Det var verkligen annorlunda där borta. Under henne var träden röda, samma färg som den hade året om. Längre bort.. Berg. För det var väl det dem kallades? De enorma stenarna.
Solen som för en sekund sedan hade lyst starkt på henne blev blockerad av moln, och med vindens hjälp kändes det faktiskt svalt. Svalare, iallafall. Det var fortfarande varmt.
Valpen började cirkla runt i luften, likt en rovfågel med ett byte i sikte. Skillnaden var att hon inte hade sett något byte, utan bara gillade synen av sitt hem.
De lila ögonen blickade emot bergskedjan igen. Hon var alldeles för nära kanten av skogen nu, tillräckligt för att på kort tid kunna ge den andra platsen ett besök. Den första tanken var positiv. Låt gå! Jag kan inte vara instängd här för alltid!
Hon for iväg med ny energi, förväntansfull om hur andra delar av världen såg ut. Hon visste att hon inte skulle hinna se mycket alls, men bara en lite förändrad omgivning var intressant.
Men om far och mor anländer och jag inte är där?! Hon bromsade in mitt i luften, starkt tvekande. Vad skulle hända då? Skulle dem leta efter henne, eller bara ge sig av igen? Hon tittade bakåt. Kände att hon verkligen ville flyga därifrån ett tag.
Och vem kunde stoppa henne? Om de hade varit där hade de förmodligen ändå hindrat henne från att komma hit. Det föregående ansiktsuttrycket ersattes av ett muntert flin, och hon fortsatte. Det var inte alls långt kvar.

Nöjt landade valpen på en klippavsats, en som bara de bevingade kunde nå. Det första hon reagerade på var stenen emot tassarna. Hon var van vid jorden; gräset. Inte denna.. hårda mark. Men om man bortsåg från det hade man bra utsikt.
Den färgglade vande sig ändå snabbt, och med vingarna ihopfällda intill ryggen och framtassarna dinglande från kanten blev flinet bredare. Hon, Höstskogens beskyddare, hade lyckats ta sig hit! Nu var det bara att hinna tillbaka innan någon råkade förstöra hennes hem.
Ändå var hon kvar en stund till, nöjd över sig själv.
Och även på denna plats passade inte hennes färger in. En klargrön varg var inte den bästa på att kamouflera sig bland berg - något hon inte heller tänkte på.

Vinden ven under deras vingar, visslade nöjt. Vinden gillade dem, älskade dem. den vita fjäderklädda vingens fjädrar frasade mjukt medan den slanka och smidiga drakvingen visslade med vinden. Solen värmde den tvefärgade kroppen, smekte den med varsamma strålar. Ett leende prydde, förvånansvärt nog, de båda syskonen. Himlen var bara kantad av små lätta moln, förutom ett stort moln som sakta rullade in från en av kanterna. Men det påverkade inte deras humör, varför skulle det? Regn var en del av livet, inget att gråta över.

En plötslig färgklick fick Kiera att vrida lätt på huvudet, tillräckligt mycket för att snabbt konstatera att det var en valp, mycket mindre än de själva. Det kunde väl inte skada att hälsa litet? Idag var ju ändå en bra dag, inget kunde sänka dem. Tien nickade med hållande, trots allt hade han följt hennes tankegång. De två svansarna vreds litet vilket fick den stora kroppen att svänga, tänk att en sådan liten förändring kunde ändra en hel kurs. Så var livet också, minsta liten förändring kunde förändra allt som skulle komma längre fram i tiden.

De båda vingarna fälldes ihop och de sköt ner från höjden, likt en kula som precis avlossas från pistolen, och den lilla klippan valpen var på närmade sig väldigt snabbt. Plötsligt fälldes vingarna ut och fylldes med luft, vilket ledde en tvärbromsning i luften. "Goddag, är du här ensam?" Det var en mörkt men len röst som tillhörde det mörka, draklika, huvudet, Tien, han sidan av tvillingarna.

