Solen vandrade långsamt över himmelen och värmde trädkronorna. Ett dis av dimma steg från det täta bladverket och luften var tung av fukt. Regnet hade passerat och världen började återhämta sig från skyfallets slag. Träden var här gröna året om, orörda av årstiderna och dränkta med fukt, värme och ljus. Trädens vida kronor vajade lätt i vinden, men längre ner, under deras tjockaste grenar, stod luften stilla. Ytterst lite av solens ljus nådde marken, och på sina ställen stod solljuset likt pelare genom luften och dimman. Undervegetationen var tät och kämpade för att få så mycket som möjligt av det lilla ljus som erbjöds. Lianer som träd, buskar som ormbunkar och blommor. Växter som inte skådades på annan plats. Alla kämpade de för att få mest ljus och bli störst. En märkvärdig plats.

Snabba fötter rörde sig över en av de höga trädens grenar. De långa tårna greppade om grenens fuktiga, släta, bark och varelsen rörde sig hastigt framåt. Den långa och kraftiga svansen rörde sig av och an för att låta varelsen hålla balansen medan den i en låg, aningen guppande, stil rusade över grenen. Blicken var fokuserad och med ens kastade sig den långa kroppen från grenen till en i liknande storlek i ett närliggande träd. Språnget kunde verka häpnadsväckande graciöst för en sådan kropp. De gröna klorna fälldes ut när han landade på den andra grenen för att få bättre grepp. Snart var han åter uppe i hastighet och lämnade den tunnare delen av grenen för att kasta sig till nästa. Hopp. Greppa. Spring. Fågeln skulle inte komma undan!

Ett nytt skutt ledde rakt ut i luften. Utan några planer på var han skulle landa. Det vida gapet öppnades och tungan sköt ut för att förhindra flygfäets flyktväg. Snabbt slöt sig de kraftiga käkarna om den färgglada fågeln med ett klart klapper och tungan försvann in i munnen på nytt. Fångst! Ett rus av belåtenhet for genom den ormlika kroppen, tätt följd av känslan av viktlöshet. Han föll.

Blicken riktades neråt och ben och klor sträcktes ut så långt de kunde åt sidorna. Svansen piskade i vinddraget. Kragen fälldes ut när Razios snabbt försökte finna en plats att landa på. Där! De skarpa klorna sjönk ner i en tunnare trädgren. Kroppens hastighet och tyngd fick den att knarra oroväckande när han i farten formade kroppen omkring grenen. Den tjocka svansen slogs kraftigt runt grenen med en klar duns. Så. Nu föll han inte längre.

Innan grenen hunnit mer än knarra och börja gunga under hans tyngd tog Razios snabbt upp farten på nytt. Han lämnade den tunna, flexibla, grenen innan den skulle hinna brytas under honom och stannade istället upp inne vid grenens tjockaste del. Vid stammen. Omgiven av blad och växtlighet försvann han i bakgrunden, kamouflerad från omgivningen efter att ha rört sig så tydligt. Nu kunde han äta sin fågel.

[Jag är lite trött när jag skriver detta, och jag hoppas att det inte blev förvirrande ^^; Säg till i så fall~]

Han var en sparv.
En liten nätt fågel som flög mellan den täta växtligheten, genom den fuktiga luften. Det kändes strävt att andas, det var kvavt. Nästan som om ludten bestod av mer vattenånga än syre. Och han var inte van vid sådan luft. Inte heller hade han upplevt denna tropiska värme förut. En värme som fått honom att välja denna sparvskepnad istället för varg eller någon annan form. Han hade testat sig fram och värmen var inte lika påtaglig i detta djurs kropp.
En av de fina sidorna med att vara en formskiftare - Han hade inga som helst problem att anpassa sig efter sin omgivning.

Han hade lämnat Lövskogen för ett tag sedan. Bestämt sig för att se mer av Numoori innan han gjorde sig allt för hemmastadd. Visserligen hade han redan tackat ja till platsen i Cierzo, men inte hade han några planer på att lämna flocken med denna resa. Nej, han trivdes, han ville vara kvar där. Och det hade han sett till att Tocho, ledaren, visste om. Han ville helt enkelt bara se lite mer av världen än lövträd och bäckar innan han stannade på ett ställe någon längre tid.
Därför hade han sökt sig hit.
Det hade gått fort att ta sig. I form av en örn hade hade kunnat ta den kortaste vägen och dessutom röra sig relativt snabbt. Ännu en fördel med att vara formskiftare. Så han hade inte varit borta så himla länge trots allt. Ännu borde de inte sakna honom.

Denna skog hade fångat hans intresse och bliviti utvald att undersökas närmare. Riktigt varför visste han inte, men något sade honom att det kanske kunde finnas något intressant på denna plats. Och han litade på sina instinkter, vilket gjorde till att han nu flög runt i form av den lilla sparven.
Och plötsligt fick han syn på något.
En rörelse, snabb och smidig. Huvudet vreds och han hann precis få syn på den ödlelikasom klättrade på en gren.
Nyfikenheten väcktes.
Vargen, eller sparven kanske var bättre att säga, flög efter. Inte bland de tätt sittandes bladen och fick sedan syn på ödlan. Den verkade... tugga på någon. De pupillösa, blåa ögonen studerade med en fascinerad blick det stora djuret medan han landade på en mindre kvist. Vad var det för något?

