Vindarna slet hårt i trädkronorna. Lövens rasslande och silannisarnas surrande fyllde luften med en mjuk melodi. Natten var klar men kall och månen stark. Bleka strimmor av ljuset tillsammans med strategiskt utplacerade eldar lyste upp vägarna genom templets marker. Det liv som månvargarna byggt upp i Ötamon var häpnadsväckande. För varje dag så växte Måntemplet sig större och större. Det var ett nöje att se det växa, även om hon inte delade dess motiv. På något vis fanns det en slags tröst att hämta här.
    Varyas steg var raska. Längre fram emellan de enorma trädstammarna och över dess förvuxna rötter reste sig Måntemplets hjärta. Upp till grundplatån ledde trappor från alla sidor. Det var en trolsk syn, för templet såg så naturligt ut, nästan som om det alltid funnits här. Trapporna var vävda av vad som såg ut att vara trädens egna rötter och höga valv av förvridna stammar markerade dess entré. När man kom närmare kunde man se vilket enormt arbete som lagts på den vackra byggnaden. Utan någon tvekan fortsatte varghonan upp för trapporna, in i templet.
    Genom långa korridorer med välvt tak gick hon innan hon nådde den allra största salen. I mitten av rummet stod en stor bål och rakt ovanför den ett stort takfönster. Elden som brann i bålen träffades direkt av månens ljus och blev nästan bländande vit. Varya drog hänfört efter andan, åsynen var nästan rörande vacker. På andra sidan elden satt den mörka, åldrade honan. Det kändes nästan magiskt när deras blickar möttes. Hade hon väntat henne?
    “Mivria,” stämman som ekade mellan väggarna hade något vasst i sig, “nog har jag väl hört om dig alltid. Som alla andra.” Varya tog sig närmare med långa kliv och såg på det ärrade anletet genom flammorna. Hon var inte vacker, men det fanns en energi som Varya inte kunde förbise, en känsla om att månvargen var mäktig. Genast kände hon sig hotad.
     “Det här har du byggt alltså.” Hon såg sig menande omkring. “Nu känner du dig väl väldigt viktig. Ännu en sak som kommer viskas genom landet.” Det fanns något ruttet och giftigt i det hon sa. “Men jag är inte här för att höra dina gamla skrönor,” fnyste hon, “istället vill jag berätta något för dig.” Ett smalt, fruset leende trädde över de ljusa läpparna.

Mivria sträckte på sig och släppte inte Varya med blicken. Väntat henne? Hon hade det gjort det svårt för Mivria att inte vänta sig henne. Men ja, hon hade även känt av hennes energi. Det var en stark energi Varya bar på. Fylld med potential och förväntan så som unga vargar brukade ha, men det var också något.. mer, något som var svårt att definiera. Men det blev starkare nu när hon stod så nära henne.

Mivria talade lugnt och sakligt med sin mörkare orädda röst. Den kunde nog upplevas både varm och känslolös på samma gång. "Jag vill väldigt gärna höra vad du har att säga, Varya. Jag har hört mycket viskningar om dig också ska du veta. Och jag har redan förstått att du inte är en lyssnare här i templet, så berätta istället för mig vad du vill ha sagt." Det var inte mycket som skedde på tempelområdet som Mivria inte kände till. Hon fick flitigt rapporter om vilka som rörde sig där omkring, och om vad som sades och gjordes. Ändå hade det som sagts om Varya stuckit ut för henne.

Nu kom hon på ordet hon sökte tidigare. Vilse. Varya kändes enormt vilsen. Utan att egentligen veta något om Varya, så kände Mivria genast en sympati för den unga tiken.

