Den bestämda och modiga tiken rörde sig snabbt framåt, som en mörk själ i den svarta natten, månens ljus lös mot hennes rygg och den vaga brisen av värme var skön. Tikens mål på Numoorislätten var inget mindre än att hämta hem Selvas lillasyster som honans moder Fountain lämnat hos flocken Qu, denna goda flock har tagit hand om valpen men nu ska den hämtas hem. Om tiken klarar av provet får hon sin plats i flocken TDN, en mycket förtjänad plats.

Cheveyo stannade upp i sin soldatställning, de lysande vita ögonen såg sig dominant omkring, ett snett leende spred sig över de svarta läpparna, hon fortsatte att springa mot sitt mål, hon var nära nu.

Off: Visste inte vad jag skulle skriva, sorry :/

Mivria stod på slätten och väntade. Det var dags nu. Valpen stod in under henne mellan hennes framben. Mivrias nu mera deformerade måntatuering lyste än dock starkt trots ärren i månskenet, och lyste klart i natten. Månvargen var i sitt rätta elemnt, och om det var en förrädae som skulle dyka upp så skulle denne möta månvargens styrka. Hon tänkte nte lämna ifrån sig valpen om det inte var till rätt varg med sant hjärta. Hon ville inte ha valpens liv på sitt samvete när hon först tog emot den för att ta hans om en kortare tid. Hon hade gjort sitt bästa för att lära valpen sin tro på livet, med vad hon kunde ge bäst - kärlek.

TDN är en hård flock, som Miv sällan hade behövd möta eller stöta på, men vad hon hört om den räckte väl för att hon skulle vara glad över att inte ha behövt möta dem speciellt ofta. Hon hade mött Key. En imponerande varg av massiv storlek. Ingen hon önskade möta igen. Det var långt ifrån ett behagligt möte.

Främlingen närmade sig nu i full fart, denne sprang fort. Mivria stod tålmodigt blickstilla och väntade. Hon kunde se vargen komma nu i horisonten.

En mörkare hona kunde skymtas långt där borta, men tiken skyndade sig, allt vad hon kunde. Tillslut kom hon fram. "Trevligt att träffas" hälsade hon och böjde vagt på nacken. "Jag är en vän till Fountain, hon bad mig att hålla valpen trygg. Jag ska hämta valpen och föra den till ett säkert ställe där denne kommer att vara trygg, inget ont kommer att drabba den, Fountains sista önskan var att jag skulle hämta valpen och föra den i säkerhet med mig" ljög hon, men ansiktet gjorde inga tecken på att hon ljög, konstigt nog, hennes soldatställning var ståtlig men inte dominant. Den lysande vita blicken höll sig fäst på den lilla valpen men snart fördes ögonen mot honan framför henne. "Får jag?" frågade hon och sänkte huvudet mot marken där valpen stod, den lilla ryggade snabbt tillbaka med ett gällt pip, det gjorde att Cheveyo ville hugga efter valpen, men den skulle vara oskadd enligt Selva, inget fick hända den. Cheveyo höll tillbaka sin instinkt och fortsatte att skåda valpen.

Mivrias ögon smalnade någon, och hon tog ett steg fram mot vargen. Hon blottade sina tänder något för att visa hennes auktoritet. Mivria kunde inte vara nog försiktig från grannflockarnas vargar, och det var viktigt att sätta sig i rspekt, även om hon föredrog när hon inte behövde göra det.

"Hur kan jag lita på att dina ord är sanna." Frågade hon med sin för många oväntat mörkare röst. Hennes öron var strukna bakåt mot kroppen, och de bärnstensgula ögonen granskade vargen framför henne noga. "Jag hoppas du är medveten om vem jag är. Jag är Mivria, ledarinna för Qu, och jag tänker inte vara nådig om denne valp kommer till skada. Qu kommer att finna dig, om jag får hemska nyheter om dess öde." Mivria menade varje ord hon sa. Mivria var en vänlig varg, en god varg som älskade sina nära och kära, med ett hjärta som kunde se förbi det mörka hos andra. Men hon var inte ledarinna för Qu utan anledning. Hon hade växt upp, och blivit äldre i en hård tillvaro, och hade lärt sig den hårda vägen att det inte går att vara vänlig mot de hårda. Att visa sin styrka kunde vara skillnaden på liv och död i detta hårda land.

