|| paax till chenoa ||

En svag vind fick det att prassla i trädkronorna.
Det lilla ljus som tilläts passera trädkronorna räckte
inte till att lysa upp skogen som trots att det var
sommar låg i dunkel. Hennes vita ansikte tycktes
nästan lysa i mörkret. Marken var inte längre kall
och frusen och det var numera behagligt att sätta
ned tassarna.

För tillfället roade hon sig med att betrakta ett
par ekkorrar som kilade fram och tillbaka över marken.
Hon visste att det var slöseri med byten att jaga för
nöjjets skull. Därför satt hon endast tyst och såg
på dem.

En doft kom emot henne, vargdoft. Av doften att dömma
var denna en flockmedlem. Ett leende letade sig
fram över hennes läppar även om blicken fortfarande
var fäst på ekorrarna.

Den lilla snövita valpen vandrar över marken.
Hon är helt ljudlös. Något hon alltid har varit.
Det är som att ljudet dör bort redan innan de hinner
bildas. Hon vet nu att det beror på hennes kraft.
Tack vare Kali. Duvan har mött både Shiva och Kali.
Kali finner hon väldigt intressant. Det är roligt att
retas lite med henne. Men Shiva. Duvan trivs väldigt
mycket i hans sällskap och med honom har hon
faktiskt kul. Hon hoppas att de alltid kan vara vänner.
Men så har hon hört att det ska vara tre syskon.
Duvan har sett den andra systern på håll. Men de
har aldrig träffats privat.

Duvan snappar upp alla ljud i skogen. Det är inte mycket
som undgår henne. Hon stannar upp när hon fokuserar
på tassteg, andetag och hjärtslag som hon hör i närheten.
Hon blir nyfiken. Hon vill lära känna alla medlemmarna i
flocken. Duvan sätter kroppen i rörelse igen. Nu i riktning
mot ljudet.

Blicken slutade vara fäst på ekorrarna då dessa ilade upp
för trädstammarna och försvann i virrvarvet av löv och grenar.
Hon fokuserade istället på doften hon kände. Den blev
tydligare och även om hon inte kunde höra några som helst
tassteg så trodde hon att denne vem det nu var var
på väg mot henne. Ena örat ryckte till som om hon skulle
klippa med örat men ombestämt sig i sista stund.

Duvan fortsätter framåt. Lika ljudlöst som alltid.
Snart får hon syn på en svart gestalt med vitt huvud.
Hon har redan lagt det utseendet på minnet sedan
tidigare. Men hon är osäker på vilket namn den andra
valpen bär. Duvan stannar på ett bra avstånd. Inte
för nära men heller inte för långt bort. Hon nickar lätt
till hälsning.
"Goddag". Säger hon med sin ovanligt vuxna
stämma. Duvan talar inte ofta som den valp hon är.
Hon uppför sig oftast mycket äldre än vad hon är.
Hon har helt enkelt fått växa upp för tidigt på grund av
att hon tidigt övergavs av sina föräldrar som hon inte
har något som helst minne av. Duvan sätter sig lugnt
ner och den vita svansen sveps om hennes tassar.

Duvan studerar den lite äldre valpen utan att stirra ut denne. Hon är diskret så att hennes blickar inte ska kännas obekväma. Hon försöker alltid lägga allt på minnet. Gestalt, namn, andetag, rörelser, hjärtslag. Så att hon enkelt kan känna igen den andre om de möts igen.
Den mörka valpen yttrar ett namn. Förmodligen hennes eget. Duvan nickar att hon har förstått.
"Duvan". Svarar hon lugnt. Duvan presenterar sig alltid som just det. För även om hon inte har något minne av sina föräldrar så har hon ett minne av en röst som säger till henne att aldrig avslöja sitt rätta namn. Bara om det känns absolut rätt eller är ett måste. Det är bara en än så länge som vet om hennes rätta namn. Hielo. Den i flocken hon har mest respekt för.

Duvan. Hon lagrade namnet i minnet mest för det faktum att det skulle vara ytterst pinsamt om dem träffades igen och hon inte skulle komma ihåg det då. Ett leende spred sig över hennes läppar och hon ansträngde sig för att få det att inte se allt för hånfullt ut. Tystnaden föll över dem. Hon hade inget emot den och skulle gladeligen sitta där likt hon tidigare gjort och bara njuta av den. Men hon tvivlade på att hon fortfarande skulle ha sällskap av denne Duvan länge till om hon lät tystnaden vara. Helt död var hon minsann inte och sällskap var något hon njöt av även om det inte alltid var med trevliga avsikter. Hon drog ut på tystnaden innan hon slutligen talade med en lågmäld och monoton röst.
"Vad gör du här?" Frågan var endast ställd för att hålla tystnaden iväg. Med frågan menade hon naturligtvis inte var Duvan gjorde i dessa skogar för i sådana fall skulle hon redan veta svaret. Hon undrade mer vad Duvan gjorde i just denna del av skogen.

Tystnaden är något Duvan aldrig har haft något emot. Men så kan det ändå bli lite obehagligt om man sitter flera stycken på samma plats och ingen har någon tanke på att öppna munnen utan bara ser åt ett annat håll för att inte behöva se på varandra. Men sedan öppnar Usha munnen. Öronen klipper till på Duvans huvud och den pigmentslösa blicken vänds mot den andre igen. Vad hon gör här? Duvan överväger sina möjliga svar en kort stund. Det går snabbt. Hon blir inte tyst så länge.
"Jag är som vanligt ute på promenad för att utforska denna skogen. Det är alltid något nytt man stöter på och så länge jag gör det tänker jag fortsätta promenera dessa marker". Blir henne svar och som vanligt låter hon mycket äldre än vad hon är. De flesta valpar har lyxen att växa upp med åtminstone minst en förälder. Men Duvan har alltid fått klara sig ensam. Nog har hon stött på en del intressanta och en del skrämmande främlingar under sitt unga liv. Men det är aldrig något som har fått henne att tappa gnistan. Hon har alltid rest sig igen och vandrat vidare. Kämpat på. Och nu när hon är medlem av denna flock. TBB. Så har hon åter funnit något nytt att kämpa för. Något nytt att sträva efter och hon vill bli starkare. Hon ska växa upp och slå alla med häpnad. Bevisa för de som sett ner på henne att de har haft fel i sina antaganden om henne. Hon är ingen svag liten valp. Även om hon ännu inte kan göra så mycket om hon ställs inför ett större hot. Hon är ingen liten lullig fredsduva som vill skapa harmoni i världen just för att det råkar vara det hon liknar.

[Det blev ett lite lulligt inlägg. xD]