Det var unikt. Att se Höstskogen därborta härifrån. Valpen var van vid att betrakta sitt hem rakt ovanför.
Hon gav ifrån sig ett kort skratt, glad över sig själv. Ovetande om att denna klippa bara var en pytteliten del av Numoori.
Upptagen av sig själv märkte hon knappt varelsen som närmade sig, och då den började prata kunde hon inte undgå från att hoppa till. I reflex kom hon upp på benen, redo att flyga iväg om så behövdes. Orden smältes långsamt, och det tog ett par minuter för henne att inse att den inte ville något illa. Rädslan rann av lika fort som den hade kommit.
"Ja" svarade den lilla. "Och jag tog mig hit själv." En antydan av stolthet hördes i rösten. Just nu lät hon yngre än vad hon var, men för henne var det en stor sak att lämna platsen hon hade växt upp på.
Valpen vände sig om, ögonen blev stora och hon satte sig förbluffat ner. Den såg inte ut som något hon hade sett förut. Men vad hade hon förväntat sig? En fågel? "Är du.. varg?" Frågade hon förvirrat, utan att tänka på att det kanske kunde såra den andra - Men med två huvuden, 2 svansar och med vingar olika varandra så såg den mer ut som något annat. Storleksskillnaden var enorm, men det var ytterligare en sak hon inte la märke till.
Leendet kom tillbaka. "Coolt! Har du.." Hon tystnade. "Ni..?" Hon kände sig inte säker på det, men antog att det var två stycken. "Har ni några namn?"

Valpen verkade stelna till, och så stod de i flera minuter innan den verkade förstå att de inte var ett hot. Den lätta valpiga rösten svarade tillslut och Ett leende prydde åter de båda läpparna, för trotts att Kiera hade ett dåligt humör så gillade de båda valpar och hur ivriga de flesta var. "Vart i från kom du?" Frågade nu en ljus kvinnlig röst då valpen vände sig om. Ett skratt lämnade det mörka huvudet. "Jag skulle tro att vi är det" svarade han på dennes fråga. De satte sig ner på klippblocket som knappt stort nog att hålla upp de två kropparna. Vingarna fälldes ihop mot deras sidor och fjädrarna frasade mjukt. Det var komiskt att höra den lille tveka, undra.

"Jag är Tien och det här" han vred sitt mörka huvud mot sin systers ljusa "är min syster Kiera" Det vita huvudet nickade som en hällsning "Och vad kan du heta? frågade hon sedan och tippade lätt på huvudet.

Det ljusare huvudet talade den här gången. Så de båda kunde prata? Leendet blev större. De var två, men en och samma. ..Om det gick att vara. Hon la ämnet åt sidan, besvarade istället frågan. "Höstskogen. Och ni?" De kunde ju inte bara ha hoppat fram från ingenstans. Eller kanske kunde de? Valpen hade tidigare hört talas om teleporteringskrafter, och om dom här varelserna.. Vargarna kunde kontrollera det så fanns det en möjlighet. Var dem tidigare hade varit kvittade; när de uppenbarade sig framför en kom de ut ur tomma intet, enligt henne. Wynni funderade på att fråga dem om de kunde göra så, men i och för sig så kunde det bara hade varit hon som inte la märke till deras ankomst.
Tien och Kiera. Det var den mörka delen som presenterade dem, den med den konstiga vingen - Tien. Hon nickade som bekräftelse. Det var Kiera som fortsatte.
"Wynni." Vissa vargar ogillade att berätta sitt namn, men valpen var inte en av dem. Vad gjorde det om man nämnde det?

De granskade den unga, färgglada, valpen och vid dennes svar så log de. Ja varifrån hade de kommit, från början. Det var något som varken Kiera eller Tien skulle kunna glömma. Ja hur skulle man kunna glömma en tid då man blir behandlad som en gud? "Vi kommer från ett avlägset ställe här i bergen" De pratade båda två samtidigt vilket gav deras stämmor en ihålighet, något de ofta använt i deras gamla flock. För varje gång de använt den så hade de alla bugat, lydigt och snabbt försvunnit. Det var deras trick för att slippa undan alla medlemmar som krupit vid deras fötter. För att slippa stressen. Valpen sade sitt namn och Tien nickade. Det var ett ovanligt namn, något han aldrig hört förut. "Vad fick dig att lämna höstskogen då?" Tien granskade åter valpen, hur långt härifrån låg den här 'höstskogen' Var det ett ställe de kunde besöka?