Plötsligt gick ett igenkännande stråk igenom henne. Den här vargen verkade bekant. Hade de träffats? Nej det hade de nog inte gjort. Mivria hade inget minne av denne. Men ändå.

"Har vi möjligen träffats tidigare.." Frågade hon sedan, med en misstänksam röst. Hon kunde inte säga att de borde ha gjort det. Men kanske främlingen visste mer än Mivria gjorde.

Blicken var fäst vid den mörka honan som tog ett steg närmare och smalnade sina ögon, till sist blottade honan tänderna. Cheveyo ryggade inte alls tillbaka. "Jag har respekt för dig, men jag blir inte rädd" sa hon fredligt och böjde vagt på sin hals.

"Hur kan jag lita på att dina ord är sanna" frågade honan. "Jag är en god varg, jag gör inget ont" svarade Cheveyo och log inombords. "Jag hoppas du är medveten om vem jag är. Jag är Mivria, ledarinna för Qu, och jag tänker inte vara nådig om denne valp kommer till skada. Qu kommer att finna dig, om jag får hemska nyheter om dess öde." "Jag har hört talas om Qu, men inget kommer att hända hen, jag kommer att ta hand om hen mycket väl. Jag lovar" hon ljög inte nu, detta var ju sant, Selva ville ju att inget skulle hända valpen. Tikens öron såg lite osäkra ut men hon lyssnade ändå noga på vad Mivria har att säga. "Har vi möjligen träffats tidigare" tiken log snett. "Jodå, om du möjligen känner till min fader Dolor, du och jag har sätts förr då jag mötte min far vid hans dödsbädd här på Numoorislätten" svarade hon, hon var egentligen ledsen över det minnet, det syntes i hennes ansikte att hon var ledsen över det, men hon grät inte, oh nej. Den vita lysande blicken såg ned på valpen och sen tillbaka på Mivria. "Känner du igen namnet Coszcatle?" ljög hon, det var hennes bortgångna brors namn men sa det som täckmantel.

Det högg till något i Mivria när hon hörde namnet Dolor. Naturligtvis. Vargen framför henne hade tydliga drag av Dolor. Hon kunde dock inte minnas att just dessa två hade träffats. av flera skäl.

Hennes blick mörknade, men hon talade mjukt.
"Dolor var en nära vän till mig."

Väldigt nära, närmre än de flesta kunnat ana. Om det inte voe för att livet var som det var, så skulle Mivria inte skämmas för att säga att Dolor kunde ha varit henens stora kärlek. De hörde ihop, och de hade haft en sån djup förståelse för varandra. De blev så nära vänner till varandra som två vargar kunde bli. Hans bortgång plågade henne fortfarande, som många av hennes vänner och kära gjorde.

"Men.. Jag var aldrig vid hans dödsbädd. Han vandra iväg till marker bortom denna för att aldrig komma tillbaka." Mivira kom ihåg det så tydligt hur hon och Dolor's son, Mivria's adoptivson Achilles, tillsammans hade stått och sett honom vandra iväg efter att de tagit farväl av varandra.

Hon visste därför inte om hon kunde lita på vargen framför henne. Hade hon varit vid Dolor's sida? Eller var det bara en lögn tagen ur luften. Mivria avvaktade med slutsatser.

Coszcatle? Hon sa namnet högt i sitt huvud.
"Nej det namnet är inte bekant för mig. Hurså?"

[ Förlåt, men jag har för mig att han dog på Numoorislätten, jag minns att Chev mötte honom då han dog, äh, jag vet inte. xD Har för mig det iaf. C: Men det verkar inte så, Qu hade nog ett flockmöte där Dolor befann sig .. Hmm .. borde nog kolla igenom detta igen. xD ]

"Dolor var en nära vän till mig" sa honan, Cheveyo nickade lite sorgset men återfann sig i sitt soldatdrag igen.

