Stenigt. Ojämnt. Allmänt ogästvänligt. Den mörkgrå honan grymtade smått irriterat åt faktumet där hon tog sig fram över ett av bergets alla ryggar. Den här var ändå relativt enkel att ta sig fram över till skillnad från många andra som hon hade stött på. Varför hon i ens tagit sig upp hit i första taget var en bra fråga. Varför hade hon inte bara tagit sig igenom det där passet hon passerat och därmed sluppit all denna klättring? Nej, tvunget nog hade hon behövt göra det svårt för sig själv. Hon var inte direkt ämnad för detta. Hennes storlek hade dock kommit väl till hands när det gällde att klättra, men när helst hon passerade instabila partier så var den en klar nackdel. Hon hade stött på en och en annan enslig varg bosatta i diverse grottor, vissa vänligare än andra. Hur någon kunde välja att bo på en sådan plats var bortom hennes förståelse, men grottorna kunde innebära en välförtjänt paus emellanåt. Doften av färskt blod nådde henne och hon höjde huvudet för att vädra i luften. Försökte avgöra vart doften kom ifrån. Det luktade som ett bytesdjur, men vad för något visste hon inte. Vattendroppar hade börjat falla från himlen och de gula ögonen vändes upp mot de mörka molnen. De såg ut att vara på bristningsgränsen, beredda att släppa ifrån sig ett skyfall när som helst. Hon valde att styra stegen mot blodlukten, det skulle inte dröja länge för den att försvinna när väl regnet började falla. Kanske hon kunde hitta skydd i närheten. Det dröjde inte länge innan hon fann sig själv stå invid en klyfta, med vad som såg ut som ett blodbad på klippan bredvid henne. Ett huvud och fyra ben var allt som fanns kvar av bytesdjuret som hon inte kunde sätta något namn på. Tassavtryck fanns att finna, följt av utsmetat blod. Vargen i fråga verkade ha släpat bort kroppen från platsen. Hon följde efter spåret tills dess att det försvann ut mot klyftan. Blicken granskade omgivningen omkring henne. Det här var helt klart den smalaste delen där man kunde ta sig över, men ändå nog långt för att det inte skulle gå att hoppa över. Hade vargen vingar, eller någon kraft till sin hjälp kanske? Hon projicerade ett kraftfällt i mitten av klyftan som hon använde som språngbräda för att ta sig över. Lättare än hon hade trott. Precis när hon landat på andra sidan så släppte himlen ifrån sig sitt skyfall. Typiskt. Hon följde det allt mer bleknande blodspåret tills dess att hon fick syn på en grottöppning. Den tjocka fällen redan tung av vattnet och luggen hängde stripig över hennes högra öga. När hon kom fram till grottöppningen så fick hon syn på en ljus bevingad varg och det som såg ut som resten av bytesdjuret. Så hon hade haft rätt ändå. Huvudet sänktes lite för att kunna se in ordentligt i den inte allt för stora grottan. ''Hej''. Rösten var vänlig men lite avvaktande. Hon ville inte gärna inkräkta på en främling, men ett skydd från ovädret vore välkommet. ''Jag menar inte att inkräkta, men finns det möjlighet att jag skulle kunna få söka skydd från regnet i din grotta?''. Ville inte den främmande honan dela med sig av sitt skydd så fick hon söka sig till en annan plats, men hon hoppades på att det vore en vänligt sinnad varg.

Hon hade placerat bytet mitt i grottan och börjat riva upp skinnet och blottlägga det härliga köttet och tänkte precis hugga in när en röst hörs från grottöppningen. Den ljusa bevingade vargen snor runt och raggen reser sig snabbt på ända. Men utöver det så vilar den silvervita blicken lugnt på främlingen som frågar om det skulle vara okej att dela skyddet mot regnet.
"Först måste du betala". Svarar den ljusa vargen och pälsen lägger sig tillrätta. Ett lätt flin leker på de ljusa läpparna, helt klart road av en lek som bara existerar i hennes huvud.
"Berätta ditt namn och vad du gör här i bergen så får du komma in och skydda dig mot regnet". Den bevingade har ställt sig mellan sitt byte och främlingen. Inte för att hon är direkt rädd att bli av med bytet men hon är en varg och detta är hennes byte. Sedan om främlingen visar sig vara vettig så kanske hon går med på att dela med sig lite. Hon vet själv hur magert det kan vara med bytesdjur i bergen. Det är inte alltid man finner dem men när man finner dem så mår man minsann bra. De långa öronen står spetsade på huvudet och blicken är mer nyfiken än vaksam. Det blir liksom inte så mycket sällskap i bergen så när man väl möter någon främling, även om denne helt plötsligt står i grottöppningen, så är den här vargen inte den som jagar bort någon om denne inte förtjänas att jagas bort. Och att dela med sig av sitt skydd när det ösregnar är inget hon nekar någon. Lite vänlighet skadar inte.

