Det var sista rycket innan vintern. Det var iallafall så Nace förklarat sig när han velat bege sig bort från Lövskogen. Snart skulle snön falla och då skulle alla dem växter och svampar han använde sig av vissna. Så han behövde fylla på sitt förråd en gång till. Ett sista ryck.
     Kaiwood hade aldrig varit en vidare inbjudande plats i hans tycke. Den mörka skogen var sparsam med sin undervegetation, och det mesta som växte var mossor, lavar och en hel del svamp. Det var det sistnämnda som specifikt lockat honom. I en korg som han flätat själv av gräs och flexibla grenar hade han redan plockat en del. Den var fasthakad i hans sele och dunkade honom lätt i sidan med varje steg.
     Nace var några språng bort, och hade samtidigt bett hans sällskap att hålla koll om det såg några svampar. På en gammal, fallen stock hade han hittat en del svampar som han varsamt försökte avlägsna.
     “Kolla här!” Mercedes röst fick honom genast att kika upp med spetsade öron. Nace kunde höra tikarna prata lite tyst sinsemellan. Nyfikenheten tog överhand och han lämnade resten av svamparna orörda när han med spänstiga steg skyndade sig fram till dem.
     I skogens dunkel kunde han urskilja vad som såg ut att vara ett litet stenras, men ett onaturligt sådant. Något med det såg alldeles konstgjort ut, och ofärdigt.
     “Vad s-ska det här förest-ställa?” sade han och studerade det närmare med en forskande blick.

[Mercedes och Sraosha]

Vintern låg för tröskeln, det kändes. Sraosha var van vid vintertecknen vid det här laget, men som alltid fyllde de henne med en viss melankoli. Det betydde ofta hårdade tider.
Sraosha hade lydigt försökt titta efter svamp, men fokuserade oftare på Kaiwoods ljud, på trädens stammar, på mörkret i skogen omkring dem. Hon kände sig mer som en väktare än till hjälp för svampletandet.

Sraosha lade hursomhelst inte märke till stenraset förrän Mercedes gjorde det. Eller var det ett stenras? Det såg för... planerat ut. En avsikt bakom. Förundrat, och lite misstänksamt rynkade hon pannan.
Nace såg ut att vilja studera det närmare. "Akta, Nace. Vi vet inte vad det är."
Det lät dumt misstänksamt, det var ju bara en hög med stenar. Men alla attackerna på det sista, Tiranas död... Sraosha bet sig i läppen vid tanken på vännen. Det gjorde henne fruktansvärt ledsen, och arg.
Sraosha synade högen med en smal blick. "Ett landmärke kanske? En gravplats?"

"Nämen!" Mercedes stannade upp, och pekade med ena benet ur det extra benparet på en liten stenhög. Hon såg Nace fortsätta vidare, och insåg att Sraosha inte heller noterat högen. "Kolla här!" Det var underligt. Lite för stort för att vara helt naturligt, speciellt när det var en sådan brist på stenar i övriga omgivningen.
     "Ett landmärke kanske? En gravplats?" Mercedes trotsade Sraoshas varning, och sträckte ut en tass för att peta till stenarna lätt. De höll för trycket. Uppenbarligen var det ett stadigt bygge, och de kunde inte ha hamnat såhär av en slump. Mercedes vände sig om mot Nace med ett rävflin.
     "Eller, Nace, så är det här en mördarbjörns varning till oss..." Hon gjorde sin röst mörk och hemsk. "'Alla vars doft som fastnar på stenarna ska jag äta opp...'" Mercedes tystnade efter en blick från Sraosha, men hennes ansiktsuttryck förblev oförändrat. "Eller det Srao sa", tillade hon efter ett ögonblick, och såg sig om efter fler i närheten.

