[Reserverad för Havran.]


Än en gång sökte sig den svartvita lilla honan bort från flocken. Inte långt, självklart inte långt, för hon skulle aldrig klara sig utan dem i den ringa åldern hon hade. Men hon hade även en äventyrslust som drev ut henne på dessa små upptäcksfärder med jämna mellanrum. Hon ville se mer, veta mer, lära sig mer om livet och världen och allt vad dessa två innebar.
Så nu befann hon sig återigen i mellan de höga träden, vandrandes över en snötäckt mark med inget annat än några fåglar som sjöng i den annars tysta skogen som sällskap. Det var trevligt att bara vandra ibland, utan mål eller direkt mening, bara för att göra det. Få se vad man kunde stöta på, få se vad man kunde hitta. Det hade sin charm att inte veta vad som väntade, överraskningens moment var bland det bästa som fanns. En förväntan, som med tiden blev till förvåning. Hon gillade att inte veta vad som fanns i framtiden, gillade att få utforska och undra.
Det var sen morgon. Solen sken på himlen och snövärlden glittrade vackert. Vars hon var på väg visste hon inte, men hon var säker på att hon nog skulle finna något som kunde vara intressant med tiden. Hon behövde nog bara vandra några steg till, sen så...


[kort, men känner mig lite ringrostig. xD]

Den stora ärrade hanen låg under ett av de stora träden. Han hade med sin kraft värmt fram en plätt under trädet så mossan låg blottad och torr. Han hade en torr och relativt varm bädd att vila på. Under en tid hade han befunnit sig i denna skogen, sakta läkte hans skadade kropp. Just nu låg han ihop rullad med den långa men annorlunda svansen svept över nosen och de skogsgröna ögonen avr slutna. Hans relativt korta päls gav inte så mycket skydd mot kylan men hans inre värme hjälpte honom att hålla värmen och inte frysa. Han planerade att lämna denna vackra gamla skog så fort han mådde bra nog. Just nu gav den bra skydd och det fanns ganska så lättfångade byten så han klarade sig.

Då ljudet av små tassar mot den knarrande snön fångade hans uppmärksamhet öppnade han bara ögonen och lät den spana in i skogen. Han rörde sig så lite han kunde för att inte bli upptäckt för tidigt, innan han kunde avgöra vad det var som närmade sig.

Och mycket riktigt, hennes tanke visade sig vara korrekt. Endast några få steg efter att den hade passerat Aosoras huvud så
stötte hon på doften av en varg - en främmande varg. Hon stannade upp, försökte identifiera vem det kunde vara. Men det var ingen som hon kände igen, vilket gjorde henne nyfiken, och med bestämda steg fortsatte hon sin färd genom skogen. De gråa ögonen höll alltjämt uppsikt medan hon travade, visas gånger hoppade då snön var djup, fram mellan träden. Och snart, inte alls långt efter att hon stött på doften, fångade en grå figur hennes uppmärksamhet.
Aosora tvärstannade när hon fick syn på den främmande vargen. Den var inte alls lik någon av de hon hade stött på tidigare, liknade inte alls de som var med i flocken. Var det ens en varg? Det måste det ju vara, den doftade åtminstone som en... Huvudet lades aningen på sned medan hon funderade. Hon var inte alls säker på sin sak.
"Hallå?" sade hon prövande medan hon fortsatte att stundera främlingen. Denne låg på en bar plätt på den annars snöbeklädda marken. Hur kunde detta komma sig? Det var inget annat än underligt...

Han såg snart en valp som kom gående/skuttande igenom snön och han vek fram öronen, de ena halvt avslitet, då valpen kom närmare och talade till honom. Den smäckra men ändå stora kroppen var prydd av ärr, numera i stort sett läkta. "Hallå" Svarade han valpen med den grova stämman han bar, med en liten brytning på dialekten som talade om att han inte tillhörde detta land.

Den stora vargen satte sig upp i sittande ställning och kollade ner på den mycket mindre valpen. Han var trotts allt en mycket stor varg. Doften valpen bar kände han igen vagt från den äldre tiken han stötte på då han nyligen kom in i skogen. *Kan denna valp vara dotter till den tiken* Tankarna rörde sig i hans huvud och han gäspade stort så de massiva huggtänderna såg ännu större ut. " Var är familj?" Han hade fortfarande lite svårt för detta språket. Bröt ännu ganska mycket och ibland kom orden ut fel eller han missade ord så det hördes tydligt att han inte var från detta land.

