Hans små tassar hade fört honom till en otrolig plats! Och då kallade han verkligen denhär platsen för otrolig! Fast också skrämmane på sitt vis, det regnade där, nästan lite helatiden. Fast det var också varmnt där. Och att övergå från den kalla vintern till denna tropiska zon kanske inte var det bästa drag han hade gjort i sitt korta liv.
Men han hade känt sig nyfiken på vad omvärlden hade att bjuda på. Fast det fanns gott om mat här och träd. Han hade saknat alla träd då han varit på den långa slätten. Han gillade att klättra och hade övat på det mycket, inte så konstigt då flocken hade hållit sig till i en skog.

Tinkety satt upp på en stam och såg på då regnet droppade droppade ner, lugnt och stilla.
Han själv satt under en träd krona som hade stora blad som han kunde få bra skydd av regnet ifrån. Fast han kände sig tröttare en vanligt och kände sig mycket varm och trött.
Han hade suttit i badens inhägnad nästan heladagen och sett på då regnet rammlat ner.
Några vrålapor skrek i något träd långt borta och fåglar skrek och talade med varan.
Allt värkade nästan som vanligt. Förutom han själv då. Tinkety kurrade ihop sig till en liten boll och tittade på två fåglar som bråkade om en frukt.
Hettan stegade och han kände nu att han inte mådde så bra.

[Pax till Kaine :)]

Han vandrade runt i Kwazatriskogen. En skog han faktiskt gillar. För här är luftfuktigheten så hög. Men det tar lite på krafterna att hålla tillbaka havsformen som mer än gärna vill poppa fram. Men han lyckas ändå hålla tillbaka den. Och när han ändå håller på kan han träna sina krafter ännu mer. Så omkring den sandfärgade kroppen virvlar vattenpärlor som tycks simma omkring i luften. Öronen står spetsade på huvudet och luggen ligger för hans ena öga. Den långa kraftiga svansen guppar med i hanens rörelser när han rör sig framåt. De mörkare tassarna placeras vant på den fuktiga marken. Här trivs han som fisken i vattnet. Tänk att det kunde finnas sådana här platser på land. Det kan fortfarande inte jämföras med något under havsytan. Men ändå. Det är en vacker plats.

Han fortsätter lugnt framåt. Patrullerar reviret helt enkelt. Det är ett skönt tidsfördriv. Tankarna kan strömma fritt utan att någon annan behöver ta del av dem. Eller så tänker han på ingenting alls. Det är så mycket han tänker på. Samtidigt orkar han inte tänka på någonting alls. Det är mycket som bekymrar honom. Men ändå försöker han att bara se nuet. Det är bara det man kan göra någonting av. Snart upptäcker han att han inte är ensam. Han höjer blicken och får syn på en liten svart valp som sitter uppe på en gren i ett av träden. Kaine stannar upp och lägger huvudet lätt på sne. Han har faktiskt aldrig sett vargar uppe i träden förut. Han har sett vargar med vingar. Men inga som tagit sig upp i träden utan vingar. Men varför skulle det inte finnas vargar som kan klättra i träden? Det finns ju alla sorter och ingenting förvånar Kaine längre. Men själv kan han inte klättra i träden. Så antingen låter han valpen vara eller så försöker han få kontakt med denne. Eller om denne tar sig ner på marken. Vilket som. Han är i alla fall säker på att han inte kommer gå därifrån förrän han tagit redan på mer om främlingen. Det är ändå fascinerande. En trädklättrare. Eller?

Han hade omedvetet slutit ögonlocken. Fast om en främling skulle se honom så skulle den troligen tro att han var vaken för ögonlocken var som ögon, men i skillnad från hans riktiga var dessa vita med en svart pupill. Han vaknade upp, visste inte om han hade drömnt att någon hade kommit gående, känt en främlings doft eller om det var värkligt.
Han tänkte precis somna om igen då han faktiskt hörde någon som stannade under honom. Så Tinkety slog genast upp de svarta ögonen och de tittade sig trötta runt, så kom han på att han fortfarande var upp i trädet och att främlingen troligen var nedanför så han tittade neråt. Och såg då en annan varg. Denna gång en hane. Han hade beige färgad päls, som sand med blå pannlugg och tecken [?].
Tinkety visste inte om han skulle kura sig tillbaka i sin sömn eller stanna kvar i nuet för att fråga vem främlingen var.

"Vem är du?" sa han och rösten var inte lika stabil som vanligt, hettan ökade och han kände sig orolig. Det svarta huvudet gungade åt sidan innan han sänkte huvudet mot stammen, han hade ingen ork att hålla upp det.
Denna gång kom han inte ens på sig själv att rätta sitt misstag, alltså presentera sig själv, för det kändes mer som en dröm än verklighet.