Främlingen verkade överraskad, kanske till och med lite skrämd, över att höra hennes röst. Hon var inte förvånad med tanke på platsen de befann sig på. Det var inte direkt överflöd med vargar i Bergen, och de som befann sig där var antingen eremiter eller vandrare i stort sett. Att vänta sig att en främling dyker upp vid ens grotta mitt i maten var nog inte det första man förväntade sig. Hennes panna rynkades vagt då honan nämnde att hon måste betala först. En massa olika tankar om allt från bytesdjur, nej det hade hon ju redan, till något ritualistiskt hann nog rusa igenom hennes tankar innan honan gav henne svaret. Ett namn och en orsak, det var inte så farligt, det kunde hon bistå med. ''Namnet är Verida, och jag är endast en vandrare på genomfärd i Bergen. Vet inte riktigt vart, bara dit mina tassar styr mig''. Om honan sökte något bättre svar än så visste hon inte, men det var åtminstone sanningen. Då honan ställde sig mellan henne och det byte hon fällt så lade sig ett vänligt leende på hennes läppar. ''Jag är inte ute efter ditt byte, och jag önskar dig inget ont, du kan vara lugn''. Ord kanske inte alltid gick att lita på när de kom från totala främlingar, men hon tyckte det ändå var viktigt att säga det. Blicken svepte ut bakom henne, studerade regnet som fortfarande envisades med att blöta ner hennes fäll. ''Vad är ditt namn?''. Frågade hon och tog ett prövande steg in i grottan för att se om honan tillät henne.

Verida på vandring genom bergen. Ett lätt skratt lämnar den bevingade vargen. På genomresa? Hamnar man i bergen får man förvänta sig att stanna i bergen ett bra tag. I alla fall som hon själv erfar. Världen utanför är ännu bara fantasibilder i hennes huvud. Jag är inte ute efter ditt byte. Nejminsann. Skulle hon försöka sno åt sig bytet bara så där så ska hon få se på annat. Vara lugn. Främlingen kan inte veta vad det är för varg hon har stött på. Den bevingade vargen hummar lätt när främlinge, Verida, frågar om hennes namn.
"Betalningen accepterad! Mitt namn är Idunn". Svarar Idunn och hon sveper ut med vingarna en bit utanför kroppen innan hon placerar dem intill kroppen igen.
"Kom in och slå dig ner och känn dig nedslagen". Hon fnissar åt sitt eget skämt. Bor man ensam i bergen för länge så blir man nog lite knäpp. Och det är inget fel med att försöka vara lite klämkäck när man har besök för omväxling skull. Sen om främlingen uppskattar det eller inte är inte Idunn's problem.

