Cestrovargen blundade, han lät solen värma hans långa mörka päls. Han ögon som till en början var slutna öppnades och han såg på haren som låg bredvid honom. Han reste på sig med en suck och nosade på den, innan han öppnade sin mun och åt upp den. Hans hörn tänder var oftast i vägen när han skulle äta, men när han jagade så brukade dom vara till hjälp, efter som att han hade enklare för att få ett bra grepp om bytet.
*Undra vad man ska hitta på idag då..?* tänkte han och gick fram till vattnet, han såg mot Lövskogen. Han ston nästan precis vid gränsen till den skogen. Han såg sig om, och suckade. Skogen var glesare och han kunde se mot bergen. Han mindes så väl.

Hur hans pappa reste sig upp, morrade och hur sedan något stort kom ut brakande. Något onormalt stort, det greppade tag i honom. Inte allt för hårt, men det gjorde ändå ont. "Hjälp!" hade han ropat efter sig, mamma som försökte fösa undan hans syskon så att dom inte blev ihjäl trampade. Och hans far, som försökt rädda sin son, men varelsen hade brakat ner för stupet, och tuppat av. Han grät då, som valp. Och ännu värre var, när han upptäckte att han inte kunde ta sig upp till sin familj. Han hade varit tvungen att gå en annan väg, lämna sin familj. Då, då hade han inte förstått hur ungt det var att se värden med egna ögon. Men nu förstod han. Men han hade träffat den gamla damen som tog en plats i hans hjärta, men hon dog efter ett tag. Sorgligt nog, och han kunde inte göra något åt det. Inte då, och inte nu häller.

Lance hörde hur en fågel landade längre bort och han ramlade genast ur sina tankar. Han sänkte magen närmre marken och smög sakta mot den. Den hade ryggen vänd mot han, den verkade sitta och försöka få tag på något. "Vad gör du?" yttrade han lågt, och kom bara närmre. Han tog spjäl med bakbenen och sköt ifrån. Fågeln lyfte och han fick inte tag på den något större fågeln. Istället för att följa efter den så gick han tillbaka dit resterna av haren låg och la sig ner. Han suckade igen och blickade in i lövskogen.

Leviathan hade gått så länge och så mycket att han kände att benen började ge vika. Han längtade efter att hitta ett ställa att slå sig ner på och vila ett litet tag. Hela hans kropp skrek efter att få lägga sig ner, bara för ett litet tag. Men beslutsamheten om att finna sin syster var större än all trötthet han någonsin skulle kunna känna. Han var närmre henne nu, han kunde känna det på sig. Han var också säker på att när han väl fann henne skulle han få svar på alla de frågor som hade börjat dyka upp hos honom. Svaren om hans syner, om saknaden efter något eller någon som han aldrig mött. Ända sedan Kawazatriskogen hade han känt sig svag, och han visste inte exakt varför, även om han hade sina aningar.
Han väcktes ur sina tankar av att en främmande doft slog emot honom. Han andades in den, lät nosen granska den. En varg, men ingen som han mött tidigare. Delvis nyfiken, delvis misstänksam fortsatte han i riktning mot vargen. Han var alldeles för uttråkad för att inte ta reda på vem det kunde vara.
När han kunde skymta en skepnad längre bort mellan träden stannade han upp i några sekunder. Sedan sänkte han huvudet en aning och tog sig närmre den andra vargen med långsamma steg.
Det var inte det att Leviathan var rädd av sig, bara allmänt misstänksam. Speciellt nu när han var svagare i kroppen och framförallt trött. Men trots det tog han sig närmre, nyfikenheten tog överhand.