Att vara tillbaka i Ötamon var en stor lättnad för Kolzak. Till en början hade hans och Ezekiels spontana tripp i Eriinari varit trevlig, rent utav spännande. Tills... Kolzak skakade de tankarna ur huvudet. Hur mycket han än försökt kunde han inte glömma. Djupt inom sig skämdes han över vad han gjort, men å andra sidan hade han och Ezekiel redan pratat om saken. Ilya hade gjort sitt val. Hade han lyssnat hade han inte behövt dö.
De hade precis äntrat skogens norra delar. Skogens alla livstecken, de prasslande löven och de kvittrande fåglarna fyllde Kolzak med en känsla av hem. Hans riktiga hem. Minnena från alla dagar och nätter han och Ezekiel spenderat i Ötamon fyllde hans sinne och han drog ett djupt andetag, drog riktigt in den härliga skogsdoften. Månens skog.
"Jag har saknat månblommorna," konstaterade han högt för Ezekiel med ett litet leende. De hade slagit ut i full blom under fullmånens klara sken och lös upp omgivningen. Det var så vackert, en sådan vacker skog. Nu när Kolzak vant sig vid skogen, och funnit brödraskapet hos Ezekiel, undrade han stumt varför han ens besvärat sig med att vilja fortsätta söka efter sin familj.
Han stod stilla och bara funderade ett slag. Över allt som hänt. Över alla som velat skada honom. Det hade kommit till hans insikt att när han valde att stå upp för sig själv och strida, kunde han besegra vargar starkare än honom. Som Ilya. Men Kolzak visste att han behövde träna, om de skulle överleva. Både han och Ez. Tankarna vandrade till den sandfärgade monstervargen som torterat Kolzak och sotat ner hans hjärta den gången på Azhekaslätten. Den vargen hade varit mycket starkare än Ilya. Vad skulle hända dem om de tvingades möta en så stark varg?
"Jag har funderat, Ez," talade han och vände blicken mot den svarta fakargen. "Vi måste börja träna. Om vi ska kunna stå upp för oss själva, och ta oss ur knipr måste vi kunna slåss."
Kolzaks ljusblå blick var fylld med övertygelse. "Inte bara våra krafter. Vi behöver fysisk styrka också."


[Till Ezekiel och Lune!]

Ötamon skulle förmodligen alltid ha en särskild plats i hans hjärta. Inte bara för att det var där han träffat sin bror, utan också för att skogen var så fantastiskt vacker i sig själv. De rena, vita blommornas ljus lyste upp marken och fick gläntan de befann sig i att bada i ett blekt sken. Ezekiel uppfattade bara Kolzaks ord om blommorna mycket vagt — han var nästan förlorad i tankar, på allt han hade upplevt sedan han senast var här och på allt han hade förlorat, men när Kol fortsatte tala vred han på huvudet och såg på sin bror. 
    Börja träna. Om de skulle kunna stå upp för sig själva och ta sig ur knipor skulle de behöva träna. Det var sant. Ezekiel var ännu ganska liten, men han växte och var nu mer än hälften av sin vuxna storlek. Styrka var ett vapen lika viktigt som något. Och han ville inget hellre än att bli stark och modig, precis som Kolzak. 
    "Visst!" sa han därför och tog ett litet skutt framåt. "Hur ska vi träna, då? Vi kan bära grejer eller springa ikapp eller …" Han fick syn på den lilla dammen som bredde ut sig i utkanten av gläntan och skyndade dit, bara för att råka ge sig själv en elektrisk stöt så fort han satte tassen i vattnet. Det hände allt oftare numera att han fick stötar och han var inte helt säker på vad det berodde på. Det skulle kunna vara en andra kraft som spökade, men han kunde inte veta säkert. Det gjorde inte så ont, men det var helt klart märkbart, och ganska irriterande. 
    "Aj", muttrade han ändå för sig själv och provade att sätta ner tassen i vattnet igen. Ännu en liten stöt gick genom kroppen och han tittade upp på Kolzak med rynkad panna. "Vattnet ger mig bara en massa stötar hela tiden", sa han missnöjt. "Gör det det med dig också?" 

