Iwaku hade vandrat länge nog, det fanns inte längre ett uns av nyfikenhet kvar inom honom. Han ville återvända hem, till sin flock, den ända familj han tycks ha kvar. Han ville inte vandra ensam längre för att söka äventyr. Det var hem han ville. Och det var en konstig känsla som infann sig i hans kropp när han tänkte på sina syskon, som inte längre fanns kvar. Ingen av dem. Det var inte så här han hade föreställt sig det. Han kunde inte undvika att känna en viss saknad efter dem alla. De hade spenderat alldeles för lite tid ihop och han klandrade sig själv för det. Han hade vandrat iväg, ensam, alldeles för tidigt i livet för att söka sitt liv, sin roll och framtid. Han hade upplevt väldigt mycket och han hade mängder med historier och berättelser redan, inte för att han var ungvarg längre men han var inte gammal heller. Han hade bara varit med om väldigt mycket på väldigt lite tid. Qu, The Bloodblossoms, friströvande, han hade haft en egen familj och nu hade han Draugai. 

Han tänkte inte svika dem igen, det hade han förklarat för Erakan, men han hade en viktig sak han behövde göra och det var att söka upp sin mor. Hon behövde få veta och hon hade rätt att veta. Och om han inte talade om det för henne, vem skulle då göra det? Så pass mycket respekterade han henne och skulle alltid göra. Hans tankar vandrade iväg till fadern, Malvado. Levde denne fortfarande? Iwaku visste inte. Om inte fanns det inte mycket blodsband kvar i världen. Förutom hans egna barnbarn såklart. Ethi hade han inte sett till på ett tag, men han tvivlade inte på att hon skulle återvända. Det fanns säkert fler, som han inte kände till. Han hade trotts allt sett dem en gång i tiden, när han valde att avsluta sina valpars liv. Kanske hade det varit ett hårt straff, men åt andra hållet så klarade sig världen utan dem. 

Skogen var tyst och fridfull där han med långa kliv vandrade fram. Den kalla döda blicken var fäst framför honom och huvudet var sänkt så att man såg skuldrorna framifrån. Öronen var spetsade åt var sitt håll och svansen gungade med i hans rörelser bakom honom. Han kastade en stor skugga efter sig och mörkret var nästan som inbiten i hans päls och uttryck. Det var ganska svårt att missta Iwaku för en annan när man väl mött och träffat honom. Ett enkelt utseende, men väldigt unikt. Ärren som klädde hans ansikte var gamla och han mindes dagen som om det vore igår. Han mindes hur det hade påverkat hans val i livet. Hur mörk hans själ hade blivit när synen togs ifrån honom. Till en början av ren rädsla, som sedan etablerat sig som ett mörker med kyla. Det hade förändrat honom och han kunde inte låta bli att undra hur han hade varit med synen i behåll, om han hade gjort samma val i livet? Något fick honom att stanna upp, sträcka på sig och nästan smaka på doften som slog emot honom när vinden hade vänt håll. Det var en bekant doft och han valde att byta riktning på sina steg, emot det nya målet. 

[Mivria endast]

Mivria stod redan och väntade på en av de stora rötterna som gav tak åt hennes sovplats. Hennes hjärta bultade hårt medan hon visste att hennes son var på väg mot henne. Han var av hennes blod, hon hade burit honom. Det var som att hon kunde känna varenda steg han tog när han var så nära. Det var så längesen nu som hon hade träffat honom senast, att hon inte riktigt visste vad hon skulle förvänta sig. Men hon såg fram emot mötet oavsett. Hon sken upp i ett leende när hon till slut kunde se honom kliva fram bakom ett av de stora närliggande träden.
"Iwaku!" Utbrast hon. "Kom upp hit och hälsa på din gamle mor, det var på tiden att du pallrade dig hit." 

Hans stoiska uppsyn bekom henne inte. För Mivria var det som att träffa hennes lilla valp igen. Det var som att han aldrig hade vuxit upp, och det var så hon ville bevara dem alla i sitt inre.