Honan...skrattade? Åt vad? Hon fick en känsla av att det var en märklig individ hon hade stött på. Hade det inte varit för regnet så hade hon nog inte besvärat honan med sin närvaro. Hon kände inte riktigt för att bege sig ut och hitta något annat skydd från ovädret för tillfället, så det här fick väl duga. Då honan presenterade sig och bjöd in henne, med väldigt märkliga ord som fick hennes panna att rynka sig, så ruskade hon det värsta av vattnet ur pälsen innan hon tog sig in i grottan. Hon behövde huka sig för att rymmas, men hon hade varit med om värre. Hon följde dock honans uppmaning och slog sig ner på det svala grottgolvet. ''Trevligt att träffas, Idunn''. Hon kanske fann honan märklig, men hon försökte ändå bete sig artigt och vänligt. Hon hade ju fått söka skydd i hennes grotta trots allt. Kort studerade hon vingarna vars utseende påminde henne mycket om det hos en Drakarg. Utseendet i övrigt verkade inte symbolisera någonting specifikt. Hon var långt ifrån den bästa på att kunna identifiera alla sorters raser som fanns i landet, speciellt inte om det var blandraser, men det var intressant att spekulera i. Hon själv liknade Cestron ganska mycket till utseendet, om än något smäckrare och med en längre mankam. De glödande klorna avslöjade också att hon inte var renrasig. ''Har du befunnit dig i Bergen länge?''. Honan kanske inte ville svara, men hon sade det mest för att bryta tystnaden som hade lagt sig mellan dem. Det verkade som att de skulle behöva dela grottan ett tag framöver, så hon kunde lika gärna anstränga sig för att försöka vara trevlig och lära känna honan.

Trevligt att träffas. Ja, om man inte bryr sig om omständigheterna så är det väl rätt trevligt att träffas. Sen kan man aldrig riktigt veta vem det är man delar grotta med. Vargar kan ha många ansikten men få de visar utåt. Men när man precis har mött någon har man ingen anledning att döma denne innan den man möter har fått en chans att få visa vem denne är. Idunn nickar bara lätt som svar. Om det uppfattas av den andre eller inte spelar ingen roll. Öronen klipper lätt till på huvudet innan de spetsas framåt igen.
Idunn begrundar Verida's fråga för en stund. Inte för att hon egentligen behöver det men hon använder tystnaden till att sätta sig ner vid sidan av sitt byte. Sedan vänder hon den silvervita blicken mot gästen igen. För visst är Verida en gäst i Idunn's grotta.
"Jag är född i bergen och i bergen har jag levt hela mitt liv". Svarar hon på frågan. Det är en enkel fråga. Inget hon behöver lägga ner någon direkt tankeverksamhet på.
"Vart kommer du själv ifrån". Frågar hon för att visa lite nyfikenhet. Verida har redan sagt att hon bara är på genomfärd. Så hon måste komma någon annanstans ifrån. Idunn tackar aldrig nej till lite mer information om övriga landet som hon aldrig tidigare har fått chans att upptäcka själv.

[Ny rollare ju, sorry om inlägget suger med tanke på att det var svårt att fortsätta ett roll på samma spår men med annan tolkning av personlighet nuförtiden. Försöker dock gärna.]

Verida makade lite på sig, sittandes. Hon hade valt att placerade sig själv inte alltför nära bytet som Idunn hade lagt beslag på. Verida erkände för sig själv att hon var lite hungrig, vilket resulterade i att hon - för att inte ge intrycket av att tigga - vände blicken från bytet och sneglade mot Idunns små horn. Hon var väldigt nätt. Trots det där lite konstiga i tikens sätt så var hon ganska intressant. För att inte tala om trevlig och tillmötesgående, eftersom att hon så lättvindigt ändå släppt in Verida. Nu utgjorde hon ju inte direkt ett hot; Verida hoppades att hennes fredlighet sken igenom. Hon var bara där för vindskydd, och hade inte trängt sig på om det inte vore för omständigheterna. Idunn hade sagt att hon var född och uppvuxen i bergen, och Verida klickade lätt med tungan och tänkte efter. Tikens följdfråga var naturlig. 
  "Åh, jo, jag är uppvuxen i Eriinari i vilket fall", sade Verida och sneglade mot köttet tills hon kom på var hon stod någonstans - hon var ingen tiggare. "Men jag har inte så mycket som knyter mig dit längre." 
  Hon såg snabbt in i Idunns ljusa ögon. Sedan såg hon sig omkring, sedan på vingarna. Verida försökte desperat hålla blicken ifrån köttet. Det var svårt när kroppen tolkade hjärnan på tvärtomspråket. Hon log varmt. Verida lade sig ner och hummade lågmält.
  "Jag är tacksam för att du låter mig stanna här en stund", sade Verida och försökte desperat komma på något vettigt att säga, dock utan framgång. "För, en stund lär det väl bli."