Den underliga främlingen rörde på sig, satte sig upp vilket bevisade för Aosora precis det hon hade trott - Detta var en stor varg. Mycket större än henne själv. Men även om den andre tornade upp sig ovanför henne lite en högsträckt trädstam så lät hon sig inte skrämmas. Trots allt så var detta henne skog, inte främlingens.
Det var en mörk röst som svarade på hennes trevande hälsning, och huvudet lades aningen på sned medan de gråa ögonen studerade främlingen. Aosora kunde inte låta bli att känna en iver. Hon hade aldrig tidigare mött en varg som inte tillhörde Trinity, åtminstone inte på detta viset. Och det var faktiskt spännande, för att inte tala om riktigt roligt! Även om det kanske inte hade hänt mycket hittills, men det kunde säkerligen leda till något mycket intressant.
Hon harklade sig smått och lät ett finurligt leende sprida sig på läpparna. "De är inte långt borta," svarade hon på frågan med ett självsäkert tonfall i den valpaktiga rösten. "Vad nu det kan spela för roll..."
Det var faktiskt en underlig fråga. Brukade man inte undra vad den andre gjort på platsen, vad den andre hette eller något annat i den stilen? Men nej, denne frågade om henne familj... Varför? Aosora kunde inte riktigt förstå det.
"Varför undrar du det, främling?" Det sista ordet lade hon till bara för att poängtera att hon inte visste hans namn.

Den stora hanen tittade på valpen med de skogsgröna ögonen. Han kunde inte låta bli att flina snett då valpen svarade. Kunde han nästan ana en lite kaxig underton. Hon ville poängtera att han inte presenterat sig men samtidigt vore det mer respektfullt om valpen först presenterade sig för den äldre hanen.

Den annorlunda svansen svepte till smått längst ut och han klippte lite med de söndriga öronen, ena halvt avslitet och de andra hade en hel del hack i sig. "Om jag vill äta dig, kan de komma för att jag inte ska kunna äta dig?" Han frågade med den dova stämman men han hade ändå en smått road underton. Han reste sig upp trotts den smärta han kände i frambenet som höll på att läka. "Du kan vara Wamis valp?" Frågade han sedan och trotts att han tornade upp sig över valpen så var han inte hotfull mot henne.

Aosora hade varit allt för uppslukad av det ärrade utseendet den andre hade för att först märka att denne talade med en underlig brytning. Men när främlingen återigen tog till orda så noterade hon det. Han hade en dialekt som inte liknade den hon och resten av flocken hade. Det måste väl betyda att han inte var härifrån? Nyfikenhetens låga flammade till lite extra inom henne.
"Jag skulle inte tillåta att du åt upp mig," svarade hon med en bestämd ton i rösten, även om hon fick motstå en stark impuls att backa flera steg bakåt då hanen reste sig upp. Han var verkligen mycket större än henne... Men hon vägrade visa sig svag. Speciellt mot en främling. Hon var Aosora, och ingen fick säga åt henne att hon var mindre eller svagare. För det var inte sant. Hon skulle bli den mest välkända vargen genom tiderna! Stora drömmar för en liten valp, men det var det som fick henne att sträva framåt och gav hennes liv en mening.

Nästa fråga som ställdes gjorde henne ännu mer fundersam. Wamis valp? Jodå, nog hade han rätt i det han sade och hon nickade lätt emot honom med en fundersam min.
"Och vem är du som vet sådana saker om mig? För jag tror inte att vi har mötts tidigare..." Nej, de enda hon hade träffat var flocken. Gamla, vanliga, trista, tråkiga flocken. Även om hon inte direkt ogillade dem så var de... samma gamla vanliga. Hela tiden. Varje dag. Och hon ville ha mer än så.
Hon ville ha äventyr.

De skogsgröna ögonen vilade på valpen, han kunde inte låta bli att flina lite. För bara en kort sekund fanns där något då han sade att han frågade om hennes familj skulle hinna dit om han ville äta upp henne. "Om jag ville äta kan du inte göra något." Han svepte till med svansen men sedan log han vagt mot valpen. "Det kan vara vargar som äter valp, du kanske ska lära lite försiktighet mot främling." Han sade dock inte detta på ett nedvärderande sätt utan någon stans långt där inne fanns en äkta välmening och kanske lite oro. Han ville inte att någon valp skulle bli mördade, inte innan de hunnit leva livet och upptäcka vem de var, ingen oskyldig skulle behöva bli mördade.

