Det började kvällas sådär på seneftermiddagen. Kaato hade märkt att hans humör inte riktigt hängde med i svängarna, han kände sig allt dystrare ju snabbare kvällarna kom. Han ville inte att det skulle märkas, så han hade ett förnöjt småleende på läpparna. Ögonen var inte pigga som de brukade vara, men hans hållning visade inte att han ogillade att hösten var här. Vintern kändes enklare, i snön hade han sitt enda verkliga habitat, var han än befann sig. Han längtade till vintern, men de längre nätterna var han inte jättenöjd med. Kaato stannade till där han befann sig. Han stirrade rakt framåt, och kände doften av ett revirspår. Han ruskade lite på huvudet och den yviga pälsen var följsam i hans rörelse. När den föll på plats var han mitt i ett steg igen, han bestämde sig för att inte korsa revirets gräns men hålla sig på avstånd och ändå i krokarna. Han vandrade vidare på sin väg norrut. Kaato hade inte bråttom, så han blundade stundvis och försökte ana den kommande kvällens lugn. Han andades därefter, lugnt. Han försökte stundvis vara medvetet närvarande men han glömde bort sin omgivning gång på gång. Kaato tänkte på sin pappa. Det gjorde han ofta. De såg mycket snarlika ut, om det inte vore för ansiktet, som på Nanooks var rundare i linjerna. Vad hade inte Kaato gjort för att återse sin far, egentligen? Troligen levde han väl inte mer. Faderns lugna röst hade varit ytterst välkommen, typ när som helst.

Sraosha kände ännu inte riktigt till alla i flocken, men hon trivdes trots omständigheterna. Skuldkänslorna var fortfarande där, känslan av att vara en misslyckad mor. Men hon visste att hennes barn var starka och modiga. Var de än var, så mådde de bra. Det kändes som att hennes uppehälle hos flocken var tillfälligt, men hon började fästa sig vid reviret och utförde de dagliga uppgifterna. Såhär frampå kvällen passade det med en patrull mot revirets yttre gränser, spanande efter främlingar som sökte sig till flocken eller eventuella fiender. Men det var en lugn kväll, och ingen syntes till. Sraosha vandrade vidare. Hösten hade sin inverkan på lövskogen, och de brandgula löven i trädens kronor påminde henne starkt om hemmet i Höstskogen. Som hon saknade det. Men utan barnen hade det varit tomt och ödsligt. Sraosha grubblade, föll djupt i tankar och ånger. Vad hade hon kunnat göra annorlunda? Hon borde fortsätta leta, det visste hon.

En ljus fläck bland allt det rödgula väckte Srao ur hennes djupa tankegångar. En främmande varg närmade sig, och Sraosha stannade upp. En stor, vit hanne med tät, lång päls och vad som liknade en krans av iskristaller runt nacken. Han var verkligen en magnifik syn. Sraosha närmade sig tyst, långsamt. 
"Hallå?" fick hon ur sig med en mjuk röst. Hon höll avståndet, då hon inte kände till vargens avsikter. "Vem går där?"

En mjuk röst gjorde Kaato medvetet närvarande. Han hade gått mot någon utan att riktigt veta att han gjort det. Han hajade till och han ruskade lite snabbt på huvudet så att pälsen följsamt böljade på vägen tillbaka till ett läge som inte kändes konstigt mot iskristallerna. Hallå? yttrade sig en feminin stämma mycket milt och mjukt. Det skar i hjärtat av hur ren hennes röst var. Han visste inte varför det skar, men något magnetiskt attraherade honom till hennes närvaro. Kaato hade dock stannat, men han tog ett steg framåt mycket snart. Han förmådde inte hälsa på direkten, det var som om tungan klibbat fast. 
  "Jag kunde tänka mig att jag inte skulle passera obemärkt förbi i en skog som lever av färger", sade Kaato snart, i en sällsam och melodisk ton som präglades av visst djup såsom vanligt i en maskulin röst. "Kan det vara så att ni är här för att visa mig bort från reviret?"
  Hon doftade av många lukter, och han hade därför antagit att hon var del av den flock som höll till här. Varför han niade tiken var oklart. Han kände sig obekväm med faktumet så han behövde nästan förklara. Hon som stod inför honom nu, när han gått ytterligare en bit i hennes riktning, var både lite högre i manken än Kaato och otroligt mycket mer aristokratisk till det yttre. I hans tycke.
  "Äsch då. Jag måste ursäkta mig, jag antyder ingen ålder hos... dig, det är bara det att mitt språk anpassas lite efter hur regal du ser ut. Om du säger mig ditt namn kan jag bli mindre formell", sade han med ett genuint intresserat leende smygandes i mungipan.
  "Hoppsan", sade han när han insett att hennes andra fråga hade gått obesvarad tills nu. "Mitt namn är Kaato. Hej. Alldeles i fel ordning kommer jag."
  Kaotiskt.