[Stackars min lille pöjk <3]

[Hans lugg och tecken(trekanterna på sidan av nosen) är sjögräsgröna]

Han står kvar där nere. Men det är lätt provocerande för nacken att stå där med huvudet höjt. Så han sätter sig lugnt ner så att nacken och ryggen kommer i linje med varandra. Sedan sveper han den långa kraftiga svansen om de mörka tassarna. Vattendropparna fortsätter dansa kring honom. Kaine ser ut som att han just har stigit ur havet. Hans päls är dyblöt. Det är som att hans kropp drar åt sig fukten mer än den gör på andra vargar. Han är ju havsvarg så det kanske inte är så konstigt ändå. Vattnet är en del av honom.
Valpen i träden frågar vem han är. Han släpper inte främlingen med blicken.
"Mitt namn är Kaine. Vem är du?" Han presenterar sig och bollar sedan tillbaka frågan.
Valpen ser ut att inte må så bra. Kaine kan även läsa av det på dennes kroppsvätskor.
"Hur är det?" Frågar han, kanske något orolig på den sträva mörka följsamma rösten som skulle kunna liknas med rinnande vatten. Kaine är inte så hjärtlös att han bara struntar i de som inte mår bra. Om han kan så tänker han i alla fall försöka hjälpa till. Vad det än handlar om. Själv har han levt livet helt ensam. Aldrig haft någon familj. Havet var hans enda familj. Om man kan kalla vatten för familj. Men Kaine har alltid haft ett särskilt band till havet. Han hör fortfarande dess röst i huvudet. Som ber honom att lämna allt och återvända för alltid. Kaine är bra på att ignorera den rösten. Han tar sig bara till havet när han behöver äta eller bara för att sträcka på fenorna.

[Ser blå ut på bilden så antog att de var blåa! ;o]

Tinkety tittade på den andre, ögonen ville stängas och han visste knappt om han drömnde eller om det var verklighet. Allt kändes så segt, allt hade gått så fort! Redan då solen börjat gå upp hade han känt hettan, den hade varat nästan heladagen men nu blossade allt upp, snabbt.
Han hörde vad hanen sade, Kaine, lät fint i hans öron. Så frågade han vem han själv var, han öppnade munen för att svara men inget ljud kom ur hans mun första gången han rynkade irriterat pannan och försökte en gång till.
"...Tinkety" orden var halvkvävda och han visste inte om hanen hade uppfattat vad han sa. Sen frågade han hur han mådde, han ville svara men inga ljud kom ur honom.
Inte hade han väl ätit något olämlpligt? Men nej inget han kunde komma på..

Det kändes som ett ilsket monster som rev och slet i hans kropp, han ville få bort det.
Han kände sig plötsligt illamående och nu hade all fokus som hade legat på hanen försvunnit och han svalde och svalde för att slippa kräkas, men tillsist gick det inte att undgå och han kräktes. Fast kanske inte som vanliga vargar, utan ur hans gap kom rök, rök i en tjock massa.

[Grönblå. ^^]

Det är på gränsen att han inte hör vad valpen säger. Men det låter som ett namn. Tinkety. Om han inte hört fel vill säga. Kaine lägger huvudet på sne. Valpen ser inte ut att må så bra. Borde han sitta uppe i trädet då? Skulle han tappa balansen för en stund kan han ju trilla ner och slå ihjäl sig.
Kaine ser på när valpen börjar hulka och försöker förhindra att maginnehållet tar sig ut genom munnen. Men det verkar inte fungera. Men istället för det man förväntar sig. Ett kletigt stinkande klägg som faller till marken är det svart rök som väller ut ur valpens gap. Kan blir orolig. Är valpen förhäxad eller något? Inte för att Kaine tror på sådant men det var hans första tanke. Sedan kommer andra tanken till honom. Valpen's krafter kanske har vaknat och om valpen inte är van vid det hela så kan det vara en stor omställning för kroppen. Det låter vettigare. Men det är ju inte säkert det är så.
"Hur är det?" Frågar han igen.

Han var chokad över vad som hade hänt, vad hade han gjort? Dethär var inte normalt.
Men han kände sig inte lika illamående så plötsligt kom han på hanen nedanför, Kaine var det väl han hette. Tinkety tittar ner på främlingen. Han hade stannat kvar.
Värmen och hettan river fortfarande i honom, men illamåendet hade försvunnit lite.
Så frågar hanen hur det är, och Tinkety kommer på att det kanske inte är så bra att sitta uppe i trädet om han skulle bli snurrig. Han reser sig mödsamnt upp och halar sig ner för stammen och den sista biten hoppar han ner så han landar på marken.
Det vara att han tappade balansen, men satte sig istället upp.
"Inte så bra.." mummlade hhan och tittar trött på den andre.
Kanske det inte var så bra att komma ner på marken till en vilt främling?

