Morgonen var klar och kall när solen sakta steg över ett frostigt landskap som glimmade vackert och som nästan kunnat ge känslan av att man befann sig på kristallön. Himmelen skiftade vackert i bleka men vackra färger som sträckte sig över nästan hela färgskalan, och utan ett moln på himmelen. Det var en otrolig vacker, men trots detta hade Mivria svårt att njuta av den. Det glimmande landskapet var som osynligt för Mivrias ögon. För henne var landskapet fortfarande fläckat med blod som lämnade djupa röda märken i bitterkall snö som frusit fast och aldrig försvunnit. Hon undrade ibland om hennes fränders blod någonsin skulle försvinna från hennes syn, blod från så många år och strider likt skuggor av liv som förlorats, men som aldrig blivit glömde.

Mivria insåg mer och mer med åren att hon alltid skulle bära med sig minnen av de döda omrking henne. Alla de hon känt, alla hennes vänner. De var många liv som hade passerat henne och hon kunde minnas dem med glädje, men det var också med sorg. Så många som dött i onödan. Så många som stridit och kämpat för att skydda dem de älskat. Många hade även stridit och dött för Mivria.

Mivria hade suttit länge i gräset och betraktat morgonen som alltid dröjde länge att komma efter en lång natt, men när den väl kom gick det för fort, men de tvar värt väntan. Morgonen var alltid en vacker tid som tycktes smälta det frostiga blodet och lätta hennes hjärta. Men just denna morgon verkade inte ens morgonen kunna rädda henne. För sitt inre såg hon fortfarande blodet, och ibland tycktes hon nästan drunkna i allt det röda, i alla minnen och i henne själv.

Hon bar på ärr som aldrig skulle läka helt. Hon hade insett det nu, och hon hade börjat undra om det var värt det. Var det på denna plats hon skulle leva och dö?

Hon andades tungt. Hjärtat var tungt. Ja det fanns ärr som aldrig skulle läka. Det skar till i henne nästan. Sorgen av dem hon älskat men förlorat var tung, men inte det värsta. Där fanns kärleken kvar som ett fint och vackert minne som fortfarande kunde trösta när sorgen blev för stor.

Nej det värsta, de vardem som svikit hennes kärlek. Det var främst en varg som alltid tycktes förfölja henne in i natten, och aldrg tycktes lämn henne helt. Varje tanke på honom var som att bli sliten itu. Det fanns inte mycket till kärlek kvar, bara minnet av den som fortfarande smärtade varje gång.

Morgonen var vacker, men Mivria kunde inte se. Det oroade henne.

Hon suckade. Varje andetag var tungt.

I sitt inre synfält kunde hon se en varg närma sig, men hon orkade inte ens ta reda på vem det kunde vara. Hon skulle snart få veta ändå, så hon satt kvar.

En varnande morrning brummade igång inom honom. Han spände blicken i den främmande hanen, ingen han tidigare mött. Ljusbrun päls, grå ögon. Yngre än honom, med en aning för mycket mod, än som verkade vara bra för denne.
Black hade lugnt vandrat i gryningen, i nordöstlig riktning, då främlingen rest sig upp och hotat honom då han hade sina vägar förbi. Ett hånfullt leende lade sig över främlingens ansikte då han granskade den äldre, vars ärrade ansikte inte visade känslor alls för tillfället.
Då han hörde morrningen gav främlingen till ett skratt och närmade sig Black, som antog att denne försökte verka hotfull.

Den svarte blottade tänderna för att markera att hanen kommit för nära.
”Lämna mig ifred, pojk.”
”Jag är inte rädd för dig, om du tror det.” flinade hanen.
”Det tror jag inte heller.” muttrade den äldre. ”Men det borde du vara.”
Med de orden spände han blicken i hanen och tog sig smidigt in i dennes sinne. Gled snabbt förbi minnen och drömmar, information han inte var ute efter. Sedan hittade han vad han sökte. Namn. Ålder. Black suckade.

Främlingen hette Mervon och hade endast levt i 16 år. Så kort tid, och han hade inte hunnit mogna. Det märktes. Han drog sig ut igen, och de gröna ögonen fokuserades åter vid Mervons respektlösa ansikte.
”Har du inget som kallas förstånd i kroppen? Stick tillbaka till din mor.” väste han.
"Nej."
”Var inte dum.”
”Du kan ju tvinga mig.” Flinet blev större.
Morrningen växte inom Black.
Då ställde han sig framför hanen, Mervon, och såg ner på honom. Böjde ner huvudet tills deras ögon var i jämnhöjd med varandra. Sedan sade han lugnt;
”Fresta mig inte. Gå.” Han ville inte göra den dumdristiga valpen illa. Han hade alldeles för många vargars blod på sina tassar. Det var onödigt.