Kolzak följde Ezekiel med blicken, rynkade aningen bekymrat på pannan när han förklarade hur vattnet bara gav honom en massa stötar jämt.
Gör det det med dig också?
Kolzak närmade sig den lilla dammen och satte fundersamt ner en tass i vattnet, först lite rädd att det skulle bita tillbaka. När det inte gjorde det vände han blicken mot Ezekiel. "Nej, det känns som... vanligt," förklarade han, i brist på bättre ord. Han log snett mot sin bror. "Det kanske är du som ger stötar, och inte vattnet?"
Kolzak flinade och buffade till Ezekiel med bogen, bara för att själv rycka till när något sprakade till. "Ah-!" Smärtan var inte allvarlig men den fick honom att ta ett litet skutt bakåt.
"Det är du som ger stötar," utbrast han hänfört. "Hur länge har det pågått?"

Det verkade inte som att Kolzak fick några stötar. Hur kunde det komma sig? Hade vattnet något emot just Ezekiel personligen? Han rynkade pannan i ett förvirrat uttryck men log åt Kolzaks kommentar, bara för att rycka till och ge ifrån sig ett litet rop som matchade Kolzaks när ett lätt sprakande ljud och en plötslig våg av smärta sköljde genom kroppen. 
    Det är du som ger stötar! 
    Kunde det verkligen vara så? Ezekiel mötte överraskat Kolzaks blick. Det kliade lite i huden där de rört vid varandra. Var det verkligen … 
    Hur länge har det pågått? 
    Ez rynkade pannan igen, försökte minnas. "Jag vet inte riktigt … ganska länge, tror jag. Några månader. Inte hela tiden, men ibland. Jag trodde … jag trodde att det hände med alla." Det lät ganska osannolikt när han tänkte på det, men han hade bara antagit att alla gick omkring och gav sig själva stötar då och då. Tydligen inte. 
    "Gjorde det ont?" frågade han bekymrat, men sedan tog upphetsningen vid. "Tänk om det är min kraft, Kolzak! Att ge stötar!" Det skulle betyda att han upptäckt båda sina krafter. Om han fick ha luft och elektricitet till krafter var han mer än nöjd med det hela. Det kändes nästan lite för bra för att vara sant.

[Sången Lune sjunger]

Den smala, sköra ungvargen dansade fram genom skogen. En ljus vacker sång lämnade henne och ekade runt i skogen. Skenet från måntatueringarna på hennes kropp pulserade i takt med stämmornas höjning och fall. Hennes ögon var nästan helt slutna och dem långa ögonfransarna skymde det resterande av den vita irisen.
Hon hade komponerat en ny sång och i fullmånens sken var det dags att testa den. Det var sällan hon kände sig trygg men just i denna stund var skogen helt säker. Det var som att Duranei själv skyddade över henne, och han hade sagt att inatt fanns inga faror. Hon trodde honom.
"There’s a pain in my lungs I would like to scream out but there’s something that keeps me from screeming
There are days in my life where I fear with out doupt that my insides are boiling and steaming
There’s a fear in my eyes that my tears won't push out and those tears won't be drenched in my thirst
There are night spent awake 'cause my heart beats so loud that I awaits for my ribcage to burst"
Tassarna placerades snett framför varandra i en vajande dans, allt fler eldflugor jagades upp ur gräset och blev hennes följeslagare. Ljudlöst flöt dem runt henne, hennes danspartners.
"Theres a pain in my head that I would like to lock out but I can't 'cause my skull is a prison.."
Sången fortsatte att öka i styrka samtidigt som tonarten höjdes medan hon virvlade fram, omedveten om omvärlden. Hon hörde inte hanarnas röster över musiken i hennes inre, var så inne i vad hon gjorde att inte ens den röda pälsen kunde få hennes att se sig för.
Under hennes breda tassar blev marken något mjukare, fuktig och hon svängde med ett leende bort från det hon misstänkte var en tjärn. Fullkomligt omedveten om hanarna som inte var mer än några meter ifrån henne sträckte hon på sig, sköt ut hakan samtidigt som hon gjorde en piruett och lät sången rinna ur henne.
"And I know that my surface looks fragile in fact my bones and my lungs they are easy to break
Theres no obvious scars, I’m just soft skin and flesh but beneath all this there burns a fire
And I know that my surface looks fragile in fact my bones and my lungs they are easy to break
Theres no obvious scars, I’m just soft skin and flesh
but beneath all this there burns a fire
a fire"