Fjäderfäet hade snabbt upphört att rycka. Med brutna ben och vingar som pekade ut mellan den Razios käftar skulle den aldrig mer flyga. Om den någonsin kommit loss. Fångad som den var skulle den aldrig överleva. Den ödlelike ryckte lätt med nacken och öppnade endast munnen så mycket att aran kunde glida ner i halsen. Rörelsen påminde mycket om den som vissa fåglar gjorde när de åt. Men denna gång var det fågeln som blev äten. Slukad hel.

Bland trädens blad var Razios fri från främmande ögon. Åtminstone såvitt han visste. Den tofsprydda tungan for ut ur munnen för att lika snabbt försvinna när fågeln försvann genom hans hals. Det skulle inte räcka länge, och snart skulle han tvingas jaga igen. Men för en stund kunde han ta en liten paus. Ett djupt andetag lämnade den smala nosen i en tydlig suck.

Den gröna blicken sökte sig omkring i omgivningen. Betraktade det som var den långa ödlans hem. Träden, vilka reste sig högt mot himmelen. Lianer som sträckte sig från trädens grenar och ner till marken. Ormbunkarna långt där nere. Ett och annat mindre träd klätt i vassa taggar. Täta snår av buskar och grenar. Växter av alla möjliga slag bildade den täta undervegetationen. Där nere dolde sig många djur. Men lika många fanns uppe bland träden. Razios ögon sökte sig från marken till trädens grenar och föll snart på en liten fågel som satt, inte allt för långt bort.

De små, obetydliga öronen ryckte på det fjällbeklädda huvudet. Han kunde inte säga sig ha sett en sådan fågel någonsin förut. Vad var det för något? Så liten. Den stora kroppen reste sig upp med relativ lätthet för att befinna sig på en gren. Svansen lade sig per automatik omkring grenens bas för att minimera risken att han föll av. Det långa ansiktet studerade fågeln på näst intill samma avstånd som nyligen. Han ville inte skrämma den. Inte förrän han sett på den en stund åtminstone. Om den flög skulle han jaga den. Kanske den var ätbar? Så liten. Det var ytterst sällan fåglar satte sig så nära honom. De flesta visste efter alla åren att han var ett rovdjur som jagade dem. Endast när han ätit något större vågade de sig närmre. Men denna lilla varelse...

Razios lät sig ta ett par långsamma steg närmre. Hoppades att fågeln skulle sitta kvar. Ville se vad det var för en. Nyfiken på var den kommit ifrån. Varför hade han aldrig sett en sådan förut om den fanns här? Kanske fanns den inte här i vanliga fall? Det skulle förklara en hel del.

[Kom på att en sparv måste verka minimal jämte Razios XD Hur stor är en sparv? 10cm? Och så denna ödla på 6m från nos till svanstipp XD *tyckte det var roligt/dålig humor* ]

[Haha, jaah... Razios är enorm jämfört med sparv-Kaiito xD]

Ödlan fick syn på honom. De isblåa ögonen som saknade pupiller smalnade av då Kaiito mötte den jättelika ödlans blick. Han hade sett att denne hade ätit en fågel, och han kunde inte låta bli att undra ifall ödlan hade planerat samma öde för honom. Dock skulle han inte gå med på det, genast skulle han förvandla sig till någon annan varelse. En varelse som inte var ätbar. En varelse som kunde slåss.
Misstänksamheten ökade när ödlan tog några steg närmare. Det slog Kaiito hur liten han måste vara i dennes ögon, eftersom att ödlan var enorm i hans. Kanske det var dumt att vara en sådan liten fågel. Han skulle ju alltid kunna förvandla sig till något större. Men för att förvandlas krävde det att han var i rörelse, tog ett språng eller liknande. Ännu behärskade han inte sin kraft så att han kunde förvandla sig där han satt. Och han var rädd att ifall han rörde sig skulle ödlan komma på idén att jaga honom.
Det var inte riktigt något han önskade.
Han kunde tänka sig att vara jagad som av en enorm ödleliknande varelse i denna lilla, bräckliga skepnad inte skulle vara det minsta roligt.

Han rörde lätt på vingarna, placerade om den ena klobeprydda foten. Rörde på sig lite smått utan att släppa den andra med blicken. Sedan gav han ifrån sig ett gällt fågelski, riktigt varför visste han inte ens själv. Kanske för att Kaiito ville varna ödlan. Han hade sett hur dennes offer hade blivit söndertrasat mellan de enorma käftarna och det var ingenting som han önskade sig själv. Nej, han var en varg och inte en fågel. Visserligen så kunde väl den andra inte se det.
Han började önska att han kunde förvandla sig. Det skulle gå fort, bara han kunde röra sig. Men då fanns den där risken att det skulle bli en jakt och han skulle bli bytet.
Nej, vid närmare eftertanke var det nog bäst att avvakta ett tag. Han hade inte så särskillt bråttom trots allt, och så länge ödlan inget gjorde skulle han inte heller göra något.
Om han bara varit något annat än en sparv...

[Kort, men fantasibrist D;]

[Förlåt för att jag inte har svarat D: Har lite att göra IRL just nu...]

Den lilla fågeln skrek och Razios hukade ett steg bakåt på grenen. Redo att springa efter om den bruna, fjäderklädda, lilla varelsen fick för sig att fly. Men den satt kvar. Långsamt rätade den ödlelike på benen på nytt. Varför? Varför flög den inte så att han kunde jaga den? Varför flydde den inte? En modig liten krabat. Den roade Razios. Han gillade den.

