Vingarna vecklades ut och den mörka lilla hanen spände bröstmusklerna. Med raska men tysta vingslag tog han sig upp i luften, meter för meter, tills han nådde en liten klippa. Med självsäkra steg gick han fram till kanten och kastade sig ut med vingarna utspärrade, för att komma till en annan klippa. Där stannade han och vände sig om. Det var fortfarande tidigt  på morgonen, och resten av hans familj sov. Ändå var hans blick lite orolig när den sökte sig mot lyans igång. Far och mor skulle bli väldigt arga om han inte kom tillbaka i tid för att kunna låsas att han sovit hela natten. Den mörka hanen visste mycket väl att det inte var för att dem skulle kunna smita ut som hans mor lärt dem grunderna i hur man flög.
Den lilla klippstigen han upptäckt dagen innan var den han riktade sin blick mot efter att han konstaterat att ingen kom ut. Den var smal och stenig, men inte för smal för valpen.
Blair vandrade glatt mot den och så fort klippans släta sten blivit utbytt mot de skrovliga stenarna började han springa, glatt och uppsluppet. Spänningen bubblade i magen på honom. Det var första gången han lämnade lyan, i alla fall första gången han gick så här långt bort. Längre bort blev det öppnare och solens stålar värmde honom. Det han inte märkte var hur hans päls genast började reflektera solens strålar och skapa honom en mörk aura. 
Blair gick vidare, stärkt av modet och nyfikenheten. Det blåste friskt här uppe, precis som det alltid gjort. Det var bara det att vinden idag inte stoppades av klipporna. Flera gånger höll han på att blåsa av stigen när det kom extra starka vindpustar. 
Vinden som fläktade honom i ansiktet gjorde mer än det. Den förde med sig dofter. Han kunde känna lukten av en liten hare, gömd bland klipporna. Han kunde känna doften av snö, och när hans blick vändes mot de högsta topparna skymtade han vitt. Men dessa saker var inte allt. En annan doft, obekant för honom fyllde hans näsborrar. Den luktade som hans föräldrar och syskon. Vad kunde det betyda? Doften var så underlig att han faktiskt satte sig ner för att fundera på det. Var det en släkting? Han hade inga som var av betydelse eller var i livet. Hm. Släktingar var vargar. Vargar..
Ordet slog honom som en snilleblixt och han rynkade på nästan. Att han inte kommit på det var pinsamt. Något Bambra skulle kunna reta honom för om han råkade säga det. 
De mörkgröna ögonen letade efter vargen som vinden talat om. Och så, blev lukten starkare. Blair reste sig upp, spänd i hela kroppen. Hur var det nu man hälsade? I en rynkade grimas försökte han minnas.

Han njöt, som alltid, när han flög högt över marken. Med sin skarpa syn sökte han av området bit för bit. Området som nu var deras revir. Hans revir. Han var mycket nöjd med platsen dom valt. Den var idealisk för deras sort med sina höga höjder och den livfulla skogen. 

En liten rörelse fångade hans uppmärksamhet och han vände blicken mot bergen. Kunde det vara..? 
Han flög närmre och såg chockat på valpen som gick på en liten bergsstig. Vad gjorde den där alldeles ensam? Han flög dit så fort han kunde och landade en liten bit från den unga vargen.
- Hej, lilla du, sa han leende och viftade lite på svansen.
- Vad gör du här alldeles ensam? Han försökte få grepp om valpens doft, men vinden låg på åt fel håll så den blåste bort från honom. Annars hade han säkert känt doften av valpens föräldrar och syskon och förstått att den var en av dom vargar som bodde i bergen. En av dom han skymtat då och då när han varit ute och kollat området.

[och hääär har du äntligen ett svar :D väldigt dåligt dock xD ]

En varg landade framför honom. En svart varg med grönt på sig, grönt och ett ärr över ögat. Blair tog ett steg bakåt. Vargen såg lite läskig ut med det ärret över ögat. 
Hej lilla du. Vad gör du här alldeles ensam?
Blair tog ytterligare ett steg bakåt, något förolämpad den här gången. Han var inte liten. Nio var inte litet. 
"Jag är inte liten!" utbrast han. "Det är du som är stor!" Envist stirrade han den andra vargen i ögonen. Grönt mötte grönt. 
Men juste. Den stora hade ställt ytterligare en fråga. Vad han gjorde här.
"Jag.. bara är ute och går." svarade han, men tonfallet att det borde vara uppenbart. Såg inte den stora det? Blair fnös lågt.