Blicken var som fastnaglad vid hanen, och Sraosha var beredd. På vad som helst. Än hade hon inte ställts inför konflikt i flocken, och hon ville utföra ett bra arbete. Men det var även viktigt att vara inbjudande för de i nöd. Flocken var en trygg plats för svaga, sjuka och skadade. För de som var i flykt. De hjälpte. Det var Sraosha också beredd att göra.
Hanen talade, tog ett steg närmare, men Sraosha höll sin position stilla och stadig för stunden. Hon sa inte så mycket, utan lät hanen ta till orda. Han spekulerade, frågade om hon var här för att visa honom bort från reviret. Hon log lite. Han kände säkert inte till Isil Anar, eller så gjorde han det. 
"Äsch då. Jag måste ursäkta mig, jag antyder ingen ålder hos... dig, det är bara det att mitt språk anpassas lite efter hur regal du ser ut. Om du säger mig ditt namn kan jag bli mindre formell."
Sraosha blinkade. Regal? Han talade så fint att Sraosha blev rädd att öppna munnen. Hon ville inte framstå som simpel. Hon tänkte presentera sig, hade nästan glömt bort att det ju var hon som bett om hans namn först. Men hannen löste den biten illa kvickt.


"Hoppsan, mitt namn är Kaato. Hej. Alldeles i fel ordning kommer jag."

Kaato. Sraosha lade namnet på minnet och log, nickade. Hon kände sig lite mer avslappnad nu. Det var svårt att tänka sig att hanen, Kaato, hade onda avsikter. Sraosha motstod lusten att le brett åt hans fumliga, men ändå ordentliga presentation. Ändå såg man hur det ryckte i hennes mungipa.
"Hej, Kaato," hälsade hon. "Jag heter Sraosha."
Hon tog ytterligare ett steg närmare, lite varsamt. "Och beroende på dina avsikter leder jag dig härifrån, eller ej. Min flock är godhjärtad, vi är en gemenskap som hjälper de i behov."
De i behov, så som hon själv, men hon utelämnade den biten. "Är du en vandrare?"

Kaato vinklade öronen tveksamt bakåt. Han bet sig lite i tungan. Han lät henne inte tala, insåg han. Så när han väl hade tystnat var han tyst. Han behövde ge henne mer utrymme kände han. Hans ögon piggnade till när hon hade hans namn på läpparna. Öronen återvände till en självsäker riktning när hon sade att hon hette Sraosha. Han hade en känsla att han skulle uttala det lite fel så fort han försökte, men förhoppningsvis hade hon överseende med det. Sraosha fortsatte. Om han hade onda avsikter, antog han utifrån det hon sade, så skulle hon leda honom på sin väg bortåt. Eller ej. Hon bekräftade att hon tillhörde flocken, som dock var en godhjärtad flock som erbjöd hjälp till behövande. Nobelt, fint. Kaato betraktade sig inte som någon som skulle få den förmånen, men han var mer intresserad av Sraosha än flocken.
  "Lugn, min vän", sade han milt åt det hon sagt. "Jag vill inget särskilt, än mindre något dumt."
  Han tänkte efter. Vandrare. Hon frågade om han var en sån.
  "Hmm, ja du", började Kaato och satte sig ner för en stund. 
  Han kliade sig tankfullt i den praktfulla pälsen och försökte knåpa på ett svar medan han gav ifrån sig ett melodiskt hummande för att visa att han fortfarande tänkte svara.
  "Rent bokstavligt talat är det inte fel att säga så, men jag är mer av en upptäckare skulle jag tro."
  Kaato log och himlade lite med ögonen åt vad han sagt. När hans ögon studerade Sraoshas egna ögon var hans mycket nyfikna. Han hade velat säga en sak ända sedan hon nämnde sitt namn, men han ville aldrig avbryta henne. Hon hade en härlig röst. Kaato ville påminna henne om det om hon inte visste om det, men var sak har sin tid. Han log alltjämt uppmuntrande.
  "Namnen i min släkt skulle nog ligga obekvämt på tungan för dig, och likaså är Sraosha lite farligt vatten för mig", sade han med en skämtsam glimt i de lugna ögonen. 
  Han uttalade Sraosha lite som hans mor säkert skulle ha sagt det. Vilket blev en hädelse till Sraoshas renhet i uttalet av, ja, sitt eget namn.
  "Varifrån kommer ditt namn, Sraosha?"
  Kaato reste sig upp och försökte särskilja hennes doft. Det fanns en stark, så det var hennes. Kaato undrade hur det var att vara del av en flock. Så många dofter, så många röster, så många att knyta an till. Han skulle inte klaga, egentligen.