Eriinari. Ännu en plats hon aldrig hört om och än mindre sätt. De långa öronen klipper till på Idunn's ljusa huvud och hon studerar granskande Verida.
"Eriinari? Vad är det för en plats?". Frågar hon nyfiket. Att få höra vargars berättelser är en av ljuspunkterna i Idunn’s tillvaro. Då hon inte möter främlingar så ofta. Det är som att bergen inte är en plats som vargar föredrar att befinna sig på. Undrar varför.

Idunn har glömt sig för en stund och inser att hon fortfarande har bytet orört ijämte sig. Hon hade sätt fram att äta hela själv men med tanke på att de nu är två så kanske det anses oartigt eller något om hon äter bytet själv utan att dela med sig. Hon kan inte alla regler om vett och etikett. Men att dela med sig av det lilla hon har har aldrig stoppat henne förut.
"Skulle du vilja ha en bit?". Hon nickar menande mot sitt byte och ser sedan på Verida igen.

Idunn reagerade när Verida nämnde Eriinari. Hon bad att få veta vad det var för sorts plats.
  "Åh!" utbrast Verida och tänkte märkbart efter. "Hmm. Eriinari är väldigt vackert. Områdets mest framträdande attribut måste vara gejsrarna... och tja. De heta källorna är magnifika. Men man gör bäst i att hålla sig undan från dem under vår och vinter; vattnet är väldigt varmt då. Jag undrar vad det är för väder, mer exakt, där nu..."
  Verida harklade sig.
  "Du hade säkert velat se det", sade hon sakligt. "Det kan vara lite kalt, det finns en del träd, men det är massa gräsmarker. Men Eriinari kan vara väldigt idylliskt på sitt vis. Det finns så mycket att berätta."
  Verida sträckte ut framtassarna lite. 
  "Nja, nu har jag pratat en del", sade hon med ett ursäktande leende.
  Ett par gånger hade den glödande blicken - något som var lite odiskret - flackat mot Idunns byte mest för att det låg där. Till slut såg hon ner i backen för att Idunn officiellt lagt märke till det. Hon kikade upp när Idunn börjat säga att hon kunde tänka sig att dela med sig. Det spratt till lite av glädje och triumf i Verida.
  "Det var väldigt snällt av dig", sade Verida mjukt och förmådde verkligen inte tacka nej. "Gärna."
  Hon gjorde ingen ansats dock, det var upp till Idunn att bestämma hur pass mycket en bit var. Det var ju den främmande honan som gjort jobbet.

Idunn lägger huvudet på sne och blinkar några gånger. Men hon kan inte föreställa sig platsen som Verida beskriver för henne.
"Gejsrarna? Vad är det?" Ordet är för henne helt främmande men nyfiken som hon är så måste hon få veta vad det är för något.

Idunn vänder sig mot sitt byte och använder sina skarpa klor och tänder och lyckas dela den på hälften. Hon får jobba en del men lyckas som sagt tillslut. Med resultatet av mycket blod och annat som fläckar grottgolvet. Det gör inget. Hon har ändå tänkt dra vidare så fort regnet har slutat falla. Idunn plockar upp ena halvan av bytet i munnen och går fram till Verida och placerar maten på grottgolvet framför den andra tiken.
"Varsågod". Säger och och viftar glatt på svansen och går sedan tillbaka till sin bit av bytet. Men hon väljer att flytta sig från den plats som hon delade bytet på för att kunna lägga sig på en torrare plats.

