Kvällen var mild, trots vintern i Eldskogen. Bland de lummiga pelarna hade de hittat en bra plats att vila på, och valparna hade somnat nästan omedelbart. 
     Durian höll ett öga på dem när Aurora avlägsnade sig. Hon ville vara själv lite - att ständigt vara omgiven av valpar var ansträngande - och det fanns ingen fara i närheten. Det var stilla och rofyllt, som om själva skogen gått och lagt sig.
     Hon hade inte gått mer än några minuter när doften av blod kom rullande in mot henne. Den var ännu svag, men ju längre hon fortsatte, desto tydligare blev den. Hon rundade ett krön, och fann där källan.
     Ett liten, darrande suck av lättnad lämnade Aurora. Åh. Hon sträckte på sig, och närmade sig den hopsjunkna kroppen med sin fulla grace. Hon frambringade en gloria av ljus kring käklockarna, hornen och ner längs sin silhuett.
     "Åh, Sraosha", mumlade hon mjukt, men klart hörbart i tystnaden. De gröna rankorna runt om var nästan ljuddämpande. "Du är långt hemifrån." Hon slog sig inte ner vid sin skadade mors sida, utan cirklade sakta runt, inspekterade blodet som klibbade i den röda fällen.

[utspelar sig efter detta]

Sraoshas tankar var ett kaotiskt surr av röster och ord. Tomma hål där minnena tynat bort till svärta. Vad hade hänt? Hon mindes bara Nace, det förskräckliga ljudet när hans ben knäckts för stenarnas tyngd, Mercedes skrik... rösterna... Sraosha väste lågt och försökte sluta ögonen för att dämpa huvudvärken, men den var så explosiv att hon inte ens kunde stå. Efter en lång flykt, irrande, hade honi nte lyckats ta sig till Yanamore. Istället hade hon fallit ihop i Eldskogen, men det var nära nog. Hon behövde återhämta sig, fort, så hon kunde ta sig till Yanamore och berätta för Ronia vad som hänt. Åh, Mercedes, måtte hon vara okej och trygg hos Isil Anar. Kanske hade hon redan hunnit meddela de andra om vad som hänt. Sraosha kunde bara hoppas.
     Tankarna och huvudet pulserade som värst, men Sraosha var även fysiskt illa däran. Hon hade utdelats ett hårt rapp mot benen och där hade huden spruckit och blött illa över hennes hasor. Hugg på diverse platser hade också utdelat, men hon hoppades att de där vidriga medlemmarna av Lykoris fått sig en omgång också. Sraosha mindes inte. Efter Nace... allt var ett töcken, ett virrvarr.
     Åh, Sraosha.
Förvånat lyfte Sraosha blicken. En röd, suddig fläck fyllde hennes synfält. Och där var också ett ljus. En ängel...? Sraoshas ögonlock fladdrade till.
"A...urora...?"
Rösten var svag och Sraosha försökte skakigt att ställa sig upp. "Är... är det du? Aurora, du måste skynda till Yanamore. Hämta Ronia, snälla du."
Hon försökte skärpa blicken, men det var svårt. Förvirrat blinkade hon i ett desperat försök att förtydliga det hon såg. "Det är bråttom, något fruktansvärt har hänt."

[Musik :)]

"Ssh", hyssjade Aurora, och avbröt sin mors svammel. "Du är skadad." Sraoshas försök att ställa sig upp var fruktlöst, och Aurora försökte inte hjälpa till. Hon drog med blicken längs kroppen, och stoppade sitt cirklande vid Sraoshas huvud och bröstkorg. Där satte hon sig ner, men höll fortfarande huvudet högt buret.
     "Skadad, men inte död." Hon mumlade nästan, nu med ett svagt leende i mungipan. Nästan ömsint, beklagande. "När jag såg dig var jag rädd att någon hunnit före." Sraosha gjorde ett försök att säga något, men Aurora tystnade henne med ännu ett hyssjande. Modern verkade disorienterad och förvirrad. Stackaren. Ett beklagande leende spred sig över Auroras läppar, men den sanna glädjen glittrade lika tydligt. I ljuset från hennes aura kunde nybildade frostkristaller bidra till glittret.
     "Du förstår, Sraosha", fortsatte hon och placerade mjukt en tass på moderns bröstkorg. Tårna på tassen spändes och särade när hon flyttade undan päls för att komma så nära huden som möjligt. Runt om dem var det redan iskallt. "Jag kan bara inte släppa det. Dig. Du är min källa, förstår du." Medan hon pratade sträckte sig Auroras kyla efter Sraoshas hjärta, svepte in det i den mjukaste omfamning. Hjärtat bultade i takt med Auroras eget. "Källan till min skönhet. Jag har dig att tacka för mycket, käraste mamma." Aurora fick en lätt rynka i pannan, en beklagande min.
     "Men", suckade hon. "Det är slutet av en era. Jag vill vara källan nu. Du har haft din tid. Se det som en komplimang. Du behöver aldrig bli grå och ful." Tårna kröktes ner i den tjocka pälsen när Aurora ansträngde sig hårdare och fick resultat. Frosten hade spridit sig på Sraoshas in- och utsida hjärta, och organet hade svårare att bryta igenom den. "Jag kan bara hoppas att mina blommor kan göra samma sak för mig när min tid kommer." Det kom rök från Sraoshas flämtande andetag, och när Aurora skrattade till kom en liten puff av varm luft över moderns ansikte. Hon kysste honan på hjässan.
     "Seså", viskade hon. "Ge mig ditt hjärta, Sraosha."

"Vad säger du...?"
Sraosha var förvirrad. Auroras ord, hennes hållning, hennes... avsikt. Sraosha hade känt att något inte var helt rätt den dagen de anlände till Yanamore men aldrig hade hon kunnat ana. Aldrig hade hon kunnat gissa att hennes egen dotter skulle sträcka sin kyla mot hennes hjärta. Kölden var bitande, men det dröjde innan den verkligen kom åt Sraosha. Till slut började hon att huttra, hennes flämtande andetag het ånga i den kalla luften. Iskristaller glittrade runt omkring dem där frosten lade sig, alldeles kristallklar. 
"Aurora." Rösten var ostadig, svag, för Sraosha förstod inte. Var det här Auroras verk? Hon hörde orden, vartenda ett, och de varslade om dotterns mörka avsikt. Men Sraosha kunde inte förstå. Ville inte först. "Vad gör du?"
Frosten, kylan spreds inom henne, fyllde Sraosha med en kyla hon aldrig känt. Ögonen flackade, oförstående över hennes vackra dotters drag. "Tänker du döda mig?"
Hon begrep knappt själv orden som lämnade hennes mun. På ett sätt var det väl det finaste slutet hon kunde få, skänkt av hennes eget kött och blod, men Sraosha älskade livet. Hon ville leva.
Ge mig ditt hjärta, Sraosha.
Sraosha frustade ut varm luft ur hennes närborrar. Än levde hon, än hade hon att leva för. Ronia. Assar. Digne. Roop, och Rien. Än behövde hon hämnas Tirana, och Nace. Isil Anar. Isil Anar var hennes hem, hennes liv, hennes allt. Hon var inte redo att lämna dem.
Sraoshas muskler krampade i ett plötsligt krafttag. Gråblodet reste sig upp, trotsade kylan som slet i henne. Det svartnade för ögonen och för ett ögonblick agerade kroppen av sig självt. Raseriet, ännu en gång räddade det henne när hon med adrenalinet i blodet svingade huvudet mot Aurora. Hennes andra kraft tog vid, kylan spred sig, sänkte temperaturen omkring dem ytterligare. Den fokuserades på dottern, men Sraosha insåg snabbt att hon inte kunde skada Aurora. Ändå kunde hon inte hejda sig, för även om det var Aurora så vägrade Sraosha att dö.
"Du har redan mitt hjärta, mitt barn." Svärtat tynade bort, men svarta och lila prickar dansade över hennes synfält. "Jag älskar dig. Du är mitt allt, du och dina syskon. Ni var det vackraste jag fått vara med om."
Hon mindes sin dotter, Aurora. Pigg och sprallig, äventyrslysten, men bestämd. Visste vad hon ville, ville leda och styra. Men hon hade haft ett gott hjärta. "Men mitt liv är mitt. Du får det inte."