"A fire"

Huvudet fortsatte svänga och hon nynnade vidare på melodin som månen skänkt henne, stannade plötsligt upp och öppnade sitt glödande, snövita ögonpar. En liten ryckning gick genom den långa, smala kroppen och måntatueringarnas takt ökade i samklang med hennes stigande puls. Tyst fortsatte melodin nynnas fram samtidigt som hon gav månen en svart blick, du sa att det var tryggt.

Varför varnade du mig inte.

Skeptiskt såg hon på hanarna, lät ej tonerna sluta, sången var det enda som höll henne hyfsat samlad.

"Åh Ezekiel, det är helt fantastiskt! Du kanske kan använda vattnet för att-"
Plötsligt hörde han en sång, och han stoppade mitt i meningen för att spetsa öronen och lyssna ut i skogen. "Hör du?"

De väntade en stund, tysta, medan sångrösten blev allt starkare. Det var en vacker röst, men Kolzak förstod inte orden. Så där, plötsligt, dök någon upp. En varginna som spred ett glödande, vitt ljus dansade fram för deras syn. Hennes sång hade sänkts till ett nynnande, och Kolzak ville först tro att hon inte sett dem. Men hur hade hon kunnat missa dem?
Tiken fortsatte att nynna, men stannade upp. Hon ryckte till, när hon tycktes lägga märke till Klzak och Ezekiel, men hon slutade inte att nynna. Hon verkade skeptisk, och för en stund var det ingen av dem som yttrade ett ord. Kolzak var först med att harkla sig.
"Hej," fick han dumt ur sig och sneglade åt Ezekiels håll. Letade desperat efter något att säga. "Vad... vad fint du sjunger."

Det var onödigt att Kolzak frågade om han hade hört den sjungande rösten — han hade stelnat till så fort han märkt den. Ögonen vilade uppmärksamt på den lilla tiken som rösten uppenbarligen tillhörde. Hennes kropp var täckt med glödande mönster och Ezekiel kunde inte annat än att hålla med Kolzak — hon sjöng väldigt fint, och hon var väldigt vacker också. Åsynen av hennes mönster förde tankarna till andra vargar med liknande sådana som han träffat, och han hade varit lika fascinerad då. Nyfiket betraktade han tiken. 
    "Ja", fortsatte han när Kolzak blivit tyst. "Och din päls … dina mönster är så vackra." Rösten var glad och vänlig, men han försökte att inte vara alltför påträngande eftersom tiken verkade lite osäker. Bäst att vara försiktig så att de inte råkade skrämma henne. 
    Han sneglade på Kolzak och tvekade kort innan han fortsatte. "Jag är Ezekiel, och det här är min bror Kolzak." Han funderade på att fråga vem hon var, men hon verkade inte så pigg på att berätta det och han tänkte inte tvinga henne. Nu visste hon i alla fall vilka de var. Vad hon ville göra med den informationen var upp till henne.

Hon mötte inte de udda brödernas ögon men ett ryck i det ena örat antydde att hon lyssnade. Hennes bleka, lätt glödande blick flackade från sida till sida medan hon mottog komplimanger för både sin sång och sitt utseende. Det var en ovan och väldigt skön känsla att få beröm, hon hade aldrig förut tänkt att någon annan kunde uppskatta hennes toner. Hittills hade ingen kommenterat om hennes märkliga beteende att ständigt nynna på en melodi, och hon gjorde det ofta utan att vara medveten om det.
Hennes tunna ben kändes svaga då hon sneglade på den mörkare av de två främlingarna. Något blixtrade till i hans päls och hennes huvud lutades lätt på sned.
"Min mamma kunde göra så..."
Mummlade hon tyst, åsyftade blixtarna som en gång fått Chander att rycka i spasmer efter att han varit olydig. Lune hade också råkat ut för dem ibland, och vid somliga tillfällen hade mammans krafter också använts för att beskydda.
Lune rykte på axlarna då hon tänkte på det, men var alldeles för stel och spänd i andras närvaro för att lyckas åstakomma den djupa utandning en suck innebar.