Lugn, min vän. Jag vill inget särskilt, än mindre något dumt. 
Sraosha var lättad. En bråkstake var inget hon hade lust att göra med denna afton. Den vite fortsatte att förklara medan han satte sig. Upptäckare, snarare än vandrare. Sraosha tippade huvudet litet åt sidan, var inte det samma sak? Kanske inte. Hon undrade vad han kunde ha upptäckt än så länge. Var hon en av hans upptäckter? Ett mjukt skratt undslapp hennes läppar, och hon svepte med den långa, lockiga svansen bakom sig.
"Norra Bergen," förklarade hon. Hennes familj kändes nu avlägsen. Båda hennes familjer. Ett litet sting av sorg och ånger for igenom hennes inre. Hennes föräldrar, hur länge sen var det nu de hade setts? Och hennes systrar, som hon älskade. Men främst hennes ungar. De måste vara så stora nu. Leendet blev lite frånvarande, när hon tänkte tillbaka. De var självständiga tidigt, liksom hon själv varit. Aurora hade tidigt begett sig iväg på egna äventyr, och de andra... Tanken på zombiehorden och allt det hemska fick en rysning att löpa längs med Sraoshas ryggrad. Hade hon övergivit alla sina familjer? Alla som älskade henne?
"Långt upp bland de Norra Bergen. Det var min mamma som namngav mig."
Hon kände att det var lite väl överkurs att gå in på vad det betydde. Hon som sätter världen i rörelse. En betydelse hon kände hennes verkliga liv inte stämde överens med.
"Du kan ju alltid testa," utmanade hon med ett lite lurigt leende. Hon behövde rensa tankarna, och att socialisera med Kaato verkade vara det enda sättet. "Belobog och Sasha var mina föräldrar, Tarasha och Pyry mina systrar. Inte så svårt, visst?"

Hennes hemvist hade varit nordliga berg och Kaato mjuknade om än mer. Han hade kanske kunnat gissa att hennes släkt bott norröver med tanke på att hon hade lika mycket päls som han, ja nästan. Lockarna och nyanserna var ögongodis. Kaato hoppades att de kunde komma lika bra överens som de gjorde i deras parallella konversation i hans huvud. Han hoppades att hon skulle berätta mer, för att ge faktiskt material till att bilda en uppfattning för vad Sraosha var för en figur.
  "Härligt! Jag är också norrifrån", flikade han in. "Syns kanske."
  Sraosha fortsatte, och Kaato noterade att hon inte än förklarat vad namnet betydde. Nå väl. Han studerade henne med upptrappat intresse. Han undrade om hon haft en bra relation till sin mor. Sraosha var vackert. Exotiskt, även om det tydligen inte kom jättelångt från där han vuxit upp med sin högt älskade mor och godhjärtade far. Han skrattade och himlade med ögonen åt det som lät som en inbjudning till att förödmjuka sig själv med uttal. Han gav henne en högst finurlig blick till följd av detta men höll sig från att namndroppa sin släkt med en gång. Hon var inte färdig. Han lyssnade ivrigt, sittandes, och lyssnade på namn. Belobog. Sasha. Så det var kanske därifrån namnet Sraosha kom? Båda namnen hade säkert någon festlig individuell mening. Mindre kunde han inte tro om Sraosha. Tarasha. Kaatos mor hade nog kunnat betydelsen på Pyry, för det namnet återkom faktiskt där hon kom ifrån.
  "Tarasha", upprepade Kaato som om han ville göra sig själv till åtlöje. 
  Han såg förläget på Sraosha och sänkte sitt huvud medan blicken aldrig lämnade hennes. Han höjde nosen lite efter ett tag. Han kunde inte säga ena systerns namn som Sraosha sade det, och han vågade inte göra ett ärligt försök heller.
  "Inte så svårt? Visst..." svarade han och spelade väldigt uppenbart förnärmad, sedan sprack allt upp i ett genuint leende. 
  "Jag har också ett P i släkten. Min farfar hette Pauloosie. En av hans söner hette Nanook, det är min far. Min mamma hette Too-ticki och lät jämt som om hon sjöng, hennes brytning är så vacker. Min är mer utjämnad."
  En sällsam stolthet hördes i hans ton, en längtande glöd. Han ville ställa en lite obekväm fråga men tvekade, vilket utan tvekan syntes. 
  "Du är långt från hem", konstaterade han. "Varför?" 
  Kaato ångrade sig direkt. 
  "Svara inte på det, du behöver inte!" log han milt. "Vill du ta en promenad i fina solskenet? Inget avlägset, bara en liten tur omkring krokarna."
  Han ville gärna avdramatisera mötet, om det behövdes. Kaato 
  "Jag vill veta mer om dig, men var sak tar sin tid och vi har kanske mer tid? Om du vill!" sade han med en sorts genuinitet som kändes välplacerad.
  Han reste sig sakta. När han ruskade på sig föll en tapp ur kragen. Den flög inte nära Sraosha som tur var.
  "Kära nån", sade han och himlade med ögonen igen. "Det är det milda vädret, som stör balansen, men det är inget som inte kan fixas."
  I dess ställe spirade sakta en ny, glänsande istapp ut, och ersatte tomrummet. Han försökte se Sraoshas reaktion om hon hade någon.
  "Det är mitt festligaste trick - sorgligt nog! Kan du några trick?" frågade han och ville testa en sak. 
  Han blinkade med ena ögat mot henne medan han stötte bogen lätt mot hennes, för att visa vart de kunde gå. Han hoppades innerligt att hon inte skulle ta det illa. Kaato hoppades att hon skulle sätta gränser tydligt för honom om han gjorde något störande.
  "Säg till om jag blir för slapp i käften, Sraosha. Huvudvärksvarning. Ursäkta språket men jag blir lätt för pladdrig i tryggt sällskap. Du är trygg vet du, Sraosha. Lätt att prata med", sade han menande.

