[Reserverad för Crepsley.]

Bland de uråldriga stammarna hade Shiva än en gång slagit sig ned. Kände sig som vanligt som mästaren över sitt eget öde. Han regerade här, han var den som skulle leda flocken mot storhet och ära, han var den som skulle skriva historia och för evigt bli ihågkommen som en av de mäktigaste vargarna som någonsin hade vandrat i detta land.
Kungen av Kaiwood.
Han log, uppfylld av den starka egoismen han bar på. Han älskade sig själv och allt han gjorde och stod för. Det var det som gjorde honom så pass mäktig som han var.

En skränande fågel satt i ett av de höga trädens toppar, med hes röst ropade den efter något som för Shiva var okänt. Ett kraxande läte som ekade mellan de gamla trädens stammar, susade fram över Andarnas skog och sprängde den annars ekande tystnaden som låg över området.
Oberört vandrade den svartvita hanen vidare. Stegen förde honom på måfå framåt. Han var inte på väg någonstans alls, kände sig endast för rastlös för att sitta stilla. Och det skadade aldrig att söka av reviret då och då. En sak hade han lärt sig under alla de åren han hade levt i skogen; man visste aldrig vem som vandrade in i Kaiwood.
Och mycket riktigt. I det flimrande nätet av energier som omgav honom kunde han plötsligt uppfatta något som var utöver det vanliga. En aura som han inte kände igen. Men då hans krafter var försvagade och han inte längre kunde läsa energier som han vanligtvis kunde, så kunde han inte få ut mer på detta avstånd. Med en kort fnysning justerade han sin riktning och började vandra mot den främmande energikällan. Detta var helt klart värt att undersökas.

[Jag insåg att detta måste utspela sig före kriget med Draugai, för jag vet inte ens om TBB kommer hålla till i Kaiwood efter det rollspelet xD Menmen, here it goes!]

Hanens tunga steg fick marken att ge ut vibrationer till de små gnagarna som snabbt sökte efter ett ställe att gömma sig på. Men även de stora bytes djuren fångade kvickt upp hans doft och stack. Skogen var lugn, oh ja, mycket lugn. Vinden ruffsade till hans man på hjässan, men än var det lika tjockt, spretigt & bakotslickat som alltid.
De gröna ormögonen hade fokuserat sig i en rak riktning, han hörde ljud kring honom men inget som var värt att lägga uppmärksamheten på. Öronen vinklades dock i hopp om att fånga upp något värt att lägga sin uppmärksamhet på. Men nej, det var dött. Ett tag funderade han på att söka upp någon patetisk individ att sätta sina gaddar i, bara för skojs skull, tidsfördriv helt enkelt. Vad annars skulle man göra i denna bittra ensamhet? BloodQueen hade han inte sett ett spår av, han undrade vad hans varginna höll till. Ett lätt fnys lämnade honom och blicken sökte sig till någon slags riktning att följa. Att gå i en rak sträcka kändes enformigt.
Så där stod han, i Kaiwood i hopp om att finna sitt mål. Men varför i helskotta var det så.. Dött här? Han skakade på huvudet för att sedan vrida det till en position som för andra skulle ha sett högst obekväm ut, men då flera knak lämnade hans nacke spred sig ett lättad flin. 
Hanen bytte sedan riktning och vandrade längre in i TBB's revir. Men just då han tog det tredje steget bar sig vinden med sig en doft som fick hans ormaktiga pupiller att vidgas. "Mmh.. Ja.. Det var på tiden" grymtade han för sig själv med ett roat brett flin där tänderna syntes. 
Hans tassar ledde dom dit han vela, och huvudet var en aningen sänkt fast fortfarande med ett grymt uttryck. Crepsley såg inte ut att vara den snällaste, det berodde på hur han vela ha det. Han kunde vara grymt manipulerande, leka lite med andra innan det dödande hugget.. Som med Faalicor, fast det var dock inte det fjäderfät han riktat in sig på. 
Doften vart allt starkare likaså hans känsla för att detta skulle bli mycket, mycket intressant~


[Lungt~ ]

