[Musik: A light to call home]

Bergen hade alltid verkat avlägsna. Så pass långt bort att det var svårt att förstå vidden av kedjans storlek, och inför foten av den steniga jätten kände hon sig mindre än någonsin. Formationer av sten, sprickor i berget, tornade upp sig ovan henne. Bumlingar låg spridda för vinden, strödda som snöflingor över bergssidan. Det var en vild, otämjd syn. Mer skräckinjagande än hon någonsin föreställt sig.
   Men nu var hon här. Hon hade klarat sig hela vägen dit. Det hade varit en lång resa över landet, en hon varken varit beredd på eller villig att ta, och hon tvekade. Att hon inte skulle klara sig över, att hon inte skulle finna vägen fram. Inför vad hon skulle hitta på andra sidan bergen. Ändå stod hon där när molnen hopade sig över himlen.
   Vit drog ett djupt andetag. Hon såg upp mot krönet där ovanför. Inte toppen, dold långt bortom hennes åsyn, men kröken i stenen dit den första etappen slutade. De röda ögonen var glansiga av ovilja, men när hon såg på ljuset som trängde fram mellan det täta molntäcket stannade blicken upp. Det gyllene skenet silades mellan tappar av is, genom dimman som långsamt drevs av kyliga vindar. Ljuset reflekterades i den fläckvisa snön. Stjärnor i mörkret. 
   En ny gnista tändes i blicken, och skaren krasade under tassarna när Vit med ilsken målmedvetenhet rörde sig framåt, blicken fixerad vid det skarpa krönet ovanför.
   I bergen fanns inga stigar att finna, men då skulle hon göra sig en egen.

[Avslutat.]