Det var som att någon slet kontrollen ur Auroras grepp. Frosten splittrades och hon tvingades bakåt när modern reste sig upp. Det fanns inget överrumplat i Auroras rörelser - Sraosha var fortfarande omtöcknad och klumpig - men hon var förvånad. Med läpparna i ett litet o duckade hon för vassa horn. Nosryggen krusades för en sekund, men Aurora skyndade sig att mjuka ut sina drag. Vacker, men oförstående. Det blev kallare runt om dem. De ägde båda samma destruktiva kraft. Kylan var inte som elden - den tog inte ett liv på några sekunder, men den var precis lika oundviklig. Tjock päls och varsin kraft skulle skydda dem, men inte för alltid.
     "Du har redan mitt hjärta, barn. Men mitt liv är mitt. Du får det inte." Hon naglade fast Sraosha med blicken, och de stod tysta mitt emot varandra. Några sekunder gick, och tystnaden verkade bli djupare.
     "Så jag får det inte", upprepade hon tyst, nästan besviket. Det blev tyst igen. Hon gjorde inga försöka att röra sig, och även om Sraoshas kyla låg över dem så rörde sig inte modern heller.
     Sedan slog det om. Auroras mungipor gled uppåt i ett vanvettigt, brutalt leende.
     "Då tar jag det." Hon högg Sraosha likt en orm i halsen, och slängde ner henne på marken. I vanliga fall hade hon nog inte lyckats, men modern var svag. Så svag. Om inte Aurora varit här skulle det skett förr eller senare ändå. Rovdjuren kan alltid dofta sig till de svaga och sjuka.
     Med sin fulla kraft grep Aurora tag i kylan och pressade in den i modern. Hon pressade ner Sraosha mot marken, och var ett med kylan. Under henne vibrerade organ av värme, och Aurora vräkte sig på dem allihop. Hon bet ihop med kylans käftar kring hjärta, lungor, luftrör och allt som kändes vitalt. Glöden hade inte dämpats, tvärt om blev den intensivare. Det strömmade ljus ur Auroras ögon, hennes mun, ur hennes päls. Det var som om hennes essens sipprade ut i kraftansträngningen.
     "Ge mig det", väste hon, fortfarande med leendet som skar ansiktet i tu. "GE MIG DET."

[Musik]

Auroras utfall var plötsligt, och våldsamt. Hugget var välriktat och Sraosha kunde inte parera. Det fanns inte tid, hennes reaktioner var slöa. Svaga. Om det inte vore för allt, för omständigheterna, så hade hon kunnat ta sig därifrån. Marken mötte henne med en hård smäll och luften gick ur henne. 
     Kylan fyllde varenda vrå av Sraosha, varje skrymsle förfrös och kristalliserades. Organen inom henne kämpade, men värmen dog fortare än Sraosha kunde fäkta. Muskler stelnade och det blev svårt att röra sig. Sraosha kunde inte andas, trots att hon kämpade, trots att varenda cell i hennes kropp ansträngde sig för livets skull. Men det rann oundvikligt ur henne. Ljuset som strömmade ur Aurora bländade Sraosha och allt blev vitt, ett enda blurr av ljus och kristaller. 
Förlåt mig.
Tårar trängde fram trots kylan, och förfrös till droppar av is på hennes kinder. 
Snälla, förlåt mig.
Hon kunde inte vara arg på Aurora. Hon visste inte vad hon tog sig till, men det sårade Sraosha djupare än något svek.


