Den stora, svarta vargen tog steget ut från Lövskogens skyddande skugga och kände hur solen träffade hans ögon. Han såg ner på marken och betraktade det frodiga gräset som dansade lätt i en ljummen vind. Sommarvindar var något väldigt trevligt, tyckte han. Gav svalka utan att ta till kyla. Kylan var hans vurna fiende, då han var född inferno.

Han såg sig omkring och drog på munnen. Det var en vacker dag på en plats han tyckte om. Han hade levt på slätten i flera år när han varit runt tjugo, och de välbekanta vidderna var välkomna att lugna hans sinne. Tankarna drogs ständigt till Kawazatri. Han måste dit.
Han kände hur ett medvetande trädde innanför hans inbyggda radar. Ett litet flackande ljussken. Samtidigt såg han hur ett par bruna öron stack upp ur det vajande halvhöga gräset. Haren ställde sig på bakbenen och vände huvudet åt hans håll. Han såg hur nosen darrade, fick de långa morrhåren att röra sig. Den vädrade i luften och hade tydligen känt doften av varg. Han lade sig ner i gräset, lade huvudet på tassarna och slöt ögonen.

Blacks öron ryckte till och vändes åt höger när de hörde hur haren sprang förbi honom in mot skogen, och han lät den löpa. Han var inte intresserad av den, hunger var inget som var aktivt just nu för honom. Han låg i solen och kände hur värmen lade sig som en brännande filt över hans svarta kropp. Inget han stördes av då han älskade värme.

Efter en stund upptäckte han att ett främmande medvetande närmade sig. Det var en honas insiktsfulla sinne. Vinden vände, och vargdoft strömmade emot honom. Han väntade ett tag, innan han lugn satte sig upp och spanade omkring sig efter främlingen. Vinden rörde vid hans röda man. Han fuktade nosen med tungan medan öronen vändes framåt. Detta var allt en händelsefull dag, tänkte han. En grå fläck blev synlig.


(Idétorka efter massa annat skrivande, haha. Detta får duga.)

Mivria hade vädrat doften från en hane hon hade mött tidigare; Black. Hon hade inget annat försig och kände att det vore trevligt att hälsa. Han hade gett ett begagligt sinne till henne förra gången och Mivria skulle inte ha något emot att träffa honom igen. Hon var nu långt ute på Numoorislätten och närmade sig stadigt lövskogen som nu låg synligt framför henne. Det var skönt med sol denna dag, även om hon själv alltid föredragit natten med det behagliga månens ljus som skänkte henne ro i själen, men en vacker sommardag had sin charm det med.

Hon gick nu i det höga torra gräset sakta istället för att trava och det dröjde inte länge innan hon fick syn på honom i gräset. Mivria tyckte det var skönt att kunna möta andra vargar som annat än en ledare nu mera då hon hade stigit ner från den posten nu mera. det gjorde henne än mer nyfiken på att träffa andra och kanske kunna umgås med vargar på ett sätt hon inte kunnat på länge.

Hon vandrade självsäkert fram till honom, omedveten om att hon fortfarande hade kvar stoltheten och självsäkerheten av en ledarinna i sina steg, även om hon själv tyckte att hon var mer avslappnad än tidigare.

När hon var nära nog så hälsade hon artigt;

"God dag, Black." Hon var förstås inte säker på om han skulle minnas henne, men hon kunde tydligt minnas honom. Han hade inte förändrats något till utseendet av vad hon kunde se.

"Vad trevligt att se dig igen, jag hade inte väntat mig det." Hon stannade till en bit ifrån honom för att invänta hans reaktion.

Månvargen med den omedvetet stolta hållningen kom fram till honom för att hälsa och han ställde sig artigt upp.
"God dag, Black."
Han sänkte huvudet i en avslappnad bugning och rätade sedan på sig igen, allt i en rörelse.
"Mivria."
"Vad trevligt att se dig igen, jag hade inte väntat mig det." sa hon och stannade en bit ifrån honom. Hans svans rörde sig bakom honom, öronen var vända framåt och mötte vänligt hennes blick.

"Då är det ömsesidigt." svarade han och log.
"Mycket har förändrats sedan vi sågs senast, dock syns inte detta på er vilket jag tar som ett gott tecken."

Tocho var död och hans son hade tagit över flocken efter honom. Black såg potentialen i den unge vargen och hade inte sagt emot. Det var så det skulle vara. Han önskade bara han hade haft tid att tala mer med sin nye ledare.

Trots att han inte kände henne mer än som en bekant önskade han henne inte annat än lycka. Vad han hade sett av henne verkade hon förtjäna det. Han var inte den som hade tysta fördomar och hatade folk utan anledning utan såg det bästa i folk så länge det gick. I vissa fall visade folk vara sig usla ganska snart, och då krossades ju den synen. Andra var faktiskt värda att ses med respekt - som honan han talade till.
"Mycket har förändrats... ändå är mycket sig likt vad gäller den här stunden. Jag ska även nu ner till Kawazatri. Du måste tro att jag alltid är på väg dit men aldrig kommer fram." Hans leende blev snett och blicken såg bort mot slättens vidder, söderut.