"På ett sätt har vi träffats, men då var du fortfarande inte här. Din mor var vänlig mot mig, sade att jag kunde vara här i skog och vila, läka skador. Då var hon ännu inte mor men hon var det. Små liv växte i hennes mage" Han insåg att tiden måste ha flutit iväg väldigt snabbt då Wami fått sina valpar och de redan var så stora. Han hade visserligen fått bryta sitt framben igen och låta det läka rätt för att återfå den mesta rörelseförmågan på det. Han haltade fortfarande smått på frambenet men det påverkade honom inte. Havran lät den skogsgröna blicken vandra i skogen. Jo många månvarv hade passerat men Havran hade inte fokuserat på det. an hade bara fokuserat på att överleva och läka.
 
Åter föll de skogsgröna ögonen på valpen. "Så vad var de namn Wami gav dig? Eller vill du kallas för valp?" Han lät åter bakdelen sjukna ner mot marken, den hade dock blivit kall han han var inte så jätte förtjust i kylan.

Hon lyssnade till vad han sade, plötsligt fascinerad av sättet den främmande vargen talade på. Så exotiskt. Även om hon ibland var tvungen att tänka efter lite extra för att riktigt förstå vad han sade, men det berodde nog inte på honom, snarare på hennes ovana av språk över huvud taget.
Nosryggen rynkades aningen missnöjt när den andra vargen försökte säga åt henne att vara försiktig. Aosora gillade inte sådant. Även om det var precis vad hon behövde, så betydde det inte att hon uppskattade det. Allra minst från en total främling som hon nyss hade mött i skogen. Så hon ignorerade helt enkelt hans uttalade, ansåg att det inte fanns någon mening att svara på det. En rebellisk, uppnosig liten valp var precis vad hon var. Och nog skulle det krävas en del innan hon lärde sig.

Istället fokuserade hon på det som vargen sedan sade. Det verkade som att denne kände mor. "Så du känner Wami?" sade hon med en eftertänksam röst. Det sade inte mycket. Även om Wami var hennes mor, och Aosora älskade sin mor, men hon hade aldrig riktigt förstått varför Wami valde att umgås med de vargar hon gjorde. Så bara för att denne gråe hade blivit välkomnad till skogen av Wami så betydde det inte att det var en varg som var värd att finna intresse i.
"Jag är Aosora," sade hon medan hon funderade vidare. "Men du kan kalla mig Sora, det gör alla andra. Och vem är du?"

Den stora grå betraktade valpen. Märkte att denne inte verkade ta till sig av hans lilla varning. Han lät det vara. Ville hon inte lyssna kunde han inte tvinga henne. I stället lyssnade han på det hon sade sdean.

"Jag träffade Wami en gång, då jag avr mycket skadad. Vi talade, jag fick stanna i skogen att vila, att läka. Sedna jag inte sett henne fler gånger..Jag vet vem Wami är inte mer." Han skulle inte kalla det att han kände Wami men han visste vem hon var. "Så du är Sora. Jag kallas Havran." Han sade bara sitt smeknamn och det märktes på honom att han itne avslöjade sitt hela rätta namn.

Aosora var inte sen med att notera hans namn, samtidigt som hon konstaterade att det han sade om Wami verkade stämma. Nog var mor en sådan som alltid skulle erbjuda skydd och tygghet, oavsett vem som bad om det.
"Vad har hänt med dig då?" frågade hon sedan då det var en fråga som verkade berättigad. Trots allt var den stora grå väldigt ärrad, det var inte direkt svårt att se att denne hade varit med om stridigheter av något slag. Så enligt Aosora var det ingen konstig fråga och dessutom tyckte hon att den andre borde förvänta sig den.
"Och varifrån kommer du?" Då var det dialekten igen. För ja, han talade konstigt. Kanske det hängde ihop med skadorna? Tanken var intressant och med en förväntansfull min i det unga ansiktet satte sig Aosora ned och väntade på svar.
Hon var inte längre lika osäker på Havran och det syntes klart och tydligt på den allt mer högresta hållningen hon fick.