Den del av läppen som hängde utanför käkarna räckte endast till hälften av munnens egentliga längd, vilket i sin tur innebar att ödlans käft såg betydligt mindre ut än vad den var. Det var även den främre delen av munnen som just nu kröktes i vad som kunde liknas vid ett lätt leende. Det närmsta ett leende Razios kunde komma. Öronen vinklades så långt framåt som hornen på hans huvud tillät.

En spännande liten fågel.

Med den gröna blicken stadigt klistrad vid den lille tog han ett steg framåt, och hamnade således på den plats han varit innan han backat. Nyfikenheten blommade inom den stora kroppen. Han ville verkligen veta vad det var för fel på fågelns utseende. Inga fåglar han brukade jaga var så små och färglösa. Det fanns visst färglösa och små fåglar, men ingen han kände igen i denna. Tungan letade sig ut ur Razios mun, genom det mellanrum han hade mellan framtänderna. Långsamt guppade den lilla blå tussen på hans tungspets fram och tillbaka. Tungrörelsen tjänade i detta fall inget syfte, utan var endast en dålig vana som den ödlelike börjat med när han tänkte. Och just nu tänkte han mycket.

Vad var det för en fågel?

[Det är luuuugnt, ingen stress :D]

Han kunde se den intresserade blicken som fanns i varelsens ögon. Det var nästan så man kunde kalla den för längtansfull. Som om varelsen hoppades på något när den såg på Kaiito. Varför han fick aningen visste han inte, men det kändes som att det hade att göra med en jakt och sedan en måltid.
Ett nöje som han inte tänkte ge den andre.
Men blicken fick honom att känna sig ännu mer obekväm med sin situation som den lilla sparven och när varelsen sedan tog ett steg framåt kom ett svagt väsande ur hans strupe. Det närmaste en sparv kunde komma att morra.
Han hörde ljudet själv och suckade tungt inombords. Varför hade han valt denna lilla fågel som skepnad? Den verkade inte vara bra på något.

Huvudet ruskades lätt och sedan beslutade han sig. Han gillade inte den blåa tussen som nu vickade fram och tillbaka framför honom. Gillade inte blicken som varelsen gav honom. Nej, han kunde helt enkelt inte stanna i den här skepnaden, oavsett vilka risker det fanns med att förvandla sig. Det kändes som att det fanns mer risker i att vara en sparv.
Varelsen verkade upptagen med sina egna tankar, även om den inte släppte Kaiito med blicken. Och det var bra, då gav det honom lite mer tid innan den andra skulle reagera. Och möjligtvis inleda en jakt efter honom.

Ett tag satt han stilla, bara stirrade in i den andres ögon. Och sedan lyfte han vingarna och snabb som han var i den lilla skepnaden susade han sedan nedåt från sin kvist mot den mycket större grenen som ödlan stod på.
Och i luften bytte han skepnad från en sparv till sin vargform.
Det var med vingliga ben och utan något riktigt begrepp om hur dumt det egentligen var att förvandla sig till en varg i ett träd som han sedan stod på grenen och försökte återfå balansen. Han hade aldrig klättrar i träd förut, inte som en varg. Varför inte välja en annan form? Och han började inse hur idiotiskt det hade varit.
Men han hade inte tid att förvandla sig igen, han hade knappt tid att återfå sin balans.
De blåa ögonen, samma som sparven hade haft, vändes snabbt upp emot ödlan och de hade samma isande lyster som de tidigare hade haft när han såg på varelsen.

Förvåning. Det var den mest övervägande av de känslor som bröt upp inom den ödlelike när fågeln med ens bytte form. Den växte, fjädrarna splittrades i päls och vingarna blev ett nytt par ben. De gröna ögonen i Razios ansikte vidgades när han hastigt backade. Ett bubblande, hotfullt, väsande letade sig upp hur hans strupe. Det närmsta en stum varelse som han kunde komma en morrning. Munnen gläntades aningen, men öppnades inte märkbart. Blodet flödade ut i kragen om hans nacke, vilken reste sig lika hastigt som han backat undan. Med ett flaxande ljud fick kragen honom att se än större ut. En skenmanöver han använt som liten för att fly det som var farligt. Och den lilla fågeln - som inte var en fågel - såg han nu som ett potentiellt hot.

Med huvudet vinklat nedåt, så att de långa hornen och benplattorna i ansiktet hotfullt riktades mot den främmande varelsen, gjorde han sig redo för en reaktion. Om hotet valde att backa så var det inget hot. Men om den främmande varelsen fick för sig att det var ett hot skulle han vara redo. Klorna hade begravts i trädets släta bark och musklerna i benen var spända och redo för språng.

Razios såg inte en varg framför sig. Såg inte en vinglig varelse som inte hörde hemma i trädet. Vargar mötte han sällan, och än mer sällan fåglar som blev vargar. Ordet varg fanns inte i hans värld. Och ovanligheter, som denna skepnadsskiftande fågel, var skrämmande, oväntade. Hotfulla.

När Kaiito såg upp var den ödlelike mycket längre ifrån honom än han hade väntat sig. Och tanken slog honom att hans skepnadsbyte måste ha chockat den andre, kanske till och med skrämt denne. En tanke som på ett vis var tillfredsställande, men samtidigt var han inte riktigt säker på om han ville vara den skrämmande typen. För vem visste vad en skrämd jätteödla kunde få för sig? Och även om han nu var i sin vargskepnad var han fortfarande inte särskilt pigg på tanken om att slåss med en enorm ödla högt uppe i ett träd. Och nu när han började tänka på det hela kändes det nästan som om det hade varit dumt att byta ut fågelns skepnad mot hans sanna form. Åtminstone uppe i ett träd.