Varför all denna rök? Han hostade till och gnistor slog kring hans mun och rök kom ut.
Kanske det endå var kraften som äntligen som hade börjat visa sig, men vad var detta för något?

Kaine ser på när valpen klättrar ner för trädet. Han tar ett steg bakåt för att ge valpen utrymme och sedan sätter han sig ner på den blöta marken. Den långa kraftiga svansen ligger bakom honom rakt ut från kroppen. Den havsblå blicken hålls fäst på valpen.
"Vad har du råkat ut för?" Med enkla frågor kanske de kan klura ut vad det är valpen lider av. Om han nu inte vet vad han lider av vill säga. Något underligt är det och det förbryllar Kaine. Och det förbryllar honom att valpen verkar utsöndra en sorts värme(?).

[Kort och dåligt. xP]

Små hostattacker kom från honom nu och då och snart så hade de lugnat sig och han sjönk ner på marken med huvudet på tassarna och slöt ögonen medan han hörde
på vad hanen sade och den lilla munnen öppnades.
"Jag har inte gjort något" sa han tyst och tittade in i hanens blå ögon. De var snälla på något vis.
Plötsligt så glimmade en röd glimnt i hans öga och Tinkety fick en kramp genom kroppen.
Det var en hemsk känsla och ryggraden flammade plötsligt upp och ledde enda ut till svanstippen. Det varade bara snabbt men då det slutat så kände han en varm, inte ilsken känsla över hela kroppen och hans kropp slappnade av.
Och ögonen slöts. En härlig känsla, som om han var fri.

Det var som om han föll i en dvala, men så öppnade han ögonen, han visste inte hur länge dett gått. Om det var sekunder, minuter eller timmar.

[Du får bestämma hur länge han "tuppade av" och om Kaine vill flytta honom eller nått så är det okej att pp:a lite! ^^ Blev lite råddigt för kollar en film på samma gång xD]

[PP.ar liiiite då. ^^]

Kaine är nästan säker på att det kan vara valpens kraft som vaknat. Eld förmodligen. Eller något annat varmt. Han kan inte förstå känslan som valpen brottas med. Kaine har vattenkrafter. Han upptäckte sin kraft genom att falla i havet. Så för honom var det inte så svårt när kraften vaknade. Den vara vaknade och han drunknade inte som han trodde. Istället andades han vatten.

Valpen tuppar av. Kaine ser lite oroligt på denne. Han vet inte vad han ska göra. Han vet inte om han ska våga flytta valpen. Men det kanske är bäst. Till en mer skyddad plats? Eller en mer öppen? Så att valpen inte råkar sätta eld på någonting om denne vaknar av överraskning eller något. Kaine bestämmer sig i alla fall. Han lyfter försiktigt upp valpen i nackskinnet. Han har sätt tikar lyfta sina valpar på det sättet. Sedan går han iväg. Snart kommer han ut på en mer öppen plats i djungeln. En glänta där träden växer lite glesare. Här blir nog bra. Han lägger ner valpen på marken i mitten av gläntan. Sedan går Kaine och sätter sig i jämte ett träd. Den långa kraftiga svansen placeras kring hans mörka tassar. Där sitter han och vakar över valpen.

Tillslut vaknar valpen. Kaine sänker huvudet så att skuldrorna är över hjässan och han ser på valpen.
"Hur mår du nu?" Frågar han lite försiktigt för att inte överraska valpen i onödan.

["Valpen tuppade av". x'D Tack Bellz för lite skratt på köpet ^^]

Han tittade sig omkring, först med suddig blick sen så såg han att han var nån annan
stans, här var det mer öppet. Han rynkade pannan och sakta återvände allt som hade hänt och en röst hördes och han mötte ägarens blick då han vände på huvudet och såg på vargen som suttit under trädet. Frågat hur han mått. Nu måste han tagigt honom hit.
Ett vagt minne om ett namn från hanen... Kane.. Nej. Kaine var det.