Sraosha nickade och leendet blev litet varmare. Jo, nog hade hon kunnat gissa att han var ifrån norr. Den vita fällen och iskristallerna som bildade en krage var tydliga ledtrådar.
När han sedan gav sig på att uttala hennes systers namn kunde hon inte heja ett skratt.
"Nästan!"
Intresserat lyssnade hon till hans berättelse om hans familj. En farfar vid namn Pauloosie. Nanook, fadern. Nanook. Sraosha stelnade till vid det namnet, nog tyckte hon väl att han verkade bekant. Var han son till... den Nanook? Sraosha hade hakat upp sig så på det namnet att hon inte riktigt lyssnade förrän han avslutade vid mor Koko. Sraosha tänkte fråga om Nanook, men han var snabb och frågade varför hon befann sig så långt hemifrån. Sraosha log lite åt det, han fortsatte. Det var lite underhållande, han var en sådan pratkvarn! Det var nästan som att han var lite... nervös? Eller bara pratglad. I vilket fall lyssnade Sraosha intresserat, nickade emellanåt.
"Jag har tid," svarade hon villigt. "Och jag är allt nyfiken på dig ocks-"
Hon avbröt sig med ett litet förvånat ljud när han ruskade sig och en tapp föll ur. Av någon anledning trodde hon de var en bestämd del av Kaato, och var rädd att han skulle blöda. När så inte verkade vara fallet andades hon lättat ut. Kaato lät en ny växa ut i dess ställe och det var som att inget hade hänt alls.
"Det var ett imponerande trick," medgav Sraosha imponerat. Hans kraft var inte ett så långt kast ifrån hennes egna. Kyla. Kaato buffade henne lätt i en riktning och hon följde efter, lät Kaato leda vägen.
Säg till om jag blir för slapp i käften, Sraosha. Huvudvärksvarning.
Sraosha skrattade lätt till, road. Det var länge sedan hon haft så roligt med en främling. Sedan Sacheverell hade hon snarare varit varlig inför främlingar, i synnerhet hannar. Men det kändes inte som att Kaato var den som bar på dolda intentioner.
"Du behöver nog inte oroa dig för det, det är trevligt att ha någon att prata med. Även om sällskapet i fråga skulle vara... pladdrigt, som du uttrycker det," log hon med en glimt i ögat. En skämtsam ton hade tagit form.
"Och jag är dessvärre inte mycket för 'tricks'," medgav hon och försökte tänka ut något att visa upp. Raserikraften var inget hon hade kontroll över, än mindre något hon kunde imponera med. Men kylan...
"Du beklagade dig för det milda vädret? Låt mig se..."
Hon koncentrerade sig och lät temperaturen i luften runt dem sjunka. Frost bildades inom kort över marken där marken tidigare varit fuktig. Frosten lät hon även klättra över hennes tre par horn, som skimrade och glittrade i solljuset.
"Vad tycker du? Visst känns detta trevligare?" log hon och skämdes lite över att hennes kraft var så antiklimaktisk.

Medan Kaato pladdrade på om familjeträdet var han uppmärksam på allt möjligt. Han kunde inte riktigt tyda Sraoshas reaktion på vad det än var han sagt, men kanske hade han sagt något fel. Något som påminde om något otrevligt. Han skulle försöka ta tag i det senare, men det var bättre att vara lättsam. Tänkte han. Medan han fortsatte pladdra. Sraosha uttryckte att hon visst hade tid att spendera med honom, och Kaato flashade ett ödmjukt men brett leende. Sraosha ville säga att hon var nyfiken på honom också, men hon blev lite avbruten. Troligen inte lika nyfiken som han var. Möjligen hade han redan nu en estetisk crush på henne, hon hade ett väldigt säreget utseende. På det mest positiva av sätt. Vacker, ja. Mot slutet av halvmonologerna så reagerade hon i alla fall positivt på hans isdemonstration. Oj, ja, hon såg faktiskt imponerad ut; och road. Vilken charmerande tös. Kaato hummade roat när hon berättade att sällskap var trevligt även om det var pladdrigt. Han blinkade med ena ögat. Pladder var hans specialitet i många situationer. Han behövde tagga ner på det, lite, så han lyssnade mer nu. Kaato bestämde sig för att ge Sraosha allt utrymme som var möjligt, och bara lyssna. Han sneglade mot henne medan de promenerade vidare, och mycket riktigt hade också hon mål i mun. Sraosha erkände att hon inte hade många festligheter att demonstrera, men av någon anledning antog han att hon bara var blygsam. Kaato hade sett många kraftutövanden och sällan var de alldagliga eller oanvändbara. Kaato såg konfunderat på henne när hon pratade om vädret. Hade han klagat på vädret? Troligen. Han skrattade lite. 
  "Ja, det är långt soligare än isen gillar", fick han fram.
  Han hade svårt att märka temperaturskillnaden först, eftersom att hans päls bevarade så mycket värme. Han hörde ett litet knastrande från marken, och vände snabbt blicken dit. Fukten kristalliserades, och han såg förbluffat på Sraosha vars horn var täckta av ett tunt skikt is. Frost. Då började det sticka lite i ansiktet och kyla kom krypandes. Hans andedräkt formade halvtransparenta moln och Kaato skrockade förtjust.
  "Du ljög för mig", konstaterade han förtjust med en frustning. 
  Han skrattade igen, och såg förundrat på hennes horn. Hennes vitsiga kommentar om ifall detta kändes trevligare gjorde honom varm inombords.
  "Så omtänksamt av dig", flinade han. "Gör mig inte för hemmastadd bara, såvida du inte vill att jag ska hänga runt hasorna på dig för evigt."
  Det var ett tydligt skämt men man kunde kanske ana viss sanning i tonen, som att detta faktiskt kunde hända. Han log för sig själv. Öppnade munnen. Stängde den. Funderade snabbt på hur han bäst kunde följa upp på samma tema som kraften.
  "Har du trixat med temperaturen mycket förr?" frågade han med ett snett leende. "Tänker mig att den kan komma till användning i många situationer."
  Hon kunde säkert göra mer med den. 
  "Jag är glad att du verkar vara så mycket varmare än din kraft", mumlade han teatraliskt under andan med spelad lättnad, han gav henne en varm blick.