- Vad är du?
Frågan kom som från ingenstans. Han visste inte ens ifall den andre kunde förstå honom, men det spelade egentligen ingen roll. Han hade åtminstone sagt något, och nu skulle han få se ifall den andre förstod honom.
Och ifall den andre nu förstod honom skulle det kanske uppfattas som otrevligt att han sade vad och inte vem. Men Kaiito brydde sig inte särskilt mycket om just det. Dessutom var han mer intresserad av att veta exakt vad för sorts varelse han hade framför sig än vad denne hette. Ifall denne ens hade ett namn.

Svansen svepte från den ena sidan till den andra allt medan blicken hölls fäst på den underliga varelsen framför honom, väntandes på ett svar.

Den främmande fågeln talade till honom, men Razios förstod inte orden. Han hade aldrig lärt sig att tala, hade aldrig lärt sig språket. Det som den ödlelike reagerade på var att fågeln inte backade undan. Att den inte verkade bry sig om hans skenmanöver.

Kragen fälldes ner lika hastigt som den rests. Hakan lutades än mer mot halsen. De spända musklerna i den långa, ödlelika, kroppen sköt alla ifrån på en gång, och Razios tog ett snabbt språng framåt. Utan mer ljud än klornas raspande mot grenen, blad som prasslade och svansens snabba uträtning bakom kroppen.

För Razios var klorna inget alternativ att slåss med. Benen var för korta för att han skulle nå framför sitt eget ansikte. Tänderna var inte heller hans främsta alternativ. Hans vapen var hornen och benplattorna på hans huvud. Och det var dessa som han höll vinklade mot den skepnadsskiftande fågeln när han nu gick till anfall.

Han hade inte varit direkt beredd på det som hände trots de misstänksamma blickarna som en efter en fallit på den ödlelike varelse. Men trots det kunde Kaiito inte låta bli att drabbas av en mindre panikkänsla när den andre gick till anfall. Inte direkt för att denne nu anföll honom, utan snarare för att han i stundes invigelse fick för sig att ta ett steg bakåt. Ett steg som hamnade mycket snett eftersom att han inte direkt hade i tankarna att han stod på en gren i just det tillfället. Ett steg som ledde till att den bruna vargen tappade balansen och föll handlöst ned mot marken, ifall han inte skulle slå i en annan gren först.

Paniken susade genom kroppen och hans första instinkt var att förvandla sig till något annat, vad som helst utom en varg. Så ögonen slöts och slogs upp i nästa ögonblick. Korta ben med starkt kloförsedda tassar sträckte sig efter grenarna och fick ett grepp. Kaiito slingrade sig smidigt upp på den nya grenen och en ovanligt lång svans ringlades runt den.
Sedan såg han upp.
Det var med ett annat ansikte han letade efter den ödlelike som attackerat honom, han kunde känna att han var varken fågel eller varg. Så vad var han. Han försökte böja huvudet för att se på sig själv, men lyckades inte särskilt bra. Och sedan slog det honom. Vad var det han hade tänkt på i förvandlingsögonblicket? Jo, det ödlelike.
Han måste alltså vara... Som den andre.
Det var med en chockad blick Kaiito åter såg upp mot grenarna, letandes efter den ödlelike.
Den varelse som han nu av misstag hade råkat förvandla sig till.

[Haha, sorry fört kort men aah... Kaiito är en Razios xD]

[Off: Jag vet inte hur det ligger till med förvandlingskrafter, men helst vill jag inte att du förvandlas till en Razios... Vet Kaiito hur den ödlelike kroppen helt såg ut, eller hur den fungerar?... Det får kanske vara för denna gång, men jag vill i så fall att du lovar att aldrig använda den formen igen, då jag är mycket noggrann med att den inte ska spridas över numoori utan min uppsyn~

Hoppas att du förstår~

Jag har inte tid just nu, men svarar förhoppningsvis senare idag C; ]

[Aaah, nu känner jag mig fan dum... Att jag inte tänkte på det ;ooo Sorry! Jag hade för avsikt att liksom sno själva Razios idén. Jag kan ändra i inlägget om du vill, så att det blir lite vettigare. Han kan förvandla sig till något annat. Jag hade eventuellt tänkt att han genast skulle förvandla sig till något annat, eftersom att han faktiskt inte vet hur denna kropp fungerar, plus att det är mycket möjligt att det har blivit något fel i förvandlingen också. Men jag kan skriva om inlägget, så Kaiito blir något annat ifall du vill det? Det går hur bra som helst för mig (:

Dumt av mig att inte fråga, känner mig som en total idiot... -.-]

[Det gör inget ^^; Du behöver inte ändra, ville bara nämnat' så att jag kan vara säker på att Razios inte sprids utan min räckvidd ^^; Han är ju inte direkt en varg.. så jag vill inte sprida denna icke-varg över ett varg habiterat Numoori XD]

[Aah, det är ju förståeligt! Känner mig fortfarande som en idiot, men ah... D; Ifall du säger att det inte gör något så antar jag att det är lugnt! Väntar på ett svar då så får vi se vad som händer här ^^]

Den främmande varelsen föll av grenen när Razios anföll - dock inte av anledningen att Razios träffat, då han till sitt eget förtret inte gjorde så. Den fläckiga, långa, kroppen stannade upp och ett förargat väsande bubblade upp ur varelsens strupe. Med låg ställning och vikten utspridd över hela grenen var det ingen risk att grenen i fråga skulle brytas under den reptillikes massiva vikt. De gröna ögonen följde hastigt den fallande formskiftarens väg genom luften och blev än mer förskräckt över vad den främmande varelsen kunde tänkas vara när den växte och drogs ut på längden. Benen kortades av, pälsen sögs in i kroppen och ersattes av fjäll, nosen smalnade av och förlängdes liksom svansen och kroppen gjort. Med ens var det inte en fågel, och inte en annan främmande varelse, utan en rival. En annan ödlelik. Ett hot.