Trots Sraoshas varnande stämma så kunde han inte riktigt stå emot den lustande nyfikenheten. Medans Mercedes teatraliskt presenterade sin teori vände Nace en bris hans håll, så han fångade upp doften bättre. Det luktade inte död, och inte heller björn. Men där fanns en annan doft, en som gjorde bilden av vad det faktiskt kunde vara tydligare.
     ”Det hä-är är Lykori-is verk,” konstaterade han sakligt. ”Jag är os-säker på vad det s-ska betyda dock. Markera s-sitt revir? Men vi är ju s-så pas-s nära Lövs-skogen…” Funderingarna lämnade honom samtidigt som han tänkte dem. Det här var nytt. Han hade trots allt varit här förr och aldrig sett det här tidigare. Lukten var även ganska färsk. Några dagar gamla kanske. I ögonvrån såg han en skugga lösgöra sig ur dunklet.

”Stanna!” Corsons röst ljöd högt genom skogen när han steg fram ur skuggorna. Det var med en viss högtidlighet som han närmade sig gruppen. Det var en slump att de var här, men Corson var glad att deras vägar korsats. Det var hög tid för ett möte, och om än han kanske önskat att det sett annorlunda ut var han säker på att de skulle kunna föra vidare ett budskap.
     ”Det här är Lykoris mark.” Stämman var hård och han spände blicken i den ljusa pojken som instinktivt tog ett steg bakåt från stenröset. Början till en av deras små tullar som höll på att konstrueras runt om i skogen.
     ”Det här är ingen plats för er att utnyttja. Morikos skog och mark är helig.” Med en smal blick synade han korgen som den vite hade fasthängd i selen.
     ”Lämna tillbaka det ni tagit. Om ni ska vistas i dessa skogar behöver ni betala.”
     ”B-betala?” sade den ljuspälsade med en oförstående ton.
     ”Betala. Med ägodelar eller…”
     ”Blod.” Javelin, lawartiken, steg fram vid hans sida med ett illmarigt leende.
     ”Vad är det där du har på dig? Det ser användbart ut.” Det fanns något i hans ton som skvallrade om att det inte bara var ett artigt konstaterande. Det fanns ett underliggande hot i det.

Haqim klev fram vid Corsons sida, men till skillnad från Javelin log han inte. Han erhöll en bister, dömande min när han med skarp blick betraktade inkräktarna. Tre stycken, varav en var missbildad, en annan förväxt och en tredje liten och blek. Ogillande veckades nosryggen.
"Hota oss inte. Vi är inte ens på ert revir," konstaterade den behornade tiken med en hård ton. Haqim gillade inte den tonen och morrade en varning, raggen rest. "Ni är i Morikos heliga skog. Betala."
De verkade fatta trögt, för ännu hade de inte gjort någon ansats att lämna tillbaka vad de stulit. Han tog några hotfulla kliv närmare den ljusa.

Mercedes hade haft blicken vänd åt andra hållet, och främlingarnas intåg tog henne med förvåning. Det de sa gjorde henne ännu mer förvirrad. Betala? De var inte ens på Lykoris revir - nog kände Mercedes igen sannistäpparen från invigningen nu när några sekunder hade gått - och ändå ville de här pösarna att de skulle betala? Srao sa det hon tänkte, men sannistäpparen svarade hotfullt, och närmade sig Nace.
     Med en djup rynka i pannan och lätt krusad nosrygg klev Mercedes emellan och spände den enögda blicken i hanen. Hon gillade inte att se sina vänner bli hotade, och det var situationer som dessa när hon hoppades att ärren och det udda utseendet gav henne en något hotfull aura. Kanske. Kanske var det bara önsketänkande. Hon spärrade upp taggarna, bara något så ytligt.
     "Ey, frillan", sa hon kyligt. "Låt bli det där. Vi är knappt ens i Kaiwood, och vi plockar svamp. Har du inte redan nog med svamp i skallen för att kunna avstå från vår också?" Mercedes var definitivt för fräck för situationen, men hon kunde inte låta bli när de så uppenbarligen siktade in sig på Nace. I Isil Anar stod man upp för varandra, speciellt mot översittare som den här. Med det sagt förstod Mercedes också att situationen kunde bli farlig om de tog saker för långt. Hon sneglade mot Sraosha, som var den enda hon kunde se eftersom hon stod framför Nace.
     "Men visst", fortsatte hon sedan kvickt och vände sig nu mot ledaren, hanen i mitten, "om vi är oönskade ska vi inte vara till besvär. Kom, hörrni, så går vi." Det här skulle minsann Ronia få höra om. Vilka stroppar!

