Ötamons fridfulla stämning hade, ända sedan den mörka tiken tagit sig dit för första gången, tröstat henne och med lätthet burit med henne till fantasins värld. Månblommorna, lysande under nätternas mörker, var för magiska för att verka sanna och det var som om tiden stod stilla då de många eldflugorna gav stämning till omgivningen. Där kargen vandrade fram verkade det dock långt kvar till skymning, träden sträckte upp sig i oändlighet och en framtida höstkyla låg lätt i brisarna. Hon vandrade runt under klar dag, patrullerande och vakade över skogens gränser - de välbekanta stigar och marker hon levt på under ett tag nu. Trinity. 
 Med en ljudlös suck andades hon ut, blundade och log. Sedan, utan att titta, avvek Hewa ifrån sin startväg och ut på motsatt riktning ifrån reviret. Hon hade sällan lämnat sedan den mardrömslika händelsen, passade ständigt på att undvika rosenskogens giftiga dunkel, men ingenting band henne vid flockens land. Speciellt inte om han bad henne om någonting. Redan innan skadan hade läkt var hon uppe på benen, och även om hon haltade i sin gång framåt kunde hon röra sig. Stödet den vänstra framtassen hade gett gick inte att återställa, men med övning var det inte omöjligt att leva som tidigare. Om inte så kunde hon använda vindens lutning, teleporteringen.
 
 Med vinglande steg och svepande svans, främst för att hålla balansen, lämnade hon långsamt sin uppgift. Rösten i hennes huvud, han, pratade endast vid få tillfällen med henne. Hon visste inte om hon hade gjort något fel, och försökte då och då söka kontakt, men det lämnade varje gång en tomhet och en undran om hon bara var otroligt förvirrad. Det var även anledningen till att hon än inte hade berättat detaljerna för någon än. De små gånger hans röst ekade i hennes inre var hon inte lika säker på sin sak, men hon hade alltid gjort som han hade bett henne - i rädsla att förlora något hon skulle komma att ångra. Vad som sade henne att denne var viktig var dock en helt annan sak. 

Hewas dagdrömmar sprack plötsligt och blåstes iväg, pupillerna smalnade av till springor. I en, simpel rörelse stannade hon upp och hennes blick fastnade på en ljust grå gestalt. En varg i skogen. Men varför kändes det här så oerhört bekant? Med hopbitna käkar lät hon se upp ifrån individens sida, så att hon kunde betrakta individens ansikte. Släppte andan hon omedvetet hållit och drog in hans doft - och efter mindre en sekund brast hon ut i ett kort skratt, tog sig med ny energi och snabbhet fram till Raganan och tittade ned på honom ifrån stående position där han låg. Försökte fånga hans blåa ögon med sina gulgröna. 
 "Xerxes..?"

Hon betraktade honom förväntansfullt den korta stund som gick innan han abrupt reste sig upp och påminde henne om den storleksskillnad som existerade emellan de båda. Han var säkert mer än dubbelt så stor som henne, och när han nådde sin fulla höjd backade hon för att kunna se honom i ansiktet. Samma ljusblåa ögon som tidigare. Automatiskt började den kattlika svansen att svänga ifrån sida till sida, en avvikelse ifrån det normalt försiktiga beteendet. Hur länge sedan hade det inte varit sedan de sedan sågs? Hon hade inte hittat till Ötamon då, med teleporteringen som hela tiden gick ur funktion. 
 Då Raganan nämnde hennes namn log hon, fortfarande lika förvånad som han verkade vara. Hur kunde han vara här? Hon trodde inte på saker som öde, men mötet var minst sagt komiskt. Då vännen oroade sig för henne förstod hon att han hade sett hennes handikapp. Hastigt blickade hon ned på det ofulländade benet, på den tass som saknades, innan hon skakade på huvudet och tittade upp på honom igen. "Jag mår bra, det påverkar mig inte så mycket som det kunde ha gjort." En skugga drog över hennes ansikte. "Skadan var väl egentligen orsakad av min egen dumdristighet." Den där gråa hanen vid floden hade gjort rätt i att varna henne.. Ändå hade hon ignorerat det, och vad hade hänt?
 Skuggan försvann, det glada uttrycket kom tillbaka då hon lutade huvudet på sned. "Men du då? Hur är det själv?"

Tyst betraktade hon då han plötsligt slappnade av, som om han hade hållit andan i väntan på svar, och hon kunde inte hindra sig själv att le över gesten. "Jag, dum." Hon skakade kort på huvudet, såg tillbaka upp på honom "Jag beträdde marker jag inte skulle ha rört och lämnade för sent." Vid hans skämt stönade hon till och himlade med ögonen. "Ha, Ha. Visst. Smartast. Det var inget fientligt i ironin, ingenting illa menat, men hon kunde inte sluta tänka på monstret som hade kastat sig upp efter henne vid strandbanken. 
 Oavsiktligt vek hon undan blicken. "Men tre eller fyra ben kvittar, eller? Jag står fortfarande här, fullt vid liv." Leendet bleknade en aning då hon såg bortåt, men då hans röst åter nådde hennes spetsade öron förmådde hon sig själv att förnya det - tills det att han svarade. Orden kändes.. Tomma? Kanske? Hon kunde inte sätta tassen på det, men det var något. Något som gjorde henne obekväm med den enkla förklaringen. Något..

Med ett djupt andetag lugnade hon ner sig själv, svarade nöjt. "Det är klart jag kommer ihåg! Det mesta. Det finns ingen anledning till att jag skulle glömma." Egentligen fanns det många anledningar till att hon skulle sluta komma ihåg vargar - det var endast nyligen hennes minnesförlust hade bättrat sig - men Hewa planerade inte att glömma sådana hon betraktade som vänner. Hur dem såg på henne var dock en annan fråga. 
 "Jag är här för att min flock är här. Trinity, om du har hört om dem? Det är riktigt kul. Det enda negativa måste vara att mina vandringar är begränsade." Hon fnös kort. "Men jag ska ta upp det snart. Jag saknar Numoori."

"Än? Jag har inte planerat att glömma dig alls." Hon nickade för sig själv. Hon tänkte fortsätta att minnas. Alla som hade gjort henne gott liksom alla som gjort henne dåligt, dem hon gillade och de hon höll nära. Hon tänkte komma ihåg allt, det spelade ingen roll hur det skulle gå till. Hon blundade, men öppnade det ena gulgröna ögat då Xerxes talade om flocken.  "Den är varken ny eller gammal, och jag tror inte den har rört sig utanför Ötamon.. Så det förvånar mig inte om du inte känner till dem." 
 Hon hummade till. "Jag felformulerade mig. Nej, jag tänker stanna, för det är en underbar gemenskap, men jag skulle vilja vandra mycket oftare än jag gör. Jag skulle vilja ha en rang där jag kan röra mig vart jag vill." Under en paus på ett par sekunder funderade hon över hur hon skulle beskriva Trinity. "Alla har sin egen uppgift, men alla har rätt att få sin röst hörd. Det är svårt att förklara." Försiktigt bet hon sig i läppen. Hur skulle hon beskriva resten?