Duvan studerar den lite äldre valpen utan att stirra ut denne. Hon är diskret så att hennes blickar inte ska kännas obekväma. Hon försöker alltid lägga allt på minnet. Gestalt, namn, andetag, rörelser, hjärtslag. Så att hon enkelt kan känna igen den andre om de möts igen.
Den mörka valpen yttrar ett namn. Förmodligen hennes eget. Duvan nickar att hon har förstått.
"Duvan". Svarar hon lugnt. Duvan presenterar sig alltid som just det. För även om hon inte har något minne av sina föräldrar så har hon ett minne av en röst som säger till henne att aldrig avslöja sitt rätta namn. Bara om det känns absolut rätt eller är ett måste. Det är bara en än så länge som vet om hennes rätta namn. Hielo. Den i flocken hon har mest respekt för.