[Utspelar sig typ någon gång för ett bra tag sen]

Det var inte ofta Ronia vandrade så långt ut mot gränserna. Flockens dofter fanns fortfarande i luften, men gräset var rent från allt som skulle kunna liknas vid Isil Anar. Här var skogen något tunnare efter den tid då eld och aska kvävt ena halvan av vad som förr varit en del av Lövskogen, men hon anade att grönskan skulle bli ännu tunnare än så här. Det var dock länge sedan flocken känt lukten av rök hela vägen bort till Kawazatriskogen. Det hade varit en tid då hon fortfarande var liten och krum i sina yngsta valpår, men det var lätt att minnas. Eld kunde förstöra mycket, men natur kunde alltid repa sig, och Eldskogen, som snart skulle förtjäna namnet Lövskogen åter, var ett lysande exempel på detta.
  Roop och Ronia hade lämnat flocken innersta revir för att vandra revirets yttersta kanter, och några få mil bortom. Väktarna skötte alltid sitt jobb väl, men vandrade sällan längre än att hinna hem till middagstid om inget särskilt hänt, även fast många medlemmar ibland vandrade runtom det innersta reviret och längre än så. Särskilt de som ofta höll sig lite avsides, som Ronia själv. Hon var en flockvarg in i märgen men lika stark var viljan att utföra uppgifter och att se till reviret var en av dem.
  De två vargarna hade skiljts åt åt vardera håll några timmar tidigare för att se om det fanns något byte att finna, vilket snart visade sig svårt i dimman. Vätskan i luften förvirrade men tiken tvingade ändå förlita sig på nosen när hon följde ett spår av vad hon trodde var antingen hare eller vildkanin. Det dröjde dock inte många minuter innan jakten hejdades åter. En kvist hade knäckts någonstans i dimman, och lukten av varg hade blivit distinkt.
  Efter en kort paus började Ronia åter röra sig framåt, långsammare än förut.
  "Hallå?"

[Till Sraosha. Jag suger på att skriva starter. Japp.]

Dimman tätnade. Området var okänt för Sraosha, ändå trevade hon sig fram. Ännu var hon svag - hon hade ännu inte helt återhämtat sig från sjukdomen, eller hungern, men hon orkade nu vandra på egen hand. Hon var svag, men styrkan växte för var dag som gick. Likaså tilltog gnistan som åter tänts inom henne. Hon var besluten, fast besluten att hitta sina små.

Sraosha var lätt omtöcknad, och dimman gjorde inte saken bättre. Hon var inte riktigt säker på var hennes steg förde henne, eller om andra fanns i närheten. Bäst var alltid att ligga lågt, särskilt nu med tanke på hennes svaghet.

En kvist knäcks plötsligt under Sraoshas tunga tass, men hon vandrar vidare, hyfsat övertygad om att ingen befann sig nära nog för att höra det. Men när en röst skär genom tystnaden stelnar hon, och stannar upp. 

Hallå?

Honan klipper med öronen, lyssnar efter varifrån rösten kom. Steg blir snart hörbara i den ekande tystnaden, och snart uppenbarar sig även en mörk silhuett. Sraosha står vid det här laget helt stilla. Hon var större än gestalten som närmade sig, men inte nödvändigtvis starkare. Ändå gjorde hon det envisa valet att stå kvar. Främlingen behövde inte nödvändigtvis vara hostil.

"Hallå," kraxar hon fram med en låg, hes röst. Snabbt harklar hon sig, det hade dröjt ett tag sedan hon talat senast. "Hej," säger hon sedan igen, nu med en tydlig, klar röst. Den röda sträckte på sig i ett försök att inte verka så hopsjunken och sjuklig, även fast man säkert kunde ana hennes tunna kropp under pälsen. Snabbt andades Sraosha in genom nosen, vädrade. Vargen som nu uppenbarat sig för henne, en hona, bar dofter av många andra vargar. En flockvarg? Detta gjorde Sraosha aningen nervös, och mer aktsam. Snabbt flackade hon med blicken över området, rädd att varginnan hade sällskap. 

"Ursäkta mig, om jag stör. Jag är bara på genomresa," säger hon lugnt och ler, hoppas att hon döljer osäkerheten hon bär.

"Inte alls."
Genomresa. Rösten förblev monoton medan Ronia synade den främmande honan. Hon tycktes nervös. Inte mycket, men nog att flacka med blicken och kika ut i dimman och duggregnet. Vätan fick henne att se ynklig ut. Den lockiga pälsen hängde trasslig över hennes skuldror, men Ronia anade att hennes egen lugg knappast såg mycket bättre ut i vädret. Vågorna i fällen kämpade mot vattnets tyngd, skvallrade om hur volymen skulle kunna te sig i torrt tillstånd. Horn vred sig ut ur främlingens kranium, påminde om berggetterna flocken sett när de vandrat över Raukakekedjan förr. Lustigt.
  "Du behöver inte oroa dig för min kamrat", sade hon slutligen efter att ha avslutat den oförskämda analysen. Lockpälsen verkade harmlös, men man kunde aldrig veta. Märkligare saker hade hänt. "Han jagar bara, liksom jag." Ronia mött åter tikens osäkra blick, smalnade av med sin egen.