När moderns röst slog emot honom gjorde även en våg av minnen det. Den mörka siluetten med alldeles klar gula ögon och en vacker måntattuering. Han kunde fortfarande glädjas åt att Mivria aldrig skulle åldras i hans sinne ända tills den dag hon inte längre fanns bland dem. Han skulle sörja henne, hon hade alltid funnits där för honom trotts alla dåliga och bra val han gjort i livet. Hon var allt man kunde önska sig hos en moder. Vad skulle han varit utan henne? Förlorad, troligtvis. Med långa kliv tog han sig fram till henne och han mötte henne med ett varmt leende. Det var få gånger i sin ungdom han valt att uttrycka sina känslor genom sitt ansikte, men det var inte längre något som bekom honom. 
- Mor! Så härligt att höra din röst igen.
Hans ord var ärliga och fyllda med glädje när han tog ett språng upp till en av rötterna hon stod på. Han omfamnade henne hastigt och han kände verkligen hur länge sedan det var sen sist. Hon luktade detsamma, men samtidigt hade hennes doft förändrats. Hon luktade som skogen, fri och fridfull. 
- Så det är här du hör hemma nu? Hur har du det?

Mivria rodnade nästan när han frågade. Hon insåg att hon hade en del att berätta. 

"Jag känner mig så levande igen. Det är verkligen som att jag funnit min plats jag vill leva på till mina sista dagar. Jag är.. lycklig." Kunde hon konstatera med ett leende som gick över till ett mer pillemariskt uttryck. 
"Jag har.. funnit någon. Det var inte planerat eller väntat, men han är fin, och han gör mig glad." Och det är inte så mycket drama heller, tänkte hon för sig själv.  

Mivria nickade ner lite mot sin buk och såg på Iwaku igen, drog på mungiporna. "Du ska bli storebror." Hon väntade på en reaktion.

Alla dessa ord som lämnade hans mors läppar gladde honom. Leendet bestod när han lyssnade till sin röst och han rörde på öronen för att få en bild av henne i sitt inre. Han kunde tydligt höra på hennes röst hur harmonisk hon lät, det var inga tvivel om saken. Hon trivdes och det var fantastiskt! Han höjde huvudet en aning då hon talade sin sista mening, öronen åkte båda fram. Han såg egentligen inte förvånad ut, det var trotts allt vanligt att vargar förökar sig när de finner en partner och är lyckliga ihop. Han och Fatima hade snarare varit ett tonårspar, dömt att misslyckas.
- Jag är glad för din skull mor.
Hans röst var ärlig och så det lilla leendet som fanns kvar på hans läppar. Storebror. Tanken fick honom att känna en svag glädje, men samtidigt stor sorg. Han var nu ensam kvar. Hans syskon hade en efter en stupat för något av alla tänkbara sätt i Numoori. Han trodde att han skulle få ha sin syster vid sin sida livet ut. Så dumdristig man varit?. Tankarna fick hans ansikte att kallna. 
- Mycket tid har passerat sedan vi sist sågs och jag kommer av en anledning.
Hans röst var allvarlig och mörkret spred sig i hans ansikte. Det var inte lätt att behöva tala om för en moder att hon förlorat sitt barn. Sitt allt. Men han kände att var det någon som skulle berätta det så var det han. Av vem annars skulle hon få veta? Han tog en kort paus, det kändes som en evighet i hans inre även om det inte bestod av många sekunder till verkligheten.
- I min frånvaro valde Aisu att lämna flocken för att söka upp
Fiero, om hon fann honom vet jag inte. Men jag fann Aisu. 
Orden var tunga även för honom att pressa fram. Han svalde och den kalla döda blicken tycktes veta vart hans mors ögon befann sig för att möta hennes blick då han talade. Han behövde nog inte säga så mycket mer, den allvarliga stämningen som hade lagt sig mellan dem sa tillräckligt. Hoppades han. 
- Jag är hemskt ledsen.

Mivria blev helt blank i ansiktet, känslolös, medan hon tittade på sin son.
"Iwaku, vad menar du hitta henne."

Ångest.


"Iwaku, du måste tydligt berätta vad du menar. Vad har Fiero gjort??"

Hon borde aldrig ha släppt iväg henne med Fiero. Han var en Devils. Han var precis som hennes far Malvado. Opålitlig. Bara en enslig Devils utan varken rak rygg eller riktigt samvete. Hon blev arg.

Mivria förstod redan, men hon ville inte förstå. Aisu hade ofta varit "dold" för Mivria sen hennes måntatuering hade slocknat sen länge. Hon hade inte kunnat känna henne som de andra bundna till henne i blod. Aisu hade alltid vandrat i skuggorna tack vare Envidia, men sen hade hon kunnat skymta henne. Som ett ljus som tändes och fort släcktes i hennes hjärta, som visade att allt var okej. Att mamma inte behövde oroa sig. Men nu.. det hade varit annorlunda sen en tid. Men hon behövde höra det. Han behövde säga det. Mivria hade haft fel förr. Hon kunde inte veta något hon inte hade sett eller fått berättat för sig, egentligen. Hon kanske bara var skadad?