Kaato tycktes förtjust över Sraoshas lilla trick. Åt hans kommentar skrattade hon lätt, ett klingande skratt. Genuint.
"Du får det att låta som om det vore en dålig sak," log hon. "Hade jag inte velat ha dig runt mig hade du märkt det."
Sraosha talade med en mjuk, varm röst, men det fanns även sanning i hennes ord. Hon tänkte inte vara artig och trevlig runt någon som inte förtjänade det.
"Till viss del," svarade hon på hans fråga. "Under heta somrar kommer den väl till användning för att svalka. Min päls är inte den bästa för hett klimat. Men jag har som tur är inte haft stort behov av att använda mina krafter."
Sraosha insåg försent hon sagt krafter i plural och bet sig i läppen, hoppades tyst att Kaato inte skulle märka.
"Du sa att din far hette... Nanook, visst?" skyndade hon med att säga, för att byta samtalsämne. Hon ville inte gärna nämna sin kraft, raseriet, för Kaato. Hon visste inte varför. 
"Jag tror att jag träffade honom. För länge sedan."

Medan de gick och Sraosha intygade att han inte behövde oroa sig eftersom att han definitivt hade märkt om hon var obekväm, så höjde Kaato snabbt på ögonbrynen och log från mungipa till mungipa medan ett hänfört skratt slapp ur honom. Hans ödmjuka blick flackade lätt på samma vis som svansen som vajade från sida till sida. Direkt, svarade han, utan tvekan.
  "Sraosha!" utbrast han och spelade chockad, och sedan mjuknade Kaatos ansikte och han skrockade gott. "Jag smälter." 
  "Du får nog slå på kylan rent bokstavligt", sade han och klippte snabbt med ena ögat och såg sedan rätt så oskyldigt finurlig ut, Kaato försökte inte ens, för just det ansiktsuttrycket gick inte att låtsas fram. Det såg konstigt men ärligt ut, redan som det var. Det var väldigt Kaato. Kanske.
  Sraosha, som svarade vidare allteftersom de pratade, berättade om typiska situationer där kyla var rätt coolt att ha, och eftersom att Kaato inte för sitt liv kunde sluta le åt sitt söta sällskap så tvingade han sig att i alla fall tona ner det. Kaato förstod inte riktigt varför hon bet sig i läppen efter att hon tystnat och ville påpeka det, men så tog hon till orda igen. Han nickade muntert när Sraosha nämnde hans far, och han lät henne fortsätta utan att sticka in något verbalt svar, varpå hon påstod sig ha träffat honom. Kaato stannade tvärt till och såg forskande på Sraosha. Outgrundligt till en början, men med en realisation så spelade plötsligt tio känslor över hans ansiktsuttryck, som norrsken. Det fanns inte en chans att hon misstog sig om hon sade sig ha träffat hans far. Såvida Nanook inte tappat päls eller krage. Han kunde ändå inte tro det. Ögonen vidgade sig gradvis. Kaato förmådde inte röra sig. 
  "Far?" tvekade han, nu synbart överumplad. "Jag menar, jo, är du... är du säker?" 
  Han gick ikapp medan han skakade på huvudet, förundran i ögonen. Han brottades generat med hur han helt sonika beslutat att det inte gick att ta miste, men ändå behövt fråga om hon var säker. Han behövde rätta till det.
  "Ja, jo, jag menar. Jag menar-" började Kaato chockat och förvirrat. "Jag hoppas alltid att jag vandrar på honom en dag, och så...! Oj. Oj... Vad var ditt intryck av honom, Sraosha?"
  Hans röst försökte hålla tillbaka, han var rädd för att bli besviken, han var rädd för att veta, han var rädd för att inte få höra, och Kaatos röst hade präglats av en sorts desperation. Hans ögon bad henne att berätta något, vad som helst! Plötsligt spelade det ingen roll att han knappt kände henne. Han ville så gärna höra. Någonting. Han saknade sin far. Det fanns plötsligt inget han ville höra i kontrast till något han inte ville höra. Alla nyheter var goda nyheter nu. Han började försiktigt gå, framåt igen, och manade henne till att fortsätta promenera mot ingenting, med honom.