Med stadiga steg placerades tassarna på den mossbeklädda marken samtidigt som benen rörde sig med vana. Så många gånger Shiva hade vandrat över denna mark, så många gånger han hade sett denna plats. Han kände skogen mycket väl. Han hade tagit sig tid att besöka alla delar av Kaiwood, lärt känna området utan och innan. Och sedan hade han även sina energikraft, som visserligen inte var helt okej ännu, men de var på väg tillbaka. Han kunde känna det, hur han blev starkare för varje dag som gick.
Och han gillade det, för han behövde sina krafter. För kunna hålla kvar vid sin flock, vid skogen, vid sitt hem och den familj han hade, så var han tvungen att vara stark. Det fanns ingen plats för de svaga i denna värld, det hade hans mor sagt honom många gånger. Och än idag kunde han höra hennes röst viska bland träden. Det fanns ingen plats för de svaga, därför var han inte heller en sådan.

När så energin blev starkare kunde Shiva även uppfatta en doft. Det var en inkräktare, hur tydligt som helst kunde han känna det. En inkräktare som säkerligen trodde att man kunde vandra genom denna skog hur man ville.
Ett flin bredde ut sig på läpparna i det svartvita ansiktet. Shiva gillade att lära andra att man inte alls kunde vandra hur som helst i hans skog.
Smidigt hoppade han över en fallen trädstam, rundade ett mindre buskage, och stannade sedan upp mellan de höga stammarna. Där borta kunde han skymta den andre som verkade röra sig rakt emot honom. En ljus varelse med mörkare inslag. En stor sådan, en kraftig sådan också såg det ut som. Han letade i den andres energier, tog reda på så mycket han kunde. 
"Är du modig eller bara dum som vågar dig in på dessa marker?" Shiva placerade tassarna jämns med varandra, sträckte på sig, flinade självsäkert emot den andre. Det syntes klart att han ägde en högre rang i dessa trakter. "Kaiwood är ingen plats för de som inte har ärenden hit. Och du verkar ganska vilsen, främling." Tonen i rösten var aningen retsam medan han talade och i mörkret blänkte hans näst intill svarta ögon medan han betraktade den andre. "Eller har jag fel? Söker du något i Andarnas skog?"

Ett lätt flin spred sig ju längre han närmade sig denne. Crepsley takten ökade till en lätt trav gång och musklerna arbetade smidigt.
Men, han stannade tvärt efter några minuter. Doften av den andre var så stark att han skulle kunna tro att denne stod bredvid honom. Han bärjade åter igen gå med spända muskler. Detta var faschinerande. 
Och där, bland träden, såg han honom. Shiva..
Han hade hört talas om denne hanne, lätt att känna igen på pälsmarkeringen. Ena halvan vit, den andre svart. De kantiga mönstren kring ögonen, han log segerlikt. 
Shiva började tala, och han visste mycket väl att han inte hade den blekaste aning vem Crepsley var. Han var inte direkt känd i detta land som shiva var. 
"Trevligt att träffa dig ocskå" sade han retsamt men ej förolämpande.
Hans min vart nu allvarligare och hans röst en aningen mörkare "Mitt namn är Crepsley. Jag har funnit det jag sökte.. Det är dig jag hoppades på att få träffa, Shiva"
Crepsley var fortfarande spänd i musklerna, även fast han inte kände något direkt hot. För rädsla fanns inte i hans värld, bara de svaga hade sådana känslor.
Men även om det var så, var han på sin vakt. För det han hört om denne Shiva, så var det ingen att leka med.

Ett roat uttryck drog över Shivas ansikte då han hörde den andres ord. Det verkade som att han hade mött någon som visste vad denne talade om.
"Mitt rykte föregår mig, hör jag," svarade han med samma retsamma flin på läpparna samtidigt som han granskade den andre lite mer ingående. Det var en varg som var uppbyggd på ett fascinerande sätt, måste han erkänna. Påminde lite om en ödla av något slag, men ändå rådde det inga tvivel om att det var en varg, precis som han själv. Fascinerande, minst sagt.
"I så fall, Crepsley, har du i sanningen funnit den du söker. Jag är Shiva, Kung av Kaiwood. Även det inte verkar behövas någon presentation."
Shiva njöt av detta. Att möta någon som han aldrig tidigare hade stött på, och få höra att denne visste exakt vem han var. Hans liv var påväg mot det mål han strävat efter. Detta var ett steg på vägen mot att bli den legend han var född till att bli. Att bli omtalad, skriva historia, bli ihågkommen, söndra och härska.
Söndra och härska.
"Må jag då fråga varför du så ivrigt letar efter mig? Det måste gälla något viktigt, då du vandrade rakt mot hjärtat av TBB:s revir. Och dit går ingen som är vid sina sinnens fulla bruk frivilligt."
Han skrattade till, uppenbart road av tanken på vad som skulle hända en inkräktare som nådde så långt in i skogen.

