Maksim ville egentligen spendera mer tid med Lev och fråga honom mer ingående om vad det här var för ställe och vad han i hela friden gjorde här. Men när han fått till sig information om att Malva var skadad kände han ett tvång till att se hur det var med henne först.
    Därför hade han styrt stegen mot en av de få hyddorna som rests på platsen. Utan att förvarna den eller dem inne i tältet klev han rätt in, och rynkade direkt nosen av den starka doften. Det var en blandning av blod, svett och valp.
    Hans blick fann snabbt Malvas.
    “Jag lämnar dig ensam i ett par dagar, och du råkar ut för något sånt här.” Maksim såg på henne med ett neutralt uttryck. Kanske borde han vara mer orolig för henne. Vad han hade hört från de två zimaerna utanför hade hon förlorat mycket blod, och det syntes också hur illa däran hon faktiskt var. Raseri var inte att leka med, det hade han sett under åren. Men Maksim var fortfarande Maksim. Dessutom visste han att om rollerna varit ombytta hade hon betett sig likadant.
    “Är det sant? En valp?” Maksim sjönk ihop bredvid henne i hyddan. Den var liten men tillräckligt stor för två vuxna att få plats i. “Handikappad dessutom?” Kanske borde han tala lägre, men han brydde sig inte om någon hörde. “Glad att du är okej, i alla fall.”

Hon såg upp emot tältöppningen med en irriterad min som snabbt byttes ut mot det svagaste av leenden. Så han hade kommit äntligen? Som hon längtat. Men hon visste inte längre om hon ville kräva av honom att de skulle ge sig av snarast möjligast, och inte bara för att hennes skada skulle göra det extra smärtsamt att vandra. För mycket hade hänt, för många oförrätter. Hon kunde inte bara låta det vara. Hon trodde att det hade varit tillräckligt att så små frön av oro, att tänka långsiktigt, men hon klarade inte av det. Trotts all den uppståndelse hon lyckats orsaka under sina dagar i lägret så krävde hon mer, något mer direkt.
Blandningen mellan en suck och ett fnysande skratt lämnade hennes vid Maksims ord. Om han bara visste hur mycket hon hunnit råka ut för under deras korta uppehåll från varandra på denna resa. Hon undrade hur han skulle reagera, om han skulle respektera henne mer eller helt avfärda henne av det.
"Håll käft och håll om mig."
Svarade hon bara och blev bara lite förvånad då han slog sin ner tätt intill och lutade huvudet över henne i en halvhjärtad omfamning. Med en djup utandning lutade hon sin kind emot hans bog och blundade.
"Vi måste prata."
Viskade hon, samtidigt som hon drog in hans doft djupt i sina lungor.
"Astrid är dräktig, med Lev."

Maksim blev aldrig förvånad längre. Efter allt han gått igenom i sitt relativt unga liv kändes det som om ingenting kunde det längre. De första gångerna något drastiskt hänt hade han blivit förstörd i månader. Han hade varit patetisk och svag. Det hade börjat med att han blivit övergiven som valp. Vad hade han gjort för att förtjäna det? Han hade blivit nedbruten, tömd på allt hopp och liv för att sedan bli uppbyggd på nytt. Han hade återfått hoppet med hjälp av sin mor. Hon hade byggt upp honom och fyllt på den tomhet inom honom - gjort honom stor och stark. Och sedan? Blivit övergiven av henne också. Han hade raserat som en lavin, för att sedan resas starkare än någonsin. Maksim hade valt att inte längre känna hopp, för att inte bli besviken igen. Det hade varit för att skydda sig själv, för han ville inte minnas de känslor han känt när han blivit övergiven både som valp och vuxen av de som stått honom allra närmast. De som lovat honom att aldrig lämna honom. Maksim ville aldrig att det skulle ske igen och ändå var han här. Nu skulle han bli övergiven av sin bror, av honom som lovat att inte svika…
    Det kändes som om någon hade slutit sina käkar om hans hals. Luften hade försvunnit ur hans lungor och han fick påminna sig själv om att andas.
    “Vad säger du?” Hans ord rullade ur hans bröstkorg i en dov morrning.
    Maksim fick behärska sig själv för att inte gå berserk i lägret just där och då. Han ville inget annat än att ta sig ur hyddan och låta vatten och metall sluka hela lägret. För om det inte fanns någon runt om Lev, så skulle han bara vara hans. Han skulle inte bli övergiven, för några äckliga valpar, för någon hynda.
    “Jag ska mörda henne, Malva.” Man kunde nästan ta på hans hat gentemot den som stulit Lev ifrån honom. “Struntar i valparna, struntar i allt. Han har svikit mig. Hon kommer inte leva när solen försvinner bakom bergen igen.”
    Han tänkte inte bli övergiven igen.