"Behöver ni hjälp?"
Sraosha ryckte till när hon hörde den bekanta rösten. Blicken flackade.
"Ronia?"
Sraosha såg vännen, minnet plötsligt lika klart som om det var igår, men hennes röst var enbart en svag viskning. Pälsen svart, ögonen skarpa men vänliga. Ett snett leende. Det regnade. "Följ med oss, om ni önskar."
Uppdraget. När de vandrade tillsammans. Sraosha drog ett andlöst flämt när hon såg en ljus tik, päls vit som fallen snö och det vänligaste leende. Tirana, hennes vän. Sraosha ville gråta, vad gjorde hon här? Nu? Tirana var ju död, död... "Vad tror ni de gör där hemma just nu? "
"J-jag vet inte..." Sraoshas röst nådde inte fram, det blev endast en tanke.
"Gör de som vi sa åt dem eller tar de tillfället i akt att lata sig lite?"
Sraosha ville frusta åt vännens skämt, men hon kunde inte ens dra ett andetag. Tirana, kära Tirana. Det såg ut som om hon stod och väntade på henne. Bredvid henne stod en liten ljus kille och log han också. Nace...?
     Och så plötsligt var det som om Sraosha var i floden med Mercedes igen, den dagen de delade skratt och plask. Hon blinkade förvånat.
"Medan vi väntar, kan du inte berätta mer om er vandring? Ey, kolla! Solen går upp!"
Sraosha stirrade mot den lummiga växtligheten som började reflektera gryningens första strålar i varma rosa färger. Det var verkligen vackert.
"Ja... det gör den."

"Du behöver inte tacka. Din vänskap betyder mycket. Du har alltid varit lojal mot mig. Jag ser det. Tvivla inte på mig."

Sraosha kunde inte gråta längre, men hon log vid minnet av varenda en av hennes vänner. Tirana och Mercedes, som var hennes vänner. Ronia, hennes ledstjärna och bästa vän, som hon aldrig fick säga adjö till. Assar. Hjärtat krampade åt en sista gång vid minnet av dottern, som hon letat efter, som kom till henne och som nu var en del av något stort och vackert. Alla hennes barn, som hon inte fick se igen. Capheus, Sirius, Azya och Ursa.
"Förlåt mig. Förlåt mig, allihop. Men jag kommer inte att komma hem igen."
Mörkret som omslöt Sraosha var vänligt, en lättnad, trots den gryende dagens första strålar. Smärtan gav vika och Sraosha släppte motvilligt taget, med blicken vänd mot solen. 



Gudar. Låt mig stanna hos dem. Låt mig vaka över dem. De betyder världen för mig.

Snälla, låt mig få vara med dem.

Snälla, låt mig...

Sraosha slutade kämpa, och efter ett tag upphörde Aurora att kyla henne. Moderns insida var kall, stum och död. Det fanns ingen mening med att tömma ut sig själv längre.
     Aurora reste sig upp och stod över liket. Hon såg begrundande på sin mor många långa sekunder som snart blev minutrar. Sraoshas ansikte var fruset i ett svagt leende, trots glittrande istårar på kinderna. Blicken var fäst på horisonten. Hon såg fridfull ut så. Perfekt. Kylan skulle bevara henne så som hon var. Aurora inspekterade såren igen. Fula revor i en annars så perfekt utsida.
     "Åh", suckade hon. "Att de kunde göra såhär mot dig. De förstår inte skönhet, ser du, inte som jag gör. Jag uppskattar dig." Hon kysste modern på hjässan. "Fryser du?" Ett litet fniss slapp ur henne, men hon hejdade sig strängt. Det var opassande. Nästan besviket skakade hon på huvudet åt sig själv, och grep tag i lite lösa rankor som låg vid sidan om dem. Hon drog dem över kroppen, och hämtade fler när de var på plats. Snart var Sraoshas kropp inte mer än en till kurva i det gröna landskapet. Aurora backade och inspekterade sitt verk. Det var det närmaste begravning hon kunde ge Sraosha. Naberius hade hon gett något ännu finare - evigheten - men hela poängen med det här var att hon inte klarade av att se Sraosha mer. Nej, det var bättre att begrava henne.
     "Vila nu, mamma", viskade hon. "Oroa dig inte. Jag ska göra dig stolt."

[Avslutat <3]