Idunn verkade lite förvirrad över uttrycket som namngav det som kännetecknade just Eriinari. Verida såg sig omkring utan att vända på huvudet i ett försök att fundera ut något att säga genom att undvika Idunns blick helt. Det gav resultat, bruten ögonkontakt fick henne vanligen att koncentrera sig bättre. Hon såg sedan på Idunn.
  "En gejser är en het vattenkälla", förklarade Verida tålmodigt på ett respektfullt sätt. "Emellanåt sprutar vattnet uppåt, i luften. Vattnet tornar upp sig som ett träd, fast inte kompakt och samlat, som ett träd då är."
  Idunn kanske förstod trädliknelsen. Verida visste inte riktigt hur bekant Idunn var med träd. Hon hejdade sig för att huttra till lite, vädret kändes rått också i grottan. Idunn började, under tiden Verida funderat på träd, att dela sitt byte med Verida. Hon kapade djuret någorlunda mitt i och släpade Veridas del till cestrolawaren i fråga. Idunn var glad och vänlig när hon lagt halva bytet till rätta framför Verida som storögt såg på det.
  "En hel halva?" frågade Verida med ett förundrat leende. "Tack så mycket."
  Idunn förflyttade sig till en plats som inte var totalt nedblodad. 
  "Vill du veta något mer? Fråga på", sade Verida dämpat medan hon sågade i köttet med tänderna.
  När hon avlägsnat en bit kött från sin halva så försvann den snart ner mot magsäcken. Verida såg upp på Idunn.
  "Du har levt här... hela ditt liv? Eller? Hur länge är det?" frågade Verida även om det kanske inte var hon som skulle ställa frågorna, egentligen.

En gejser är en het vattenkälla. Idun tippar huvudet på sne. När Verida berättar vidare försöker Idunn föreställa sig en gejser. Som ett träd men inte så kompakt. Idunn kan bara förställa sig de glesa, små och taniga träden som hon sett i bergen.
"Inte vidare imponerande". Muttrar hon innan hon hugger in på maten och fyller munnen med kött som hon glupskt tuggar i sig. Verida's tacksamhet över maten går Idunn förbi. Just nu är hon fokuserad på att fylla sin mage med sin egen halva av bytet.
Vill du veta något mer? Fråga på. Idunn höjer huvudet medan hon tuggar och blir fundersam för en stund. När hennes hjärna bara kan tänka på maten så sänker hon huvudet i tystnad.
Du har levt här... hela ditt liv? Eller? Hur länge är det? Vid frågan så sväljer Idunn tuggan som hon arbetat med en stund. Tungan smiter ut mellan de ljusa läpparna och fuktar nosen.
"Hela livet ja". Svarar hon.
"Så länge jag kan minnas". Lägger hon till. Bergen är hela hennes värld. Hon skulle göra vad som helst för att få komma härifrån.
Utanför grottan börjar regnet tunnas ut.

Verida hade försökt tyda Idunns mimik. Hon hade verkat intresserad tills Verida nämnt träd. Hon gissade att träden Idunn tänkte på inte var särskilt uppseendeväckande. Verida rynkade pannan.
  "Ganska breda, dock", hade Verida mumlat. "Stora träd. Som stora träd."
  Hon hade i alla fall försökt rentvå de vackra gejsrarnas utseende. Hon hade misslyckats fatalt och önskade att hon kunde visa Idunn istället. Det skulle förvisso bli mycket svårt. Verida återgick till att gnaga på delen av bytet hon tillägnats. Idunn sade först ingenting, när Verida talat. Sedan svarade hon förstås på frågorna som regnat in på någon sekund. Hela livet hade Idunn levt bland bergen, och Verida kunde inte tänka sig ett liv i sådant kargt klimat. Veridas hunger hade väckts markant och hon slafsade i sig köttet samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att lyssna uppmärksamt. Det var lite svårt men så länge Idunn kunde minnas hade hon alltså vistats i dessa områden. Verida sneglade mot henne och halvtuggat kött gled ner genom strupen innan hon sansade sig och funderade ut nästa fråga.
  "Har du haft inte någon längtan att lämna allt det här?" frågade Verida och öppnade munnen efter att ha stängt den, varpå hon stängde munnen igen. 
  Hon återgick till att förtära sin måltid medan hon försökte få någon sorts rätsida på sina tankar och funderingar. 
  "Din gästvänlighet rimmar inte riktigt med de föga inbjudande bergen..." sade Verida försiktigt och rynkade på nosen.
  Å andra sidan verkade Idunn, trots den gästvänlighet hon visat Verida, vara lite speciell. Verida valde att inte tänka vidare den tanken då hon inte ville vara värderande. Dömande. Verida fick dåligt samvete direkt. Utsikten var säkert fin, och mycket var säkert fint, men det var inget ställe för Verida egentligen. Hon lade märke till att intensiteten börjat avta, på regnets smattrande mot den skrovliga stenfasaden utanför grottan.