Hennes blick började sakta bli desperat och panikartad.

Iwaku var tyst, såg med lugnt ansiktsuttryck på sin mor. Han kunde känna hennes smärta inom sig och han saknade ärligt sin syster något innerligt. Han hade inte ens fått umgås med sin syster den sista tiden på grund av sina egna val i livet och han ångrade det något innerligt. Han väntade tills Mivrias sista mening lämnat hennes läppar och han tog ett lätt ansträngt andetag. 
- Det fanns inget jag kunde göra.
Hans röst var tung. Det var som att han inte ville säga orden, men han förstod att Mivria behövde höra dem, även fast han nästan kunde höra paniken i hennes inre som tydde på att hon förstod redan vad det handlade om. 
- Aisu är mördad och så även Fiero.
Orden skar inom honom. Vad skulle han göra utan sin kära syster? Det fanns snart ingen familj kvar att vända sig till. Mivria var den han hade kvar. Och hon levde sitt liv, här borta i Ötamon. Iwaku skulle så snart som möjligt återvända till sitt i Döda skogen. Det var inte promenad avstånd direkt. Och Fiero hade varit hans närmsta vän så länge han kunde minnas, ända sedan han själv var valp. Även om de båda vandrade ensamma längre perioder i ungdomen hade de alltid hittat tillbaka till varandra och den fantastiska vänskap de delat. 
- Jag beklagar att jag inte kan komma med mer positiva budskap..

Det fanns inte heller något Mivria hade kunnat gjort, det visste hon. Men det kändes inte tillräckligt att tänka på just nu. Aisu var redan död. Ingen hade kunnat göra något. Men det var ingen tröst. 

Tårarna kom, och det fanns inget som kunde hindra det. Hon gick fram till Iwaku och lutade sig mot hans axel. Det var aldrig så här det skulle bli, att hon skulle överleva sina valpar. Nåde Iwaku nu om han dog före henne.

"Lev Iwaku. Du skulle bara våga söka efter mördaren nu. Släpp det. Lev istället. Hon är redan död, men du lever." Hennes röst var skör och på gränsen till desperat. Hon kände Iwaku, hon visste att han kunde få för sig saker. Och hon blev genast rädd.

Iwaku omfamnade henne genom att lägga sin haka om hennes nacke och hals. Det var först nu som han upplevde hur stor han själv var. Det var svårt för honom att se eftersom alla minnen som han har med sin mor är från tiden då han var valp och han hade alltid sett upp till henne. Han ville torka bort tårarna som rann ner för hennes kinder, det fanns inga ord som kunde trösta. Han kunde tydligt höra rädslan i sin mors röst och kunde inget annat än respektera hennes rädsla. Det skavde lite på insidan. Han ville hämnas sin syster. Något innerligt, men samtidigt ville han respektera sin mors vilja. 
- Jag ska göra mitt bästa.
Sa han och sedan förblev han tyst, lyssnade till sin mors andning i hopp om att hans ord skulle lugna henne. Han ville inte oroa henne i onödan. Fast han tänkte inte leta efter mödaren nu, nej han hade en flock att ta hand om och återvända till. Det var hans mål och han tänkte leda dem starka genom Numoori's alla utmaningar. Men främst ville han göra dem starka genom att lära känna dem bättre, nya som gamla medlemmar. 
- Om du gör detsamma. 

Mivria log av sin sons svar. Hon nickade.
"Då ska vi leva nu, tills vi dör. Ta vara på allt livet ger, och minnas vad vi har förlorat - och att vi lever för dem nu. Vi ska aldrig glömma Aisu. Och vi ska aldrig glömma Aimar. De skulle aldrig velat se oss tappa livsglädjen." Mivria tänkte på de ofödda valpar. "Jag vet att jag har något att leva för. Iwaku, nu måste du också finna din livsglädje."

Mor och son stod och tröstade och höll om varandra länge, innan de till slut behövde gå separata vägar igen. Hur det skulle gå för deras löften och när, eller om, de skulle mötas igen kunde bara tiden veta.

[Avslutat]