Det kalla leendet försvann till den äldres ord. Varya blev med ens frustrerad. Mivria verkade nästan ointresserad, nonchalant. Var inte hon viktig nog? Var hon inte månvarg nog, eller religiös nog? Tänderna pressades hårt mot varandra. Hon var inte här för att bli översedd som en liten snorvalp.
     “Jag vill berätta om något som är större än dig, än oss, men något som är så mycket närmare än alla andra Gudaväsen och dess änglar.” Det fanns en avsky som genomsyrade orden. Gudarna hade aldrig betytt mycket för henne, inte sedan Han kommit. Han var Den Evige, den högre makten. Hon visste att Han skulle komma att förändra världen och hon skulle offra sitt liv för Honom, för chansen att få stå där vid Hans sida. Bara tanken av det fick hennes hjärta att galoppera i bröstet.
     “Du har byggt en fin och trygg plats här. Skyddad från det djupaste av mörker. Men var inte så säker, för i minsta lilla spricka hittar det sig sin väg in.” Hon log, hon kunde inte hålla sig. Mivria visste allt om Måntemplet, hon visste till och med om Varya, men inte tillräckligt. För ändå visste Varya hade hon lyckats ta sig till den viktigaste personen i templet ensam. Leendet blev stort och tandigt.
     “När solen slocknar och mörkret erövrar kommer du vara lika värdelös som alla andra. Men du kanske har turen nog att inte leva tills dess.” Det fanns ingen rädsla i varken blick eller stämma, även fast hon visste att hon brände alla broar till Måntemplet. Platsen hade varit som ett andra hem i lång tid, men nu var det över. Hon förväntade sig inte att återvända. Civitas var hennes alldeles egna palats nu, tillsammans med Honom. Det här var början på en ny era, och det kändes fruktansvärt bra att berätta det för en av de mest kända vargarna i Numoori. Aldrig skulle Mivria glömma Varya.

En rysning gick genom Mivrias ryggrad när hon hörde på Varyas ord. Det var inte ord hon hade väntat sig att höra. Och vad betydde dom egentligen? Det här visade på ett större mörker än vad Mivria kunnat ana, och det var tydligt att detta inte bara gällde Varya. Det var något mer och större. Av ren reflex visade hon tänderna för att sedan samla sig igen. Hon spände blicken i tiken. "Det låter som ett hot.. Varya." Mivria reste sig och gick runt elden och stod nu alldeles framför Varya. Den unga tiken var en ganska bra bit högre än Mivria, men storlek var inget som skrämde den gamla vargen. Hon hade slagits mot vargar betydligt större än Varya förut och det var aldrig något som hade stoppat henne tidigare.

"Du må ha rätt i att jag kanske inte lever så länge till. Och jag har många gånger känt mig värdelös både nu och tidigare i mitt liv.." Utan att blinka kastade sig Mivria fram och högg tag i Varyas nacke för att sedan häva ner henne på marken med en hård och ljudlig duns. Nu stod hon över henne med tassen på hennes hals och med blottade tänder. Adrenalinet och blodet pumpade hårt i henne på ett sätt hon inte hade hört det slå på länge. "...Men var så säker på att jag kommer beskydda de mina tills min sol har slocknat för alltid. Jag vet inte vilka som förgiftat ditt unga sinne Varya, men du är härmed bannlyst från Måntemplet, för jag tänker se till att Måntemplet förblir en fin och trygg plats. Och ger du dig inte av genast kommer jag att slita strupen ur din hals. Har jag varit tydlig nog?" Mivria lyfte tassen från Varyas hals för att ge henne möjlighet att resa sig och ge sig av.

Den dåraktighet som lett henne hit, som försett henne med det falska övermodet, började tyna när Mivria kom närmare. Det vassa leendet minskade i takt med de hårda hjärtslagen. Varya försökte att inte visa det men ansiktet stelnade i nervositet.
Det iskalla lugnet i prästinnans ord var nästan skrämmande och på knappt ett hjärtslag hade månvargen exploderat i sin styrka. Tänderna rispade i hennes nackskinn, men det handlösa slaget i golvet under gjorde ondare. Varya hann inte ens förstå vad som hänt innan Mivrias tass tryckte mot hennes strupe. Ögonen var blanka och stirriga när de mötte hennes gula. Blicken var så hård att Varya tyckte det kändes som att hon såg rakt igenom henne. Utan att ge ett ljud ifrån sig lyssnade hon, blicken fastnaglad i hennes.
     Bannlyst från Måntemplet - det var inte mer än hon väntat sig, det hon förberett sig på. Men i sin sårbarhet kunde hon inte låta bli att känna sig lite ledsen. Inte för att hon aldrig skulle få komma tillbaka, men för att hon kände att hon skämt ut sig. Hon insåg att hon aldrig skulle vara något annat än just detta för Mivria. Pinsamt.
     Så fort hon fick chansen att ta avstånd gjorde hon det. Rörelserna var ryckiga och darriga när hon kröp undan och reste sig upp. Varya skyndade sig bortåt den änden av rummet hon kommit ifrån. Varya stannade vid valven, såg tillbaka på Måntemplets grundare som ännu stod vid elden.
     “Alla vargar är grå i mörkret.”

Varyas kropp skimrade bländande vit innan hon spårlöst försvann.

[Avslutat]