Men Mervon vägrade. Denne gläfste till och sköt trotsigt fram hakan, härmade irriterande nog Blacks sätt att se på honom. Det var droppen.
Han kastade sig framåt med en snabb, van rörelse.
Efter det att han lärt främlingen en läxa, kunde han gå därifrån med samma lugna steg som innan. Lämna honom liggande. Deras blickar möttes en sista gång, hans uppfordrande och främlingens knäckt. Om denne ens kunde se något, då blod runnit ner i synen på honom. Black vände huvudet framåt igen och fäste blicken vid horisonten.

Vinden förde med sig en doft, lika främmande som hanen han tidigare mött. Han stannade upp, vädrade. Doften var färsk och tydde på att varghonan tidigare gått här, och att hon befann sig en kort sträcka därifrån. Han såg ner på den frosttäckta marken. Tassavtryck. Varma trampdynor hade placerats i det frusna gräset nyligen. De ledde rakt framåt, upp på en kulle. Enligt deras djup hade stegen tagits utan brådska.

Med en koncentrerad rynka mellan ögonen fortsatte han framåt, utan att släppa spåren med blicken. När han sedan nådde kullens krön, dess högsta punkt, lyfte han blicken och hajade till. Där satt hon.
Han satte tassarna i rörelse, tog sig smidigt nerför och kom upp bakom hennes rygg för att stanna. Ansiktet dolde sin nyfikenhet, ögonen var avvaktande men vänliga.
Black harklade sig lågt.

Mivria hade hört honom komma bakifrån, men lugnet i hans steg hade gjort att hon tagit det med ro. Om han ville kontakta henne så skulle han det. Hon var inte på humör för att jaga iväg vanliga vandrare som så ofta passerade reviret. Det var sällan nu mera som fiender närmade sig reviret med onda avsikter, och vanliga vandrare brukade bara ljudlöst passera utan ont uppsåt eller onda viljor. Även om Qu på senare år hade blivit hårdare även om vanliga passerande vargar, så kände hon inget hot från främlingen i närheten. Bara nyfikenhet kunde hon anta för att ta reda på vem hon var.

Hon hörde dock hanen närma sig, hans doft avslöjade att det var en hane. Han gick emot henne, och Mivria slöt sitt öga för att kunna känna av energin istället från honom.

Han harklade sig, och Mivrias öra rörde sig instinktivt och av reflex snabbt bakåt mo ljudet, men först några sekunder senare vred hon sakta på huvudet och såg på honom i ögonvrån med sitt enda seende öga för att försäkra sig om att han stod där och sökte kontakt med henne. Hon kunde snabbt avgöra av hans kroppsspråk att han inte närmat sig av onda avsikter.

En del av Mivria önskade nog att hon inte blivt störd, medan en annan del av henne ändå kanske uppskattade att bli distraherad från sina plågade tankar som bara var ett evigt cirkulerande av argument som aldrig kom fam till något i hennes sinne.


- "God morgon främling. Vad är ditt ärende?" Frågade hon snabbt för att få det avklarat. Om det var en fiendes budbärare föredrog hon att inte dra ut på det utan få reda på avsikterna direkt.

Han bar dock inte på dofter som hon direkt kunde placera eller känna igen, även om det inte var helt obekant. Kanske kom han från lövskogen? Det var inte en fiendeflock dock, och det var det viktigaste.

Hon inväntade ett svar från honom som hade närmat sig henne. Hennes ansikte var lugnt även om ärr och ålder avslöjade en djup oro i henne. Än dock så kunde man se att hon bar på vänlighet, medkänsla och moral.

Black såg hur hennes öra reagerade på ljudet, och när honan senare vände sitt ansikte bak mot honom höjde han huvudet i nackens fulla längd och mötte hennes enögda blick. I hans gröna ögon fanns bara ett stabilt lugn, som inte vek sig. Han hade benägenhet vara sådan.
"Jag stör dig... Mottar du mina innerligaste ursäkter, madame?" mumlade han lågt, och en rynka uppenbarade sig mellan hans ögon.
Hennes känslor blottades för honom även när han inte ansträngde sig för att se dem, vilket var aningen enerverande.
Färgen röd syntes för hans inre, minnen han egentligen inte borde ha tillgång till blixtrade förbi, nästan för snabbt för att han skulle hinna uppfatta dem. Det var inte i hans vilja att snoka, så han gjorde en kraftansträngning för att stänga henne ute. Det var varken trivsamt eller behagligt att behöva höra vad folk tänkte på, eller se sig själv ur deras perspektiv. Han föredrog att upptäcka egenskaper och personligheter hos nya individer genom att samtala normalt, se dem i ögonen och ta allt som det kom. Lära känna - lita på, tycka om -nya vargar.
Utan att veta exakt vad de känner, tänker och vill. Utan att veta vad de minns och vad de gjort i det förflutna.
Men hans mentala krafter var utan tvekan en fördel också. I strid kunde han lätt förutse sin motståndares nästa drag, alltid ligga två steg före. Men det var mer i sin ungdom han utkämpat de blodigaste striderna, på senare år hade det varit lugnare på den fronten ju äldre han blev. Han var inte den hane han en gång varit, även om det inte var något fel på hans fysik. Nu var han mer skicklig än någonsin. Men han hade fått en annan uppfattning om saker och ting, sett värdet i spillt blod. Han fann inte längre nöje i bråk, på det sätt han gjort som ung. Den unge, mer vilde och spontane Black hade aldrig tvekat. Saknade han sitt gamla jag? Nej, han saknade inte sin dumdristighet. Han hade haft tur som inte slutat i käftarna på den där tigern han mindes så väl. Den som bitit av hans öra. Nu för tiden stred han endast för att försvara, precis som han försvarat den där tiken från jättekatten. Han försvarade sin flock, men även andra flockar. Hans flock hade stått vid Qu's sida i kriget mot Devils förra våren. Han mindes det med bitterhet.