Instinktivt kastade sig Razios snabbt ut i luften. Utan tanke lät han sig själv falla, klorna utfällda och benen spretande ut framför sig. Svansen slog i luften och gjordes redo för landning. Nacken hade krökts så att han kunde fokusera blicken på hotet. Hade han haft en röst hade han gett ifrån sig ett klart skri. Men stum som han var fick det ersättas av en nästan ännu hemskare tystnad.

Han tänkte landa på rivalen. Tänkte begrava klorna i dess kött och slå till med hornen mot dennes nacke och huvud. Han tänkte inte låta den ta hans hem. ALDRIG!

[En territorial jävel, det är vad han är, Razios ^^; Du får välja om Razios landar på Kaiito eller om han missar och landar på grenen istället C: ]

[Haha, Razios är så söt 8D Jag vet inte riktigt varför.. eh, men han är det! Punkt slut ;D]

Paniken stegrades inom honom till den grad att han stod fastfrusen allmedan han såg den andra falla ned mot honom. Och det var inte förrän han kände hur den ödlelikes klor skar genom hans kött som han faktiskt lyckades röra sig igen. Han vred sig i smärta, och samtidigt släppte han ännu en gång lös sin kraft. Ett skri fyllde den fuktiga djungeln när Kaiito blev mindre, mycket mindre, och återvände till sin vargskepnad. Detta innebar också att han undslapp den andres huvud vilket hade varit på god väg att stånga honom, och klorna drogs bitvis ut ur hans kropp.
Men smärtan fanns kvar, smärtan som fick honom att vrida sig. Han kastade sig undan från ödlan vilken halvt om halvt stod rakt över honom. Och denna gång hade han lärt sig, håll koll på var du sätter tassarna. Han ville inte falla mot marken igen, då det inte gav honom en särskilt trevlig känsla.
Med blod rinnande ned för båda sidorna av kroppen och djupa sår som stack in mellan revbenen surrade han sedan runt mot den enorma ödlan. Allting hade gått så fort, han hade agerat utan att tänka och nu stod han åter i sin vargform i ett träd med en enorm ödla. Han kunde helt enkelt inte förstå det, det kändes helt enkelt bara konstigt.
Ifall han hade haft sitt vanliga glada synsätt på saker och ting skulle han ha sett det hela komiskt, men denna situation kunde han bara inte se på det sättet.

Tänderna blottades då ungvargen drog upp överläppen, men mer gjorde han inte. Han kunde inte röra sig ordentligt på denna plats på en gren i ett träd. Och han började smått ångra sig att han inte hade valt en annan skepnad än vargen han egentligen var. Det var bara ren tur att han inte hade fallit handlöst från grenen när han rörde sig bort från anfallaren, och det var nog endast en tidsfråga innan han ännu en gång skulle trampa fel och tappa balansen.
Som tur var hade den gren aningen mer bredd än den förra och Kaiito hade lärt sig att tänka på var han placerade tassarna, men det skulle inte hjälpa i längden.
Den isblåa blicken hölls fäst på ödlan, väntade på nästa drag.
Vad hade han egentligen gett sig in i?

[Mysko inlägg, men känner mig typ död.. -.-]

Klorna tog emot rivalens kropp och begravde sig i fjället. Rev upp sår i rivalens sidor. Kanske ville han känna stolthet, över att han försvarade sitt hem, men han hade inte tid med sådant nu. Ännu fanns rivalen där, och den behövde försvinna! Just som han tänkte slå med hornen mot den främmande skepnadsskiftarens nacke och huvud försvann den under honom. Den slingrade sig ur hans grepp, bort från hans slag. Ett förargat bubbel letade sig upp ur Razios strupe när han plötsligt blev tvungen att greppa med klorna om grenen istället och söka efter den hale med blicken.

När de gröna ögonen än en gång fästes vid rivalen hade den återtagit formen av en kortare, pälsklädd, varelse. Zainin. Tanken passerade snabbt genom den ödlelikes hjärna. En brun zainin. Zaininens tänder var blottade och Razios stannade upp för en sekund. Var det inte en rival? Eller? Han sänkte huvudet på nytt, hotade än en gång den andre. Den lille. Zaininen.

Ett språng framåt. Hornen före. Redo att stånga zaininen till marken.

[Oh, jag känner mig sååå kreativ XD Hah~]

[Alltså, stackars Kaiito xD Vad har han egentligen gett sig in på?]

Kaiito uppfattade allt. Hur den andre gjorde ett ilsket läte, hur den såg efter honom. Verkade bli aningen förvånad över hans skepnadsbyte, och sedan hur ödlan trots allt beslutade sig för att attackera. Det fick honom att fundera på vad han egentligen gjorde här, i denna skog. Den var varm och fuktig, det var inte direkt en plats som han trivdes på. Kanske det hade varit dumt att lämna lövskogen, men Kaiito hade känt att han behövde komma ifrån den ett tag. Bara under dagen. Men nu verkade det som att det fanns en chans att han aldrig skulle komma tillbaka, och hur bra det då hade varit att lämna lövskogen från första början var en sak som gick att ifrågasätta.