Ezekiel var den artiga utav dem som presenterade dem båda för främlingen. Kolzak var nästan trollbunden, det var helt fantastiskt att se hennes tecken lysa sådär i natten. Han hade sett det förr, hos månvargarna i Måntemplet. Var hon också en sådan? En månvarg?

Min mamma kunde göra så.

Kolzak lät blicken vandra mot Ezekiel, och han noterade också de sprakande blixtarna som sprakade om hans päls. 
"Åh."
Kolzak log försiktigt mot tiken, tog ett prövande steg närmare. Kanske visste hon mer om Ezekiels nyfunna kraft. "Vad är ditt namn?"
Blixtar. Det var bara åskan som kom till minnes för Kolzak, att själv vara kunnig nog att skapa åskviggar. Det borde vara nyttigt, det kunde hjälpa dem bli starkare. Det kunde hjälpa dem skydda varandra, hjälpa dem skada dem som ville dem illa.

Tankar började ta form i Kolzaks huvud. Planer. "Kan du också något om...? Jag menar, om din mamma kunde blixtra, kanske du också kan?"

Nästan perfekt synkroniserat med den röda hanen backade Lune ett steg, några centimeter längre bakåt av vad Kolzak stigit fram. En tydlig markering. 
"Lune."
Svarade hon sedan tyst, den ljusa lätt glödande blicken flackade fortfarande från sida till sida under hennes långa ögonfransar. Skenet som pulserade ut från hennes många måntecken hade en jämn men hög takt, i perfekt samklang med hennes hjärta. Paniken som hanarnas uppenbarelse fört med sig var inte lika alamerande men hade henne fortfarande i ett fast grepp, försiktigt synade hon de två med en skeptisk min.
"Nej."
Svarade hon tillslut kort. Dröjde något ögonblick.
"Jag kan lysa.."
Hennes blick fixerades stint ute i skogen, snett bakom de hon talade med. Hon kände hur det hettade i ansiktet, himla dum sak att säga faktiskt, kunde hon slå fast.
Plötsligt fanns det en skärpa i dem mjölkvita ögonen.
"Hon var elak."

Tiken talade tyst, men han uppfattade ordet “Lune” och tolkade det som hennes namn. Det var ett fint namn, och fast han inte visste någonting om dess eventuella betydelse fick det honom att tänka på månen, av någon anledning. Kanske för att det lät mjukt och vackert precis som månen. 
    Ezekiel själv märkte inte elektriciteten som fick hans svarta päls att spraka förrän de andra såg på honom. "Jag blixtrar!" konstaterade han förvånat. Han tittade upp och lät ögonen nyfiket vandra från Kolzak till Lune samtidigt som ett förundrat leende spred sig över läpparna.
    På tal om blixtrar — Lune berättade att hon inte kunde blixtra, men lysa. Ezekiels svans vaggade mjukt bakom honom.
    "Det är jättehäftigt! Hur gör du?" frågade han med ett intresserat leende och huvudet lätt på sned. Förmodligen var det inget som gick att lära ut, men ändå. 
    Hon var elak. Leendet dog bort, ersattes av ett milt, deltagande uttryck. Han visste inte hur det var att ha en elak mamma, men han visste hur det var att känna sig övergiven. Kolzak också. Om det nu var det som hade hänt Lune, det visste han ju inte, men han visste hur det var att inte känna sig tillräcklig. 
    "Åh. Ledsen", sa Ezekiel, "vi menade inte att …" Han var osäker på vad han förväntades säga; han hade aldrig varit bra på att prata om svåra ämnen. "Men … om du vill kan du hänga med oss istället. Nu, bara. Eller hur länge du vill egentligen." Han såg på henne och sedan på Kolzak, även om han inte trodde att Kolzak hade något emot att han erbjöd Lune att hänga med dem, och sedan letade sig blicken tillbaka till henne igen och han log försiktigt. 
   "Du måste inte, såklart", tillade han, "men det vore kul. Vi skulle kunna träna på att blixtra och lysa …" Han hejdade sig innan han gick händelserna i förväg och blickenggick från Lune till Kolzak och tillbaka igen. Det vore i alla fall väldigt kul att ha med henne i hans och Kolzaks lilla gäng.

