Feraldan kände vattnets tyngd liggandes på och runt honom, han blinkade några gånger och tittade omkring sig i vattnet, det var ganska mörkt här nere, ljuset filtrerades och ändrade färg, han fann det halvmörka lite grumliga vattnet här mycket mer hemtrevligt än ovanför ytan.
På tal om ytan, hur länge hade han varit där nere? Han må gilla vattnet men han behövde luft som alla andra vargar.
Han simmade upp mot ljuset och snart tittade hans midnattsblå huvud upp ur ytan, det var mitt på dagen och han syndes tydligt där han tittade upp.
Han älskade den här platsen, det var en bra blandning av land och vatten, det var underbart!
Med några slag med stjärtfenan nådde han strax stranden och han satte sig där och såg på ljuset som reflekterades av vattenytan

Hon kände sig trygg. Trygg med skogen som omringade henne, solen som tittade ner på henne där trädkronorna inte dolde ljuset.
Tassarna som sjönk ner i sanden. Det upplysta området.
Hewa öppnade ögonen. Grönskan var borta. Hon vandrade på en strand, strax intill vattnet, och växtligheten låg långt in mot land. Det kändes tomt. Som om det precis hade hänt något som hon skulle veta men inte gjorde.
Hon blickade ut över havet, det vackra blåa. Tassarna var ständigt i rörelse. Ötamon. Hade hon kommit närmare eller längre bort? Någonting sa henne att hon var fel ute.

De gröna ögonen gled in mot land igen, och hon såg ner framför sig med en suck. Tidigare hade hon känt glädje, men någonting hade gått fel på en punkt.

Hennes nos fångade upp en avlägsen doft, och med huvudet höjt försökte hon koncentrera sig - någonting som inte gick bra, tankarna gled hela tiden till vad hon nu hade glömt.

Feraldan hade inga problem med att se den svarta vargen komma närmare på strande.
Hon, precis som han själv stack ut bland dagens ljus, Han slösade ingen tid utan slängde sig genast ner i vattnet och simmade mot figuren i full fart, hans bakre ben var för små och klumpiga för att bära honom snabbt på land, men i vattnet tog hans fena över och lät honom skjuta fram i enorma hastigheter.
Han stack upp huvudet lite smått, hans ögon var specialerade för att ta vattenytans smäll mot de när han sakta höjde huvudet, men det stack ändå i dem. När han ansåg att han var tillräckligt nära gjorde han ett delfinskutt och landade i sanden vid den andre vargen.
"Vad är ditt ärende här?"
frågade han, hans röst var inte irriterad eller upphetsad eller någon annan känsla alls faktiskt, den var som ett tomt eko från någon djup håla i underjorden, helt avsaknad av den värme som en vänlig själ har, eller den glöd en illasinnad själ hade... Den var helt enkelt tom på känslor

Hewa stannade upp, följde fascinerande fisken - eller var det en varg? - som hoppade i vattnet, kom emot henne. Då den var tillräckligt nära såg hon att det var en blandning av det båda, och hon sänkte nyfiket huvudet. 
Frågan kom plötsligt.
"Eh, jag.." Vad var det hon gjorde där egentligen? "Jag.. söker efter Ötamon." Hennes röst hade antagit en osäker ton. Hon visste inte. "Efter Trinity." Flocken var hon dock säker på. Det var bara omgivningarna som var konstiga. Det förvirrade henne.
Hon suckade. "Vad är ditt ärende här då?" Hon satte sig ner, log åt honom. De gröna ögonen bar en förvirrad tomhet. 

[Kort :c]

Feraldan blinkade och hans ögon betraktade vargen, den sökte efter något som heter Ötamon, Trinity, Feraldan hade aldrig varit längre in i Numoori än ut i träsket.
"Jag vet inte vart det du söker finns" Sade han tomt
När den andres fråga nådde hans öron så ilsknade han för första gången
"Vad mitt ärende här är?" Han mullrade litet
"Det här är mitt hem, mitt framtida rike, mitt ärende här är att finnas, mitt ärende här är att regera" Rösten lugnade ner sig, och han blinkade igen och lät litet vatten flyga upp och plaska över honom.

Inte? Vilken besvikelse för henne. 
Tiken såg ner i marken, missnöjd. Hon behövde vägledning, det kvittade av vem.

Hanen flammade upp, såg plötsligt ut att bli hemskt ilsken. Hon ryggade. Hade hon gjort något fel? Huvudet lades osäkert på sned, och hon lyssnade - nu ståendes - på vad han hade att säga. Havsvargens ton lugnade sedan ner sig, och Hewa började fundera på om han var född med en symptom av humorsvängning eller om han bara var förolämpad.  
"Det var inte meningen. Förlåt om jag sa något fel." Hur skulle hon veta att det var vargfiskens hem?

[Jag tar och pausar detta rollspel då det stått och dammat två månader nu och tar upp plats i Hewas tidslinje, men säg bara till då du vill fortsätta så återupptar vi det igen C:]

Avslutat (: