänsynslöst emot den brunes strupe. Guarderion skulle dö och hans tjänare med honom. Dominus skulle slita dem alla i stycken, en efter en. Vad skulle han inte göra för kärleken?

Han försökte ignorera de ord som sprang från odjurets käft, avisade dem med låga morrningar som flydde under de ojämna ryckningarna som satt sig i ena mungipan. Han stirrade på Exodus. Sökte efter ett svar i hans blick. En känsla. En bekräftelse från honom. Vad som helst. Ett tecken. 
Något som visade på att det han sagt hade sjunkit in.

Han förstår.  
I samma stund som orden tog plats i hans skalle slet sig den fräsande hannen loss och sköt mot Malphas med en oväntad fart och styrka. Han hann inte mycket mer än att skymta ögonen som tagit en obehaglig svart kulör när han kände hur smärtan spred sig över halsen. Malphas skrek i ursinne. Värmen fyllde honom. Värmen och styrkan som ängeln skänkte honom. I ögonvrån såg han hur Exodus tagit ner vargen till marken igen, men nu med sin käft sluten om dess nacke. Utan att tveka på sin sak högg han vargen i halsens undersida, fäste sitt grepp och slet bort struphuvudet från dess plats utan någon större ansträngning. Blodet forsade ur det gapande hålet och demonen kippade lönlöst efter luft. Mellan de ojämna försöken till andetag hördes något som kunde tydas som ett illvilligt skrockande.
"Nog nu!" Fräste han uppjagat mellan slutna käkar, efter att han slängt iväg biten som han fått med sig av vargen. Såret som han själv fått erhålla pulserade irriterande.
Snart kom ljuden från främlingen att ebba ut och livet med dem. Malphas stirrade på kroppen som låg orörlig framför hans och Exodus tassar. 
Han hade hoppats att Tramptass skulle vara den första vars liv han skulle ta men nu låg istället en namnlös främling där. 
Och mörkret var borta.

Det är för det bästa. För allas bästa. Intygade rösten som talade i hans huvud. Jag är nöjd med din insats. Bränn kroppen och se till dina skador. 


(Har fått tillstånd att PP:a samtliga karaktärer. Dominus är död. Avslutar rollet med att nämna att samtliga vargar samlas, de ser över Malphas sår och beger sig sedan av mot Döda skogen efter att de lyckats sätta eld på kroppen. Vera joins the party!)