Kolzak kände sig sprudlande glad över att Ezekiel upptäckt sin andra kraft. Det var fantastiskt, och elektricitetens kraft måste vara mäktig om man lär sig kontrollera den. Han var glad för Ez skull, och skulle se till att gratulera honom ordentligt senare, men det kändes opassande i nuläget. Lune, som tiken presenterat sig som, talade men en nyfunnen skärpa i rösten. Kolzak nickade.
"Min bror var också elak," svarade han, på ett sätt som han kanske annars inte skulle ha gjort. Han använde Lunes ord, förhoppningsvis skulle hon känna sig tryggare i att veta tat hon inte var ensam. "Vi kan skydda dig. Håller vi ihop kan ingen göra oss illa igen."
Kolzak log försiktigt. Ezekiel var sprudlande av glädje och Kolzak hoppades faktiskt innerligt att Lune ville stanna. Tiken sa inte mycket, men hon var reserverad, hade säkert gått igenom mycket.  Kolzak visste vad han själv önskat sig, om han stod där nu inför två vänligt sinnade främlingar när han var ung tonåring.
"Du är välkommen att stanna med oss över natten iallafall, och såklart längre om du vill det. Vi har lite mat kvar om du är hungrig."
En hare och några sorkar hade sparats i den tillfälliga lyan från tidigare, och Kolzak såg inga problem i att dela.

Blicken smalnade av och hon granskade nu hanarna noga, först den mindre, sen den röde. Hennes min förblev skeptiskt men ett ovälkommet pirr kändes i bröstet. Långsamt växte en känsla av värme och hopp, hon tyckte inte om det men kunde inte låta bli att trampa några steg på stället i något som tycktes vara uppspelthet.
Hon hade aldrig erbjudits en plats på det här viset förut, aldrig personligen blivit inbjuden som en.... en vän? Var det vad som hände? Ville dessa främlingar bli hennes vänner?
Det skulle vara en ihålig och vek lögn att ens försöka hävda att hanarnas validering inte varit välkommen. Att något, kanske inte mamma men iallafall någon, bad om ursäkt, förstod att det varit jobbigt, delade erfarenheter. Erbjöd någon form av närhet och tröst. Men det skrämde henne också, hon hade tidigare sökt närhet och tröst hon sin trassliga mamma utan annat än elände som följd. En djup rynka bildades i hennes panna, just vid måntatueringen och hjärtat bankade hänsynslöst högt i bröstet. För en stund var hjärtslagen det enda hon kunde höra och hon blev allt mer nervös, svansen klistrade sig mot det ena bakbenet som för att gömma sig. Men det enträgna hoppet ville inte ge vika, och tillslut vann den naiva glädjen och magens kurrande över skepticismen. Hon kunde ju iallafall stanna en liten stund, bara äta lite välbehövd mat, intalade hon sig. Fastän hon nog egentligen visste att om hon sa ja nu så skulle hon aldrig säga nej till hanarna igen. Rösten var svag.
"Ja"