Paniken började komma tillbaka, men denna gång hade Kaiito den under kotroll. Och så fort den ödlelike vände sig om för att anfalla en gång till sökte Kaiito i djupet inom sig. Letade fram den kraft som han den senare tiden hade försökt gömma för sig själv.
Den andre böjde huvudet, riktade hornen emot honom och anföll. Kaiito fäste blicken på varelsen. Och sedan var det som om all värme sögs ur luften. Små frostflingor började uppenbara sig i Kaiitos päls, spred sig över hans kropp tills hela hans päls var frostig. Som om han nyss vandrat ut ur en snöstorm. Den varma fuktiga luften fanns inte längre runt de två varelserna, och bladen runt dem blev kantade med frost. Och Kaiito såg för första gången meningen med kylan, kraften han hade ärvt från sin far.
Den andre var en ödla. Ödlor trivdes i varma miljöer. Detta borde hindra den andres attack.

Men det var inte säkert. Och under de få ögonblick som hade gått medan Kaiito sög värmen ur luften hade han inte hunnit flytta på sig. Inte heller skulle han ha tid till det nu. Han kunde inte hålla kvar kylan i luften ifall han försökte ändra skepnad. Kanske det hade varit ett bättre alternativ? Bli till örnen och flyga sin väg, aldrig se tillbaka mot denna skog.
Men det var för sent att ändra sig nu. Ifall den andre träffade honom med hornen skulle han åter igen tappa balansen och falla.

[Haha, nu får du avgöra ifall Razios träffat Kaiito eller inte 8D]

Razios fick inte nog med tid för att reagera. Luften kändes med ens inte lika varm och unken som den brukade. Något kallt, vitt, bildades på grenarna närmast den bruna zaininen. Det frasade lätt i luften och de gröna klorna fick inte längre lika bra grepp som han önskat. Vad hände?

Han slog emot främlingen med pannan och hornen, inte alls lika hastigt eller rakt på som planerat. Klorna halkade och lämnade klara sår i trädgrenens bark. Den långa, ormlika, kroppen snodde för att försöka återfå balansen. Svansen grep krampaktigt om grenen medan Razios tappade greppet med fötterna. Han halkade av grenen och skyndade att försöka fånga de närmsta grenarna inunder. Dock var dessa alldeles för tunna för att ta hela hans vikt och han tvingades hålla tag i den tjockare grenen med svansen för att de inte skulle brytas under hans tyngd.

Blicken kastades åt alla håll. Osäker på var zaininen befann sig, osäker på vad han skulle göra, vad som hade hänt. Var det en rival? Eller en måltid? Eller en ofarlig, oätlig, individ? Grenarna small en efter en under ödlans vikt och han famlade med de långa tårna efter nya. De korta benen nådde inte grenen han just halkat av och han tvingades ge upp i sitt fruktlösa försök att ta sig upp på denna igen. Istället valde han att kämpa in till trädets stam, i hopp om en stabilare utgångspunkt. En plats där han åter kunde vända blicken efter zaininen. Om det var en zainin. Den grå zainin han mött för länge sedan hade varit trevlig. Kanske... kanske var detta inte en rival? Men den hade varit en. Han hade varit så säker, känt fjällen mellan klorna och den långa kroppen som vred sig i hans grepp. Den hade varit en rival. Hade han besegrat rivalen och lämnat zaininen kvar? Gick det till så, i zaininens värld?

[Min stackars förvirrade ödla XD Han träffade liite, men inte så hårt som tänkt :3 Han halkade på frosten - vilket han för den delen aldrig stött på förut XD Hoppas det inte blev allt för virrigt~]

[Hihihi! Det är så sött att Razios ser vargar som Zaininer 8D Zainin var för övrigt min karaktär, och därför tycker jag det är sött xD]

Det var med en viss stridsglöd i de isblåa ögonen som Kaiito stirrade på ödlan som kom allt närmare. Och han märkte att den plötsliga kylan fick motståndaren att hejda sig en aning. Det måste vara chockerande för ett tropisk varelse att utsättas för en temperatur som denna. Minusgrader. Men han märkte fort att det inte var nog för att hejda den andre. Och medan ödlan kom allt närmare kunde Kaiito inte göra annat än stå still och se på med en smått skräckslagen blick. Han hade ingenstans att ta vägen. Grenen var allt för smal för att han skulle våga flytta sig någon längre bit, risken fanns att han skulle falla. Och dessutom var den nu hal av frosten som täckte den, vilket inte gjorde saken bättre. Så det enda han förmådde sig att göra var att vrida sig sekunden innan ödlan träffade honom.

Hornen tog i Kaiitos sida. Ett vrål av smärta undslapp honom. Även om smällen hade kunnat bli mycket värre så gjorde det ont. Kunde det vara så att han hade fått ett brutet revben? Risken fanns, men det var ingenting som han ägnade särskilt mycket tid att fundera över. För känslan av att han föll drabbade honom. Han kunde känna vinden som drog i hans päls och för ett kort ögonblick var han totalt lamslagen. Hade ingen aning om vad han skulle ta sig till. Men sedan vaknade överlevnadsinstinkten och panikslaget sökte de blåa ögonen efter någonting som han kunde ta tag i. Men det var ett nästan hopplöst fall, han kunde inte byta skepnad ifall någonting var brutet. Risken var allt för stor. Så det var vargens form som gällde. Vilt krafsade han runt omkring sig i luften, men ingen gren fanns att få tag i. Och paniken bara steg, slutligen så att han knappt märkte vad som hände. Men så kände han hur fallet slutade, hur han hade något under tassarna och frambenen. En gren. Han hade fått tag i en gren. Och trots att bakbenen och hela hans kropp fortfarande hängde i luften kände han en lättnad då han grävde ned klorna i träet. Han föll inte längre.

