[FÖRKLARING: Detta är en historia, om när Mals minne kommer tillbaka och han minns allt vad gäller Mivria. Allt som är skrivet i kursiv text är flashbacks. Alla som Mivria säger i hans flashbacks är färgat gult, allt Malvado säger är rött.
Hela historian är bara en framtidsvision. Det är ingenting som har hänt, och troligtvis något som inte heller kommer hända. ]

Vinden låg till hans fördel, vilket gjorde att han fortfarande hade livet i behåll. Han kände först inte igen den svarta varghonan, men om hon hade fått syn på honom hade han varit död innan han hunnit blinka. Hon ville se honom död, men det visste han inte. Och just eftersom han inte visste hur nära döden han var så hukade han sig och gick lite närmre i det höga gräset. Vinden låg på hårt och bar med sig hennes doft till honom.
Nu kunde han se henne tydligare.
Med ens hände något. En varm, brinnande känsla spred sig i hans kropp. Därefter kom en fruktansvärd huvudvärk. Det blixtrade framför ögonen och han hörde en röst i sitt huvud.

"Jag har nog aldrig lärt mig vad som är en helt ond eller en helt god varg. Vi har nog alla lite av båda sidorna i oss, bara mer eller mindre. Själv tror jag inte att jag vill räkna mig till en god varg, då jag oftast drömmer om att döda mina fiender, eller längtar efter att få känna hatet flöda i mig."

Rösten var så ofattbart vacker. Lugn men bestämd, mjuk och harmonisk. Malvado visste inte vem som yttrat orden, än mindre varför det dök upp nu, men vad han visste var att det var ett tidigare bortglömt minne.

"Men skulle en ond varg offra sitt egna liv för en vän?"
"Det jag har lärt mig och erfarit om onda vargar, är att onda vargar alltid skulle sätta sig först främst. Många onda jag träffat, verkar åtminstone nöjda och självsäkra med att förlora eller döda "vänner", för det enda dom behöver är sig själva."

Rösten spelades upp i hans huvud, lika vacker som innan.

"Det är sant att jag skulle sätta min egen säkerhet först i de flesta lägen, men det betyder inte att det inte kan komma en dag då jag offrar mitt eget liv för en vän."

Det var hans egen röst. Det slutade blixtra framför ögonen, men det starka huvudvärken satt fortfarande i, likt om någon dunkat hans skalle mot en sten.
Och plötsligt, som regn från en molnfri himmel, spelades en scen upp för honom. Scenen av samma hona som vid kriget hade uttalat väl valda och hårda ord om honom. Honan vars röst att hade gjort Malvado alldeles varm inombords. Samma hona som han hade längre framför sig just i denna stund, i slättens höga gräs.
Mivria.

Hon var vacker. Så obeskrivligt ofattbart vacker. Hennes päls glimmade till av solens strålar som letade sig ner mellan Kaiwoods lövverk. Det var något speciellt med henne. Sättet hon tilltalade honom. Misstänksamt, men nyfiket. Han insåg att hon snabbt kunde se igenom honom. Se igen den hårda ytan som var till för att hålla andra på avstånd. Och hon var inte rädd. Hon var säker, stolt och... vacker.

Det kändes som om någon dunkade hans skalle mot en sten igen. Han bet sig i tungan för att inte göra sig hörd och bestämde att det var bäst att backa undan.
Sagt och gjort. Malvado gick iväg en bit, men stannade sedan och betraktade honan. Det var Mivria. Men vem var Mivria?

Han stönade till av smärtan i huvudet.