Det var svårt för honom att dölja stressen som genast spirade. Många obesvarade frågor låg på hans tunga, men han insåg väldigt fort att det inte fanns något rum för funderingar. Detta var endast något slags maktspel från deras sida.
     Nace var tacksam att Mercedes steg emellan och förde talan. Han var osäker på om han ens skulle lyckas vara sammanhängande i sitt stammande när han kände sig så osäker. Det var nog bättre att bara hålla tyst, och göra som de sade. Så Nace vände om i samband med att Mercedes gjorde det.
     “Ge tillbaka det ni tog.” Den svartes röst ljöd igen. Den hade ett sådant känslolöst lugn att Nace stannade i sitt steg. Tvekade.
     “D-de-det v-var ba-ba-bara lite-e-e sv-sva-svamp,” hasplade han ur sig med liten röst. Den violetta blicken flackade nervöst men han vågade inte se sig om.
    “Det spelar ingen roll! Morikos jord är helig.” Stämman var högre nu, hårdare. Nace kunde känna hur han började skaka. Plötsligt kände han hur luften försvann ur honom. Hjärtat slog hårdare och fortare när en slags panik grep honom. Kippandet efter luft blev våldsammare, mer desperat. Ögonblicket som förflöt kändes fruset i tiden tills han plötsligt kände hur någon drog honom sidleds, innan fästet till krogen brast och allt dess innanmäte flög i luften.

Haqim tappade humöret ungefär när den missbildade vargen valde att kommentera hans man, babblade om svamp i skallen. Men han sa inget, utan såg dem istället vända ryggen till med en skarp, illmarig blick. Corson talade igen, beföll att de skulle ge tillbaka det de stulit. Den vita stannade och Haqim färste blicken i honom. Det svaret dög inte. Haqim ströp åt luftflödet. De andra två vargarna verkade inte förstå först, allt medan den lilla vita kvävdes, kippade efter luft. Som om han drunknade på torra land. Haqim tänkte inte låta Corson be dem en gång till. Hans ord var lag. I ett språng hade Haqim eliminerat avståndet mellan sig själv och den trögfattade idioten. Bristen på syre var distraktion nog - Haqim högg tag i hans nackskinn och slet med all sin kraft med ett dovt morr som mullrade i strupen, utan att ta någon notis om att korgen brast. Han slet och ruskade våldsamt, kände munnen fyllas med blodsmak. Han bytte snabbt grepp för att få ett mer stabilt fäste, och slungade den vita rakt mot stenhögen.

I början hörde Mercedes inte ljudet, men när Naces kippanden efter luft blev våldsammare snodde hon runt. Han hostade och flämtade, men verkade inte få någon luft. Paniken slog henne i samma sekund som vargen med frisyren kastade sig fram. Allt gick så snabbt. Hon hann knappt blinka innan korgen och all svamp låg på marken. En liten svamp hade slungats åt hennes håll och träffade henne på bringan. Den väckte henne ur sin fasa, men knappt hade hon tagit ett steg framåt innan Nace slungades iväg mot stenhögen. Precis som den svampen.
     Mercedes skrek. Högt och skräckslaget, men ljudet av något som knäcktes gick inte att stänga ute. Hon såg inte ens mot sannistäpparen, utan stirrade bara mot Nace - eller ja, det som gick att se. Den lilla stenhögen hade rasat över honom, och ett framben stack ut i en sjuklig vinkel.
     Sraosha vrålade, och stångade sannistäpparen så han flög. Han landade på marken, och var snabbt uppe igen, men det syntes att han hade ont. Hornen kunde mycket väl ha skadat honom illa. De andra två närmade sig, och Mercedes fann sig sliten. Skulle hon hjälpa Sraosha, eller Nace? I samma stund snodde vännen om med ett vrål och gav sig på de andra två. Mercedes beslutade sig för att hon inte borde ge sig in i den matchen.
     Hon rusade fram till stenhögen och började frenetiskt skyffla sten med fyra ben. Tårarna vällde upp och hon fick svårt att se.
     "Nace, Nace", snyftade hon. "Håll ut, Nace, håll ut, jag hjälper dig-" Lukten av blod var väldigt påtaglig, och hon hulkade till, men fortsatte beslutsamt att flytta bort stenarna från den lilla kroppen. "Naaace, Nace, prata med mig, Nace, inte än, inte än-"