En avlägsen plats i bergen. Det var väl.. Coolt? Men en sak som hon ansåg häftigare var då de båda pratade samtidigt. Hennes svans började glatt röra sig fram och tillbaka.
"Jag ville veta lite mer om världen" svarade hon med ett leende. Och sedan så var det kul med en omväxling i naturen.. Hennes skog må vara den vackraste av dem alla, men även hon kunde tröttna smått på den ständigt orangeröda färgen.
"Men i och för sig.. jag är inte särskilt långt hemifrån ändå." Hon vände ryggen till Kiera och Tien - enligt henne var de två personer - och vandrade orädd ut emot klippkanten, nickade åt den rätta riktningen som för att visa var det låg.
"Jag ska inte stanna här länge." Leendet blev tvekande, hon kom att tänka på sina föräldrar igen. Men om dem faktiskt kom skulle de väll vänta på henne ändå?

Tien råkade höra Vad den lilla tänkte på, så hon tycker det var coolt, då ska hon se på det här. "Wynni, vill du se något coolt?" Frågade han med ett leende och kände sin systers blick på sig, hon undrade vad han menade. För det var inte som många trodde, de kunde faktiskt inte höra varandras tankar, utan det kunde bara Tien eftersom det var hans kraft. Kiera gav upp med stirrandet och vände huvudet mot den lilla valpen igen. Nyfiken på vad brodern planerade.

Fler häftiga saker? Gärna! Hon gick tillbaka till sin föregående plats, satte sig ner med en nyfiken glimt i sina lila ögon. "Självklart" Tvekandet hade försvunnit, som om den aldrig hade funnits, och leendet som spelade på hennes läppar var allt annat än osäkert.  
Hon lyfte vingarna, sträckte ut dem smått, för att sedan trycka dem emot ryggen igen. Vad var det dem tänkte göra nu? Kiera såg inte ut att veta, med tanke på blicken hon precis hade givit Tien.

Vid valpens svar log han stort och blundade sedan 'Fast det är snarare höra något coolt' Nu ljöd inte rösten ut från hans mun eller stämband utan bara i den gröna lilla valpens sinne. Han letade inte efter minnen eller nåt utan öppnade bara en kanal till för kommunikation. '[color=#333333]Vad har du för kraft Wynni?[/colour]' Hans mörka röst ljöd fortfarande i valpens sinne.

Kiera rynkade pannan och väntade fortfarande på att något skulle hända. Men eftersom inget hände pusslade hon ihop bitarna, Tien pratade med valpen på hans egna lilla vis. Hon log men det var även ett litet frustrerat leende eftersom hon ville veta vad brodern sade till valpen

Valpen spetsade automatiskt öronen när Tien började prata. Rynkade nosen då det mer lät som om det ekade, och ryggade smått då hans mun inte rörde på sig. Och då hon väl förstod vad han hade gjort - talat med henne i sinnet - sken hon upp, mer än tidigare.
"Wow!" Att han kunde göra så!
Tien fortsatte prata med henne på denna väg, frågade vilken kraft hon hade, och innan den lilla svarade gled hennes blick till Kiera. ..Som inte såg ut att ha hört ett ord. Inom kort flyttades den till drakargsidan igen.
"Växter" Svarade hon stolt, ville demonstrera hur hon fick blommor, gräs och sådant att växa fram. Hon var dock inte säker på om det skulle fungera på sten. Det hade inte gått på höstskogens, så varför skulle det fungera på den här bergskedjans?
Sedan hade hon helande - det var dock ingenting som hon betraktade som en kraft. Det var användbart, men ingenting att skryta över för vänner och främlingar.