"Jag är säker."
Kaato var nästan på pricken lik Nanook. Det kunde inte vara ett sammanträffande. Och namnet. 
"Så lik dig."
Sraosha log svagt, stannade upp när Kaato gjort det. Det hade varit en så fruktansvärd tidpunkt i hennes liv. Så tung. Än tyngdes hennes hjärta från den tiden.
Hon såg på honom, märkte något i hans blick. Desperation? Han... hoppades höra något. Sraosha tänkte inte säga något annat än sanningen.
"Han var godhjärtad," log hon varmt. En vind som ven runt dem fångade hennes många lockar och de virvlade runt henne för ett ögonblick. De började gå igen, men långsamt. Sraosha lät blicken vila på Kaato, hoppades att han skulle glädjas åt hennes ord. "Jag vill påstå att han räddade mitt liv."

Du är nog lika förvånad som älgen när du plötsligt höjer blicken och ser den stå där bland träden. Vinden måste ha legat på fel håll för att du skulle känna dess doft. Dess krona är stor och taggig, och dess vassa klövar stampar hårt i marken. Den är skadad i ansiktet; kanske efter en strid med en annan älg. Den ser på dig med mörka ögon, innan den frustar, sänker sitt huvud och går till anfall.

Såklart visade det sig att hon var säker, och då fanns det inga tvivel att leka med. De två blickarna möttes och Sraosha sade att de var lika. Så lika. Kaato nickade en intensiv uppmaning till att fortsätta. Han tog till och med omedvetet ett steg närmare henne och försökte tyda henne, läsa mellan raderna. Det fanns inte mycket material till det, eftersom att hon bara beskrivit mötet med hans far med något Kaato visste hemskt väl. Nanook hade alltid hjärtat på rätta stället.

Medan de började gå, var Kaato tyst i väntan. Han såg länge och noga på Sraoshas läppar, och så rörde de sig äntligen igen. Hon berättade med värme i rösten att Nanook potentiellt gett henne en andra chans i livet, han hade på något sätt räddat henne. Kaato ville veta hur och var och när. Det kittlade under huden, längs ryggraden, och det kändes som att han hud knottrade sig under all päls. Han höjde sitt huvud för att samla tankarna till en faktisk formulerad fråga utan att den blev kaosartad. Omgivningen var så fridfull att han först inte reagerade på skepnaden mellan lövträdens stammar. Han öppnade munnen för att svara henne, men slöt den när han insåg att de inte var ensamma. Kaatos öron spetsades märkbart, och hans sena reaktion var till hans nackdel. Sraoshas blick hade inte heller legat på den ståtliga gestalten förrän nu.

Kaato gjorde misstaget att avvisa all evolutionär respons för att istället tänka efter. Chockad över att ingen av dem noterat den maffiga älgen förrän den varningsstampat, försökte han febrilt tänka ut en plan. Av någon anledning fann han sig hjärnsläppt nog funderandes på huruvida den gjorde såhär för att det var någon sorts parningssäsong. Helt irrelevant i ett överlevnadsperspektiv, och det fick han snart sota för. Han tog vara på den lilla tiden till förfogande där han kunde skuffa Sraosha undan. Bort från stigen, bort från scenen, och han backade sedan sidled i motsatt riktning från där Sraosha befann sig.

Hans medvetet överdrivna serie av rörelser eggade älgens ursinne och gjorde honom till ett solklart mål för ögonblicket. Kaato kunde ha slunkit undan men backade av misstag in i ett träd.
  "Blunda! Sraosha!" ropade Kaato, som gjort en kvalificerad gissning av nästkommande scensekvens.
  Trots att han var överrumplad av väghindret bakom honom försökte han åtminstone väja för den greniga kronan. Istället för att göra ett ärligt försök att komma undan, hade han prioriterat varningen till Sraosha för hennes ögons skull, men värjningsförsöket var ändock tappert.

Tagg dök ner i hans pälskrage varpå han instinktivt blundade samtidigt som han försökte parera attacken. Glitter-splitter yrde och halva iskragen hade krossats till skärvor sekunden dessförinnan. Om det inte vore för allvaret och frågan om liv eller död, hade det varit en magisk syn då det närmast var projektiler som ven åt en massa håll och reflekterade solljus för ett halvt ögonblick. Så solida som de var, kilades en del in i bark på träd nära omkring tills skärvorna bara smälte bort. Kaato hoppades och trodde att de enda skärvorna som träffade Sraosha var på nog långt avstånd för att bara vara splitter, som hon kunde undvika genom att blunda.