Det hela gick så fort. Fortare än han kunde andas, tänka, eller ens forma ett sista stammande yttrande efter hjälp. Världen hade blivit tyst och blicken suddig. Det var med en känsla av viktlöshet som Nace slungades genom luften. Kollisionen i det lilla tornet av sten slog honom rakt i ryggen. Den lilla luften som ännu fanns kvar i hans lungor slogs ur honom i ett flämtande. Men mer än så hann han inte.
     Stenarna, tunga och tjocka rasade samman över honom. Han kunde känna hur bröstkorgen plötsligt vek sig under tyngden. Hur något krasade likt krossade strandsnäckor i hans skalle. Det slutade inte där, men Nace hann aldrig känna något mer. Ögonen rullade tillbaka i hans ögonhålor och världen svartnade. Men bara för ett ögonblick, för när dödens ljus sträckte ut sin hand, tvekade han inte en sekund på att följa med.
     Men han var tacksam. Tacksam för livet. Det var en alldeles unik gåva.

Allt var ett enda rött surr. Sraosha hade bara hunnit se Nace slungas mot stenhögen, krossas under stenarnas tyngd med ett sjukligt krasande ljud. Det var tillräckligt. Raseriet... det var länge sedan nu, men det hade alltid vilat där under, väntat. Vreden som väckts till liv kändes omöjlig att släcka. Sraosha hade ingen kontroll över vad hon gjorde, vad som hände. Hon anföll blind, vrålande som ett vilt djur, högg, slog, stångade omkring sig. Där det tidigare fanns en fiende, fanns nu tre. Sraosha såg rött och flög fram i ett utfall mot den mindre, mörka med öppna käftar, fäktade vilt med tassarna. Det enda som upprepades i hennes tankar var hans namn, och han var död. Nace. Nace. Nace.

Tumultet som urartad var delvis väntat, men han hade lärt sig att det aldrig gick att kalkulera allt in minsta detalj. Så igen, stod han inför ett kaos som skulle betyda hårda konsekvenser. Haqims brutala sätt hade fått den unge hannen dödad, oavsett om det var avsett eller inte var nu en av Isil Anars medlemmar död av deras hand.
     I kaos gick allting så snabbt, och om det bara handlade om sekunder så hann så mycket hända. Corson hamnade i bjässens måltavla. Luften var fylld av gutturala morrande, förskräckta och vredesfyllda gläfs. Det var svårt att urskilja någonting bortom det han var tvungen att koncentrera sig på; undvika hennes attackerande manövers. Corson hade storleken på sin sida, men det var också allt. Oavsett hur mycket teknik och strategi han tränat genom åren, skulle han inte ha en chans emot henne. Men han hade en utväg kvar, en sista, tunn möjlighet att vända på situationen.
     Dem färglösa, kalla ögonen försökte desperat få kontakt med hennes. Det var näst intill omöjligt och han kunde känna hur hjärtat pumpade hårdare. Tiden var knapp, och han skulle behöva ta tillvara på ögonblicket direkt. Så under tiden han kämpade med att fånga hennes blick och undvika hennes utfall samlade han sitt fokus. Det växte fram ett intensivt tryck i hans huvud, bultade och värkte. Men så låstes deras blickar. Hans telepatiska krafter exploderade och greppade efter hennes sinne.
      “Vänd dig om. Ser du inte vad de gör med hans kropp? Även i hans död får han ingen frid! Se vad de gör! Ge honom lite lugn och ro!” Orden ekade i hennes tankar. Corson försökte desperat förflytta hennes uppmärksamhet till den sexbente vargtiken som stod över den vites kropp. Sekunden efter han strålat all sitt sinnes energi in i den rasande varghonan vacklade han till och blev träffad av hennes ena horn precis under ögat. Huvudet kändes plötsligt lätt och han blev nästan svimfärdig när all kraft lämnade honom. Det här skulle vara hans enda chans att komma undan, så när han såg hur honan vände blicken mot dem andra kastade han sig flåsande undan, bakåt och bort.