Han hade vandrat från Numooris andra ände för att hitta denne Ledare. Färden hade gett honom en del nya strids-ärr. Men det var det värt, för nu stod de här, öga mot öga. Han hade väntat sig att Shiva varit större, av det han hört. Men till sin förvåning var han något mindre än han själv. Vilket i detta fall inte var till Crepsleys fördel om det nu skulle brista i blodig strid. Denne hanne var mindre, oh ja, men så mycket starkare än honom själv. Utan tvivel. Men han hatade den tanken, att stå inför någon som han nästan inte hade en chans mot. 
Men hanen visade ingen rädsla, utan något helt annat. Respekt, det som han inte gav vem som helst.
Så 'artig & väluppfostrad' som han var gav han honom en lätt bugning för att visa klart & tydligt sin respekt. 
Sedan ställde han sig upp och sade, fortfarande med samma hesa, mörka ton. "Jag sökte upp dig och tog denna risk endast i syfte av en sak.. Jaaa, mmh, en sak. Om du inte misstycker, vill jag gladeligen, slå följe med TBB" 
Rösten var fortfarande allvarlig, men ett brett flin spred sig på hans svarta läppar. Hur skulle detta gå, ja, hur ska detta.. Gå..

Med samma sluga leende på läpparna som tidigare höjde Shiva förundrat på ögonbrynen då han hörde orden som lämnade den andres strupe.
En plats i TBB...
Återigen gled den mörka blicken över främlingen som presenterat sig som Crepsley. Sannerligen var det en varg som kunde kallas för skräckinjagande, stor och kraftig. Men utseende var inte allt, och återigen önskade Shiva att han hade kunnat läsa energierna fullt ut. Det var svårt, så svårt, att vara försvagad på detta vis. Han hade kunnat få reda på så mycket mer.
Men som tur var besatt han talets gåva, och inte heller var han den som gillade att vara tystlåten.
"Så det är vad du önskar. Så intressant," sade han med en uppriktigt intresserad uttryck i det tvåfärgade ansiktet. "Låt mig då fråga vad som får dig att tro att du skulle passa i min samling av stora krigare? Vad har du att erbjuda oss?"
Snarare sinnessjuka psykopater till mördare. Men det var inte så Shiva tänkte på sin flock. De var hans familj, han älskade dem, och han skulle för evigt se efter dem efter bästa förmåga. Och ifall Crepsley nu önskade bli en av dem, måste han ha en väldigt bra anledning till varför för att Shiva skulle kunna acceptera honom.

Crepsley log slugt och med ett galet ansiktsuttryck. Detta var sannerligen ett intressant möte. 
Han lyssnade med sina känsliga öron, och mycket riktigt ställde Shiva den frågan han förväntade sig att få.
"Jag erbjuder mitt liv, och jag kommer alltid vara fullt trogen.. Sedan så ställer jag mer än gärna upp ifall någon behöver.. Slaktas.." Hans flin var fortfarande kvar. Ja, han var kannibal, och en stolt sådan! Krig var det han brann för, mörda, slakta, sprida kaos och få andra att frukta honom. 
Han kollade på Shiva med sina ormögon och lät inte blicken röra sig en millimeter. Utan dem stirrade rakt in i hans, och Crepsleys ögon såg blodtörstig ut, som alltid. Något han inte kunde rå för, för bara tanken fick honom att rysa av behag.