Hon sa ja! Om än hon verkade ganska osäker och rösten var tyst, så sa hon ja. Ezekiel sprack upp i ett varmt leende och bakom honom svängde svansen mjukt från sida till sida. 
    Han började omedelbart tänka ut vad de kunde göra för Lune för att hon skulle känna sig som en i gänget. Gå på upptäcktsfärd tillsammans, träna på sina krafter? Han var nyfiken på kraften han precis upptäckt, men han ville inte rusa iväg och göra en massa saker utan att veta om Kolzak och Lune var med på det. Dessutom var det ganska sent, de borde försöka få lite sömn. Ez rörde lite på vingarna, som han ibland gjorde när han tänkte. De blev så stela av att ligga hopvikta på ryggen. De hade lite mat kvar i lyan, kanske ville hon ha den? 
    "Vår sovplats ligger ganska nära. Det finns mat där, om du är hungrig, alltså. Vill du följa med? Vi kan visa vägen." Lyan låg inte alls långt bort, de skulle vara där på ett par minuter bara.

Efter en paus svarade Lune ja. Svaret fick Kolzak att dra lite mer i mungiporna. Ezekiel förklarade att sovplatsen låg nära och att mat fanns tillgänglig. Kolzak nickade instämmande. Även om Lune kanske ville vandra vidare redan nästa morgon, så kändes det ändå bra. Att kunna hjälpa, att vara den som hjälpte andra på tassar.
"Den här vägen," log Kolzak och vände för att vandra i riktning mot sovplatsen.

[Vi kanske kan börja avsluta här?   ]

Hanarna, speciellt den mindre, tycktes uttrycka genuin glädje över hennes svar och det förvånade henne. Deras snabba svar och upphetsat höjda röster fick hennes långa öron att klistra sig bakåt mot nacken. Hon var inte van vid all denna intensitet, hur mycket känslor och ord som strömmade ur främlingarna. 
Vad gällde att följa främmande hanar som lockade med mat mitt i natten så väckte det inga extra misstankar inom henne. Tica hade aldrig riktigt varit den mest försiktiga av mammor och några förmaningar om att inte lita på främlingar hade Lune aldrig fått. Den oproportionerliga rädslan för... allt hade hon plockat upp på andra vis.
Det var med ett svagt, tveksamt leende om hon följde hanarna genom den lysande skogen. Dem kanske talade till henne med i så fall tog hon inte notis om det. Tyst började hon istället gnola en stillsam melodi.
"And I kept running, for a soft place to fall..... Lord take me home, home where I belong. I have no other place to go."
Orden så tysta att dem knappt gick att urskilja, otydliga och en del i melodin som långsamt ökade i både starka och hastighet.

Snart nådde dem lyan, Lune stannade med en skeptisk min och blev helt tyst.
"Jag..."
Sa hon tvekande efter en stunds nervös tystnad och uppmuntrande men frågande blickar från Kolzak och Ezekiel.
"Jag har aldrig varit i en lya... förut"
Detta var ett stort utlämnande och hon sneglade stressat åt olika håll. Sökte rötter att skydda sig under.
"Finns det inte stenar?.. där inne... i jorden...?"
Blicken sökte efter fullmånen mellan trädkronorna, hon tyckte om att kunna se den, tyckte inte om att ha jordmassor och eventuella livshotande stenar mellan sig och Duranei.
Då hon tänkte på sin gud, och såg honom, kände hon sig trygg samtidigt som en obekant önskan slog rot inom henne. Hon ville berätta för hanarna, hennes nya eventuella vänner, om månguden. Ezekiel hade frågat hur det kon sig att hon lös om natten, hon ville berätta om Duraneis gåva. Hon kunde inte minnas senast hon hade någon hon ville dela tankar med, det var förundrande.
"Vill... vill ni veta först. Hur jag lyser?"
Hennes mage kurrade och hon såg ursäktande ut. Skulle gärna äta nu på en gång men om maten fanns inne i lyan behövde hon få tala lite lugnande om månen innan hon kunde samla modet att eventuellt stiga in.