Då återstod bara nästa problem... Hur skulle han ta sig upp från detta läge?

[Aww, jag visste inte att du var Zainins spelare! Så kul XD Haha! Jo, sedan Razios träffade Zainin, och han var den första varg och den enda som kommunicerat med ödlan, tror han att alla vargar är Zaininar ;D]

Väl inne vid trädstammen igen kastade de gröna ögonen snabba blickar över området. Var var den främmande varelsen. Zaininen. Den ödlelike väste tyst i jakt på svar på sin fråga och lyckades till slut fånga främlingen med blicken igen.

Långsamt vände Razios på trädstammen så att nosen pekade nedåt och började röra sig ner mot den gren zaininen hängde på. De var inte längre lika högt upp i trädet. För Razios var det inte långt till marken. Men för en utan hans kroppslängd kunde det ännu ses som högt. Han stannade upp vid grenens bas och stod en stund med blicken på den brune. Var det en zainin? Kunde denna zainin klättra? Den grå hade inte kunnat det.

Ett litet bubblande ljud ersatte den ödlelikes tidigare väsande ljud och han lät svansen ringla om grenen när han långsamt tog några steg ut på den. Inte allt för nära, men så pass nära att han kunde se formskiftarens ansikte. Det var ingen rival längre. Han sänkte hakan lite för att få med hela främlingen i synfältet. Hotet var över och han kunde lugna ner sig aningen. Men, vad var denna zainin för något? Var det en zainin? Om det var så, kunde han tala med den? Nyfikenheten växte i den reptillike när han studerade den andre på sitt behöriga avstånd.

[Jaa, Zainin var fin... Saknar han faktiskt, han är ju död nu D; men funderar på att återuppväcka han eller nå... Är inte riktigt säker ;D]

Klorna borrade sig ned i barken där Kaiito hängde, oförmögen att riktigt komma på vad han skulle göra. Han kunde höra hur den ödlelike kom allt närmare honom, men sedan upphörde stegen. En snabb blick kastades mot denne för att uppfatta avståndet, endast för att sedan åter vändas framåt. Inte för att det hjälpte, men Kaiito hade ingen större lust att granska sin motståndare. Om det nu var en motståndare. Han var inte riktigt säker, trots att denne faktiskt hade knuffat ned honom från ett träd och gett honom djupa rivsår över revbenen. Men egentligen kunde han ju inte döma den andra varelsen, det var ju inte mer än en ödla. Visserligen en enorm sådan, men han hade ju ingen aning om hur saker fungerade i deras värld. Kanske det bara hade varit en lek? En brutal och blodig sådan.

Känslan av att inte ha något under tassarna blev åter tydligare och paniken högg til en aning. Men han tvingade sig själv att lugna ner sig, fokuserade på problemet. Eftersom att det nu var så obehagligt, plus att hans krafter faktiskt började ta slut, så borde han verkligen komma på ett sätt att lösa detta problem och det också mycket snart.
Ännu en blick kastades mot den ödlelike, denna gång nästan bedjande. Och nog sökte Kaiito hjälp, för han ville inte falla längre. Det var bara ren tur att han hade överlevt allt detta, och han hade ont i hela kroppen. Lite hjälp skulle uppskattas, men hur skulle ödla kunna hjälpa honom? Och hur skulle han få den att förstå att han ville ha hjälp, eller snarare behövde hjälp? Den verkade inte kunna hans språk, så han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

- Hjälp..?
Det fanns nog ingen större mening med att tala, men vad annars kunde han göra? Den andra skulle inte förstå, men han hade slut på idéer. Eller han var allt för chockad och omtumlad för att kunna tänka klart. Om han bara hade varit en fågel, men han kunde inte förvandla sig om han inte var i rörelse. Och han vägrade släppa greppet, vill inte falla längre. Så det var inte att tänka på.
Så han hängde där, dinglandes som en trasdocka. Patetiskt.

Det var något i den andres blick som talade till Razios. Röstens ton nådde hans öron. Ord var inget den ödlelike lärt sig, inget han förstod. Men tonfall och kroppsspråk var något han kunde väl. Den främmande zaininen såg inte ut som en klättrare. Den liknade inte en rival längre och verkade inte ha kroppen för att vistas i ett träd. Det långsmala ansiktet lutades lite åt sidan när han granskade den främmande brune.

Ett par långsamma steg rörde Razios fram mot zaininen. Huvudet hölls ovan den andres höjd och de långa tårnas klor begravde sig i grenen framför den andres tassar. Grenen gungade lätt under den ödlelikes vikt, men med svansen långt bakom sig och benen relativt brett isär spred han ut vikten så gott han kunde. På så vis bröts inte grenen. Den långsmala nosen drog in zaininens doft när den kom så nära. Ännu fanns en del spänning och oro i luften. Han visste inte vad han skulle tycka om den andre, om det var ett hot eller något ätbart. Kanske ingendera. Men han förstod vädjande blickar. Förstod ordet, även om han inte visste vad det betydde.