Men den andra vargen fångade fortfarande hans uppmärksamhet. Ärret över ögat var intressant, men han ville inte vara ohyfsad och fråga om det. Istället bestämde han sig för att sätta ett namn på vargen.
"Vem är du?" frågade han och la huvudet på sned. 

[Haha, det var ett tag sedan Blair var nio xD]

"Jag är inte liten! Det är du som är stor!"
Terock log och nickade sedan.
- Okej, det kanske du har rätt i. Han mötte den lillas blick och gissade på att han var runt 8-10 år gammal. När man var så gammal hatade man att bli kallad liten, det mindes han själv från när han var i den åldern. 
"Jag... är bara ute och går. "
- Jo, det ser jag. Men var har du din familj? Även för stora vargar som dig kan det vara farligt att vara här själv, speciellt när det blåser såhär mycket, sa han, och just då svepte en stark vindpust förbi, precis som för att understryka hans ord. 
Han såg att valpen såg intresserat på hans ärr, men sa inget om det. 
"Vem är du? " undrade valpen och lade huvudet på sned. Terock satte sig ner och lade vingarna tillrätta på ryggen. 
- Mitt namn är Terock, vem är du själv?  

Okej, det kanske du har rätt i.

Flinet som prydde valpens ansikte i några sekunder innan han tryckte undan det kunde inte kallas något annat triumferande. Han hade fått en äldre, visare varg att erkänna att Blair faktiskt hade rätt. Typ.

Jo, det ser jag. Men var har du din familj? Även för stora vargar som du kan det vara farligt att vara här själv, speciellt när det blåser såhär mycket.

Blair la huvudet på sned. Var det farligt att vara ute nu? Häftigt! Ju farligare saker han testade, desto färre saker skulle på riktigt bli farligt för honom, det var han säker på. Valpen ruskade lätt på huvudet innan hans gröna ögon mötte Terocks blick.
"Mamma, Bambra och Molok är i lyan en bit bort." svarade han och knyckte med nacken i rätt riktning. Att den andre kanske inte alls hade en susning om vilka de var tänkte han inte på. I hans värld var det självklart att alla visste det.

Mitt namn är Terock, vem är du själv?

Blair gillade den här stora vargen. Terock besvarade alla hans frågor utan ett retfullt leende eller gåtfulla ord.

"Blair." svarade han och sträckte lite på sig.

- Blair.. Ett passande namn till en tuffing som dig, sa han helt allvarligt. Det märktes tydligt på den lilla att han ville vara stor. 
- du, Blair, jag måste flyga vidare och återvända till mitt revir. Men vi möts säkert igen, vi kan ju säga att vi är grannar, sa han, log och reste sig upp och sträckte ut vingarna, Förberedde sig för att lyfta. 

[ska vi skriva vars ett svar till? Tänkte att vi kunde avsluta :3 ]

[Vi kan göra så :3 Skriv du ett avslut du ;3]

Blair.. Ett passande namn till en tuffing som dig. 


Den äldres röst var helt allvarlig, men Blair fick en känsla av att han bara sa det han visste att valpen ville höra. Valpen kände sig en aning idiotförklarad, men kunde inte låta bli att suga åt sig sig smickret som en tvättsvamp. 

"Jag vet. Terock är också häftigt. Det påminner mig om.. Stenar och ras." Kommentaren var antagligen inte lika smickrande som Terocks, men Blair tänkte inte så långt. Han var ung och dum, men fortfarande ärlig. 

Du, Blair, jag måste flyga vidare och återvända till mitt revir. Men vi möts säkert igen, vi kan ju säga att vi är grannar.


Valpen nickade. Av någon anledning hade han känt respekt för denna varg ändå sedan första anblicken. Antagligen var det just därför han inte varit lika dryg som vanligt. Blair log snabbt, ett vänligt leende sim inte riktigt passade in i hans så ofta retsamt glada ansikte. 


"Ditt revir? Är du ledare eller nått eller?" Han skrattade till och viftade lite på svansen. "Men jag måste också tillbaka." 
Han viftade till lite på svansen, log glatt mot Terock en sista gång innan han väntade om och började halvt skutta, halvt gå tillbaka på stigen hem till lyan.

"Ditt revir? Är du ledare eller nått eller?"
Terock skrockade lågt åt den lilla valpen och nickade leende, samtidigt som den lilla vände hemåt.
- Jadu, Blair. Ledare i flocken Volantis, ropade han efter valpen och fällde ut de svartgröna vingarna. Inom några sekunder steg han mot himlen med ett leende på läpparna och svepte med blicken över sitt revir. 

[Avslutat :)]