Samtidigt var den makalösa jättekungen fullkomligt rasande. Den hade sannolikt fått smaka på is, han med. I millesekundsdramat gick taggarna faktiskt längre än vad hoppfulla Kaato beräknat, men de rispade ändå endast hans hud - den enorma manen till tack. Samt tack vare Kaatos tappra, fysiska sista-sekunden-undanmanöver. I taggarna hängde luddiga tuffsar och vita stripor av både päls och underull, och de hade på något sätt redan tovat sig in i kronan, rätt hemmastatt. 

Den förvuxna isvargen ryggade i nästa trick undan för att öka avståndet tills han panikslaget kunde göra nästa drag som eventuellt borde vara att fly. Han visste bara inte om Sraosha sprang fort. Personligen var inte Kaato så väldans snabb. De skulle bli så illa tvu-
  Kaato duckade reflexmässigt när älgen haft för avsikt att ramma honom. Hans chockerade, tankfulla och glasartade blick klarnade - hade det gått lång tid eller något? Det var som att han kompenserade för sitt tidigare blixtsnabba handlande, med dagdrömmande så fort han nu var mitt i smeten. Han hade inte råd att vara still, och att hans kropp agerat fördelaktigt i huvudets ställe kostade honom faktiskt inget denna gång. Det var tack och lov väckning nog, och nog var Kaato på sin vakt efter det.

Kaatos tassar fick fart och han slank iväg, bort till Sraosha. Nu med en plan som var både vettig och genomförbar. Älgen frustade, om man nu beskrev det så, och stampade hårt flera gånger varpå den tog ordentlig sats och rusade mot dem. Oklart vem som var målet, men de skulle båda ryka om han inte snabbade på. Om de inte varit så nära djuret till att börja med så hade de nog aldrig hamnat i sådan livsfara. 

Precis innan älgen ilsket slängde sig mot dem, tornade en taggig mur, i isens alla nyanser, blixtsnabbt sig upp mellan dem och djuret. Kristalliserat vatten hämtat ur allting luften kunde erbjuda och allt Kaato kunde forma med tankens kraft på så kort tid, hade tjocknat rejält bara på det ögonblicken där älgtjuren skulle ha mosat dem mot något annat träd. Giganten försökte bromsa in och sedan vika undan, åt sidan, bara för att ändå slå bogen hårt i väggen. Älgen må stappla, men var fortfarande alldeles för stor för dem båda att ta ner, utifrån Kaatos bedömning. Vad skulle de göra med den ens en gång? Den var gigantisk!
  "Vad säger du om att kuta?" flämtade Kaato något perplext, vänd med ansiktet till Sraosha.
  Hon fick slåss om hon ville. Muren kunde bara köpa dem tid, inget annat. Så om de inte sprang nu, skulle de få kämpa för livet igen. Ja, nu båda två. Han hade förvisso ytterligare ett trick att visa om så krävdes. Tveksamt om han kunde generera tillräcklig intensitet utifrån hans, av stressen, splittrade koncentrationsförmåga. Så länge de inte blev träffade av nästa riktade attack, bara. Nästa gång skulle de med all sannolikhet inte ha turpoäng nog att klara sig. Om de inte dog omgående av skador och istället klarade sig undan någorlunda lindrigt, så skulle de i alla fall aldrig återhämta sig utan mäktiga helande färdigheter. Skogens konung såg inte ut att visa nåd idag.

Sraosha lade märke till älgen för sent. Med stora ögon såg hon hur den massiva tjuren sänkte hornen och stormade till anfall. Kaato agerade först, knuffade Sraosha åt sidan. Hon stapplade ifrån stigen och vände snabbt blicken mot Kaato. Febrilt försökte hon tänka ut en plan, en flykt eller en fungerande offensiv. Överraskningsmomentet hade verkligen gett henne och Kaato underläge.
Blunda!
Sraosha litade på Kaato djupt inunder och löd hans order utan att tänka. Och det var med rätta. Hon hörde klart och tydligt ljudet av splitter, ett glittrande, vackert ljud om det inte vore för den grava situationen. Kaatos iskrage? Hon vände bort ansiktet men kände ändå en svidande smärta över benen och flanken. Några skärvor måste ha träffat, men smärtan var inte grav nog för Sraosha att oroa sig. Hon öppnade ögonen.
Allt gick väldigt fort. Sraosha var ännu i chock när älgen i ursinne jagade efter Kaato, och hon kom på sig själv med att hålla andan.
"Kaato!"
Kaato rusade mot henne och nu när de var återförenade lugnade hon sig något. Ändå, var hon redo. Sraosha förberedde sin kraft, kyla, redo att förfrysa älgens muskler och klövar, när en glittrande vacker ismur bredde upp sig för dem. Förvånat blinkade hon åt synen. 
Vad säger du om att kuta?
Han behövde inte fråga två gånger. Sraosha sänkte temperaturen om älgen något drastiskt så dess frustande andhämtning ångade likt rök om dess mule. Kalla muskler, stela rörelser. Hon hade inte för avsikt att döda en uppretade älgen - bara köpa dem tid. Hon snodde om med Kaato, och de båda sprang därifrån på snabba tassar. Sraosha var inte den snabbaste, men hon höll ut och de sprang en bra bit innan de kände sig säkra, omfamnade av skogens tystnad.
"Vad du kan," log hon andfått mot Kaato. "Du hade inte behövt skydda mig så. Men... tack."
Leendet var genuint, och hon hade en glimt av något i de gröna ögonen. Hon noterade den splittrade iskragen och leendet rann av henne. "Du är skadad."