Innan han stängt honans sinne ute, innan han hunnit tänka och agera för att hindra det, hade information rusat in i hans huvud. Inte mycket, men mer än nog. Hennes namn var Mivria, och det förvånade honom inte. Han kände till henne utan att ha träffat henne personligen förr. Qu's ledarinna, det var honan framför honom. Han var medveten om hennes höga ställning, och som simpel krigare visade han sin respekt genom lagom undergiven utstrålning, sänkt svans och genom sitt evennerliga lugn.
Det förväntades utav honom att besvara hennes hälsning, och även frågan därefter. Det skulle han göra.

"God morgon. Jag har varken ärende eller anledning att söka upp dig, Mivria. Det må låta underligt i dina öron. Jag kan förklara mig genom att berätta att jag är på väg ner till Kawazatris marker."
Han gjorde en paus, och lät ett par andetag passera lungorna medan blicken for ut över slättens vidder där frosten glittrade.
"Det är en behaglig morgon, inte sant? En mycket vacker plats." Blicken vändes mot henne igen, och ett svagt leende beträdde hans läppar.
"Det är knappt man kan tro att ett så fasansfullt krig härjade just här, för inte så länge sedan. Jag tror mig minnas att jag skymtade dig där."
Medan han talade tog han några långsamma steg fram, till dess att han stod bredvid henne på respektfullt avstånd.
Leendet dog ut vid tanken på striden, men han såg fortfarande lika välvillig ut som innan. Rynkan hade slätats ut och han satte sig ner, tyst och tankfull, i gräset. Blicken vilade vid horisonten, vars glödande ljus reflekterades i hans kattlika ögon.

Mivria skakade svagt på huvudet.

- "Det enda som skulle kunna störe mig är nyheter om mer mörker eller död i horisonten som skulle komma hit igen."

Det var ärliga ord hon sade. Det sista hon ville var att det skulle dyka upp mer av allt som hon ville slippa. En främling som kom enbart för att hälsa, det kändes som ett trevligt störningsmoment i jämförelse. Att sitta i ensamhet och meditation för att betrakta vackra mornar skulle hon ha möjlighet till i framtiden också. Hon hade verkligen lärt sig uppskatta vänner, familj, oc hdet var något hon inte ville vara utan ellervälja bort. Så länge hon hade vargar omkring sig som brydde sig, så skulle hon inte klaga.

- "Kawazatri.." Sa hon sedan högt för sig själv när han hade talat om vart han skulle. Hon hade aldrig varit där, och hon var tveksam till om hon någonsin skulle se den skogen under sin levnadstid.

- "Det är en lång vandring. Jag hoppas din resa för lycka med sig."

Hon nickade sedan till svara bara. Solen glödde. Ja det var en vacker morgon, men ändå svår att se tack vare kriget och de fallna. Mivria låtsades inte om att tanken på det besvärade henne, hon ville inte få hanen att känna sig obekväm tack vare hennes ärrade sinne. Hon behöll dem hellre för sig själv. De gjorde ingen nytta att berätta om dem, det förde bara mörker och smärta med sig i en tid då vargar behövde styrkan att stå starka och hoppfulla för framtiden. Mivria hade inte riktigt den styrkan själv i sitt hjärta nu, men det skulle inte hindra henne från att förmedla dem till andra.

Hon kisade något mot honom sedan när han berätta att han hade sett henne där. Hon tänkte efter något och nickade sedan igen.

"Det stämmer, jag var där." Hon var tyst en stund och tänkte efter, sorterade alla ansikten hon såg där den dagen från vargarna som var på plats. Ett minne av en svart varg vid Tochos sida dök upp.

"Jag minns dig, du är en av Tocho's krigare."

Tocho var en nära vän till Mivria, och hon var skyldig honom mycket för vänligheten och troheten de hade visat henne och deras flock i kriget. Utan deras hjälp hade de inte kunnat hantera attacken från Devils. Hon hade hög respekt för vargarna där som hjälpte dem.

"Jag antar att du känske känner till mitt namn, men jag känner inte till ditt. Vad heter du?"