De gröna ögonen vändes åter igen mot det välkomna sällskapet.
"Säg mig... vad har hänt i Qu sedan sist?"

"Kawazatri? Vad kan ni tänkas ha för ärende nere i de varma skogarna? Känner ni någon där när ni tycks vandra dit så ofta?" Frågade Mivria med ärlig nyfikenhet. Mivria hade själv aldrig varit i de skogarna som sägs vara den varmaste man kan vandra i, men hon hade hört mycket om dem från flockmedlemmar som vandrat där. Hon visste också att Isil Anar höll till där, de sista hon hört från dem, men hon visste inte längre om den flocken var välbehållen där nere.

"Qu kämpar fortfarande för att hålla sig stående. Vi lider fortfarande efter förlusterna från det senaste kriget. Men fast vi är få, så är vi starka och enade." Mivria ville vara noga med att inte sprida rykten om att Qu skulle vara försvarslösa. Det om något vore förödande. En del av henne kände dock att Black, som dessutom var från Cierzo, inte skulle utgöra något större hot med sådan information, men var det något Mivria hade lärt sig som ledare så var det att man aldrig kunde vara nog försiktig.

Sen insåg Mivria att Black kanske inte hört det allra senaste från qu egentligen? Det var nog inte många utanför Qu som visste kanske.
"Sen så har jag kivit ner från ledarplatsen, Damon leder oss nu som vår nye ledare." Att Mivria sen i sitt hjärta redan var på väg från den här flocken kunde hon inte riktigt erkänna för sig själv än, och så länge som Qu verkligen behövde henne så skulle hon stanna kvar, men hon visste att hennes kvarvarande tid i Qu minskade för var dag som gick. Hon väntade bara nu på att hennes son Achilles skulle hinna hem från sin tid i Draugai för att kunna ta farväl av honom. Hon ville inte heller lämna Filia ensam innan Achilles var hemma, Mivria kände ett stort ansvar för henne, men hon visste att Achilles och Filia skulle kunna ta hand om varandra sen när Mivria väl var borta. Och de hade ju förstårs Damon, Sleazoid och Leale kvar i flocken. Dagen skulle komma då Qu skulle klara sig utan Mivria.


"Säg mig, bär du några nyheter från Cierzo's skog? Det var så längesen nu som jag träffade min vän Tocho, hur är det med honom och er andra? Nyheter färdas inte fort nu mera längre, alla är försiktigare, och antalet vandrare är färre."

”Kawazatri? Vad kan ni tänkas ha för ärende nere i de varma skogarna? Känner ni någon där när ni tycks vandra dit så ofta?"
”Min partner, Rosie” svarade han. ”Hon är medlem i Isil Anar och … hon ska få valpar vilken dag som helst, så jag vill ge mig av dit så fort som möjligt.” Han kunde inte hindra lyckan skina genom tonfallet när han berättade detta.  Ett ljus syntes i hans ögon bara han nämnde den grå honans namn.  Föga visste han om hennes öde. Svansen rörde sig bakom honom, kroppsspråket var avslappnat och öronen var vänligt vända framåt.
 
”Qu kämpar fortfarande för att hålla sig stående. Vi lider fortfarande efter förlusterna från det senaste kriget.” sa hon.
”Kriget, ja.” mumlade han och fick ett spänt drag i ansiktet. Inga trevliga minnen.
”Men fast vi är få, så är vi starka och enade." förklarade Mivria.
Black nickade, allvarlig. Förstående.
 
”Sen så har jag klivit ner från ledarplatsen, Damon leder oss nu som vår nye ledare." Han höjde på ögonbrynen av förvåning. Det var inte varje dag en ledare lämnade ifrån sig sin plats frivilligt. Vad han visste klängde de flesta sig fast vid sin position i hunger efter makt – dock kändes inte honan framför honom som en sådan person, så han var inte förvånad länge. Hennes beslut väckte nyfikna frågor i hans tankar, men han lade automatiskt band på sig och accepterade nyheten utan vidare kommentarer. Ett dovt, hummande läte lämnade honom som enda svar.
 
”Säg mig, bär du några nyheter från Cierzo's skog?” frågade hon. Han spetsade öronen. ”Det var så längesen nu som jag träffade min vän Tocho, hur är det med honom och er andra? Nyheter färdas inte fort nu mera längre, alla är försiktigare, och antalet vandrare är färre." fortsatte hon. Blacks leende falnade. Han sänkte huvudet en aning medan öronen ströks bakåt.
”Det är inga stadiga tider, inte.” sade han lågt. Blicken sökte sig bort över slätten. ”Tocho har stupat och i hans ställe står hans unge son, Gavin, som inte mer än någon annan var beredd på ledarens plötsliga fall.”

Han blev tyst, förlorad i tankar och med blicken frånvarande fylld av minnen.  Hans tankar fördes ända tillbaka till Crow’s tid.