Han var död. Han var så, så död, och det insåg Mercedes också där hon desperat flyttade stenar från det ljusa liket. Hon litade på att Sraosha höll fienderna stångna - det lät onekligen så på ljudet. De behövde få med sin Nace tillbaka så han kunde få en begravning. Det var det minsta de kunde göra för honom.
     Bakom hennes rygg hörde hon hur Sraoshas morrande plötsligt riktades åt deras håll. Mercedes snodde runt, i tron om att någon försökte attackera henne bakifrån, men fienderna befann sig på andra sidan honan, som närmade sig med tunga steg. Ögonen var blanka och oseende, men käkarna vilt särade. Mercedes hade aldrig behövt tänka på hur massiv Sraosha var, och vilket hot hon var. Något hade vänt henne mot sina egna, och hellhounden var rädd för sitt eget liv. 
     Sraosha kastade sig fram, och Mercedes gjorde det enda instinkten sa till henne. Hon flydde. Skammen var henne upp till halsen, speciellt när Sraosha inte följde efter. Nace var kvar där, och Sraosha var i Lykoris våld. Kanske kunde Mercedes hämta hjälp i tid, men inget var säkert. Det enda hon säkert visste var att hon inte kunde vända tillbaka, för hon visste att om hon gjorde det skulle hon dö, och Mercedes ville verkligen leva. Hon vågade inte ens stanna för att se sig om.

[Mercedes lämnar rollet.]

Huvudet pulserade smärtsamt efter den större tikens attack. Haqim förstod att hans utfall hade lett till större konsekvenser än han räknat med, men det kunde överläggas senare. Tack vare Corsons förmåga vändes den ilskna tikens uppmärksamhet mot fränden som varit i full färd med att försöka få loss sin döda vän. Hon jagade efter henne, men följde henne inte långt. Den sexbente satte av, försvann i riktning mot lövskogen. Haqim fnös, vände uppmärksamheten mot den lockiga. Hon hade stannat upp. Haqim såg till att ta några steg mellan henne och Corson så att hon inte skulle försöka sig på ett nytt utfall - men hon hade stannat upp. Det tycktes som att hon var vid sina sinnens fulla bruk igen, och hon stirrade nu förvirrat mot Haqim, sedan Corson, sedan mot den vita vargens kropp vid stenröset. Hon utbrast något, ett namn? Sedan skrek hon till, säkert för att hon noterat hur sjukligt vriden och krossad hennes väns kropp var. Ben som stack ut i helt fel vinklar. Haqim slungade iväg ett rapp av en vindpiska mot hennes ben. Hon var arg, ledsen, förvirrad, men hon var smart nog att fatta att det här var en strid hon inte kunde vinna. Haqim såg henne springa. Tystnad lade sig över skogen ännu en gång. Efter att alla återhämtat sig och samlats så började de gå tillbaka mot reviret igen. Haqim visste att han skulle behöva stå till svars för vad han gjort.

[Avslutat]