[Antingen får du räkna detta inlägg som slut här och hitta på något annat, eller så fortsätter jag ^^; Det beror på om du anser det okej eller ej. Om du inte vill ha med fortsättningen här efter, så ignorera den C;]

De smala käkarna gläntades lätt och han bet tag om den andres nacke med de yttersta tänderna. Med en knyckning på nacken höjde han huvudet aningen för att lyfta den andre från grenen. Om zaininen frivilligt tänkte låta sig bäras på visste inte den ödlelike, men en varelse som inte hörde hemma i ett träd borde befinna sig på marken. De korta benen rörde sig igen när han tog sig längre ut på grenen. Svansen hade släppt grenen vid det här laget och det knarrade av tyngden. Grenen böjdes aningen, sviktade för stegen. När Razios ansåg att de var lagom långt ut ringlade svansen sig på nytt om grenen för att låta honom släppa grenen med framfötterna.

Med svansen och bakbenen hållande i grenen sänktes den långa kroppen ut från grenen och ner mot marken inunder. De tunna käkarna var inte skapta för att bära på ting, men det fick duga. De spetsiga tänderna skulle nog inte göra allt för mycket skada. Med grenen som knarrande böjde sig nedåt skulle snart den andre nå marken och då kunde Razios släppa.

[Kanske lite förvirrande, men jag hoppas du förstår XD Som sagt, vill du inte ha med denna delen, så ignorera den C; Razios får hjälpa på annat vis i sådana fall ^^; Här hänger han sig ut från grenen för att lyfta Kaiito mot marken. Med så lång kropp så når han ju ganska långt :3 ]

[Alltså, jag måste säga det igen... Razios är SÅ SÖT! 8D Jag typ älskar honom! Och det där blir asbra, jag tar med båda delarna (:]

Det var med en misstänksam blick som Kaiito granskade den ödlelike då denna sakta började röra sig närmare honom. Visst, han hade frågat om hjälp men den andre kunde inte hans språk. Så vad var det nu för avsikter som fanns med i bilden? Med tanke på allt som hade utspelat sig mellan vargen och den främmande varelsen under den korta tid de hade vetat om varandras existens så kunde man kanske förstå Kaiito. För det första var Razios något han aldrig hade sett förut, något som hade anfallit honom och något som han inte kunde slåss emot. Eller, nog skulle han väl kunna men det fanns vissa problem med en sådan sak eftersom att den andre verkade vara en trädklättrare. Och därför kom misstänksamheten tillbaka i Kaiitos ögon trots att blicken nyss hade varit vädjande och bett om hjälp.

Vargkroppen stelnade till och alla muskler blev genast på helspänn när han märkte att den andre böjde sig över honom med huvudet. En snabb tanke korsade Kaiitos huvud, ifall den andre skulle försöka äta honom skulle han genast släppa grenen. Då skulle det vara bättre att falla. Men ingenting hände, åtminstone inget som fick Kaiito att lika en middag. Däremot kunde han känna ett lätt grepp om nacken och sedan hur han drog ifrån grenen.

Förvåningen sköljde genom kroppen medan hans klor grävde sig in i träet i ett försök att hålla sig kvar. Det misslyckades och Kaiito svävade fritt i luften, hängandes från ödlans käkar. Dess tänder skar en aning i nackskinnet, men den värsta smärtan kom från rivsåren på sidorna när huden drogs ut. Men han var alldeles för chockad för att riktigt kunna fokusera på vad som hände. Och när han väl kände fast mark under tassarna kände han också hur greppet om nacken släppte. Huvudet vändes upp och den pupillösa blicken granskade den ödlelike.
- Tack.
Ordet slank ur hans mun innan han riktigt hann förstå vad han sade. Han visste att det var dumt att tala, den andre kunde inte förstå honom. Men på ett vis kändes det bra. Det var trots allt så att ödlan var den som hindrat honom från att falla. Nog förtjänade denne ett tack, även om den inte kunde förstå det.

[Säger att Kaiito når marken och Razios släpper han, om det är okej? Annars ändrar jag det :3]

[Det är okej C; Jag valde att lämna den delen till dig då jag var osäker på om jag skulle skriva det eller inte XD]

När den brune zaininen nådde marken och sedan kastade en blick åt Razios håll lät den ödlelike sin långa kropp sjunka med grenen. Framfötterna nådde marken och med svansens yttersta del virad om den nu kraftigt böjda grenen hängde den långa, fjälliga kroppen fritt i luften. En märkvärdig, och kanske lustig, syn.

Den främmande varelsen - zaininen? - uttalade sedan ett av de få ord som Razios faktiskt förstod. Han kunde inte säga ordet i sig, men förstod innebörden lika väl som någon annan. Om han någonsin hört det tidigare var svårt att säga, men innebörden var klar som stjärnorna om natten. Svansen släppte taget om grenen och den långa kroppen föll till marken med en hård duns. I samma rörelse for grenen upp genom luften med ett tydligt susande ljud och gungade sedan en lång stund innan den stillades. Razios blick följde grenens rörelser innan han påminde sig själv om att zaininen fanns där. En kort fnysning lämnade hans nos när han böjde ansiktet för att på nytt se på den brune. Den främmande varelsen. Den var ingen rival. Och om den var en zainin så kunde han inte äta den. Var det en zainin?

[Min "lilla" förvirrade ödla XD Jag försöker komma på något vettigt att skriva, men ha en randomskiss som kompensation så länge C; ]