"Isil-Anar? Då måste jag be dig att föra med varma hälsningar från Qu. Vi var nära allierade med dem tidigare när de befann sig i lövskogen. När Moonstone var vid livet så tog hon hand om mina valpar under ett krig, för att beskydda dem från TBB. Jag, och Qu, önskar dem allt gott. Jag hoppas allt går väl för din partner."

Hon önskade verkligen att allt gick väl för dem. Black kändes Nobel, en varg med hjärtat på rätta stället. Rosie kunde känna sig lycklig som hade en sån varg som partner.

Nyheten om Tocho skar djupare i Mivria än hon hade väntat sig. Den unge ledaren, en del av henne hade trott att han skulle leva långt längre än hon själv hade gjort. Men Numoori är en grym värld, och ledare om några stupar oftare än andra. Mivria var fullt medveten om att hon skulle varit död vid flertal tillfällen om inte trogna flockbrödrar och systrar varit för henne, och räddat henne varje gång. Hon hade haft tur insåg hon. Men iingen skulle ha tur för evigt.

"Det var tråkigt att höra. Tocho var en god vän till mig. Må frid vara med honom, och jag ska be till Duraneir att han vakar över hans själ."

Mivria ville inte uppehålla honom länge, han hade lång väg kvar att vandra, och han hade ett brådskande ärende. Men en del av henne tyckte det var väldigt trevligt att prata med honom, en utomstående, som kanske inte visste allt om henne, och som inte kunde dömma henne som hon själv eller andra kunde göra. Det fanns inte många sådana vänner kvar i livet, och hon önskade möta honom igen någon gång.

"Jag önskar att du inte berättar de här för andra du möter, för jag har inte ens berättat för alla i Qu än, men nästa gång du passera här så finns jag troligen inte kvar i området. Jag kommer lämna Qu och dessa marker på obestämd tid för att besöka mina hemmarker, i skogen Ötamon."

Hon visste inte riktigt varför hon sa det egentligen, men hon kände att det är sånt man berättar för vänner. Så att han inte förväntar sig finna henne här nästa gång.

"Jag önskar att du inte berättar det här för andra du möter, för jag har inte ens berättat för alla i Qu än, men nästa gång du passerar här så finns jag troligen inte kvar i området. Jag kommer lämna Qu och dessa marker på obestämd tid för att besöka mina hemmarker, i skogen Ötamon." förklarade den grå honan.
"Givetvis. Som ni önskar." svarade Black och böjde huvudet i en kort bugning. Sedan rätade han på sig och log mot henne.
"Ötamon är en vacker plats. Då vet jag var jag kan hitta dig i framtiden. Något säger mig att detta inte är sista gången vi talas vid, Mivria." De gröna ögonen mötte hennes gyllene blick.

Det var länge sedan han trivts i någons sällskap, och han uppskattade hennes vänlighet. I en så kall, ond värld som denna var personer som hon livsviktiga. 
Men hur mycket han än ville stanna kvar och prata var han tvungen att försöka närvara vid sina valpars födelse. Och han saknade Rosie.

"Tills nästa gång - lycka till. Ta hand om dig." En sista nick och ett leende, innan han passerade förbi henne och fortsatte sig vandring söderut. 
Så skulle krigaren och den avgående ledarinnan skiljas åt ännu en gång på Numoorislätten.



(Avsluta du. :) )

Mivria log och nickade.
"Ja, du är välkommen dit. Så länge jag hittar en plats i skogen där jag kan få leva ostört, så är det där jag kommer finnas." Hon tystnade en stund och mindes tillbaka på skogen som hon inte sett så på länge. Ja, hon kunde inte ens vara säker på om det var en ledig plats. Andra flockar kunde ha hittat dit nu när hon visste att det inte längre fanns en månvargsflock där. De hade mördats sen länge nu, som hon fått veta från sin systerdotter.
"En förvarning bara, skogen är stor och lummig, och svår att hitta i. Träden är gamla och knotiga och förvillar sinnet med sin skönhet. Men jag kommer finnas på en plats där man kan hitta månblommor. Så sök mig där. Hittar du månblommor, så kan du finna mig." Minnet av de vita månblommorna värmde hennes sinne. En del av henne såg en ljusare framtid nu mera. Kanske var det så enkelt som att det varit så mörkt att det inte kunnat bli värre, men nu kändes det bättre. Mivria visste, att hur det än slutade nu, så skulle hon vara nöjd. Kanske var det den friden som började komma till henne, som gjorde att allt kändes lättare. Hon behövde inte jaga något längre. Ändå ville hon finna något mer, när hon skulle bege sig mot Ötamon, men vad visste hon inte. Men det kändes bra ändå.

"Jag är säker på att vi ses igen. Jag ska be för er, och önskar dig allt gott. Lycka till med dina små."


Hon stod kvar tills hon inte längre kunde urskilja Black på Numoorislätten. Sedan vände hon tillbaka mot tvillingklipporna, den plats som skulle vara hennes hem för en kort tid till.


[Avslutat]