"Du ska bli far."
"Det här kommer bli problem..."
"Blir det bara ett problem för dig? Hela livet är ett enda stort problem för alla."
"Det ställer bara till det... Jag tillhör Devils, och du tillhör Qu..."
"Devils kan inte få veta det här. Vem som är far till mina valpar. Dom kommer vara i fara. Du kommer också vara i fara."
"Jag klarar mig nog"
"Då kommer det bli så att valparna växer upp, utan en far."
"Valparna förtjänar en far, men någon som är bättre sådan än mig. Jag skulle bara ställa till det med min närvaro... Du kommer att bli en underbar mor, och jag vet att du kommer att uppfostra valparna bra. Antingen så berättar du tidigt vem och vad jag är, eller så berättar du när de blir äldre. Det väljer du själv..."
"Jag ska berätta för dom.. att.. att.. Dom har en far, en far som inte kunde lära känna dom. För att skydda dom ifrån honom själv, och för att skydda dom ifrån andra. Hade han känt er, så skulle han älskat er, det är vad han hade velat. Han har inte fått lära sig älska er så som jag gör och kommer att göra.. Men.. Men er mor kommer alltid att älska honom för den han är.. Hon lärde sig älska den goda vargen bakom hans mörka själ, och jag visste att det skulle aldrig fungera."
"Jag vill så gärna säga att allt kommer att lösa sig, och att vi inte kommer behöva leva så långt ifrån varandra... men jag vill inte ljuga. Jag vågar inte säga att allt kommer bli bra, för tänk om det inte blir det?"
"Om du någon gång.. möter någon av valparna.. Kan du lova mig att du skyddar dom?"
"Jag lovar... Jag lovar att jag aldrig kommer låta något få hända dig eller valparna..."
"Jag är ledsen.. Men jag måste gå.."
"Kan du inte stanna...?"
"Jag kan inte.. Vi.. Vi måste.. Det måste bli så här... Jag kan inte stanna längre, vi måste skiljas här.. Men.. Men jag hoppas det inte bli för alltid.. Jag kommer alltid att älska dig.. Farväl.."
Honan försvann bort mellan Kaiwoods träd.
"Jag kommer alltid att älska dig med Mivria. Du kommer alltid att vara i mitt hjärta..."

Att se scenen spelas upp framför hans ögon hade skapat en tår som nu sakta rann ner längs hans kind. Han hade svårt att förstå den flashback som precis hade uppenbarat sig för honom. Han gav ifrån sig ett tyst mumlande samtidigt som han kände hur vinden bytte riktning. Den svarta tiken stelnade till, vädrade i luften och vände sig sedan hastigt om. Hennes klara, gula blick mötte hans. Hennes uttryck gick från förvånat till ursinnigt. Malvado såg hur hennes överläpp rullades upp och tänderna blottades, hur raggen på hennes rygg reste sig från nacken till svansroten. Hon tog sats och var nu på väg till honom i rasande fart med ett vrål.
Malvado blev uppriktig skärrad och skräckslagen. Varför reagerade hon så här? Vad var det mer han inte mindes om henne? Han backade, för att sedan göra en helomvändning och lägga benen på ryggen.

"Malvado får aldrig mer beträda vårt revir igen. Han är för alltid bannlyst och är aldrig välkommen tillbaka, oavsett övriga överenskommelser."

Vad i helvete? Fick han inte beträda deras revir?
Strålande...

Benen bar honom genom slättens höga gräs. Bakom sig kunde han höra den svarta honan ta in på honom. Hon verkade vara mer målmedveten än vad Malvado var.

Hans blick fastnade hos hennes ögon, och han lät dem ligga kvar där. Han tappade med ens det han hade tänkt säga. Det fanns så mycket med henne som fick honom att glömma bort allt annat, glömma bort tankar och ord. Få honom att tappa fotfästet, glömma av var de var och vad de gjorde där. För en stund då han såg in i hennes ögon glömde han totalt bort öknens huvudjägare och den förödelse som väntade dem båda.
Så med ens kom han på sig själv med att stå och drömma.
Han strök sin kind mot hennes.
"Det är här du finns, och det finns ingenstans jag hellre skulle vara nu", viskade han med en ärlighet som kom ända in från hjärtat och själen.
"Du kanske har tvivlat på det tidigare, men jag har alltid älskat dig, och det finns inget som kan få min kärlek för dig att försvinna".