Tiken minns dagen då hennes far försvann, allt spred sig som ett hemskt rykte. Fast Cheveyo var där då allt hände, hon hade varit där vid hans sida, hon hade hälsat på honom för både första och sista gången precis då han avled.

En liten tanke fann Cheveyo, hade Mivria varit en mycket nära vän till hennes far? Var det Mivria som gjorde att far hade lämnat Cheveyos egen familj för att han skulle bli Mivrias? Cheveyo skakade på huvudet, så kunde det inte ha varit.

"Jaså? Men då är du mycket lik någon annan må jag säga" sa Cheveyo lugnt och sansat. "Nu när jag tänker efter hade denne ett vitt streck under vardera öga, jag såg nog hen, det kanske aldrig var du" sa hon förvirrat.

"Jo, mitt namn är nämligen Coszcatle, då är det alltså fastställt att vi icke har träffas" sa hon och såg in i de bärnstensgula ögonen, tikens hår på baken ville ställa sig rakt upp för att sedan fortsätta upp mot hennes nacke, hon ville hugga om Mivrias hals och bara slita ner varginnan mot marken med en duns för att sedan springa därifrån med valpen i sin mun. Men så skulle Cheveyo aldrig göra, detta uppdraget är alltför viktigt för att börja slåss för. Tiden är knapp och tiken behöver dra sig tillbaka till TDNs marker med valpen nu. "Innan någon får syn på oss måste jag redan vara borta med valpen, solen börjar även glida uppför himlen, det får inte bli dag då jag färdas till frizonen, då är både jag och valpen i knipa för andra vargar, Fountain ville att valpen skulle vara trygg" sa tiken och såg ned på valpen.

[För att klargöra saker så träffade Dolor Chev, men han dog inte i det rollet vilket jag minns ganska tydligt och klart. Som Miv nämnde valde han att vandra Numoori runt en sista gång, sedan dog han x) Var minns inte ens jag men rollet finns väl här någonstans. PUSS PÅ ER och vad är det för jäkla valp ni rollar om? ;O Ha det bra <3]

På den beskrivningen så var det inte svårt för Mivria att veta vilken av hennes vänner hon hade träffat.

"Det var min vän Damon du mött." Klargjorde hon. Det var inte så mycket mer att tillägga.

Hon var fortfrande inte säker på att denne var att lita på. Hon fick en stark obehagskänsla i magen. Var det Duraneir som varnade henne? Mivria visste inte säkert. Men vad hade hon för vaal.

"Låt gå." Sa hon till slut. "För valpen i säkerhet."



[Jag vet inte ens om valpen har ett namn ärligt talat xD]

[ Tack så jättemycket Mattiz för att du klargjorde en del, ändrar däremot inte inlägget av lathet Carro. x) Valpen har inget namn tror jag, om den har så kommer jag inte ihåg. xD ]

Damon, namnet är inte bekant men det var ju länge sedan.

Tillslut gav Mivria med sig, jag hånlog inom mig men utanpå rör jag inte en min. "Låt gå. För valpen i säkerhet." Jag nickade lugnt, sedan tog jag valpen i nackskinnet och började gå bort från platsen, men jag stannade en bit bort för att nicka som adjö åt Mivria innan jag satte kursen mot TDN igen.

Mivria nickade tillbaka adjö. Hon stod kvar och tittade tills de hade försvunnit bortanför horisonten, och det var med en oroskänsla som hon hade sett dem gå. Hon hade föredragit att låta valpen förbli kvar i Qu. Men valpen var inte längre hennes ansvar. Hon skulle be för valpen och önska den all lycka. Kanske hade hon gett valpen fina minnen av Qu som den skulle bära med sig i sitt nya hem.

Hon vände till sist av hemåt igen.

[Avslutat]