[ETT SVAR]

Saosha pustade. Hon inkräktade alltså inte, inte än. Hon var inget hot för dem, och det märktes säkert också.

"Du behöver inte oroa dig för min kamrat. Han jagar bara, liksom jag."

Sraosha nickade. Hon kände sig litet mer avslappnad, men var fortfarande på sin vakt. 

"Mitt namn är Sraosha," presenterar hon sig, artigt som hon var van när hon träffade nya. Det var inte mer än rätt, att presentera sig först. "Vilka är ni, om jag får fråga?"

Sraosha tystnade. Hon hade ingen aning om var hon exakt befann sig, men det visste säkert de två jägarna. De kunde säkert besvara hennes fråga.

"Jag är lite vilse. Vet ni var jag är?"

[förlåt för segt ;_; ]

Ronia anade osäkerhet bakom fasaden. Stress, kanske. Det syntes inte i kroppshållningen, men i ögonen, och i Sraoshas kortfattade meningar som hoppade från ett ämne till ett annat. Det var svårt att avgöra ifall hon råkat ut för något otrevligt eller bara var sådan - det fanns i alla fall inga ytliga skador att se. Kanske var det bara inbillning.
  "Vi är Ronia och Roop av Isil Anar", svarade hon slutligen. "Ni befinner er i utkanten av Eldskogen, föredetta Lövskogen, angränsande till.. ja, det som blev kvar av den." Hon log snett, men återfick snabbt sin allvarliga min när åskan mullrade bortom molntäcket, långt bort men tydligt för känsliga öron. En kylig vind svepte genom dimman och rufsade om i deras regnfuktiga pälsar. Kanske skulle vädret bli värre än Roop tidigare spått.
  Ronia vände åter blicken mot Sraosha.
 "Behöver ni hjälp?"

Tiken presenterade sig som Ronia, och kompanjonen gick vid namnet Roop. De var av Isil Anar. Isil Anar? Var det en flock här i trakten? I vilket fall förklarade Ronia för henne, att hon befann sig i utkanten av Eldskogen. Föredetta Lövskogen, vad som var kvar av den. Vad menade hon med det? Sraosha beslöt sig för att inte fråga för stunden.

Sraosha blinkade när regnet stänkte i hennes ögon. Kylan var inget problem för henne just nu, det var snarare vätan. Hon gillade inte att vara blöt. 

"Ja, jag... jag tror jag skulle behöva lite hjälp."

Sraosha log lite sorgset, men man kunde tydligt se tacksamheten i hennes blick. "Tack så mycket."

Ronia nickade kort. Hon förväntade sig inget annat - den röda tiken var inte den första vilsna de stött på under patrullerna runtom de närliggande områdena. De hade inte alltid kunnat hjälpa, på så vis att de ännu inte varit i Lövskogen särskilt länge. Men hennes sorgsna, trötta blick var nästan obekväm att möta. Var det något hon inte var bra på vad det att hantera de som var ledsna.
 Tanken avbröts av en ylning som klöv symfonin av duggregn och vind. Var är du. Hon kastade en snabb blick mot den främmande tiken, "vänta", och vände sidan till för att svara sin kamrat. Här. Möt mig.
  Tystnaden lade sig åter, men hon visste hanen hade hört henne, och vände åter koncentrationen mot lockpälsen. Det var så tydligt att hon inte var ett hot, eller så var hon en väldigt god skådespelare. Ronia himlade med ögonen. Det kvittade. Hon var ofarlig.
  "Följ med oss, om ni önskar. Kan inte lova att det finns mat över.. men jag antar värme intresserar er mer just nu." Hon log snett. "Hm?"


[Uuh ROST. Ska vi börja avsluta? :fingerguns: ]

En ylning skar igenom tystnaden som lagt sig mellan vargarna. Sraosha stelnade till och spetsade öronen. Det lata örat som låg över hennes blöta hjässa gjorde en svag ryckning. Hennes blick mötte den mörka tiken, och Sraosha blev tillsagd att vänta. Hon sa inget utan betraktade tyst när den mörka tiken vände för att ge ett svar. Hennes flock? En kompanjon? Sraosha visste inte. Det blev tyst igen. Den mörka erbjöd Sraosha att följa med henne, utan att lova att det fanns mat till övers. Men värme. Det sneda leendet fick Sraosha att försöka dölja sin iver. Hon nickade svagt och besvarade tikens leende med sitt egna. 
"Tack, tack," fick hon fram. "Mer än gärna."

Hon följde den mörka varginnan och hennes vän, nu mer avslappnad än tidigare. Det kändes skönt att inte vara ensam längre, och även om det inte hörde till hennes plan så tackade hon verkligen inte nej till lite värme och skydd just nu.

[Yikes sorry för seg D: Yes, vi kan avsluta här! 8D ]