Det krävdes all självbehärskning hon hade för att hindra sig från att himla med ögonen. Hon trodde inte att Maksim skulle uppskatta det i sin vredesmod, och ville ogärna rikta om han ilska gentemot sig själv.
"Kan du dämpa dig lite?"
Väste hon istället. Om Lev hade något vett skulle försöka avlyssna deras samtal, och om inte han var i närheten så var aldrig den förbannade Hedvig långt borta. Hudarna som skiljde tältet från omgivningen skänkte knappast någon ljudisolering.
"Det skulle väl vara ett otroligt effektivt sätt att stöta bort din älskade bror för alltid, tror du inte?"
Sa hon sedan med mycket låg stämma, försökte låta saklig.
"Missförstå mig inte."
La hon snabbt till.
"Det är ett svek. Och hon förtjänar allt vi kan ge henne.. Men vi måste försöka vara lite smartare."
Dessa testo-fyllda hanar, i evigt behov av barnvakt för att inte förstöra allt runtom sig.
"Om du inte kan få Gast att göra det åt dig igen."
Fnissade hon, orden bara delvis ett skämt.

Maksim var tvungen att stå emot den olustiga och plötsliga känslan som impulsivt slet i honom. Han ville slänga sig över Malva och slita av hennes pulsåder och låta henne förblöda i tältet. Hon förstod inte hur han kände. Det var han som ville och skulle ta Astrids liv. Han ville känna livet rinna ur henne, se skräcken i hennes blick när hon insåg att hennes och valparnas liv hade mött sitt slut. Maksim ville inte ge någon annan den glädjen och tillfredsställelsen.
    Dessutom var han tveksam på om Radagast hade modet nog att ge sig på en dräktig hona. Förmodligen inte. Både Lev och Gast hade svagare gener än honom, de behövde mer tid till saker och ting. Mer tid för honom att krypa sig under skinnet på dem.
    “Han är fortfarande för godtrogen,” Maksim hade sänkt rösten men vreden var fortfarande där.
    En idé om hur han kunde gå tillväga hade börjat formas i hans huvud, men han tvekade. Han ville inte berätta allt för Malva, för han litade inte till hundra procent på henne. Om det var något han hade lärt sig så var det att Malva i första hand tog hand om Malva och hennes behov.
     “Ska inte göra något dumt,” han skakade missnöjt på huvudet, “Än. Ska prata med Lev.” Maksim drog sig undan henne och reste sig upp. “Och du behöver vila, så att vi kan ge oss av härifrån.”

Man kunde för en sekund se panik i Malvas blick.
"Ey försök inte!"
Hon följde hans rörelse, vägrade låta honom avlägsna sig än. Den snabba rörelsen fick det att strama och bulta ömt i bröstet. Det såg värre ut än vad det var, hade Kokhanok sagt, men att det skulle behöva göra ont värre än det var med tyckte hon var lite överdrivet.
"Lev skulle ut o valla byten idag, du kan inte snacka med honom nu ändå. MIG däremot, behöver du prata mer med."
Hon gav honom en bestämt blick, men såg att hans gräns nästan var nådd. Hon hade aldrig varit rädd för honom förr, och kanske var det bara efterskalv från Myrdas attack, men hon ville verkligen inte gå över den gränsen.
"Bara... lyssna på mig. Ok?"
Hon suckade och harklade sig.
"Lyssna, jag har varit här några dagar nu, och jag har hunnit med mer än att få stryk. Jag har en plan. Jag antar att du har en plan. Vi kanske kan... slå ihop våra planer, samarbeta lite, huh?"
Maksim hade alltid varit någon som stod fast vid att ensam var stark, fastän han aldrig i sitt liv varit verkligt ensam och alltid haft någon han tydde sig till och många fler som backade honom. Det var en observation hon inte sa högt till honom.
"Allt är inte perfekt här, det finns svagheter vi kan utnyttja. Han vill verkligen inte låtsas om det men det finns en osäkerhet hos Lev."
Något som bara kunde ha blivit värre efter Myrdas utbrott och allas reaktioner på det. Kanske skulle den här attacken kunna vara något positivt tillslut ändå. Även om hon föredragit att skadas för ett syfte på en plats som hade bra helare.
"Han kan också se hur illa han passar in här. Vi måste vidga den sprickan mellan kärleksparet, inte föra dem samman med trauma. Om du ska få behålla honom för alltid måste han tro att det är hans val."
Hon visste att hennes resonemang klingade bekant hos Maksim. Det var vad de fått lära sig hela sina liv. Det var liknande lärdomar Aurora och Varya viskat i hans unga öron.
"Så, låt oss prata."


[Avslutat]