Han frågade hur han mådde. Och Tinkety tittar lite på honom medan han känner efter.
Den brinnande känslan hade nästan helt försvunnit och nu kände han sig bara varm, trött och törstig. Inget annat.
"Bättre" sa han med en något raspig ton men ligger kvar och tittar lite fundersamnt på hanen.
"Tack.." sa han sen och tittade på hanens blå ögon. Ja, han var faktiskt tacksam över att han hade stannat kvar då han mådde illa.
"Men... Vem är du?" frågade han sen med ännu vagt rynkad panna. Fast denna gång var han inte ut efter namn. Vad han var ute efter visste han knappt själv.

Valpen ser lite piggare ut. Fast han fortfarande ser bedrövlig. Kaine sitter kvar där han sitter. Nickar lätt åt valpen.
"Hur känns det?" Frågar han. Han menar på hur det känns i kroppen nu. Om det fortfarande gör ont någonstans eller om det känns som om något förändrats eller liknande. Ja, vad som helst.
"Jag tillhör flocken IsilAnar och det är på våra marker du befinner dig nu". Säger han. Svanstippen guppar vid hans mörka tassar.
"Vad förde dig till denna skog?" Frågar han och ser på valpen. Orkar han tala? Han behöver nog vila mer. Kanske dricka något efter att ha haft den där svarta bolmande röken som kommit upp ur hans strupe. Kaine koncentrerar sig på en punkt strax framför valpen. Snart bubblar det upp vatten ur marken och bildar en liten vattenpöl.
"Drick". Säger han utan att låta kommenderande.

Tinkety tittar på Kaine och försöker hålla koncentrationen i blicken. Försöka hålla bort dimman. Han skakade lätt på huvudet då hanen pratade för att få det att klarna i huvudet lite. Han lyssnade på vad han sa innan han öppnade sina egna mun för att prata och han förstog vad han syftade på.
"Det var en så fruktansvärd värme.. den höll på att äta mig. Nu låter håller den mig bara varm på ett bra sätt." sa han och tog en kort paus innan han påpekade,
"Det är min kraft".
Sen presenterade han sig mer noggrant, från IsilAnar. Ännu en flock han inte hört talas om. Men han trodde att de flesta av alla flockar här var okända för honom. Han visste inte att några vargar kunde ha sina revir här. Och speciellt inte att man kunde tassa in på dem utan att bli väldigt hårt straffad. Det hade han lärt sig i sin egna flock. Då och då hade flocken ertappat främlingar som inte tillhörde flocken och skadat dem.

"Jag ville bara sig mig omkring. Världen är stor och man måste ju börja nånstans" sa han och log vagt mot honoim. Fast sällskap var något han hade saknat, speciellt de sena nätterna ensam.
Han måste senare märkt att han var törstig för vargens blick koncenterade sig framför honom och så siprrade vatten upp ur marken och bildade en vattenpöl framför honom. Han gav Kaine en tacksam blick innan han drack. Han förstog att detta måste vara hanens kraft. Han hade sett andra vargar i flocken som haft denna kraft.

Han nickar lätt. Då är det bekräftat. Det är valpens kraft som vaknat. Kaine sitter kvar där han sitter. Han rör inte på sig. Dels för att inte göra valpen illa till mods. Kaine vet själv hur det kan kännas med främlingar i närheten. Kaine däremot var en väldigt lekfull och naiv valp som inte hade något emot sällskap och hälsade på så gott som alla han mötte. Men det har ändrats sedan han blivit äldre. Förståndigare och mer misstänksam mot allt som man kan stöta på. För han har fått lära sig den hårda vägen att allt inte alltid är som det verkar.
Han nickar när valpen talar igen. Ja, nog måste man få se sig omkring. Passa på när man har chansen. Sedan sitter Kaine och tyst studerar valpen när denne dricker.

[Dåligt. -.- Kom inte på något bättre. Försöker få tillbaka rolllusten]

Snart hade han druckigt ordentligt och släckt törsten som bränt i halsen och han kände sig genast bättre, nu var han bara en aning trött, men han klarade sig. Så höjde han huvudet och såg att Kaine tittade på honom och Tinkety log prövande.
"Vad är IsilAnar för flock?" frågade han sen och lade huvudet en aning på sne på detdär lekfulla sättet och de svarta ögonen hade börjat få tillbaka den glada glimnten i ögonen igen. Fast de var inte lika pigga som de brukar vara, utan var en aning trötta.

Men uppenbart nyfikna. Han besvärade sig inte av denne hanes sällskap, Tinktety gillade honom. Han frågade inte för mycket som många han träffat gjort. Hans tankar vandrade tillbaka lite till de snälla vargarna han träffat, ingen av dem hade varit som hans egna familj, eller så var det väl hans egna minne som svikte. Kanske hade inte hans familj varit så.. annurlunda trots allt.
Han lämnade tankarna till en annan gång och höll i stället koll på hanen.