Tien älskade att se den lilla valpens ansikte att lysa upp, leendet som låg på valpens läppar fick de båda att le. Det var så valpar borde vara, lyckliga och utan beskymmer. "Så synd att du inte kan visa din kraft här då" Han såg sig omkring på de fuktlösa stenarna. "eller" Började han och tittade på mossan "Så kan du" Hon log och nickade mot den blekt gröna växten som ihärdigt klamrade sig fast på stenarnas yta.

"Ja" Det var ju lite av en besvikelse. Här hade Tien visat tanketal! Och vad gjorde hon? Ingenting.
Hon upptäckte att hon stod och tittade på Kiera. Hon hade ju inte visat vad hon kunde.. Eller var hon utan kraft? Wynni hade hörtalats om vargar utan speciella gåvor. Enligt henne var det konstigt, men det kanske bara var för att hon var uppvuxen med fotsteg förföljda av blommor.
Tiens röst väckte henne ur sina tankar.
Hon ruskade lätt på huvudet, gick emot platsen han nickade åt. Mossa. Det är sant, mossa var en växt. Men hur gjorde man med den? Hon kände hur hennes ansikte förvandlades till en ovetande grimas då hon granskade det gröna både från sidorna och ovanför.
Men hon kunde lika gärna göra ett försök.
Valpen slöt ögonen, koncentrerade sig. Det var svårt att göra någonting hon inte hade försökt förut - men då hon åter öppnade ögonen visade det sig vara lyckat. Mossan hade brett ut sig mera. Inte jättemycket, men det syntes tydligt att det var mer än tidigare.
Ett ofrivilligt flin bröt fram i hennes ansikte, men dog bort så fort som den hade kommit. "Det ser mycket bättre ut på jord. Någon gång, kanske jag kan visa er blommor istället?" Någon gång. Hopp tändes i hennes ögon och hon såg bedjande på de båda. Det behövde inte vara nu på direkten, det behövde inte vara idag, inte om en vecka - men någon gång?

Valpen var tyst ett långt tag och tystnaden verka krypa in på dem, lägga sig som en lätt dimma. Innan valpen verkade koncentrerade sig. Mossan växte utåt, blev mer, större. De log mot valpen. Trots att de inte hörde varandras tankar, bortsett från Tiens kraft, så verkade de vara så synkroniserade. De log samtidigt, blinkade samtidig. "Kan du inte visa oss Ditt hem? Vi skulle gärna vilja se den här skogen du talar om" Kiere sträckte ner huvudet mot valpen med leendet kvar på läpparna.

Nu? Inte senare? Hon lös upp igen, skuttade ivrig fram till kanten och utan tvekan dök hon från klippan. Hennes ögon slöts och hon tog ett djupt andetag då vinden piskade emot hennes ansikte. Marken kom allt närmre. Sedan så kändes det som om allt stannade upp, gick i en ytterst långsam fart. Hon lyfte vingarna, beredd att svänga uppåt i sista sekund - vilket hon gjorde. Med ett par loper på köpet.
Hon lät vinden föra henne dit den ville någon minut, för att sedan vände sig om emot Kiera och Tien med ett skratt. Att flyga var något av det bästa som fanns. "Följ mig då!"
Det kändes lite synd att lämna så plötsligt, men viljan att visa vad hon kunde på riktigt - även om det inte var så mycket - raderade de tankarna.
Flinet kom tillbaka, hon styrde runt i en cirkel med blicken fäst på tvillingarna.

Den entiuasm som valpen sken utav fick de båda att snabbt hoppa ut i luften och utan att tveka föll det, med huvudet före, mot marken som närmade sig snabbt, meter för meter. I sista sekund fällde vingarna ut sig och de vann snabbt i höjd. Fjädrana prasslade i vinden medan drakvingen visslade lätt när de slog med den. De följde den gröna valpen, hänge lätt med. Snart skulle de vara i skogen. Snart var de helt fria. Fria.

Avslutat