Minnet fick honom att snubbla till, ramla, och glida med ansiktet neråt i gräset.
"Vad i hela friden...?" vad var det för minnen han fick tillbaka?
Honan kom ikapp honom.
"Vad gör du här?" röt hon ursinnigt. Varje ord uttalades med vrede, och varje muskel i hennes kropp avslöjade att hon var redo att ta sig an honom.
"Jag...", han hade inget bra svar. "Jag söker efter förlorade minnen", hans ansiktsuttryck var ärligt oförstående och sorgset. Han var inte alls lik den varg som tidigare mött honan på ett slagfält.
Honan började cirkulera runt honom. "Har du inget minne av vad jag sa? Du är aldrig välkommen att sätta din tass på vårt revir. Jag förklarade klart och tydligt att du är en död man om du beträder våra marker", hon stannade upp. "Och så vitt jag kan se är du fortfarande inom våra gränser"
Malvado förstod att det var kört för honom.

Det kändes som om han föll. Huvudstupa rakt ner i en avgrund. Tankar kretsade i hans huvud.
Slippa? Hur skulle jag någonsin kunna bli fri från dig, Mivria?

Han dog. Han hade dött på slagfältet. Han hade bannemej dött. Men han mindes hur han hade vaknat upp av Kyoko som stod över honom, hon hade lyckats hela honom...
Kriget spelades sedan upp baklänges för honom.

Hur han skrek inombords till Tramptass. Hur hans ben precis innan hade vikt sig. Blod som rann från hans mun och från resten av kroppen. All smärta. Det var hennes tänder i hans hals som hade orsakat hans skrik till flockbrodern, hans fall mot mörkret.
Hans strid med henne spelades upp. I snabbspolning baklänges. Hur han hade skadat hennes högra öga fullständigt. Hans skyddande kupol av eld i ett försök att hindra hennes månboll från att träffa honom. Hur hans eld farligt sprider sig på slätten.
I syfte att...

Hans ögon spärrades upp av chock.

...i syfte att bränna ner hela Qu's älskade slätt.

Nästa flashback fick honom att önska att han dött på slagfältet.

"Mivria!" ylandet kom från en mörkbrun hane. "Vi hittade din pojkvän krypandes och tänkte behålla honom för oss själva nu."
Malvado själv kastades fram från skaran av hans egen flock. Hans öron låg mot nacken och han stod hukad med ett ängsligt uttryck. Men Mivria såg igenom hans charad. Precis som hon hade sett igenom hans hårda skal vid deras allra första möte, lika lätt såg hon igenom hans lögn nu.
Hon höjde huvudet mot himlen. Ett långt, utdraget yl. Kallade på resten av flocken.

"Vad har jag gjort..." mumlade han förfärat samtidigt som han kände hur en käft slöt sig kring hans hals.
"Ska du inte göra motstånd?" en röst av förvåning blandad med hånfullhet som kom från honan som höll hans hals i sin mun.
"Är du alltså så ynklig?" orden var föraktfulla och fyllda av vrede.
"Gör det du måste...", svarade han tyst. Han slöt ögonen. Inväntade det som skulle ske. Han kände hur hon bet hårdare. Tänderna sjönk in hans hals. Borrades in i köttet, fyllde hennes mun med päls.
Så många flashbacks. Så mycket minnen. De bara rann över honom, gjorde honom dyngsur av skam och ånger.
Vad har han gjort?
"Mivria...", sade han i en inandning.
Honan stannade upp. Högg först hårdare, men släppte sedan helt taget.
Han kunde knappt röra sig. Det blödde kraftigt från halsen och han kände hur luften började gå ur honom. Han hostade, hostade upp rött som började rinna från mungiporna.
"Vad är det?" frågade hon misstänksamt.
"Jag... jag är så ledsen... för allt", sade han i en enda utandning. Han kunde knappt andas längre. Han såg hur hon slöt ögonen. Men trots att hon höll dem så hårt slutna kunde det inte hindra en tår från att trilla från hennes hela öga.
"Du fick som du ville. Allt gick ju enligt era planer", hon vände bort blicken.
"Mivria", han hostade till. "Du blir min död, men jag vill att du ska veta, att även om mitt minne var borta så älskade jag dig. Jag sa ju till dig att inget kan få min kärlek för dig att försvinna..."
Hon röt till och slöt käftarna om hans hals igen. "Tyst!" röt hon mellan sammanbitna tänder.
Malvado gnällde till och kände hur all luft gick ur honom. Han kände hur mörkret omslöt honom. Men han kände ingen panik. Det fanns inte längre någon rädsla över att möta döden. Det kändes snarare som en kär gammal vän, någon som tog emot honom med öppna armar. Och han tänkte inte kämpa emot.
Han slöt ögonen och väntade. Plötsligt kände han hur någon lade sig bredvid honom i gräset och placerade sitt huvud tätt intill hans eget. Ett litet leende spred sig på hans läppar och han öppnade försiktigt ögonen och såg på henne. Hon hade lagt sig intill honom så tätt det bara gick, hennes ansikte var så nära hans att han kunde känna hennes varma andetag mot nosen.
Hon öppnade långsamt munnen, och det som kom ut var det vackraste han någonsin hade hört. En sång. Hennes röst var nära på att brista i varje ord hon lät slippa ut mellan läpparna;