[Jaaa snart avsluta kanske, men inte riktigt än, Lune är för töntig för att mötet ska gå shär smidigt grabbar, hon behöver hjälp och hålla hand every step on the way]

De började gå i riktning mot lyan. De småpratade litegrann, bara om vägen och lyan och andra ytliga saker, dels för att göra promenaden lite mer angenäm för Lune som trots allt inte kände dem särskilt bra och dels för att de hade utvecklat en förmåga att ofta och instinktivt dela med sig av det de tänkte på, liksom bolla det fram och tillbaka. När de kom fram till lyan och småpratet dog ut verkade Lune obekväm, skeptisk, kanske till och med rädd. 
    Jag har aldrig varit i en lya förut. Finns det inte stenar?.. Där inne … i jorden? 
    Ezekiel såg från henne och in i lyan framför dem. "Någonstans långt inne kanske. Men inte här, inte i själva lyan. Det är för obekvämt att sova på stenar. Tycker jag i alla fall." 
    Han märkte hennes tveksamhet, och han tänkte inte tvinga in henne när hon så uppenbart inte ville. Fast helt ärligt var han ganska stolt över hur fint de lyckats göra det i lyan. Det vore synd om hon inte fick se det. De hade lagt en djurpäls över golvet för värmens skull och lagt matförrådet i hörnet. Kolzak hade haft största ansvaret för utgrävningen av lyan eftersom han hade jordkrafter, och Ezekiel hade fångat eldflugor i en flätad, uppochnervänd korg som spred ett varmt sken omkring sig. Egentligen hade det varit mer effektivt — och enklare — att bara tända och sätta upp facklor vid ingången, men Ez var inte överdrivet förtjust i tanken på att sova med brinnande facklor över huvudet, och dessutom var eldflugornas mjuka sken mycket mer inbjudande. Särskilt om man stod utanför och tittade in. 
    På hennes tveksamma fråga nickade han uppmärksamt. I mörkret var hennes lysande markeringar väldigt framträdande och, tja, vackra. De var droppformade och inte så stora, men det behövdes inte eftersom de var ganska många. Ez tyckte att de påminde väldigt mycket om vita tårar.

Lyan var provisorisk om något, men bekväm. Lune behövde inte oroa sig för stenarna. Kolzak hade med sin kraft rensat  så att enbart mjuk jord fanns där inne, utan hårda stenar. De hade dessutom bäddat med djurpälsar för värme och bekvämlighetens skull. Den var dessutom rymlig, men Kolzak passade på att gräva ut den lite extra för att få mer plats.
Lune tvekade, och Kolzak tänkte inte tvinga henne in. Hon lös vackert med ljusa, tårformade markeringar och runt om den dansade ljuset mot växterna och stenarna. Kolzak log åt det, men han hade inte missat hur hennes mage kurrat. Utan att säga något kröp han in i lyan och hämtade en kanin de fångat, kröp sedan ut igen och placerade den framför Lune.
"Du måste inte komma in i lyan, om du inte vill. Men du får gärna äta av maten, och om du vill kan du sova ytterst ifall det känns obekvämt och du vill ta dig ut igen."

Lune lyssnade på hanarnas snälla ord och såg lite förläget ner på haren som nu låg vid hennes tassar. Hon andades tyst in ett djupt andetag, utandningen som sedan följde var hackig och en lätt skälvning gick hennes hennes späda kropp.
"Tack."
Viskade hon fram. Petade lite på harkroppen och känne hur magen vred sig i hunger, hon hade inte ätit på längre. Hon såg upp på hanarna, sina vänner, igen och log mycket svagt. Tveksamt. Valde att fokusera sin glödande blick i Ezekiels gröna ögonpar.
"Det är en gåva, från Duranei. Mina tecken. Månguden gav det till sina följare. För länge sedan.."
Leende blev lite bredare men såg nästan ursäktande ut. Detta hade hon lärt sig av de hon talat med i måntemplet, på den tiden hon hängt runt där. Nu klämdes hennes inre mest ihop av skam och ångest då hon tänkte på platsen. Hon ryckte lite på axlarna och tog en försiktig tugga av bytet. Då hon tuggat noga och svalt såg hon upp igen.
"Om... om det inte finns några stenar så tittar jag gärna på lyan. Den lyser varmt."
Såg sökte hon lite stressat Kolzak blick.
"Men gärna ytterst... inatt"



[AVSLUTAT]