"Heh..." Ett svagt skratt lämnade Shiva samtidigt som läpparna kröktes till ett smil som visade upp den vita tandraden. Det var ord som den unge ledaren gillade att höra, och det var med ett gillande i de mörka ögonen som hans såg på Crepsley.
"Jag kan inte förneka att jag gillar dina ord. Du verkar tala sanningen också." Energierna runt den andre blixtrade till nog mycket för att Shiva skulle kunna tro på det som sades. "Vi är en krigarflock, det kommer vi alltid att vara. De som eftersträvar fred har ingen plats här."
Han tystnade, drog ett djup andetag, insöp dofterna som låg runt dem två. Skogen bar på många hemligheter, och kanske det var så att Crepsley var en av de som skulle få tal del av några av dem. I Shivas ögon verkade då hanen som en bra tillskott i flocken. Denne kom till honom, sökte en plats. Denne visste vad det innebar och verkade beredd att offra det Shiva hade all rätt att kräva av honom. Och det var inget negativt med det, verkligen inte. Shiva kunde inte tänka sig en mycket bättre rekryt än vad Crepsley verkade vara.
"Det är till livets slut. Ifall du går med i min flock är det tills Chaibos hämtar dig från jordelivet. En gång medlem av TheBloodBlooms, alltid medlem. En gång en del av Kaiwood, för evigt en del av Kaiwood."
Han tystnade. Leendet var som bortblåst från hans läppar och det var med en allvarsam min som han såg på den stora hanen som stod framför honom.
"Är du villig att ge ditt liv för flocken, för skogen och för allt vi står för?"

Crepsley kände på sig att detta var hans öde, en perfektare flock hade han inte kunnat tänka sig. Av det han hört var dem skoningslösa, stora krigare med stor makt. Hans leende fanns fortfarande kvar.
"Jag kommer alltid att stå vid din sida Shiva, tills döden och efter det. Tro mina ord, jag bryter aldrig ett löfte" 
Hanen lyssnade noggrant till den andre hanes ord, ja, han var beredd att offra allt. Varenda liten millimeter av sig själv för flocken.
"Jag ska inte göra dig besviken.. Min kung" Crepsleys min vrt allvarligare då han sade den meningen, han var blodigt allvarlig. Om så Shiva behövde hans hjälp så skulle han alltid vara på plats och fullfölja hans önskan. Det var nästan som att Shiva var någon han såg upp till. Den kalla, mäktiga hanen som stod framför brann av ondska. 
Men han kunde inte ljuga och säga att han inte skulle döda honom om de så var fallet, men så länge de två inte rök ihop. Skulle det aldrig falla honom in att attackera.

Med en allvarsam min i det tvåfärgade ansiktet lyssnade Shiva noggrant till orden som sades. Ifall Crepsley verkligen visste vad han gav sig in på kunde Shiva omöjligt avgöra, men han hade förklarat så gott han kunde. Och orden som den andre svarade med brann av vilja att få sin önskan igenom, vilket gladde den svartvite ledaren. Det var såna här krigare han önskade ha vid sin sida, vargar med den inställningen och den viljestyrkan.
När den andre hade talat klart satt Shiva för några sekunder blick stilla, betraktade den andre med sin mörka ögon. Och sedan sprack ansiktet upp i ett flin, det retsamma och illvilliga leendet han burit på sina läppar sedan han var en valp.
"I så fall välkomnar jag dig till TheBloodBlooms," sade han med en saklig röst samtidigt som han reste sig upp. "Följ mig, jag ska visa dig var vi håller till samt presentera dig för de andre, så att de inte tror att du är en inkräktare som ska strimlas."
Han skrattade smått åt sina egna ord samtidigt som han vände ryggen åt Crepsley och började vandra mot hjärtat av Kaiwood. Det här hade varit en oväntad överraskning, även om det gladde honom att ha ännu en bundsförvant vid sin sida. Något sade honom att han kunde behöva krigare som Crepsley i dessa oroliga tider.

[Tänkte att vi kanske avslutar där? Skriv ett till inlägg om du vill. Så får vi också ta ett senare rollspel mellan Shiva och Crepsley. Info om NPC-karaktärer, ranger, reviret osv finns i OOC forumet. Rolla gärna med andra flockmedlemmar, skapa relationer och sånt. Och såklart får Crepsley joina kriget (som visserligen är stillastående just nu, men förhoppningsvis kommer det igång snart), eftersom att detta utspelade sig före. Välkommen till TBB! (: ]

Detta var perfekt, han log brett och vandrade sedan med Shiva in i reviret.
Att äntligen få vandra vid hans sida gav Crepsley rysningar av behag. Hanen log brett, ett galet leende.
Snart skulle allt falla på plats.


[yes, vi avslutar hääär C: <3]