Den ljusa blicken förblev dold bakom tikens mörka ögonlock, huvudet var sänkt mot den snöklädda marken. Det var fascinerande - hur den blomstrande liljeskogen hade förvandlats till detta vita vinterland utan att skönheten falnade. Hewa var dock inte intresserad av det. Dagligen besökte hon och strövade runt Trinitys gränser.. Vid det här laget hade hon vant sig vid de högresta träden, naturen. Det var inget märkvärdigt med den och hon vandrade i sina egna tankar.

Denna kväll hade den svarta honan vänt sina steg emot lyorna. Normalt brukade hon stanna utanför reviret, dels för att korrekt utföra uppgiften hon hade utdelats, dels för att flockens mittpunkt kändes instängd. Hon ville vara fri, inte kedjas och bli utestängd från världen.
Det var något hon behövde ta upp med Wami inom en snar framtid. Att få befinna sig bortom Ötamons gränser.

Nästan framme vid sitt mål stannade hon upp. De gröna ögonen öppnades, hon kontrollerade att hennes luktsinne inte hade svikit henne.
Den långa, kattlika svansen svepte glatt till över snön då det visade sig att hon hade känt rätt. Lokie. Deras beta.

Den stora vita var placerad vid en liten upphöjning, seendes på den förmodligen stjärnklara bit av himlen Ötamons trädkronor valt att inte dölja. Den mörka tikens första fundering var vad han gjorde här - varför inte hålla sig till lyorna? Undrade han över något? Med försiktiga men snabba steg tog hon sig fram till honom, stannade någon meter vid sidan av strax bakom.
"Lokie." Hon hälsade honom med en nick, mötte hans gula ögon med sina gröna då han blickade över henne. "Bättre än innan." Hon log, oberört. Trinity hade samtidigt ändrat saker för henne, och hennes teleporteringsproblem hade med tiden avtagit något. Efter att ha utforskat den skog som var flockens hem hade även en del av Numoori hamnat på rätt plats. Hon kunde den - det var inte längre något gå vilse hit eller dit, utan här kunde hon vägarna. Inom ett par år skulle hon säkert hitta över fler områden också. Det var kanske så hon skulle göra - arbeta sig utåt?
"Själv då?" De kattliknande öronen spetsades, blicken glänste till. Hon ville veta vem han var.. Mer utförligt. Än var hon i alla fall försäkrad om att han var en god själ.
"Vad för dig hit ut, en sådan natt?"

Den vite besvarar nickningen med en egen.
"Det glädjer mig att höra." 
Ett vagt leende tar sin plats i hans anlete och han blir för en stund tyst innan han åter tar till orda för att besvara hennes fråga.

"Allt är väl." Ett kort lättsamt skratt slipper honom förbi och hans blick riktas åter mot himlavalvet. Att kunna skåda mot stjärnorna var i sig en trygghet för honom. Där fick han ofta svar på sina funderingar och tankar, även om de faktiskt aldrig konkret svarade honom. Med den harmoniska bilden på sina hinnor gav det honom ett lugn som gjorde det så mycket enklare att ta beslut som annars kunde vara svåra att ta.
"Mina tankar. De har en ovana att alltid springa till liv med en enorm energi under nattetid." Han vinklar lätt på huvudet och ser mot den mindre honan i sin ögonvrå. "Om ni vill så får ni gärna ta plats här bredvid mig." Han lägger ut sin närmsta tass på den tomma platsen vid sin sida och bjuder henne på ett välmenande leende. "Sällskap är något man aldrig ska missunna, utan glädjas åt. Det har jag lärt mig genom åren."

Trots att inte mycket hade sagts i det plötsliga mötet, samtalet var den mörka tiken helt säker på att hon bara gillade betan mer. Med den artighet han ägde, kombinerad med vänligheten han visade var Hewa säker på att Wami hade gjort ett bra val. Att ge en varg som ständigt tappade bort sig posten som väktare var kanske mindre fungerande.. Men det hade gått i slutändan.

Hon lät den vita tala, rörde sig närmare. Med ett leende accepterade tiken tacksamt inbjudningen om en plats bredvid, och flikade inte in något tills att han hade sagt det han hade att säga. Då började hon tala, med blicken fäst i skyn.
"Jag med.. Om jag ska vara ärlig. Men det fanns tider i mitt liv där jag hellre hade slagit undan sällskap än att ha accepterat det." Under resorna. Då hennes krafter inte lyssnade, och all hennes energi och koncentration låg på att hitta ut. Att komma bort ifrån allt och inget, hitta rätt spår. Det var kanske därför hon uppskattade andra vargar nu - för att hon hade hittat vägen? Den hon hade letat efter så länge.

En lätt pust lämnade kargen. "Vad tänker du på?" Hon tittade upp på honom. "Om det är de som håller dig vaken.. Är det något speciellt?"
Hennes ton var åter undrande. Nyfiken.

Han talade inte utan besvarade hennes fråga istället med en enkel nick.
"Jag vet inte om jag bör tala om det. Men om ni är villig att lyssna så skulle det med säkerhet lätta hjärtat hos en orolig själ." Åtminstone för stunden, tänkte han. 
Tankarna hade återvänt tillsammans med mardrömmarna som härjade i hans sömn och för var dag som natt tycktes de bara bli starkare. Minnena spelades upp för hans inre som för många gånger tidigare.
Där stod de igen, öga mot öga mot två onaturliga varelser. Döda sedan flera år tillbaka och styrda av en osläckbar törst.
En känsla av förtvivlan tog sitt isande grepp om den väldiga hannens kropp och fick honom att rysa till av obehaget.

"Men jag varnar er. Det jag har att berätta är både på gott och ont, när jag väl har talat om detta så kommer ni få en ny syn på verkligheten och det som finns bland oss."
Den gula blicken betraktade den mindre honan med både vördnad som allvar. Om hon nu inte hade kunskapen om dessa varelsers existens så var det  en lycka i sig, samtidigt som det en dag kunde bli hennes olycka. Men trots att han inte kände henne personligen så var det uppenbart att hon bar en egen styrka, en inre styrka, och om hon nu valde att höra på honom så var det samtidigt också hennes val om hon nu skulle tro på det han hade att säga.