Den blå blicken flackade över Sraoshas rörelser, och på uppmaningen svarade hon inte verbalt. Kaato satte av i riktningen hon valde, och de rusade en bra, bra bit. Någonstans långt bort insåg Kaato att de tappat älgen, och att de inte behövde stressa mer. Han hade svårt att varva ner, och sneglade åt hållet de kommit, hela tiden. 
  "Åh?" sade Kaato lite frånvarande när Sraosha andades ut en mening. 
  Efter en sekund klickade det hon sagt och han log ryckigt. Hon fortsatte då han var för med att tacka honom, han hade inte behövt skydda henne. Nej, förvisso, han tvivlade inte en sekund att hon hanterat allt bättre om han känt henne bra nog för att.
  "Reflex", sade han förläget och sneglade åt sidan tills han i sin fortsättning såg i hennes generella riktning. "Jag hade tur, det var mest kragen. Tänk inte på det, snälla."
  Det var inte helt sanningsenligt, men heller ingen stor sak. Han ryckte lite på axlarna, vilket brände lite. Bara lite.
  "Jag litar mer på dig och på dina krafter, faktiskt. Och jag skulle vilja se det någon gång. Kanske inte precis såhär, det här var lite väl."
  Kaato sökte hennes blick medan lättnaden till sist började sjunka in, när de nu egentligen var rätt trygga.
  "En mjukstart hade varit mycket trevligare", erkände han med en road fnysning.
  Inte så bra att vara såhär, två främlingar emellan - trots allt. Två som lyckats vandra helt fel vid precis fel tillfälle vilket i princip var allt. Ändå ville han absolut inte verka desperat medan han inget hellre ville försäkras om att de sågs igen. Pausa precis här, där det var som mest stressigt, vilket fick honom att skämmas redan nu för att han ville fråga redan nu, och så rakt på.
  "Sraosha, förlåt min... Jo. Skulle du ta en kvällspromenad med mig?" chansade Kaato och fortsatte innan hon hunnit tänka. "Jag skulle verkligen lova att ingen älg attackerar då, men om en gör det så hoppas jag att du är redo."
  Hans leende var inte osäkert, snarast obekymrat. Det som avslöjade honom var att han nervöst började bygga på sin krage, iskristaller växte fram för att täcka över färgen i hans päls. Se lite proprare ut, sådär. Troligen inget som vägde i något beslutsfattande från hennes sida, men det fick honom garanterat att må lite bättre i sitt skinn. Kaatos blick var hoppfull när han nyfiket försökte se om hon tvekade, eller om det faktiskt fanns potential för att mötas upp lite senare, eller en annan kväll, eller kanske, kanske både och. Mest hoppades han dock att hon inte tyckte att han var framfusig, eller bara ointressant. Han var till och med rädd att hon trodde att han inte genuint tyckte att hon kunde försvara sig själv, eller så. Till och med det snuddade hans farhågor vid. Lustig, hon där. Sraosha. Och väldigt fängslande på ett sätt som täckte hennes elegans, och så det där andra som fick honom att uppträda så enträget. Vad det nu var kunde han verkligen inte sätta tassen på.

De saktade ner och Sraosha andades ut. Hon var lite skakig efter det där mötet, allt hade hänt så plötsligt.
En mjukstart hade varit mycket trevligare.
Sraosha skrattade till, klingande, roat. När det blev en aning otyglat försökte hon svälja skrattet. Hon hade en tendens att skratta högt, på ett aningen okvinnligt vis. Det passade sig inte och hon log lite generat.
"Jag håller med," fnissade hon istället, ögonen lätt tårade av skratt. Det var kanske det sjukaste första möte hon haft med någon. Möta en monsterälg ute i skogen sådär, hur ofta hände det?
Hennes roade fniss lade sig och hon var återigen samlad, lätt stoisk om så vill. 
Skulle du ta en kvällspromenad med mig?
Fascinerat noterade hon hur iskristaller växte ur hans krage, byggde på och sen stod den präktiga diamantmanen där igen. Klar som glas, men iskall. Han var som ett tundrans lejon. Fängslande.
"Gärna," log hon och började gå vid hans sida. "Jag vet inte om jag skulle våga lita på ett sådant löfte. Men om en älg attackerar så vet jag att jag kan lita på dina reflexer, åtminstone."


[Avslutat!]