"Paint yourself a picture, Of what you wish you looked like
Maybe then they just might, Feel an ounce of your pain
Come into focus, Step out of the shadows
It's a losing battle, There's no need to be ashamed"

Hon tystnade en kort stund. Han vred inte på huvudet för att se efter, men han var säker på att hon grät.

"Cause they don't even know you, All they see is scars
They don't see the angel, Living in your heart"

Nu grät hon så det hördes. Hon tryckte ansiktet mot hans kind. Han märkte hur hon drog in hans doft i nosen, för att sedan blåsa ut varm luft på honom. Hon fortsatte sedan, tyst viskandes;

"Let them find the real you, Buried deep within
Let them know with all you got, That you are not your skin"

"When they start to judge you, Show them your true colors
And do one to others, As you had done to you"

Hennes sång var ren. Klar och vacker. Det var utan tvekan det vackraste han någonsin hade hört.

"Just rise above this, Kill them with your kindness
ignorance is blindnes, They're the ones that stand to lose"

Hon tryckte sin kind tätt mot hans. Han drog in hennes doft i sin nos, log. Han hade han ingen luft kvar. Ett smärtsamt gnyende lämnande honom och han kippade efter luft.

Hon såg på sin älskade, drog in hans doft i sin nos så mycket hon bara kunde. Detta var en oundviklig händelse. Det var detta det skulle lett till på något sätt. Hade inte hon avslutat hans liv skulle någon annan i Qu ha gjort det. Och det kändes bättre att det var hos henne han fick dö. Vid hennes sida.
Hon blundade hårt. Hörde hur han andades ut. En lång, utdragen utandning.
Tystnad.
Hon slog upp ögonen, såg på den svarta vargen. Hans ögon var nu slutna. Tårarna började rinna, utan att hon hade någon makt till att stoppa dem. Hon placerade huvudet på hans hals, hennes päls blev våt av hans blod. Hon låg där länge, grät tyst för sig själv. Tills dess att solen gick ner över horisonten.
När månen till slut bytte plats med solen reste sig Mivria upp. Hon drog sin kind mot sin älskade en sista gång innan hon gick tillbaka mot Qu. Det var över. Det var verkligen över.


Alternativ fortsättning;
Men det var något Mivria missade när hon gick därifrån. En skugga som kröp fram från ett hål i marken. Ett hål under en sten, som stängde ute allt solljus. Den tillfälliga sovplatsen åt en av nattens barn.
"Malvado... nej..." den var en sorgsen viskning. Den mörka skepnaden hukade sig, stötte nosen mot sin vän, som om hon förväntade sig att han bara sov. Förfärat insåg hon att hennes vän inte längre var vid livet. I ett sista, tappert försök gjorde hon det enda tänkbara.
Det var en lång procedur, men det fick ta den tid det gjorde. Hon hade inte gjort detta tidigare, men hon visste hur det skulle gå till. Hon gjorde allting så noga hon bara kunde. När hon var färdig backade hon undan, betraktade honom under absolut tystnad. När hon såg hans röda blick visste hon att hon hade lyckats, och hon skulle få vara med under den allra första natten.